DVD: Knocked Up (2007)

Knocked Up (På smällen) är en präktig romantisk komedi förklädd till en inte så präktig romantisk komedi. Det finns en bra början som följs av ett ganska hopplöst mellanparti och sedan blir det helt okej igen på slutet. Någonstans i röran finns alltså en bra, men präktig film som Judd Apatow byggt ut till något mycket sämre.

Filmen har en lovande upptakt där tönten Ben (Seth Rogen) går på nattklubb och lyckas ragga upp supersnygga tv-reportern Alison (Katherine Heigl). Båda har druckit och även om hon är tio gånger snyggare än honom, köper man motvilligt att det nog ändå skulle kunna vara teoretiskt möjligt. Det är ett gränsfall, men det fungerar.

Efter engångsligget fortsätter livet som vanligt för de båda inblandande. Alison jobbar vidare på E! och Ben stojar vidare tillsammans med sitt nördgäng. De ska försöka få ihop en hemsida där skådespelerskors nakenscener registreras med tidsuppgifter. Och mellan filmtittandet försöker de mest variera sitt hobbyknarkande (fiskskål, cyklop etc).

Sedan visar det sig ju så klart att Alison har blivit gravid, befruktad av ett monster till kille. Hon överväger abort, men inser snabbt att hon vill behålla barnet. Ben måste ringas upp och den gravida försöker få honom att ta ansvar, något som han inte klarar av. Han är ju kille och killar ska bara ha kul. Tjejer som tjatar är jobbiga. Varför måste man bli vuxen egentligen?

Ben har inga pengar, ingen stil och inget hyfs. Han är 23 år ung och idiot. Hans enda positiva egenskap är en viss humor, men hans oförmåga att välja när han ska vara rolig eller inte gör att han ganska snabbt framstår som ett hopplöst fall. Enbart hans entoniga röst borde vara tillräckligt för att få Alison att inse att hon borde hålla sig långt borta från hans liv.

Hennes val är filmens nyckel och jag köper inte det. Ben är en hjärndöd, nedknarkad loser och Alison verkar faktiskt ha något mellan öronen. I en någorlunda trovärdig film hade följande scenarier varit möjliga:

a.) Alison söker upp Ben och han får hjälpa henne med aborten.

b.) Alison skiter i Ben, gör abort och fortsätter göra karriär inom tv.

c.) Alison skiter i Ben, föder barnet, forsätter göra karriär inom tv och har råd med en nanny.

d.) Alison underrättar Ben om det inträffade, berättar att hon ska behålla barnet och att han kommer att få träffa sin son eller dotter när han har vuxit upp och visat att han kan ta ansvar för sitt liv.

Men icke sa Nicke. Hon väljer istället att försöka bli kär i odjuret och det blir en lång väntan (filmen är två timmar och nio minuter lång!) på att bullen ska komma ut ur ugnen...

Knocked Up innehåller, precis som i The 40 Year Old Virgin, ett sunkigt grabbgäng. Då var det hemelektronik som gällde, nu är det film som är grejen. Det här är kufiska killar som ger filmnördarna dåligt rykte. Man behöver ju inte vara osympatisk bara för att man kan mycket om film.

Skildringen av grabbgänget, Ben och hans relation till Alison är filmens centrum. En annan prominent del handlar om Alisons storasyster Debbie (Leslie Mann), hennes man Pete (Paul Rudd) och deras två gulliga ungar (regissörens egna barn). Apatow vill uppenbarligen jämföra Alison och Ben med Pete och Debbie i ett outhärdligt sidospår.

Vi får se hur schizofren papparollen kan vara när man egentligen bara vill skita i allt ansvar. Pete var en gång i tiden som Ben och därför får de bra kontakt med varandra och sticker iväg till Las Vegas för att knapra psykadeliska svampar och kolla på nakenshower. Sedan kommer han hem och gullar med ungarna. Det är ett sidospår som enbart fungerar som utfyllnad och som inte tillför grundstoryn särskilt mycket.

Jag saknar överhuvudtaget Alisons perspektiv på det hela. Om jag hade skrivit filmen hade jag gjort Pete och Debbie till marginalfigurer och istället skrivit in lite vänner till Alison. Hur hade de reagerat på Alisons val att försöka få ihop det med den hemske Ben? Hur hade Ben reagerat om han fått komma och hälsa på Alison och hennes kompisar? Nu får vi bara se hur Alison plågar sig igenom några kvällar hemma hos Ben och gänget.

Humorn är ojämn och växlar mellan roligt och inte alls roligt. Ett stående skämt handlar om ett vad om att en i gänget inte får raka av sig skägget samtidigt som de andra får förolämpa honom. Klarar han vadet får han ett års hyra betald och omvänt får han betala de andras hyra om han misslyckas. Andra skämt tar sikte på läkaryrkets mest abnorma utövare och filmen inger knappast förtroende för den amerikanska mödravården.

Regimässigt är filmen dock ett klart fall framåt. Apatow hittar stundtals ett eget uttryck och lyckas framförallt väl med att integrera många sköna låtar. Bildberättandet blir därmed inte lika platt som i hans förra film. Dessutom gör både Heigl och Rogen godkända insatser; det är ju knappast deras fel att karaktärerna fattar konstiga beslut.

En tematisk likhet med föregångaren finns dock. Liksom The 40 Year Old Virgin är Knocked Up en sällsynt mix av obscena skämt och tillrättalagd kärnfamiljspropaganda. Den kristna högern gör ånyo vågen, om än motvilligt – fula ord och engångsligg är ju fel! Budskapet är att ett barn behöver en mor och en far (oavsett hur odräglig och omogen han är). Det är en billig, lätt genomskådlig formel som Apatow använder och den fungerar. En hel generation amerikanska filmkritiker har låtit sig duperas av hans senaste film och det är inte alls illa pinkat. Betyg: 4.

DVD: Ivans barndom (1962)

Krig.

”Krig är ett fientligt förhållande mellan folk eller stater eller mellan parter inom samma stat (inbördeskrig) där användande av dödligt våld förekommer på ett systematiskt sätt.”

Kriget idag är bilder på sönderbombade byggnader eller notiser om dödsoffer från länder långt bort från vår trygga vardag. Kriget idag är hypotetiska diskussioner om huruvida vi behöver ett försvar eller inte. Krig är också historia och historien är vårt nu.

Ivans barndom, Andrei Tarkovskijs makalösa långfilmsdebut, visar upp ett krig som är nära, men ändå så långt borta. Vi befinner oss vid östfronten under andra världskriget och ett fåtal sovjetiska militärer gömmer sig för tyskarna. De tillhör en liten spaningsenhet och en av militärerna är ett barn. Med sin litenhet kan han ta sig in bakom fiendens linjer och få fram nyttig kunskap.

Vem är pojken med de brinnande ögonen? Ivan (Nikolai Burlyayev) är 12 år. Han är föräldralös, militärt kunnig, insatt i alla rutiner och reglementen. Han är bara ett barn i fysisk bemärkelse; filmens titel är mycket ironisk.

I drömsekvenser blickar han tillbaka i livet och ser sig själv som liten, lycklig och oförstörd. Men han drömmer också mardrömmar och återupplever sin moders död. Att hjälpa till i kriget är hans sätt att försöka göra något för sitt land. När man redan har förlorat allt man har kan man lika gärna förlora lite till.

Mellan de visuellt briljanta scenerna infinner sig emellanåt en obekväm långsamhet, en känsla av att filmen fastnat med fötterna i kvicksand och håller på att sjunka. Detta beror förmodligen på att sidokaraktärerna inte etableras på sedvanligt sätt, vilket gör det svårt att hålla koll på dem, att se vem som är vem. När alla personer har etablerats kommer Ivans barndom in på rätt kurs igen och ett sista nattligt spaningsuppdrag kan ta sin början...

Filmen är fotograferad med en visuell briljans som klår många av nutidens underverk. Vadim Yusovs poetiska bilder skiftar i stil från mardrömslik expressionism till fjäderlätt naturlyrik. Tarkovskij framstår som en regissör helt utan gränser, en möjligheternas mästare, med förkärlek för innovativa kameraåkningar och obalanserade kameravinklar. Ivans barndom är grandios filmkonst.

Den debuterande regissören visar upp kriget som en personlig mardröm. Miljöerna berättar inte alltid att ett krig pågår. Nej, det känns mer som en dystopisk, avskalad science fiction. Gåtfullheten och ovissheten blir till en besvärande, djupt obehaglig förnimmelse i magtrakten. Och sedan hör man ljudet av bomber och skottlossning i fjärran. Kriget är nära, men ändå så långt borta. Betyg: 8.

DVD: Krama mig (2005)

Äntligen en vanlig tjej i en svensk film, tänker jag en kvart in i Kristina Humles tonårsdrama Krama mig. Minna (Henna Ohranen) är vanlig, dels på grund av att hon inte framställs som ett offer för patriarkatet och dels för att hon placerats mitt i en naturlig vardagsrealism. Det är en småstadsvärld där de små problemen lyfts fram och därmed blir filmen en kontrast till den vanligtvis så sensationsinriktade svenska ungdomsfilmen.

Minna är 19 år, jättesnäll och har nyligen gått ut gymnasiet med fina betyg. Hon vill egentligen inte vara där hon är, men som så många andra sitter hon fast i den lilla bruksorten med valsverket som centralpunkt. I storköket där hon jobbar får hon ta del av de äldre kvinnornas visdomsord och på körlektionerna blir hon förälskad i sin bilskollärare.

Det är en film om hur det går till när man blir vuxen och sakta men säkert arbetar fram ett mål om att komma någonstans i livet. Om hur tillvaron formas av några små men enkla delmål: körkort, kärlek, flytta hemifrån. Det sistnämnda vill hon inte först. Hon bor kvar hemma med en sextonårig lillasyster och en liten lillebror. Mamman är död och pappan har en ny tjej som inte drar jämnt med henne. Snart blir det omöjligt att bo kvar hemma.

Så här långt har allt varit riktigt bra. Vi har en engagerande om än ganska vardaglig intrig och en karismatisk huvudrollsinnehavare. Regin är pigg, bildlösningarna lekfullt funktionella och klippningen inpspirerad av regiskolans klassiska scenövergångar. Dessutom är Mario Adamsons musik medryckande plinkplonkig.

Sedan börjar problemen komma smygande som ninjor innan de slår till med full kraft. De manliga karaktärerna är exempelvis mindre lyckade. Vi har tre män som alla visar intresse för Minna och som alla framstår som mer eller mindre osympatiska. De ljuger, är otrogna och uppträder allmänt konstigt. Bilskolläraren Tomas (Tobias Aspelin) är minst femton år äldre än Minna och redan inne i ett långvarigt förhållande och ändå kastar han sig in i en relation med den nittonåriga snärtan. Kanske vill manusförfattaren på detta vis visa hur dåliga män är på att vara trogna?

Ett annat problem är att manuset då och då tar några onödiga kliv i sidled, bort från huvudintrigen och in i ointressanta sidospår. Dessutom finns det flera uselt skrivna repliker där det mest skrattretande är ett lån frånMission: Impossible II. I den filmens serietidningsvärld passar det bra att hjälten Ethan Hunt säger ”Damn, you’re beautiful!” åt sin sängkamrat. Men när 35-årige Tomas tittar nittonåriga Minna i ögonen och säger ”Fan vad du är fin” blir effekten enbart (o)lustig.

En tragikomisk detalj är att detta är en Film i Väst-produktion, vilket innebär att den är inspelad i Vänersborg. Miljöer från Tjenare kungen, Linas kvällsbok och många fler filmer känns igen och det distraherar. Visst är det trevligt att det finns ett regionalt inspelningsalternativ till Stockholm, men snälla, låt inte alla filmer utspela sig i Vänersborg!

Krama mig ska ha beröm för att den beskriver en helt vanlig tjej som visserligen inleder ett mindre lyckat förhållande med en äldre man, men som varken beskrivs som offer eller utlevande slampa för den sakens skull. Rent krasst består filmen av nittio procent film som är riktigt bra och sedan tio procent som är direkt undermålig. I vilken annan bransch skulle något sådant vara acceptabelt?

Hur många konsumenter skulle vara nöjda om var tionde inköpt mellanmjölk var rutten eller om var tionde Simpsonsavsnitt var helt under isen? Ingen, vågar jag säga. Så varför ska man acceptera att tio procent av en film inte håller måttet?

Krama mig har en riktigt bra grundkärna och Kristina Humle är tydligt både en regi- och manustalang. Tyvärr räcker det inte bara med talang utan det behövs fungerande feedback för att talangen ska förädlas. Ett manus måste bearbetas tills de ruttna inslagen är helt borta. Först därefter är det hög tid att börja filma. När svensk film har lärt sig den läxan kommer de senaste årens kris snart att vara ett minne blott. Betyg: 5.

Eden and After (1970)

Eden and After börjar som en slags förhistorisk Idioterne. Vi får se en grupp uttråkade universitetsstuderande som fördriver tiden på Café Eden med att leka avancerade lekar där avrättningar och tortyr simuleras. Variationer på rysk roulette förekommer också och allt har en pervers underton.

En dag anländer en främling till gruppen och stör harmonin och det relativa lugnet. Särskilt påverkad blir den korthåriga blondinen Violette (Catherine Jourdan) och hela hennes värld är på väg att förändras. Mycket av den löjligt tunna historien byggs därefter upp kring en ful tavla som med lite god vilja liknar ett nordafrikanskt hus som ställts på högkant.

Filmen hoppar från miljö till miljö utan att ens försöka förklara varför. Det börjar i en ABF-normerad spegelväggslabyrint på caféet och fortsätter till en fabrik där ett läckage från en cistern fylld av en spermaliknande vätska lockar huvudpersonen till att ge sig själv en ansiktsinsmörjning. Sedan hoppar vi raskt till ett Tunisien där nakna slavflickor förvaras i upphissade järnburar och hjältinnan får svansa omkring i ett par kortkorta shorts som avslöjar de långa benens vertikala struktur.

Visst kan man försvara hoppen i tid och rum och bristen på logik med att det hela är fantasi. Men för mig blir det störigt att så mycket kan hända utan att regissören bryr sig om att ens försöka underbygga det hela. Ett tydligt exempel är en tvådelad scen där först två långbenta, lättklädda vuxenlolitor förenas i en lesbisk kyss och där sedan två manliga karaktärer jagar varandra med kniv ut i det långgrunda vattnet. Båda scenerna är kompetent regisserade, men delarna faller samman när helheten saknas.

Filmens enda ljusglimt är ändå nyss nämnda bildspråk där Antonioni citeras ihop med många egna idéer. Man vet att man kommit till en Alain Robbe-Grillet-film när en kvinna hänger från taket i en krok, bunden, fastkedjad och blir piskad. Regissörens böjelser är inte precis hemliga och säkert intressanta för honom själv, men för mig är det tomt effektsökeri.

Den tunisiska delen av berättelsen ser mest ut som filmade fotosessioner. Estetiken är en förlaga till franske tonårsfotografen Jacques Bourboulons färgrika alster ett halvt deccenium senare. Filmens hjältinna får ta på sig rollen som trånande sexobjekt med långa svarta stövlar, små röda trosor och en sönderriven t-shirt.

I princip har jag inga problem med nakenhet och erotiska skildringar i film, men i Eden and After exponeras de unga kvinnokropparna till överdrift. Det förvisso vackra bildspråket fokuserar ensidigt på det kvinnliga könet. Manskropparna syns någon gång skymta med de översta skjortknapparna uppknäppta, men annars ingenting. Slutsats: Robbe-Grillet är en tråkig mansgris. Betyg: 4.

Trans-Europ-Express (1966)

Det senaste halvåret har jag sett en kortfilm (L'Arrivée d'un train à La Ciotat) och två långfilmer (The Lady Vanishes och The Narrow Margin) där tåg spelar en nyckelroll. Tåg är långa och tåg är trånga. Tågen flyter fram genom landskapet och blir en lika tydlig bild av förflyttning som cabrioleten i road-movien. Det är bara lite längre, lite trängre och nödbroms istället för handbroms.

Trots filmens titel är det en försvinnande liten del som faktiskt utspelar sig på själva tåget. Förklaringen till titeln är strikt ekonomisk. För att få låna ett tåg gratis från Trans-Europ-Express (TEE) krävde tågchefen att filmen skulle heta samma sak som tåget och detta accepterade filmskaparen.

Alain Robbe-Grillets Trans-Europ-Express är en lek med berättandet i den unge Jean-Luc Godards anda. Ett tåg rusar fram genom berättelsen, berättelsen rusar fram genom filmen och filmen rusar fram genom våra hjärnor. Det här är en vuxen lek. Barnets lek är något ohämmat, oförstört, medan den vuxne mannens lek är en lysten blick åt anarkins håll, en rebellisk uppstudsighet genom upprepade brott mot filmiska konventioner.

Manuset består av upprepningar och variationer på samma tema. Metaperspektivet finns där genom att en fiktiv regissör och producent diskuterar berättelsens framskridande och lyssnar på ljudet via en bandspelare. När en scen inte längre bedöms hålla måttet spolas det tillbaka i ett försök att göra det gjorda ogjort. Ett annat exempel på experimentlustan är när huvudkaraktären i samma scen kastar ett papperspaket i vattnet fyra gånger och ändå har kvar det under armen en stund senare.

Trans-Europ-Express tar sats från en simpel drogsmugglingshistoria där en man, Elias (Jean-Louis Trintignant), får i uppdrag att smuggla knark från Paris till Antwerpen på Trans-Europ-Express. Samtidigt spelar han också sig själv i den film som den fiktive regissören spelar in och allt är ganska märkligt. I Trintignant finns åtminstone en genretypisk egenskap, den maskuline hjälten i en mycket maskulin film.

Filmen utmanar och refererar thrillergenrens många klichéer och förväntningar. Det är fullt med rekvisita och typsituationer som thrillerkännaren snabbt känner igen. Vi har knarket i den dubbelbottnade resväskan, pistolen i den tjocka boken, det ofrånkomliga väskbytet, lömska lösskägg, kodspråk med viftande näsdukar, konstiga kartor, fotografier och viskande vägbeskrivningar. Det hela genomsyras av en absurdistisk humor som man antigen småler eller rycker på axlarna åt.

Men samtidigt som Robbe-Grillet anammar genrekonventionerna gör han också avsteg från traditionen genom att periodvis låta filmen gå ner i tempo, ett vågat grepp som framkallar gäspningar och sömnighet. Regissören söver oss sakta och sedan väcker han oss hastigt med bilder på kvinnans kropp. Elias bläddrar i en sadomasochistisk tidning och återskapar senare tablåerna på ett hotellrum tillsammans med en hora. Vi bjuds på lite sadism och rollspel med rep, kedjor och struptag, allt utfört enligt en herrtidningsestetik som känns aningen malplacerad.

Filmen är från 1966 och fotografiskt är det ungefär så franskt 1960-tal som det kan bli. Gatubilderna känns igen från Agnès Vardas Cléo de 5 à 7 och andra bildlån kan återkopplas till Godards Till sista andetaget. Det är flärdfullt och elegant och alla form- och narrationsexperiment till trots: filmen ser riktigt bra ut.

Berättelsen refererar, citerar och lånar från genrens rika historia, men det kan aldrig bli spännande. Därtill befinner sig regissören alltför långt från den trygga mainstreamfåran. När alla karaktärer är potentiella konstruktioner litar man aldrig på deras beteende. Det blir en lek för lekandets skull och till slut kommer man in i en återvändsgränd. Manusförfattaren har fått sina skratt och det är hög tid att knalla hemåt. Trans-Europ-Express är ingen helt lyckad film, men ändå det bästa jag hitintills har sett av regissören Robbe-Grillet. Betyg: 6.

Vigilante (1983)

Vigilante är en rätt så välgjord genrefilm som följer en färdig mall till punkt och pricka. Förlagan är Michael Winners Death Wish från 1974. Båda filmerna använder hämnden som motiv samtidigt som anrättningen kryddas med en stark misstro mot myndigheterna och då särskilt mot polisens passivitet och oförmåga att göra ett bra jobb. Vissa grundförutsättningar måste också uppfyllas:

Först behövs en trovärdig hjälte, en kille som gärna får vara helylle men med en underliggande potential att kunna bli hårding. I Death Wish är denna man Charles Bronsons Paul Kersey och här heter han Eddie Marino och spelas av Robert Forster.

Sedan behövs ett fruktansvärt brott, något som är tillräckligt avskyvärt för att publiken ska kunna vinnas över på den anhöriges sida, en handling som är tillräckligt hemskt för att åskådarna ska vilja se blod.

För att göra detta möjligt måste ett elakt gäng introduceras. Det farliga gänget gör stan osäker, polisen står maktlös och attackerar oskyldiga kvinnor och barn. Eddies fru blir vittne till ett övergrepp, försöker gå emellan och blir sedan förföljd av gänget. Eddies son blir skjuten och hustrun både misshandlas svårt och blir våldtagen. Familjens idylliska liv slås i spillror.

Nu finns en bördig jordmån av hämnd och hat, men det fattas alltjämt lite innan han kan få sin revansch. Det behövs en person som kan få in Eddie på den rätta vägen. Passande nog lär han känna Nick (Fred Williamson), en cool kille som tillsammans med sina polare åker runt i en skåpbil och tar lagen i egna händer. Det är han som får in Eddie på hämndtankar och sedan kan man räkna ut resten…

Vigilante är en typisk B-film, men en ganska snygg sådan. Den är filmad i det bredaste filmformatet och ser verkligen ut som en riktig film. Om bristen på budget märks någonstans är det i specialeffekterna som är bättre än genomsnittet för genren, men där man ändå hade kunnat önska sig ett elegantare grafiskt våld.

Det stora problemet med berättelsen (och genren som helhet) är de platta karaktärerna och en förutsägbarhet i berättandet som man aldrig kan komma ifrån. Skildringen av det onda gängets medlemmar är en orgie i tidstypisk ”farlighet”. Det är jeansvästar, pannband och bandanas som knappast upplevs som skrämmande idag. Helt enligt mallen är också de två värsta busarna två etniska stereotyper: en är svart och snabbpratande, den andre är en lustsökande Kubakommunist med tjockt, oljesvart helskägg.

Regissör William Lustig började karriären som porrfilmsregissör under ett fingerat namn, fick sedan chansen att göra skräckfilmen Maniac och tre år senare kom denna. Vigilante är en genrefilm som aldrig lyfter till några oväntade höjder, men som heller aldrig sänker sig helt ner i våldsfilmsträsket. Med många välkoreograferade actioninslag och en habil biljakt finns tillräckligt med underhållning för 90 minuter. Och den i B-filmssammanhang alltid lika rekorderlige Williamson tar tillsammans med en bister Forster åskådaren genom filmen utan några större själsliga sår. Betyg: 5.

I fjol i Marienbad (1961)

I fjol i Marienbad är en initiationsrit för alla anhängare av den europeiska konstfilmen. Den är en smal bro där alla cineaster måste passera innan de blir fullvärdiga medlemmar i den världsliga filmälskarklubben. Det är en lika frustrerande som imponerande film, ett konstverk som inte erbjuder några färdiga svar. Här finns bara den centrala frågan som upprepas gång på gång.

Något hände i fjol i Marienbad, men vad som hände vet nog inte ens manusförfattaren. Vi har A (Delphine Seyrig), en vacker kvinna som är gift med M (Sacha Pitoëff) och som uppvaktas av X (Giorgio Albertazzi). De befinner sig på ett slott någonstans i Europa och X försöker övertyga A om att de träffades förra året och att de då bestämde sig för att ses exakt ett år senare. Hon minns inte och han försöker övertala henne. Och i bakgrunden finns maken M som en skugga.

Allt utspelar sig omkring en lyxig scenografi där slottet (eller hotellet som de säger) är en samling salar – teaterrum, sovrum, sällskapsrum, korridorer med ornamenteringar och träpaneler, samt mängder av speglar överallt – omgiven av en perfekt ordnad, symmetrisk utemiljö med ansade buskar, gångar, öppna ytor och ståtliga statyer.

I fjol i Marienbad är en klassiker, absolut, men den saknar medkänsla och ett pulserande hjärta. Hela filmen är för mycket uppvisning för att jag ska vara helt nöjd. Det är för genomskinligt, för städat, för beräknat. Illusionen är ingen illusion. Illusionen är en konstruktion och konstruktionen är ett filmbygge där arkitekten heter Alain Robbe-Grillet och den ansvarige byggmästaren är Alain Resnais. Varje scen strävar så förtvivlat efter att vara fulländad, vilket gör helheten mindre fascinerande. Manusförfattare och regissör är alltför närvarande i filmen och styr karaktärerna med oönskad järnhand bort från spontanitetens möjligheter.

De båda herrarna pressar gränsen för vad en film egentligen är längre än någon film tidigare hade gjort. Den här filmen är litteratur som tonsatts med både bilder och musik. Det är överväldigande, smalt, svårt och storslaget i samma andetag. Om det svårast tänkbara finkulturella litteraturverket hade fått göra en film skulle den garanterat ha blivit en variation på detta.

Uppvisningen märks också i Sacha Viernys finstämda foto med otaliga kameraåkningar och en härligt mjukt finish på de förnämligt komponerade svartvita bilderna. Den fotografiska delen motsvarar en uppvisningsmatch i tennis där världens bästa spelare deltar. De utför precis varje slag som de kan, men åskådaren tar det inte på allvar eftersom det inte är en riktig match. Filmen hade därför kunnat göra sig av med minst hälften av alla visuella tricks utan att andemeningen hade gått förlorad.

Det experimenteras även på ljudsidan med selektivt utvald dialog, berättarröst och en ständigt närvarande musik. Det är ett underligt orgelmanglande med skogstokiga toccator som lugnats ner, försätts med konstnärlig tvångströja och sedan spänts fast vid bioduken. Med plötsliga, dramatiska utfall och grymma grimaser försöker musiken ta sig loss och slutligen lyckas det. Det är en märkligt effektiv musik som tangerar bildrutorna oerhört medveten om att den inte hade fungerat på egen hand.

I fjol i Marienbad lanserar även en ny sorts skådespeleri med skådespelare som är så styrda att de framstår mer som modeikoner än yrkesmänniskor. Deras förfinade drag framhävs genom en briljant ljussättning och särskilt Albertazzi imponerar med sin ljuvliga röst. Den smeker öronen med en hypnotisk ton som gör lyssnandet till en avslappningsövning för fanatiska frankofiler.

Sammanfattningsvis är detta en film som garanterat är värd sina lovord, men som i mitt tycke inte fungerar hela vägen. Uppvisningstänkandet kan man inte bortse ifrån och bristen på passion är ett problem. Det är en film som passerar obemärkt förbi den stora massan, men som alltid kommer att älskas av det lilla fåtalet. På filmens forum presenteras tolv möjliga tolkningar av den franske filmkritikern Rene Predal och till dessa kan läggas många andra inlägg som tydligt ger bilden av en film som det förmodligen är mer inspirerande att diskutera än att se. Betyg: 7.

DVD: Yrke: reporter (1975)

Identitet. Vad gör oss till dem vi är? Är det summan av våra unika egenskaper, vårt utseende eller passet med personnummer och fotografi? På olika sätt har ämnet behandlats såväl i nutid (Fight Club och Adaptation.) som längre tillbaka i tiden (North by Northwest, Vertigo). Men allra mest identitetsfilm är nog ändå nyligen avlidne Michelangelo Antonionis Yrke: reporter (Professione: reporter) från 1975.

Den handlar om tv-journalisten David Locke (Jack Nicholson) som befinner sig någonstans i Saharaområdet för att försöka få fram material till en dokumentärfilm. När berättelsen börjar söker han febrilt efter en väg till gerillan som gömmer sig i de närliggande bergen, men det hela går dåligt. Han betalar en ung man för att guida honom dit, men uppdraget stöter på patrull, misslyckas. Öknens tomhet omsluter bokstavligen honom och hans jeep och han tvingas återvända till sitt hotellrum utan intervjuer, utmattad och uppgiven.

Hotellet, som är ett enkelt stenhus med några få rum, tycks inte ha så många andra gäster. Där bor bara en annan person, en man som David lite senare hittar död. I en tillbakablick får vi veta att den döda mannen är Robertson (Charles Mulvehill), att han liknar David och att de bara har träffats en gång tidigare för att supa bort några timmar tillsammans.

Nu händer dock något avgörande för hela filmens utveckling. David Locke, tv-journalisten, tar Robertsons pass och byter ut bilden mot hans egen. Robertsons bild hamnar följaktligen i hans eget pass. Därefter flyttar han helt sonika sin hotellkamrat till sitt eget rum, byter kläder med honom och anmäler att David Locke har dött. Identitetsbytet har genomförts.

I Robertsons handlingar hittar David en anteckningsbok med specifika datum och platser. Utan att tveka antar han den nya identiteten och ger sig ut på en farlig och omtumlande resa genom Europa...

Hemma i London nås hustrun Rachel (Jenny Runacre) av beskedet, men hon verkar inte ledsen. Istället söker hon sig till Davids producent och tillsammans börjar de gå igenom tidigare material som maken skickat från Saharaområdet. Samtidigt som de söker efter en ledtråd till vad som kan ha hänt honom, ges en utvidgad bild av vem han är, en bakgrund som blir mer än bara en yrkesetikett.

Liksom många andra Antonionifilmer präglas Yrke: reporter av en medveten långsamhet, men i det här fallet är den högst befogad. Långsamheten är en tillgång eftersom den ger oss tid till eftertanke medan vi först väntar på att få reda på vad David jagar i öknen i början och senare ser fram emot hur det ska gå för honom och hans nya identitet. Manuset fångar på så vis skickligt upp åskådarna och får oss att hela tiden vilja få veta mer.

David Locke blir en fascinerande karaktär tack vara mannen som spelar honom. Det är en fröjd att se Jack Nicholson vara så nedtonad, dämpad, tillbakahållen. I nästan alla andra Nicholsonfilmer har regissörerna valt att utnyttja hans patenterade förmåga att ryta till och vara manisk. Här får vi se ett annat sorts skådespeleri, en tystare och mer eftertänksam sida hos en av vår tids stora aktörer. Värt att nämna är också att han under andra halvan av filmen får personkemin att stämma med Maria Schneider, mest känd för sin roll i Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris.

I en intervju från 1983 sade Antonioni att han inte varit helt nöjd med någon av hans tidigare filmer. Yrke: reporter kunde ha blivit hans första perfekta film, men producentkrav på att olika scener skulle klippas bort och filmen kortas ner förstörde den möjligheten. Den version som jag har sett är hämtad från Jack Nicholsons privata arkiv och innehåller sju extra minuter som tidigare varit bortklippta. Om det är den version som regissören ansåg vara perfekt vet jag inte, men oavsett vilket är det en imponerande film.

Bilderna är förtjänstfullt komponerade med mättade färger och ackompanjerade av ett naturligt inspelat ljud. Öknen har aldrig tidigare skildrats som så vacker och på samma gång så oresonligt skrämmande och karg. Och i många scener utnyttjas fotot för att ge berättelsen nya spännande dimensioner. Filmen fylls därigenom av speciella ögonblick som lämpar sig väl för diskussion och tolkning. Inte minst den extraordinära slutscenen kan man se om och om igen för att försöka hitta nya infallsvinklar. Yrke: reporter stimulerar hjärnan som få andra filmer och är därför ett måste för alla seriösa cineaster. Betyg: 8.

Yi yi (2000)

Visst är det något magiskt med filmer som rör sig upp mot tre timmar i längd och ändå inte känns sega. Hur lyckas regissören hålla intresset vid liv? Vad är egentligen knepet? Tja, det varierar självklart från film till film. Ofta tenderar de riktigt långa filmerna att vara episka till sin karaktär, men en modern trend (Short Cuts, Magnolia) är att berätta många olika små berättelser som sedan vävs ihop till en helhet.

Edward Yangs Yi-Yi väljer en annan väg i 173 njutbara minuter. Berättelsen är en slags släktkrönika där handlingen fokuserar på en taiwanesisk familj i Taiwan bestående av en mormor, en mamma och en pappa, samt en tonårsdotter och en åttaårig son. Nära dessa finns också pappans slarver till bror och hans nyblivna hustru.

Filmen fokuserar dock främst på tre personer. Mest central av dessa är pappan, N.J. (Nien-Jen Wu), en framgångsrik företagare och delägare i en IT-firma där hans medarbetare hela tiden fattar beslut som går emot hans vilja. Relationen med hustrun tycks inte heller vara den bästa och hon åker iväg på en religiös retreat för att finna inre harmoni. Samtidigt träffar han en gammal barn- och ungdomskärlek och minnena från förr väcks till liv på nytt.

Tonårsdottern Ting-Ting (Kelly Lee) är en omtänksam tjej som nästan är för snäll för sitt eget bästa. Detta illustreras av en hemläxa där hon och hennes klasskamrater fått i uppgift att få en krukväxt att blomma. Hon lägger ner så mycket energi på detta att hennes blomma i ren protest förblir en knopp, medan de slarviga tjejernas växter blommar ut. Hennes liv tar sedan en ny vändning när kompisens pojkvän plötsligt börjar intressera sig för henne.

De humoristiska inslagen står åttaårige Yang-Yang (Jonathan Chang) för. Han ser världen med barnets oförstörda blick och ställer de rätta frågorna. Med kamerans hjälp fångar han omgivningens absurditeter. Personligheten, den lillgamla frågvisheten och hans annorlunda sätt att tackla tillvaron, gör dock att han blir ovän med en mycket sträng magister och tillsammans får de utkämpa många intressanta duster...

Det är en relativt kort tidsperiod som skildras i filmen, men genom karaktärernas skiftande åldrar blir den samlade spännvidden livslång. Inom filmens ram får vi uppleva bröllop, födelsedagar, en födsel och en begravning. Ett genomgående tema är möten. Karaktärerna möts i förhållanden som omväxlande är yrkesmässiga, vänskapliga, plikttrogna, högtidliga, oförutsägbara, väntade och oväntade. Folk kommer nära varandra och folk glider ifrån, blir osams. Det är så som livet är för oss alla.

Kärlek är ett annat tema som Yang utforskar med känslig blick. Där finns lillkillens första platoniskt oskuldsfulla känslor till flickan som bara bråkar och tonårsflickans första uppvaknande med den smärtsamma erfarenheten att kärlek kan göra ont. Sedan finns också den besvarade, men omöjliga kärleken och ett resonemang om den livslånga förälskelsen, ett stickspår som får ett sorgligt men passande slut.

Regissör Yang behärskar tempo och personregi, men det är som bildkompositör han kommer bäst till sin rätt. Genom att använda sig av många reflektioner i fönster ansluter han sig till Rainer Werner Fassbinders klaustrofobiska estetik, där filmandet utifrån och in kan symbolisera instängdheten hos karaktärerna. Rent visuellt blir fönsterspeglingarna en tudelad uppdelning mellan den privata sfären och världen utanför, representerad av de återkommande reflektionerna av Taipeis nattliga stadslandskap.

Ytterligare ett stilgrepp är parallellismen där regissören korsklipper mellan två liknande historier i filmen. Det kan vara pappan och en vän som pratar om ett känslotillstånd under tiden som bilden klipps över till dottern och där de vuxnas dialog perfekt illustrerar hennes situation. Oftast är det pappans karaktärsdrag som går igen hos sonen, dottern eller hennes pojkvän på ett finurligt vis.

Totalt sett är det de mycket starka skådespelarinsatserna som övertygar oss om att händelserna verkligen äger rum, att det som sker är på riktigt. När filmen är slut har de tre huvudkaraktärerna blivit några månader äldre, mer erfarna och redo att gå vidare med sina liv. På samma sätt är vi som har sett filmen lite äldre, en positiv filmerfarenhet rikare och redo att kasta oss in i nya omtumlande filmvärldar. Betyg: 8.

DVD: The 40 Year Old Virgin (2005)

Andy ”snedluggen” Stitzer (Steve Carell) är 40 år och inte som alla andra. Han är en nörd och inte vilken nörd som helst. Han är nörd inte bara på grund av att han är den enda personen i stan över 12 som cyklar, utan för att han använder cykelhjälm och tar med sig framhjulet in på jobbet i syfte att förhindra cykelns fysiska bortförande. Han är nörd inte bara för att han målar tennsoldater eller andra små gubbar, utan för att han även pratar med gubbarna när han målar dem. Han är nörd inte bara för att han ägnar helgen åt att göra sin favoritmacka, utan för att han lägger ner tre timmar av sin tid på att lyckas med saken.

Hemmet, där han ibland hastar runt och spelar ett otympligt instrument, antyder en tolvårings mognad vad gäller inredning och design. Vardagsrummet pryds huvudsakligen av en tv-spelsanpassad actionfåtölj med inbyggda joysticks i armstöden och i bokhyllorna ryms, förutom ett hundratal tv-spel, även en enorm samling av actionfigurer (med gubbarna kvar i förpackningarna). Han gillar att se Survivor med sina tokiga grannar och dessutom är han oskuld. Fyrtio år gammal och oskuld: vilken nörd!

Andy jobbar i en hemelektronikaffär motsvarande Siba eller Elgiganten. Han har jobbat där hela sitt liv och hamnat längst ner i rang som inventarieansvarig på lagret. Tänk er vad illa: den sortens affärer är inte precis kända för att vara hemvist för intellektuella och Andy är lägst rankad där och han har varit det i hela sitt liv. Vilken nörd!

En dag ska säljargrabbarna spela poker efter arbetstid, men en kille får förhinder. De behöver en fjärde spelare och motvilligt sneglar de bort mot tönten på lagret, han som alltid jobbat där men aldrig bevärdigats med en inbjudan eller ens en tanke om detsamma. Andy tackar dock ja och hamnar mitt i en groteskt grabbig pokerkväll. Alla ska berätta ett nytt sexminne och när det blir nykomlingens tur gör han sina manliga kompanjoner besvikna genom att inte motsvara den sociala koden. Andy hittar på, blir avslöjad och snart vet hans nyfunna bekanta om att han är oskuld.

Dagen efter blir han retad på jobbet. Till och med hans kvinnliga chef tycks veta om hans hemlighet och pikar honom på ett sätt som motsvarar sexuella trakasserier i alla andra möjliga fall, men som här ska vara en kul grej. Hans grabbiga kollegor försöker dock hjälpa honom och ger allehanda råd om hur han kan bli av med svendomen. Kan han med deras hjälp lyckas ta steget ut ur nördvärlden och bli en riktig man?

Nu inträffar filmens nyckelögonblick som det tyvärr är helt omöjligt att tro på. Andy snedlugg, supernörden personifierad, får chansen att ta hand om en kvinnlig kund och han är grå, trist, fantasilös, nördig och teknikfokuserad och ändå ger en förhållandevis snygg tjej, Trish (Catherine Keener), honom sitt nummer efter en minut. Det är dåligt manusarbete helt enkelt, men det snabba förloppet förklaras kanske av att man ville ägna mer tid åt Andys snedsteg.

En stor anledning till att jag inte gillar Judd Apatows The 40 Year Old Virgin är att jag inte orkar med grabbgängets inskränkthet. De pratar om tjejer på ett märkligt sätt och man får känslan av att de är 14-åriga killar som diskuterar saker som aldrig har ägt rum. De verkar uppenbarligen vara rädda för riktiga kvinnor och att någon av motsatta könet överhuvudtaget har övervägt en relation med dem är bortom mitt förstånd.

Liksom i många andra amerikanska mainstreamfilmer är det värsta tänkbara scenariot för de här killarna att vara bög. Homofobin är utbredd; homoskämten talrika, tråkiga. På skoj skickar de Andy till en stor, svart transvestit (haha...) och de försöker även lära ut hur man får till det med en full kvinna. Det går till och med så långt att när Andy, återigen mot alla tänkbara odds, lyckas ragga upp en uppenbart mycket berusad snygg tjej, ger några av killarna honom high five på vägen ut. Det hela är ganska osmakligt och patetiskt. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att Roger Ebert älskar karaktärerna eller att massor av manliga oskulder på filmens imdb-forum säger sig ha hittat filmen för dem.

Humorn rör sig som väntat under bältet, men med den sämre tonårsfilmen som förebild. Det är morgonstånd, en spya i ansiktet, en mexikansk hora som har sex med en häst, viagravariationer och en nedkissad tröja. Samma målgrupp får sig också serverat en mängd nakna bröst och förmodligen gör de gemensam mental high five i biosalongen vid dessa tillfällen.

Berättelsen rör sig hela tiden i en förväntad och förutsägbar riktning. Andy och Trish börjar umgås och – tro det eller ej – ärkenörden visar sig ha ett gott hjärta och många andra fina egenskaper. Han är smart, ansvarsfull, charmig och rolig och avancerar snabbt framåt, både med Trish och med sin hemelektroniska karriär. Finns det någon anledning till att han i 20 år gått och gömt sina goda egenskaper? Nej, det är oförklarligt, men det passar så klart filmens agenda.

The 40 Year Old Virgin är hela två timmar och två minuter lång, vilket är minst en halvtimme för mycket. Tyvärr finns det ingenting som sticker ut visuellt. Apatow är en fullkomligt fantasilös regissör, en man som bara avbildar utan egna idéer. Nyckelordet är säkerhet och säkerhet i regisammanhang är förskräckligt långtråkigt.

Som helhet är dock filmen godkänd tack vare de scener som faktiskt är riktigt roliga. Det är scener som hade fungerat bättre i en annan film eller i ett sketchprogram på tv, scener där Carell känns trovärdig och hans karaktär väcker medkänsla. Det är förvisso svårt att tänka sig en man som inte vet hur en kondom fungerar i dagens sexualiserade samhälle, men som humor utgör det mötet filmens komiska höjdpunkt.

Slutet är dock en tillbakagång till något äckligt, men inte äckligt i filmens andemening. Nej, slutscenariot är en pryd paradox som borde göra anhängare till den kristna amerikanska högern stolta och det förvånar mig mycket att manusförfattarna (Apatow och Carell) valde en sådan utväg efter allt tidigare kåtsnack. Betyg: 4.

Tarnation (2003)

1. Istället för Tarnation hade filmens titel kunnat vara Allt om min mamma, hennes föräldrar och mig själv. Jonathan Caouette lämnar ut sig själv och sina närmaste på ett oerhört hjärtskärande sätt.

2. Mamman: Renee var modell som barn, men hoppade som tonåring från ett tak och förändrades helt. Föräldrarna valde att skicka henne till en psykiatrisk vård där hon utsattes för hundratals elchocker. Det gjorde henne inte friskare. Idag är hon svårt psykisk sjuk, schizofren, knaprar lithium. Det är så smärtsamt uppenbart att hon är trasig och aldrig blir hel igen.

3. Sonen: Jonathan växte upp utan pappa och med en mamma som var sjuk och ofta frånvarande. Därför fick han ofta vara hos mormor och morfar. Tidigt i livet hittade han en verklighetsflykt i form av skådespeleri och hemvideoinspelningar. Som 11-åring gestaltade han ett tragiskt kvinnoöde med fullständig närvaro. Talangen fanns där tidigt. Sedan kom tonåren med självförakt, självskadebeteende och långa perioder på psyket. Jämfört med mammans sjukdom upplevs han dock som frisk.

4. Man kan diskutera många etiska frågor kring filmen. Att en filmare lämnar ut sig själv är allmänt vedertaget och accepterat, men att lämna ut sin psykiskt sjuka mamma och hennes gamla föräldrar känns mer tveksamt. Gjort är dock gjort och samma år gjorde Andrew Jarecki sin lika omdiskuterade Capturing the Friedmans. Just de frågetecken och känslor som detta tillvägagångssätt väcker är en viktig del av båda filmernas styrka.

5. I filmen återberättas en anekdot om en High School-uppsättning av David Lynch Blue Velvet såsom tolkad genom Marianne Faithfulls sånger. Bara en sån sak…

6. Tarnation är också berättelsen om en ung homosexuell mans uppväxt i ett trångsynt Texas och lättnaden när han flyttade hemifrån till världsstaden New York.

7. Filmens budget var futtiga 218 dollar. 218 dollar!? En struntsumma i filmvärlden som dock bör ha blivit några hundra tusen kronor dyrare eftersom produktionsbolaget har fått betala för musikrättigheterna till många sköna låtar: Ice Pulse med Cocteau Twins, The Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithful, Reptile med Lisa Germano, Wichita Lineman med Glen Campbell, Naked As We Came med Iron and Wine, Around and Round med The Red House Painters och många andra pärlor. Det är en öronvänlig blandning av gammalt, nytt och covers som förenas under ett långsmalt popparaply.

8. Billigheten beror på att mycket av materialet i filmen kommer från gamla hemvideoinspelningar, samt att inga skådespelare medverkar. All redigering är gjord i ett redigeringsprogram som finns på alla mac-datorer. Detta resulterar i en lekiver som i värsta fall ter sig som väldigt plottrig (vad händer om jag klickar här?) eller banal (fakta presenteras med torr, enkel och ypperligt funktionell text). Fast när regissören hittar flytet gör han det med besked. Blinkandet, flimrandet och färgexplosionerna blir meditativ mumma för mig, men jag gissar att många andra kan störa sig på kaoset.

9. Jag saknar information om den vuxne Caouettes liv. Det antyds att Jonathan fick skådespelarjobb när han kom till New York och jag hade gärna hört mer om det, om hur en framgångsrik ung man tar sina första trevande steg in i filmbranschen. Risken är väl att den utvikningen hade tagit ner lidandet på en mer hanterlig nivå, vilket i sin tur hade gett filmen en annan emotionell profil.

10. Liksom i nästan alla andra dokumentärfilmer blir det arrangerade, den medvetna manipulationen, ofrånkomlig. Några scener känns väldigt tillrättalagda och andra alldeles för privata. Det sistnämnda illustrerar tydligt vad det handlar om: att fullständigt lämna ut sig själv, sin mamma och hennes föräldrar inför en hel världs potentiella blickar. Tarnation är således hundra procent 2000-tal och, på gott och ont, en av de senaste årens mest personliga filmer. Betyg: 7.

Retribution (2006)

Den moderna filmen är inte lika enkel att kategorisera som den äldre och genreblandningarna tar sig allt djärvare uttryck. Kiyoshi Kurosawas Retribution (Sakebi) är en polisfilm maskerad som rysare, eller, för den som hellre vänder på omeletten, en rysare förklädd till polisfilm.

I händelsernas centrum står en karaktär som känns igen från alla västerländska kultursfärer. Det är den ensamstående, medelålders polismannen med alkoholproblem. Han har skymtats i franska och amerikanska filmer och i Sverige har vi ju vår Wallander.

Kurosawas japanske polis slår dock sina internationella föregångare i konsten att vara fåordig. Han yttrar sig sällan i onödan och ur hans enordsrepertoar märks särskilt ehm, ah och uhm. Översättaren till festivalkopian har dock valt att ersätta varje läte med ett riktigt ord, vilket i mitt tycke är att dra översättningsfriheten några steg för långt.

Låt oss kika lite på handlingen. Polismannen Yoshioka (Kôji Yakusho) utreder ett mord på en kvinna i en röd klänning som blivit dränkt i en saltvattenspöl. Strax därefter börjar en kvinna i röd klänning att spöka för honom och dessutom äger fler mord rum, samtliga med samma tillvägagångssätt: dränkning i saltvatten på platser där saltvatten inte finns. Det visar sig också att mördaren i något fall efterlämnat spår, spår som leder mot Yoshioka själv! Är han en kallblodig mördare, eller är han utsatt för en elakartad komplott?

Yakusho spelar den slitne polismannen med ett närmast stoiskt lugn. När hans lägenhet drabbas av jordbävning är det inte sig själv han försöker rädda, utan whiskeyflaskan på soffbordet bredvid honom. De sista dropparna får absolut inte gå till spillo! Hade han varit lite mer loser kunde han lätt ha tagit plats i en Kaurismäki-film. Fast nu är ju lugnet mest en skyddande mask. Under den lugna ytan lurar en oberäknelig ilska som han gärna släpper lös på misstänkta mördare. När han blir arg blir han arg på riktigt.

Själva berättelsen är uppbyggd som ett ganska klurigt pussel där man får en bit var femte minut. Det går alltså inte att förutse exakt hur allt ligger till, men den som är bekant med genren kan säkert ana sig till ganska mycket.

Retribution bjuder nämligen på många arketypiska scener från den nya japanska skräckfilmen. Det rör sig om den nedtonade varianten. Svävande spöken som dyker upp i ögonvrån, krusningar på vattenfyllda hål som folk tvunget måste stirra ned i, isande skrik, det övergivna huset som så klart måste utforskas och mycket mer. Dessa lån, eller anpassningar till genrens standardmotiv, fungerar trots allt ganska bra även om de samtidigt är tecken på bristande originalitet.

Filmen är fotograferad på ett tilltalande sätt. Det är klart, koncist och snyggt. De avfolkade stadsmiljöerna lyfts fram och hela atmosfären känns betydligt mindre mainstream än andra filmer i genren. Just förmågan att skapa en unik stämning sägs vara Kiyoshi Kurosawas främsta egenskap som filmregissör. Här skapar han miljöer som oroar: ett bortglömt hamnområde som fastnat i tomrummet mellan rivning och nybyggande, strama affärsbyggnader och massor av grå betong.

Retribution är långsamt berättad, men aldrig tråkig. Växlingarna mellan polisfilmens utredningsverksamhet och rysarens skrämselförsök lättas upp av en ganska stor portion svart humor. Alla filmens små delframgångar skadas dock märkbart av ett slut som inte passar in. Tyvärr har regissören skrivit in några avslutande scener som helt åsidosätter de noggrant genomarbetade grundförutsättningarna och som därmed sabbar delar av nöjet. Betyg: 6.

Supervixens (1975)

Sexploitation är inte för alla. Jag vill därför passa på att varna för ingående beskrivningar av nakna kvinnobröst. Om du är en pryd människa, tycker nakenhet är en synd och anser beskrivningar av bröst vara omoraliska, bör du kanske sluta läsa nu. Eller så kan du läsa vidare, synda och sedan be herren om förlåtelse.

Russ Meyers Supervixens utspelar sig i ett vidsträckt ökenlandskap långt ute på vischan i Arizona och New Mexico. Där jobbar filmens hjälte Clint (Charles Pitts) på en bensinmack och trots ödsligheten passerar en strid ström av ekipage hans arbetsplats. På hemmafronten har han problem med sin storbystade och evigt lättklädda tjej, SuperAngel (Shari Eubank), och deras bråkiga relation kan bäst beskrivas som ett ömsesidigt pucklande och nuppande.

Vid ett av deras gräl ringer en granne polisen. Storkäken Harry (Charles Napier) dyker upp, kör iväg Clint och lockas sedan i säng av den nymfomaniska SuperAngel. Den galne polismannen visar sig dock vara impotent, vilket hans besvikna sängkamrat inte är sen att påpeka. Hon hånar honom oavbrutet tills han spårar ur, mördar henne brutalt och därefter flyr scenen. Snart får Clint veta att polisen efterlyst honom för mordet på hans egen tjej. Med tummen i vädret liftar sig vår hjälte genom öken-Amerika och en annorlunda roadmovie tar sin början…

Det är helt otroligt att se en film där all kreativitet används till att uppfinna situationer där bröst och bakar exponeras, framhävs och hyllas. Den röda tråden är välväxta unga damer med en exhibitionistisk livsfilosofi och ett namn med prefixet super. Det är SuperAngel, SuperVixen, SuperCherry, SuperLorna, SuperSoul, SuperHaji och SuperEula som alla på sitt eget speciella sätt slår klorna i den ”stackars” Clint.

Det handlar om tuttar, ballonger, pattar, bomber, kuddar, bollar och meloner som tittar fram och säger hej. Bröstfixeringen är total. Rattarna är stora, naturliga, tunga, runda, guppande, svällande, svajande och omöjliga att gömma under kläder som är några storlekar för små. Det finns inte ett gram silikon så långt ögat kan nå och ändå utmanas tyngdlagen gång på gång. Brösten används till och med som vapen och en utnyttjad Clint får se sig daskad över kinderna av en euforiskt livsbejakande donna. Nog var det bättre förr!

Framhäver man den lyckade castingen på damsidan är det även på sin plats att redovisa herrsidans förtjänster. Napier passar fint som psykopatisk galning med ett ärkeamerikanskt utseende komplett med underbett och bländvitt leende. Clint är snyggare och erbjuder damerna ögonfröjd i form av åtsittande, utsvängda jeans och den tidtypiska jeansjackan – en gång på var rebells överkropp.

Om Supervixens inte håller måttet som film beror det främst på att Russ Meyer manusförfattaren inte räcker till. Russ Meyer regissören har däremot en viss stilsäkerhet och talang. Hans främsta uttryck i filmen är en känsla för bildkomposition och närbildsfokusering som i kombination med klippningen faktiskt ger ett stabilt visuellt intryck. Dessutom lyckas han få skådespelarna att göra sina tokiga roller riktigt bra.

En sexploitationfilm hade inte heller varit komplett utan betydande inslag av ultravåld och meningslöst köttande. Där finns också en absurd biljakt genom öknen och en avslutande vansinnig dynamitduell som tyvärr blir mer Snurre Sprätt än Sergio Leone.

Den i längden irriterande musiken är inspirerad av saxofonanstrukna stripplåtar och låter aldrig en scen förbli helt tyst. Minsta rörelse i någon riktning måste illustreras av en ivrig ton och humorn får därigenom ett övertydligt anslag. De väntade sexskämten ges dock variation genom en skön drift med tyskhet och ett oväntat användande av teckenspråk.

Supervixens håller på några minuter för länge och hela filmen kan ses som en växling mellan genialitet, anarki, exploatering och härdsmälta. Kultfilmsstatusen är därför given och Russ Meyer är kung av sexploitationgenren, men när filmen ska bedömas utifrån vanliga filmkriterier räcker betyget dessvärre inte ens till godkänt. Betyg: 3.

Renaissance (2006)

I den datoranimerade filmens värld är allt möjligt. Ingen kameraåkning är för svår, inga övergångar för hisnande. Det är bara filmskaparnas fantasi som sätter gränserna.

Gränslösheten medför också ett stort ansvar. Bara för att allt kan göras innebär inte det att filmen blir bättre om det visuella uttrycket görs svårare och mer avancerat än någonsin förr. En kilometerlång kameraåkning – baklänges, snett uppifrån och ner – tillför sällan mer än den distraherar.

Regissör Christian Volckman fastnar ibland i de uteblivna gränsernas fälla. Han vill hänföra åskådarna och det hade han också gjort utan några av de mest omöjliga kameraåkningarna. Hans Renaissance är en teknisk triumf i bländande svartvitt med en story som lödar ihop science fiction med Frank Millersk serietidningsaction och sedan kryddar alltihop med en mörk neo-noir-känsla a la Blade Runner.

Det är en berättelse som känns bekant redan från start. Den som är någorlunda bevandrad i genren känner igen lånen från Minority Report och karaktärernas psykologiska uppbyggnad kan jämföras med vilken actionserie som helst. Själv såg jag tydliga drag från Garth, men det finns säkert många fler inspirationskällor.

Vi befinner oss i framtiden. Det är 2050 och Paris är en förändrad stad. En ung forskare (Illona) blir kidnappad och poliskapten Karas (röst: Daniel Craig) får uppdraget att lösa gåtan med vem som har kidnappat henne och varför. Spåren leder honom bakåt i tiden mot en farlig uppfinning som ett stort företag, Avalon, vill komma åt. När han börjar ta lite för många egna initiativ, tvingas den kvinnliga åklagaren stänga av honom. Kan han på egen hand lösa gåtan och samtidigt klara sig undan Avalons privata säkerhetsstyrkor?

Renaissance är en mycket visuell film. Det svartvita är extremt kontrastrikt, med branta övergångar mellan isvitt och becksvart. Gråzonerna har utelämnats helt och ersatts av en slags textur som ger filmen ett mycket unikt utseende. Till en början kan det också vara svårt att urskilja karaktärernas identitet, något som beror på att halva ansiktet är i ständig skugga.

Paris 2054 är en modern stad fylld av spännande design. Framtidens material är genomskinligt och hela torg är gjorda i glas med vägar under sig. De som kör bil kan se upp på människorna som promenerar på torget och vice versa. Lyxlägenheterna består till viss del av stora glaskuber där skog och växtlighet, hela ekosystem i miniatyr, tar uterummet till nya inredingsnivåer. Detta ger ett system där de stora fastigheternas värde troligtvis får beräknas per kubik istället för per kvadrat.

Tyvärr är filmens styrka också dess svaghet. Det är uppenbart att bilderna överträffar berättelsen med råge. Dialogen, som är på engelska, är ganska klyschig och intrigen snårig utan att för den skull vara komplex. De animerade karaktärerna har ett begränsat spektrum av känslor, men det är det breda konceptet som hindrar filmen från att lyfta. Genomskinliga monster, odödlighet, spetsforskning, romantik, action och spänning trycks ihop i en underhållande men i slutändan utmattande framtidsmix.
Betyg: 6.

2000-talet

2000

Amores perros (10)
Battle Royale (4)
Den lugna staden (8)
In the mood for love (6)
Italiensk for begyndere (6)
Kod okänd (6)
När solen står som högst (7)
Prinsessan + krigaren (7)
Saint-Cyr (5)
Yi yi (8)
Änkan från St. Pierre (5)

2001

La Pianiste (8)
Leve kärleken (2)
Prozac Nation (6)
The Others (7)

2002

24 Hour Party People (6)
8 femmes (4)
Guds stad (4)
Infernal Affairs (8)
Ken Park (6)
Secretary (7)
The Bourne Identity (8)
The Pianist (8)

2003

A Tale of Two Sisters (7)
Detaljer (5)
Good Bye, Lenin! (7)
Livets hjul (9)
Swimming Pool (7)
Tarnation (7)
The Mother (6)
Touching the Void (8)

2004

2046 (8)
Camp Slaughter (1)
Ett hål i mitt hjärta (1)
Gitarrmongot (6)
Kung Fu Hustle (6)
Mean Girls (7)
Outfoxed (6)
The Notebook (8)
Tre solar (1)
Vår tids musik (3)

2005

Adams æbler (6)
Barnet (7)
C.R.A.Z.Y. (7)
Grizzly Man (7)
Krama mig (5)
La Moustache (6)
Match Point (8)
Me and You and Everyone We Know (6)
Min bror (6)
Murderball (9)
My Name Is Albert Ayler (4)
Pingvinresan (5)
Sha Po Lang (8)
Storm (5)
The 40 Year Old Virgin (4)
The Squid and the Whale (8)
V for Vendetta (6)
Walk the Line (9)

2006

300 (5)
Apocalypto (8)
Babel (9)
Black Snake Moan (4)
Blood Diamond (7)
Borat (6)
Casino Royale (7)
Container (2)
Den nya världen (6)
Desmond & träskpatraskfällan (4)
Direktøren for det hele (6)
Dold identitet (4)
Dreamgirls (4)
Efter bryllupet (8)
Elementarteilchen (6)
En studie i hämnd (8)
Förortsungar (3)
Gangster (2)
Gradiva (3)
Happy Feet (6)
Inside Man (8)
Little Children (7)
Little Miss Sunshine (5)
Ljus i skymningen (5)
Marie Antoinette (7)
Mon fils à moi (7)
Pans labyrint (7)
Red Road (8)
Renaissance (6)
Retribution (6)
SherryBaby (7)
Stranger Than Fiction (7)
The Big Bad Swim (6)
The Bridge (7)
The Departed (7)
The Prestige (7)
The Queen (7)
The Wind That Shakes the Barley (7)
Turistas (4)
Volver (10)

2007

Darling (8)
Epic Movie (2)
Hata Göteborg (3)
Knocked Up (4)
La vie en rose (6)
Mr. Brooks (6)
Sunshine (5)
Wild Hogs (3)
Zodiac (8)

1990-talet

1990

1991

Les Amants du Pont-Neuf (10)
My Own Private Idaho (6)

1992

Benny's Video (6)
Simple Men (6)
Våldsamma nätter (6)

1993

Arizona Dream (4)
Kära dagbok (7)
Raining Stones (6)

1994

71 fragment (7)
Chungking Express (8)
Den röda filmen (8)
Den vita filmen (8)
Heavenly Creatures (9)
Krigarens själ (8)
Ladybird Ladybird (6)

1995

Bortom molnen (7)
Dead Man (6)
De förlorade barnens stad (7)
Helgon i neon (7)
Kids (7)
La Cérémonie (9)
Odysseus blick (6)

1996

Breaking the Waves (10)
En sommarsaga (5)
Fire (8)
Mission Impossible (5)
Nattens fresterska (5)
Tjuvarna (7)

1997

Funny Games (8)
Happy Together (7)
The Apostle (6)
The Sweet Hereafter (8)
Vulkanmannen (6)

1998

De älskande vid polcirkeln (6)
En höstsaga (9)
Falkens öga (4)
Festen (9)
Idioterne (7)
My Name Is Joe (7)
Svart katt, vit katt (8)

1999

Allt börjar idag (5)
Flickan på bron (5)

1980-talet

1980

Eaten Alive! (4)
Ko to tamo peva (7)
The Elephant Man (8)

1981

1982

Class of 1984 (5)
Den enfaldige mördaren (8)
Diner (5)
Koyaanisquatsi (8)

1983

Coup de foudre (9)
Dunkla drifter (4)
Flashdance (6)
Vigilante (5)

1984

Another Country (4)
Mannen från Mallorca (4)
Sixteen Candles (6)
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (5)

1985

The Goonies (7)

1986

Chopping Mall (5)
Manhunter (8)
Pretty in Pink (6)
She's Gotta Have It (8)

1987

Begärets lag (7)
The Belly of an Architect (6)

1988

As Tears Go By (6)
Drowning by Numbers (7)
En liten film om konsten att döda (7)
Grave of the Fireflies (8)
Let's Get Lost (9)
Min granne Totoro (7)
Solförmörkelsens dagar (3)
Spoorlos (6)
The Last Temptation of Christ (9)
Zigenarnas tid (6)

1989

Der Siebente Kontinent (8)
Monsieur Hire (9)
Sweetie (4)