DVD: The Narrow Margin (1952)

Med jämna mellanrum uppstår en diskussion bland filmälskare om hur lång en film bör och får vara. För vissa är genren avgörande. En komedi ska vara kort, ett drama får vara längre. För andra finns det en maxgräns, t.ex. två timmar. En film får alltså inte vara för lång, men varför talar ingen om det motsatta förhållandet? Kan en film vara för kort? Jovisst. Låt oss återkomma till det lite senare.

Redan från minut ett i The Narrow Margin kastas vi in i berättelsen. Ett viktigt kvinnligt vittne ska transporteras till en maffiarättegång och polismannen Walter Brown (Charles McGraw) är den som ska se till att det sker utan problem. Men redan vid upphämtandet går något fel och Browns kollega blir skjuten. Det är uppenbart att maffian kommer att göra allt som står i deras makt för att förhindra vittnets närvaro vid rättegången. En nervkittlande tågresa tar sin början…

Filmen har genretypisk rapp dialog, inte utan en viss antydan av dekadens och bitterhet. Rent visuellt utnyttjas tåginteriörernas volym eller snarare brist på detsamma till att få fram en tät, sammanhållen stämning. Inte en yta lämnas åt slumpen; tågtoaletten, restaurangvagnen, sovkupéerna och de smala passagerna mellan vagnarna nyttjas förtjänstfullt.

Men tillbaka till ursprungsfrågan: kan en film vara för kort? Ja, en film kan vara för kort. Richard Fleischers The Narrow Margin är 71 minuter film noir i tågmiljö. Det är en film där allt går så fort att eftertanken och reflektionen aldrig får fäste. Förpackningen är så kompakt och berättandet så komprimerat att karaktärerna inte förmår utvecklas fullt ut. Det är en film som hade behövt minst 10-15 minuters karaktärsuppbyggnad för att verkligen engagera åskådaren optimalt. Men trots detta tidsmässiga handikapp är det en mycket stabil och spännande genrefilm. Betyg: 6.