DVD: Blodets tron - Kumonosu jô (1957)

Akira Kurosawa tolkar Macbeth i Blodets tron - Kumonosu jô (1957). Handlingen är förflyttad till en japansk samurajvärld, men själva berättelsen känns ändå igen för den som kan sin Shakespeare. Utan att avslöja för mycket om handlingen, vill jag ändå påpeka att det är en klassisk tragedi och som sådan följer den sin genres uppbyggnad och förväntningar. Fokuseringen hos tittaren ligger alltså inte i första hand på vad filmen handlar om, utan på hur den är berättad.

Blodets tron har ett ganska varierat tempo. Under filmens första halva finns alldeles för många transportsträckor - till häst; ridande samurajer som galopperar fram på fält och i förtrollade skogar. Emellanåt blir det lite för långsamt för min smak, men så fort det hettar till vet Kurosawa hur han ska hantera sitt material. Det är effektiva och snygga bildkompositioner i svart och vitt, särskilt i de drömlika dimsekvenserna.

En detalj som väcker en viss munterhet hos undertecknad är den PowerPoint-inspirerade klippningen där valda scener antingen rullar ut åt höger eller vänster. Antagligen ville regissören visa att mer tid passerat mellan just de klippen och detta är mest en kuriosadetalj som självklart inte påverkar bedömningen.

Den som bär upp filmen är huvudrollsinnehavaren Toshirô Mifune. Han fullkomligen äger varenda scen, på gott och ont. Det är fysiskt skådespeleri i världsklass. Den enda skådespelare jag kan komma på som dominerat på samma sätt är Ernst-Hugo Järegård i exempelvis Riget och Europa. Mifunes animerade minspel får Jack Nicholson i högform att framstå som nedtonad. Samtidigt är det just där, i de yviga gesternas landskap där ögon spärras upp, näsborrar fladdrar och käkmuskler spänns, som det ibland går överstyr. En stramare personregi hade inte gjort filmen sämre.

Likaledes ambivalent är filmmusiken. Under långa stunder är den helt frånvarande för att sedan dyka upp i vissa nyckelscener på ett raffinerat vis. Mer filmmusik hade inte heller gjort filmen sämre.

Kumonosu jô är allmänt rankad som en klassiker. Alla filmguider ger den höga betyg och visst är det en sevärd film. Avslutningsscenen är bara den ett stycke magisk filmhistoria. Personligen saknar jag dock det där lilla extra för att den ska kunna nå upp till de högsta betygen. Betyg: 7