Filmstudion: Saint-Cyr (2000)

Saint-Cyr är namnet på den institution för tämjande av den franska landsbygdens flickor som blev Madame de Maintenons (Isabelle Huppert), hustru till Louis XIV, hjärteprojekt. Dels handlar det om att ta kontrollen över flickornas språk, att få in dem i riksfranskans domän, dels om att påverka deras vilja och ambitioner, att göra dem redo att möta världen. Mot slutet kommer även religionen att spela en framträdande roll för deras fostran. Det är likväl ett elitistiskt projekt; flickorna är utvalda för sitt utseende, vilket regissör Patricia Mazuy inte är sen att utnyttja i otaliga närbilder.

Saint-Cyr är en osammanhängande film som enbart hålls ihop av själva vistelsen på institutionen, belägen i ett vackert slott. I centrum står två flickor, varav den ena tidigt utmärker sig som lite av en rebell. Detta är en film i filmen. Den andra filmen handlar om Madame de Maintenon och hur projektet påverkar henne. Försöken att väva samman dessa båda filmer är inte alltid helt lyckade: handlingen vacklar. Kanske borde man ha riktat fokus på enbart flickorna för att på så vis ha undvikit den fragmentisering som nu blivit filmens dominerande karaktärsdrag.

På ytan är Saint-Cyr välpolerad, kostymer och klänningar sitter som de ska, och snyggt ljussatt, ofta med levande ljus som i Stanley Kubricks Barry Lyndon. Det görs också flera försök att väva in ett naturromantiskt tema med framförallt hästar och spirande grönska. Ja, det är en film som vill lite för mycket utan att för den skull veta exakt vad den vill. Intrycket blir alltför splittrat. Nu är behållningen de två unga flickornas skådespeleri samt John Cales musik och då särskilt huvudtemat, fylld av en medryckande pulserande rytm. I övrigt får filmen symboliseras av Isabelle Hupperts insats: det är strikt, stramt, allvarligt och måttligt intressant. Betyg: 5.