DVD: Cross of Iron (1977)

Järnkorset, en av de finaste tyska tapperhetsmedaljerna, får symbolisera den del av kriget som betyder minst för korpral Steiner (James Coburn), huvudkaraktär i Sam Peckinpahs krigsfilm Cross of Iron. Steiner är en mycket duglig soldat, en naturlig ledare, yrkesskicklig och yrkesskadad, fysiskt och psykiskt. Men han är också en person som går sin egen väg och struntar i den militära koden. I första hand följer korpralen det sunda förnuftets motto i svåra frågor. Och officerare med högre rang hyser han inga särdeles varma känslor för.

Vi befinner oss vid den tysk-ryska fronten, mitt under det pågående andra världskriget. Steiners spaningspatrull lever sitt eget liv i en slags avspänd harmoni när det en dag dyker upp en preussisk officer, kapten Stransky (Maximilian Schell), som tar över huvudbefälet för kompaniet. Han möter Steiner och går in i en vägg. En stor konflikt är under uppseglande och den förstärks när det visar sig att preussaren mest av allt är ute efter att få ett järnkors med sig hem till sin aristokratiska släkt…

Sam Peckinpah gjorde sig ett namn som utforskare av våldets bakomliggande mekanismer i filmer som The Wild Bunch och Straw Dogs. Med den bakgrunden var det också tämligen logiskt att han till sist också tog sig an den mest våldsamma genren av dem alla: krigsfilmen. Det finns två övergripande detaljer som gör filmen speciell: 1. Det är en tysk armé som skildras på ett sympatiskt vis; 2. I Peckinpahs regi blir det en nyskapande blandning mellan traditionellt berättande och ett modernt bildspråk.

Ja, för i långa stycken är Cross of Iron precis som vilken annan krigsfilm som helst. Det är manlig gemenskap i bunkermiljö där banden stärks med hjälp av festande och råa skämt. Men sedan kommer det actionsekvenser där Peckinpah utmanar konventionerna genom en effektfull klippning där fantasin får fritt spelrum och vackra bilder sammanförs med korta inskott i slow-motion. Krigsvåld har sällan sett så snyggt ut.

I huvudrollen är Coburn helt perfekt som den stenhårde Steiner, medan Schells överklasskapten inte lyckas bli helt begriplig. Det är svårt att förstå hans skäl till att bege sig från tryggheten där hemma till en livsfarlig front långt bort i rödaste Ryssland. Vidare skymtar James Mason förbi i en begränsad men relevant biroll som åldrad överste med krigströttheten tatuerad i det fårade ansiktet. I kontrast till honom finns David Warners ironiskt lagda officer, en snubbe som inte hade gjort bort sig i MASH.

Cross of Iron har en hög högstanivå, men också ett par sega transportsträckor däremellan. Helheten är svårbedömd; det spretar i lite för många olika riktningar. En möjlig förklaring till detta är att filminspelningen blev mycket kostsam och att Peckinpah därmed tvingades avsluta filmandet i förtid. Vi kommer aldrig att få veta hur hans egentliga vision såg ut. Med den informationen i bakhuvudet är det ingen film som jag rekommenderar direkt, men för den som känner sig sugen anför jag följande tre huvudargument: James Coburn, den coola klippningen och de oortodoxa förtexterna! Betyg: 6.