Black Snake Moan är en typiskt provocerande film som fått politiskt korrekta filmrecensenter att sparka bakut. Om man ser till marknadsföringen är det förståeligt. Filmaffischen – med en målmedveten, bredbent stående Sam Jackson hållandes i kedjan som förslavar en lättklädd Christina Ricci – kommer nog aldrig att tilltala smakdomarna. Även förhandsklippen har fokuserat på den tredjedel av filmen som innefattar själva fastkedjandet. Och på ett sätt går det att förstå marknadsförarna; man kan inte undgå att bli nyfiken på filmen efter att ha sett klippen.
I vilket fall så påminner vissa sågningar mig om Roger Eberts gamla talesätt: ”It’s not what a movie is about, but how it is about it.” Att automatiskt såga en film för dess innehåll är inte bara oprofessionellt, utan också fullkomligt fel. Låt oss ta en titt på vad det var som fick så många så arga så lätt.
Djupt in i den amerikanska södern berättas två historier. Den ena handlar om Ray (Ricci), en söt ung kvinna vars pojkvän (spelad av Justin Timberlake) tar värvning och lämnar henne. Innan avskedet utbyter de dock digitala värstingur, exakt synkroniserade att visa samma tid och med samma irriterande pipande alarm. Pojkvännens frånvaro sätter genast igång en kliande lust i Ray och den stillar hon med olika män, inklusive en stor svart kille. Men en dag råkar hon illa ut, blir misshandlad och lämnas döende på en ödslig grusväg ute på landet.
Den andra historien handlar om bonden/bluesartisten Lazarus (Jackson), en religiös hycklare som lika gärna går i kyrkan som han sitter i baren och super till. Fast innan var han en god kristen man med hustru och allt, men då hustrun ville skiljas väcktes grottmannen inom honom. När ex-hustruns nye man kommer för att säga farväl slår det slint i skallen på Lazarus, han blir våldsam och börjar rabbla bibelcitat. Morgonen efter hittar han en halvnaken tös på vägen utanför gården där han bor.
Både Ray och Lazarus är trasiga, konstiga och har tillfälliga psykiska problem. Hade vi befunnit oss i Sverige hade samhället ryckt in för att hjälpa. Men nu befinner vi oss i heta södern (Everything is hotter down south.) och där får man göra det själv. Lazarus räddar flickan, fixar hostmedicin och får samtidigt reda på att hon är en ”dålig” flicka, en slampa. Ray försöker genast bjuda ut sig åt honom och han tolkar det som att hon är besatt av djävulen och ger henne ett iskallt bad. När det inte verkar hjälpa tar han till mer extrema metoder…
Han kedjar fast henne i en lång kedja (så att hon kan röra sig fritt i huset) som han fäster vid ett element. Sedan försöker hon rymma och springa iväg, men kedjan stoppar henne och de har dragkamp och allt är väldigt väldigt bisarrt. Det går till och med så långt att han tar ut henne på promenad (i kedjan så klart) för att hennes ben ska få den rätta träningen. Man börjar nästan undra om han ska starta en nycirkus eller vad som egentligen är på gång. Lazarus pastor involveras och han får äran att predika bibelns kärleksbudskap för Ray. Ska de lyckas fostra henne och kommer Lazarus få ordning på sitt liv och bli botad från sin galenskap?
Black Snake Moan är en film som svettas blues i fuktig sommarvärme; soundtracket går i bluestakt och svänger fint. Storyn går däremot i olika takter (inklusive otakt) och karaktärerna förändras mycket utan att de egentligen inte genomgår någon trovärdig inre förändring. Det är tvära kast mellan känslolägena och stor vikt läggs vid att försöka förklara hur Ray kunde bli som hon blev. Den klassiska förklaringen dyker upp: sexuellt utnyttjande i barndomen i kombination med en mamma som tittade åt ett annat håll. Det är ett allvarligt tema som tyvärr inte riktigt passar in med filmens övriga attityd.
Överhuvudtaget är det filmens stora brist att ramberättelsen är så tillrättalagd med ett slut som inte passar filmen i övrigt. Behållningen hittar man dels i spelet mellan Ricci och Jackson, dels i de många provokationerna som utmanar våra föreställningar om svarta och vita. En äldre svart man spelar blues för en ung vit kvinna samtidigt som han nyss hållit henne fastkedjad under några dagar. Det är så nära renodlad absurdism man kan komma och i detta finns en stark tematisk laddning som verkar underhållande. Därför är det synd att regissör Craig Brewer fegar ur och styr in filmen på säker mark igen. Det som såg ut att bli en av årets märkligaste filmer visar sig vara en film i mängden. Och det är ett större problem än Christina Riccis vita trosor och korta avklippta överdel… Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment