DVD: The Queen (2006)

Stephen Frears The Queen är en dramatisering av valda händelser under den omtumlade veckan direkt efter prinsessan Dianas chockerande död i Paris 1997. Huvudperson är, som titeln redan avslöjat, den brittiska drottningen och bland sidokaraktärerna finns andra nu levande personer såsom Tony Blair och prins Charles. Filmens tes är att monarkin hamnat i otakt med tiden och Tony Blair (med stab) får en sorts hjälteroll som mannen med förmågan att avläsa det brittiska folkets intentioner och innersta tankar. Den tematiska grundfrågan som debatteras fortlöpande är hur det brittiska kungahuset ska agera mot media och hur Dianas begravning bör skötas (eftersom hon var frånskild räknades hon inte som någon kunglighet).

Vi lyfter på taket till dockskåpet och kikar in. Det ges en inblick i hur stela rutiner fortfarande präglar monarkin. Känslan blir en sorts Full Metal Jacket light, fast med mjuka röster fyllda av genetiskt framodlad överlägsenhet istället för militärens mer aggressivt laddade dito. Det bugas, bockas och nigs i tid och otid. Traditionens makt vilar alltjämt sin hand tungt på rojalismens axeln.

Att även kungligheter och statschefer lever vanliga liv vid sidan om allt ceremoniellt visste vi nog sedan tidigare. Det är därför ingen chock att Tony Blair sitter vid köksbordet med hustru och barn och äter middag som alla andra, eller att drottningen kollar in nyheterna på BBC innan hon somnar. Det enda som känns konstigt är att man dramatiserar nu levande personers privatliv. Inställsamheten slår nya rekord i The Queen, där visserligen drottningen skildras minst insmickrande som en gammal grå excellens, ungefär som ett erfaret styrelseproffs som kan allt som bör kunnas men ändå inte ser de stora sammanhangen.

Helen Mirren vann en Oscar för rollen som denna gråa drottning och självklart är hon duktig, porträttlik och så vidare. Men nog har det gått lite väl mycket inflation i hyllningarna; har en kritiker slagit an tonen följer alla andra efter. För varför fick inte Michael Sheen någon nominering för rollen som Tony Blair? Han är inte bara otroligt porträttlik, utan också en mycket kompetent karaktärsskådespelare. För övrigt var det samma scenario som för Mirren i fallet Forest Whitaker, där endast Sydsvenskans Jan Aghed vågade gå mot strömmen.

Nu är The Queen trots mina reservationer ändå en klart sevärd film. Det dramatiska tonfallet klingar autentiskt genom att dokumentärt material klipps in. Man får bland annat se bilder från Dianas begravning, nyhetsinslag och officiella uttalanden från t.ex. president Clinton. Och trots vetskapen om att det är en dramatisering är det kittlande att få närvara inom den nyvalde premiärministerns allra innersta krets av rådgivare och PR-genier. Slutligen återstår bara konstaterandet att det förvisso går att störa sig på manusets okritiska uppbyggnad av filmens karaktärer, men att det icke desto mindre rör sig om god filmunderhållning. Betyg: 7.