DVD: Lolita (1962)

Även om direkta jämförelser mellan romaner och filmer inte alltid är så meningsfulla, anser jag det vara till gagn för åskådaren att få veta att det i det här fallet är stor skillnad mellan de båda konstverken. Nabakovs verk anses vara en av 1900-talets allra bästa romaner och den används flitigt som kurslitteratur för litteraturstuderande vid de amerikanska universiteten. Men boken ansågs länge stört omöjlig att överföra till film, givetvis på grund av dess moraliskt förkastliga huvudperson. Hur har regissör Stanley Kubrick gjort för att föra över detta kontroversiella innehåll till vita duken?

Man kan säga att Lolita till stor del är anpassad till en moralisk nivå i närheten av det tillåtna, men ändå tillräckligt långt över på fel sida för att åtminstone delar av romanens laddning ska finnas kvar. Av den litterära förlagans direkt berättade och neurotiskt perverterade innehåll har det i filmen blivit en skickligt maskerad och nyanserad berättelse där allt problematiskt sker med hjälp av sublima antydningar. Detta till trots lyckas Kubrick fånga romanens huvudstämningar – dess pendling mellan absurd komik och störd tragik – med precis den fingertoppskänsla som var nödvändig.

Grundhandlingen är välbekant för de flesta. Humbert Humbert (James Mason) kommer till en pittoresk småstad någonstans i USA för att jobba som lärare i litteratur. När han letar efter ett boende kommer han i kontakt med Charlotte Haze (Shelley Winters), en rätt så påflugen och flörtig kvinna. Han ska precis tacka nej till att hyra ett rum när han får syn på dottern, den i filmen 14-åriga Lolita (Sue Lyon), som ligger och solar i trädgården. Han blir ögonblickligen betuttad i henne och tackar genast ja till rummet. Hur ska relationen mellan mor, dotter och Humbert utvecklas? Går det att undvika en fullständig katastrof?

Den största innovationen med filmen är att en av bokens nedtonade karaktärer, den perverse dramatikern Clare Quilty, fått en mycket framträdande roll. I Peter Sellers magnifika tolkning blir Quilty den maniskt snabbpratande och roliga ”fula gubben”, ett hot mot Humberts mer intellektuella variant på temat. Trots konkurrens från både Mason och Winters, som bägge gör utmärkta insatser, är det Sellers som utklassar allt och alla. Det är en fröjd att få njuta av hans skådespeleri och genialiska förmåga att väva samman humor och dramatisk tyngd.

Filmen är dessutom skonsam mot såväl ögon som öron. Oswalds Morris foto växlar mellan sträng skönhet och mörk svärta, samtidigt som Nelson Riddles musik är så där självsäkert trippande glad att ironin lyser igenom. Lolita är en lång film (150 minuter), men den känns aldrig särskilt lång. Tempot är väl avvägt och handlingen förs hela tiden framåt, karaktärer utvecklas eller avvecklas och den berömda tråden tappas aldrig. Av romanen som inte kunde filmas blev en smart och mycket välskriven film som mer än väl står sig som en av Kubricks bättre filmer.
Betyg: 9.