Den nya världen (2006)

Emanuele Crialese från Rom (om han hade härstammat från någon exotisk by på Sicilien kunde han ha varit en av karaktärerna i filmen) tar sig an utvandrartemat i den ambitiösa men något haltande Den nya världen (Nuovomondo). Det handlar om det stora steget, att lämna sitt land för ett annat, och formatet är givet: det kommer ett före, en resa och slutligen ett efter som kan variera i längd. Det där efter är mycket fascinerande eftersom det är där, vid landstigningen, som utvandrarna blir invandrare på några få minuter.

När filmen börjar befinner i oss det tidiga 1900-talets Sicilien. Vidskepligheten vakar över byarna och flyttsugna människor söker efter klartecken från sin Gud för att kunna ge sig av. Detta får de till slut i form av skämtbilder från det fantastiska Amerika. Det är fotografier på en jättelök, ett träd med pengar istället för frukt och en höna fet nog att föda en familj i en månad. De tackar den högre makten och börjar planera sin resa.

Filmen har två riktigt bra karaktärer. Det är dels utvandrarfamiljens nav, pappan och änkemannen Salvatore (Vincenzo Amato), dels en mystisk engelsk kvinna, Lucy (Charlotte Gainsbourg) som åker med dem på samma skepp. Salvatores gamla mor är nästan en hel karaktär, men övriga roller känns ofullständiga. En stum son gör sitt bästa för att likna en tonårig Harpo Marx (bara tutan och leendet fattas). Under filmens gång sitter jag och saknar Mobergs fullblodsfigurer. Det finns inte en Nilsanäsa i sikte när italienarna utvandrar.

Jag är inte särskilt insatt i hur folk i södra Italien klädde sig på den tiden, men det jag ser är mycket trovärdigt. Kostymavdelningen får därmed en hjärtlig applåd och ett presentkort på Myrorna för sitt fina jobb. Detaljarbetet är ju mer än godkänt. De lyckas få kläderna att se smutsiga ut och fattigt folk har sargade händer och skit under naglarna. Däremot tycker jag att de misslyckas med att visa resans påfrestningar på kläder och kropp. Alla ser så oförskämt oberörda ut efter den långa strapatsen.

Filmen är långsamt berättad och då behövs korta avbrott med filmgodis likt en sockerchock för att man ska orka ta sig i mål. Crialese bygger vidare på inledningens myter, förväntningarna på den nya världen, och skapar en flod med mjölk där karaktärerna i drömsekvenser flyter omkring tillsammans med jättemorötter. Dessutom finns några läckra scener där karaktärerna promenerar i slow-motion till Antonio Castriganos musik.

Däremot hade jag förväntat mig mer mustighet och mindre fyrkantighet. Humorn lyser också med sin frånvaro. Den nya världen är en film som iakttar, inte levandegör. Och därför är det väl logiskt att de bästa scenerna är de som innefattar mottagandet på Ellis Island i New York. De medicinska kontrollerna, intelligenstesten och den dämpade glädjen. Framme, men ändå inte. Misslyckas man med något test kan man skickas hem till den gamla världen igen. Betyg: 6.