DVD: The Long Goodbye (1973)

There's a long goodbye. And it happens everyday. Den sammanhållande länken i Robert Altmans The Long Goodbye är en skön, sömnigt tillbakalutad låt med musik av filmens kompositör John Williams och text av Johnny Mercer. Så fort huvudpersonen kommer till ett nytt ställe - oftast en bar - spelas någon version av låten i bakgrunden. Det kan tyckas vara ett ganska uppenbart och väl enkelt berättartekniskt grepp, men det fungerar faktiskt.

I händelsernas centrum står Philip Marlowe, en karaktär som Humphrey Bogart gjorde berömd i noir-klassikern The Big Sleep. I Elliott Goulds gestaltning blir Marlowe större (längre) och mer neurotisk – han tänder sin cigg minst tre gånger i varje scen. Hela hans livssituation som ensamstående privatdetektiv med kräsen katt, frigjorda hippiegrannar och rekordrufsig kalufs har uppenbara bohemiska drag. Mest karaktärstypisk är dock Goulds djupa basröst, en resurs som utnyttjas flitigt då hans karaktär pratar på stup i ett och gärna delger omgivningen en och annan klurig insikt om livet.

Men en film noir behöver också en handling och här består den av ett habilt hopknåpat mysterium där två sidospår visar sig höra ihop. Tillför en obetald pengaskuld och ett maffiagäng med en ung Arnold Schwarzenegger som tyst men biffig backup och du har ungefär vad som behövs. Exakt vad som händer behöver man dock inte veta på förhand, men jag kan gå i god för att det är spännande och välskrivet. Leigh Brackett har gjort ett fint jobb med att förenkla och transformera Raymond Chandlers roman till en annan tid.

Filmens mest utmärkande stildrag är det experimentella fotot, vilket också blivit Robert Altmans personliga signum genom åren. Här anammar fotografen Vilmos Zsigmond (Deliverance) det Altmanska perspektivet med en kamera som oftast iakttar på distans. Det ger möjlighet till många stilrena kompositioner, men också till kreativitet i form av reflektioner i fönster samt flertalet in- och utzoomningar.

The Long Goodbye lever mycket på sin avslappnade stämning, men det är svårt att behålla samma lågintensiva känsla i knappa två timmar; emellanåt tar sömnigheten över. Det samlade intrycket är ändå att filmen levererar en upplevelse som är klart över medel med Gould som galant garnityr och en sång som blir kvar i medvetandet. There's a long goodbye. And it happens everyday. Betyg: 7.