Upplösningen är fullbordad, slutet komplett och hastande människor börjar lämna biosalongen. Magkänslan säger att det som setts var riktigt, riktigt bra. Sedan börjar begrundandet och jag inser risken med att se filmer som avslutar i stor stil. Alla små invändningar från första halvan kommer tillbaka, fördelar vägs mot nackdelar, dåligt mot bra och ett mer realistiskt betyg tar form.
Mexikanske Guillermo del Toros Pans Labyrint (El labyrinto del fauno) är en mörk saga för vuxna som ogenerat blandar krigsfilm med fantasy. Handlingen kretsar kring den bokslukande flickan Ofelia (Ivana Baquero, född 1994) och hennes gravida mamma (Ariadna Gil) som i filmens början anländer till ett bergsnära fascistiskt militärläger i 1944 års Spanien. Anledningen till resan är det ofödda barnets far, den demoniskt lagde kapten Vidal (Sergi López), som anser att en son måste födas nära sin far. Han leder en mindre styrka soldater i försöken att slå ut motståndsrörelsens kämpande gerillamän.
I närheten av militärförläggningen finns en mystisk labyrint. Ofelia promenerar dit och kastar sig oförskräckt in i det lurande mörkret. Väl inne möter hon den bockhornade skräckfaunen Pan (Doug Jones) och snart är hon indragen i en sagovärld med flygande feer, otäcka monster och tre kluriga uppdrag som måste klaras av. Och ju mer indragen hon blir, desto mer flyter dröm och verklighet samman. Kan hon klara av sina utmaningar och samtidigt hålla sig undan kaptenens hänsynslösa våld?
Regissör del Toro, som tidigare bland annat gestaltat hyfsad insektsskräck i Mimic, håller rent visuellt ihop filmen med imponerande säkerhet. Fotot avbildar fantasivärldens övernaturliga inslag i rödgula toner, medan den verkliga världen utanför ges en mörkblå lyster. Vanligt förekommande är ett sidoklipp där kameran rör sig åt höger (eller vänster), passerar ett mörkt parti i förgrunden och sedan byter till en ny bild med en kamera som fortsätter röra sig i samma riktning. Det är en klippteknik som ger väldigt mjuka och följsamma scenövergångar.
Ett vaggviseliknande stycke utgör musikaliskt ledmotiv. Javier Navarretes musik är ofta milt melodisk och, med tanke på genren, oväntat dämpad. Detsamma gäller specialeffekterna där nästan allt (99 procent) är lyckat. Den kvarvarande procenten utgörs av en plastig jättegroda som kändes lika inspirerande som en förvuxen seg råtta.
Att låta en 12-årig flicka möta hotande faror är tacksamt. Döper man henne dessutom till Ofelia höjs automatiskt de dramatiska förväntningarna. Ivana Baquero överraskar positivt och det är svårt att inte dra paralleller till en viss Natalie Portman och hennes långfilmsdebut i Luc Bessons Léon. Både flickorna är unga, söta, utsatta och utlämnade till en farlig värld och båda har en bundsförvant. Ofelia hjälps av hushållerskan Mercedes (Maribel Verdú), medan Mathilda får tyngre hjälp av yrkesmördaren Léon (Jean Reno). Man bör kanske också tillägga att flickornas huvudfiende i båda fallen är en överdriven manlig karaktär...
Ja, Lopez militärkapten och Gary Oldmans pillerknaprande psykopatpolis förenas av orimligheterna. Kapten Vidal är ond, mycket ond och del Toro vill verkligen att vi ska förstå det. Han vill till och med att de som inte har förstått efter att alla andra har förstått också ska förstå och låter därför kaptenen upprepade gånger utöva ett mycket onödigt och för historien opassande övervåld. Ondska är alltid svårt att gestalta eftersom överdrifterna lurpassar i närheten.
Äcklet med övervåld tillför inte filmen någonting av värde. En flaska bankas tio gånger i ansiktet på en oskyldig ung jägare, någon skjuts i huvudet, tillfångatagna revolutionärer torteras med hammare och annat fiffigt ur verktygslådan och en kniv förlänger munnen på en man med ett nätt litet snitt. Det är blodiga, grafiska effekter som distanserar åskådaren från filmen.
Vidare upplevs krigspolemiken som något ansträngd. I ena ringhörnan har vi fascismen med kaptenen och hans lojala gelikar och i andra hörnet gömmer sig ett gäng romantiserade antifascistiska vänsterrebeller. Boxningsmatchen dem emellan intresserar mig föga, men efterhand accepteras situationen som den är och förvecklingarna tillåts komma.
Pans Labyrint är en bra film som lyckats tilltala de breda massorna. Nu har i och för sig de vanliga filmtittarnas uppfattning ånyo visat sig vara kraftigt överdriven och filmen anses för närvarande vara den 46:e bästa genom alla tider på imdb. En stor del i den framgången har det faktum att filmen skickligt undviker de värsta genrefällorna. Samtidens filmbesökare törstar efter välskriven fantasy och ryktet om en films framgång fungerar som den berömda rullande snöbollen. För mig blir dock brister i karaktärsteckningen, den något krystade krigsberättelsen och ett tråkigt övervåld avgörande faktorer som gör att betyget stannar vid en vacker sjua. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment