Det finns sekvenser i The Night of the Hunter som är så makalöst vackra att ett ungt filmhjärta slår dubbelslag av rörelse. Men i längden vinner ändå helheten över detaljerna; de införlivas i allt, blir ett. Varenda scen är genomarbetad utifrån alla tänkbara infallsvinklar. Ljussättningens eleganta lek med skuggor, bildkompositionernas kontrollerade exakthet, manusets oförutsägbara uppbyggnad och filmmusikens hypnotiska tema utgör grundpelarna i ett av filmhistoriens mest originella mästerverk.
Det vore ett kardinalfel att återberätta minsta lilla del av filmens grundhistoria. Nej, varje åskådare bör med så öppna sinnen som möjligt ta sig an denna svartvita delikatess. Kännedom om handlingen förstör på intet vis upplevelsen, medan däremot motsatsen kan förhöja densamma. Det är absolut värt ett försök!
Filmens centralgestalt är Harry Powell, en svavelosande kringflackande predikant med förmågan att snacka omkull vem som helst. Han är en klassisk dubbelnatur och hans ambivalenta personlighet sammanfattas enklast med hjälp av de vitt skilda budskap han låtit tatuera på respektive hands fingrar. Tack vare Robert Mitchums helgjutna skådespeleri blir predikant Powell – i konkurrens med charmtrollet Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) i The Silence of the Lambs – en het kandidat till titeln århundradets filmpsykopat. Liksom Hopkins använder Mitchum röstens varierande tonlägen för att omväxlande låta sin karaktär smickra, övertyga och skrämma omgivningen. Hans dominans ställer frågan till resten av ensemblen: klarar ni av att hänga på?
Ja, övriga skådespelare svarar upp fint; James Gleason som Birdie, Shelley Winters som Willa Harper och Lillian Gish som den mystiska Rachel Cooper. Mest överraskande är barnskådespelarnas sensationella kvalitet. Både Billy Chapin (John) och Sally Jane Bruce (Pearl) lyckas övertyga åskådarna om att de verkligen är barn och inte barnskådespelare som försöker vara barn. Med små medel lyckas de förmedla stora känslor. Det är magiskt!
The Night of the Hunter brukar kategoriseras som film noir då den stilmässigt delar genrens visuella huvuddrag. I själva verket är filmen mer svårdefinierad; den bär lika mycket sagans mytomspunna symbolik som thrillerns spänningsskapande signatur. Till det kan läggas inslag av dramatisk realism, expressionism och gåtfull naturlyrik. Det är en oemotståndlig och unik blandning.
Filmen missförstods dessvärre av sin samtida publik: det finansiella fiaskot var ett faktum. Den regidebuterande skådespelaren Charles Laughton tog det hela hårt. The Night of the Hunter blev hans enda film och först i efterhand har såväl film som regissör fått det storslagna erkännande de båda förtjänar.
Betyg: 10.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment