Filmstudion: La Pianiste (2001)

Redan i öppningsscenen står det klart att den drygt 40-åriga Erika Kohut (Isabelle Huppert) inte lever något normalt liv. Hon bor fortfarande kvar hemma hos sin gamla vresiga mamma (Annie Girardot), en sträng mogen dam med ett starkt kontrollbehov. De sover till och med i samma rum, ja nästan i samma säng. Den totala bristen på frihet, instängdheten och moderns fysiska och psykiska misshandel framstår snabbt som möjliga förklaringar till Erikas underliga beteende.

De sexuellt laddade utsvävningarna är en viktig del av hennes liv; de blir fria stunder, andningshål i en kvävande tillvaro. Hon, professorn, den skickliga pianisten, yrkeskvinnan, agerar snuskhummer när hon konsumerar porr, luktar på använda runkpapper och smygtittar på ett par som har sex i en bil. Man kan säga att hon utmanar den kvinnliga sexuella normen genom att agera på ett sätt som allmänt brukar förknippas med avvikande män. Riktigt jobbigt blir det dock först när hon med ett rakblad anammar ett avancerat självskadebeteende i en gastkramande scen.

I denna till synes kaotiska privata tillvaro lyckas ändå Erika prestera i sin yrkesroll. Under en privat spelning fångas hon upp av en ung man. Walter Klemmer (Benoît Magimel) är sympatisk, vältalig, snygg och han kan spela piano. Hans intresse väcker något slumrande inom Erika, hon blir smickrad och samtidigt rädd. I takt med att hans förälskelse växer i styrka, kan ett brutalt kärleksdrama med tragiska undertoner ta sin början…

Michael Hanekes La Pianiste, baserad på Elfriede Jelineks roman, är en svår film att se på. Många scener är underliga i överkant och dessutom direkt obehagliga. Härmed är känsliga åskådare varnade. Den andra svårigheten består i huvudkaraktärens livssituation. Utan tvekan är Erika Kohut en person med en svår psykisk störning. Hon klarar inte av att hantera sina känslor på ett normalt sätt och emellanåt uppvisar hon en fullständig brist på empati. Denna hennes abstrakt galna personlighet bidrar till en svårighet att identifiera sig med karaktärens situation. Att det ändå lyckas – till viss del – beror helt och hållet på Isabelle Hupperts superba spel.

Haneke har fullständig kontroll över sin film. Han använder sig ofta av en kontrastverkan mellan ljust och mörkt, vitt och svart, som betonar karaktärernas dubbla roller. Magimels Walter är just en sådan psykologiskt intressant figur. Han är den romantiskt lagda unga mannen som inte vet var kärlekens gränser går. Slutligen förmår han inte längre se skillnad på Erikas verkliga önskningar och det som bara är hennes snedvridna fantasier. Och genom denna känslomässiga kapitulation tar han oundvikligen på sig en manlighetsnorm som är förtryckande.

Le Pianiste är en film som är svår, tung och obehaglig, men också oerhört intressant genom sin förmåga att ställa frågor. På så vis utmanas åskådare till det yttersta; tålamodet sätts på prov när normer bryts ner och sedan byggs upp igen i en annan form. Som en tunn hinna ligger dessutom Schuberts skönklingande musik över filmen. Det blir en estetiskt tilltalande ironisk knorr när man vet hur mörkt och trasigt det är i Erika Kohuts inre. Betyg: 8.