En liten film om konsten att döda (1988)

En liten film om konsten att döda (Krótki film o zabijaniu) är ingenting annat än en fin liten film om konsten att döda. Två olika metoder presenteras: den ena olaglig, den andra laglig. Regissör Krzysztof Kieslowski vill därigenom få åskådarna att tänka till och fundera över det rimliga i att den polska staten (då) kunde ta kål på dömda mördare.

Vi får följa tre huvudpersoner – en störd ung man (Miroslaw Baka), en taxichaufför (Jan Tesarz) och en ung advokat (Krzysztof Globisz) under en ödesdiger dag. Först tycks ingenting förena dem, men med tiden kommer deras vägar att sammanstråla, både medvetet och omedvetet, och en utav dem kommer att dö en fruktansvärd död.

Det första mordet är något utav det råaste som någonsin filmats. Våldet är kallhamrat, utdraget, beräknande och hela tiden präglat av en empatistörd människas morbida spontanitet. Mördaren leker med sitt offer, antingen oförmögen att ta kål på honom eller möjligen försatt i ett transliknande njutningstillstånd där varje sekund av råhet förgyller en annars kvävande tillvaro.

Kieslowski argumenterar ganska väl mot dödsstraffet, men det är knappast en argumentation som övertygar en dödsstraffsförespråkare att byta sida. Genom att göra gärningsmannen till en synbart psykiskt störd person och brottet till ett överbrutalt vansinnesdåd, hamnar regissören i trångmål. Att mördaren så småningom drabbas av dödsångest och visar tecken på ånger raderar ju inte ut det ohyggliga brott han har begått. Och i ett samhälle med dödsstraff är det förmodligen just den sortens illdåd som både lämpar sig bäst för det tyngsta straffet och där den våldsamma påföljden lättast kan förstås av allmänheten.

Förnuftets röst i filmen är den unge advokaten. Han skildras som en naiv idealist, en man med så mycket empati och medlidande att en ny frälsare tycks vara född. Det är en humanare sida av rättsväsendet, en hoppfull framtidsvision, som Kieslowski vill föra fram och han gör det i skepnaden av en ung intellektuell människa som tänker i andra banor än övriga gamla stofiler inom juridiken.

Visuellt är filmen delvis mycket lyckad, åtminstone om man enbart granskar hur bilderna är komponerade. Det finns en informativ precision i varje bildruta där allt som är nödvändigt synliggörs. Det hela understryks genom en svarttonad vinjettering som ytterligare lyfter fram det viktigaste i bildkompositionerna.

Dessvärre har filmfotografen Slawomir Idziak valt att experimentera med över 600 gröna filter, ett grepp som i första hand tillför en störande fulhet. Ambitionen att skapa ett kallt, blekt och ödsligt Warszawa lyckas, men det sker till priset av att bilderna ser ut som gamla gulnade fotografier från 1960-talet.

En liten film om konsten att döda lever vidare i minnet många dagar efter visningen och de starkaste minnena är självklart de båda morden. Särskilt det första har en oförglömlig brutalitet över sig. Kieslowski lyckas få alla som inte gillar dödsstraff att ytterligare övertygas om sin ståndpunkt, medan motståndarsidan knappast omvänds över en natt. Filmen, vars tema senare upprepades i den femte Dekalogfilmen (”Du skall inte döda”), drog igång en het debatt i Polen, men det skulle dröja ända till 1997 innan dödsstraffet slutligen avskaffades helt. Betyg: 7.

Let's Get Lost (1988)

Bruce Weber är modefotografen som under 1980-talet utökade sitt visitkort med titlarna dokumentärfilmare och musikvideoregissör. Mångsidigheten ledde honom bland annat till Markus Schenkenberg och Pet Shop Boys. Under 1990-talet lyfte kampanjbilderna för Calvin Klein upp honom till berömmelsens högplatå.

Nästan allt Weber har gjort under sin karriär har haft samma underliggande mål: sökandet efter den manliga skönheten. Så också i Let's Get Lost som kom året efter debuten med Broken Noses (en dokumentärfilm om unga boxare).

Let’s Get Lost målar ett osminkat porträtt av jazzlegenden Chet Baker. Den innehåller alla dokumentärfilmens förväntade ingredienser, men känslan är helt annorlunda. Familjen, kolleger och vänner säger vad de tycker. Vissa prisar honom, medan andra beskriver de många bristerna. Utifrån de olika bilderna, den talangfulla musikern och den delvis hänsynslöse privatpersonen, skapar vi oss en ärlig, komplex, motsägelsefull och spännande bild av Baker.

Chet Baker är ett stort namn för den musikintresserade och ett ännu större namn för jazzkonnässören. För den vanliga jazzlyssnaren är han emellertid i allmänhet relativt okänd. Namn som Miles Davis, Glenn Miller och Louis Armstrong skymmer sikten. Baker står i andra ledet och väntar på att bli upptäckt. Han försöker ställa sig på tå men de andra giganterna skymmer honom ändå. Med en ljudlig suck lutar han sig tillbaka och väntar.

Filmen använder sig av bildmaterial från fem huvudsakliga källor:
1. Arkivmaterial från filmer och tv-framträdanden. 2. Webers intervjuer med Bakers familj, vänner, musiker och några till. 3. Webers intervjuer med huvudpersonen själv. 4. Vanliga svartvita fotografier från Bakers liv. 5. Olika dramatiserade scener från 1987, t.ex. när han och hans vänner åker i radiobilarna på ett nöjesfält eller springer runt på stranden.

Let’s Get Lost är en mycket bildskön film. Det svartvita fotot rör sig ut mot Anton Corbijns mytiska territorier, men stannar halvvägs i ett inte lika fullt så kontrastrikt universum. Webers erfarenhet som modefotograf visar sig i den strikt estetiska hållningen där varje enskild bild hade kunnat leva ett liv på egen hand. Även de vanliga äldre fotografierna som används i filmen levandegörs genom snabba men mjuka kamerarörelser.

Skönheten är en man och han heter Chet. I sin ungdoms dagar och många år framåt var han mycket vacker. Hans främsta kännetecken var den kraftfulla käken vars hårda, raka linjer fick mer än en kvinna på fall. Många jämförde honom med James Dean och mycket riktigt skulle Chet i sinom tid anta rollen som ung rebell inom jazzen.

Några filmroller till trots, det var musiken som var hans värld. Under den självlysande ytan fanns hela tiden en musiktalang av guds nåde, ett fint gehör och en len röst. Dessutom hade han ju alltid vetat hur man behandlar en trumpet. Även som gammal man hittade han de perfekta tonerna med en lätthet som många andra musiker avundades honom.

På ålderns höst har han fortfarande en ådra av förfining över sitt utseende. Kroppen är tärd, ansiktet sargat, men det finns ändå en erfarenhetens elegans och utstrålning över hans åldrade uppenbarelse. Många år av drogmissbruk har lett honom dit. Det är gripande att höra honom berätta så öppet om sitt missbruk, om hur hans favoritdrog är speedball, en blandning av kokain och heroin.

Vi får veta att Chet är en obotlig egoist. Han är lika hängiven som han är hänsynslös, en person som det inte går att lita på och ju fortare man kommer underfund med det desto lättare är det att hålla igång en fungerande relation. Vi lyssnar och noterar, men vi dömer honom inte.

Let’s Get Lost är en utsökt blandning av existens, anekdoter, fakta och jazzmusik. Mycket musik. Skön musik. Varierad musik som ringar in situationer, händelser och personer. Även om man är högst medveten om att det hela är noga planerat, framträder en improviserad känsla. Filmen är jazz, en lätt klättring längs med skalorna som fångar en jazzlegends liv och leverne med en för genren sällan skådad ackuratess. Betyg: 9.

Den lugna staden (2000)

Den lugna staden är Marseille. I en över minuten lång öppnande panorering, filmad nerifrån hamnen, får Robert Guédiguian med den i sin helhet. Bilderna talar om för oss att detta är spelplatsen, att det är här som dramatiken kommer att utspela sig.

Filmen skildrar alla samhällsklasser, men mest fokus ligger på arbetarklassen och Michéle (Ariane Ascaride). Hon är omkring 40 och har ett tufft nattjobb som fisksorterare i hamnen. Dagtid måste hon ta hand om både sin dotter, heroinisten Fiona (Julie-Marie Parmentier), och dotterns lilla bebis. Guédiguian är inte rädd för att visa upp familjemisär när den är som värst, ett faktum som garanterat stöter bort många tittare.

Den andra huvudpersonen är hamnarbetaren Paul (Jean-Pierre Darroussin). Även han är omkring 40 och han utmärker sig direkt genom att svika arbetskamraterna och acceptera ett avgångsvederlag när hamnverksamheten läggs ner. Pengarna används till att köpa en ny bil; hans nya karriär är som taxichaufför.

Andra viktiga personer i filmen är Viviane (Christine Brücher) som är musiklärare för utvecklingstörda ungdomar och Abderramane (Alexandre Ogou), en ung svart man som nyss släppts från fängelset. Han minns henne eftersom hon en gång undervisade honom i sång och nu vill han återanknyta bekantskapen. Slutligen kommer vi till den mest gåtfulle karaktären, den kriminelle restaurangägaren Gérard (Gérard Meylan). Han är barndomsvän till Michéle och den hon vänder sig till när situtationen med dottern närmar sig hållbarhetens gräns.

Historien är berättad på ett sätt som alltid har tilltalat mig mycket. Det är en mosaik som målas upp. Karaktärer får mer och mer kött på benen genom att de interagerar med varandra. Short Cuts och Magnolia är andra, mer spektakulära varianter. Här ligger styrkan i att Guédiguian och Jean-Louis Milesi involverat en modern mångkulturell storstad som en stum men uttrycksfull aktör. Stadens liv är också filmens liv.

För mig är nyckeln till filmen en scen där Viviane blickar ut över sin stad från sitt vackra hus högt uppe på sluttningarna. Hon säger att därifrån hon står ser staden inte ut att ha några problem. Från ett visst avstånd märker man inte av hur livet levs på marken och samma sak är det bland människorna. Från överklassens sociala sammanhang märker man knappast av Michéles eller Pauls problem. De är siffror i politisk statistik, vanliga anonyma skattebetalare och väljare som ska förmås rösta på en kandidat eller ett parti.

Kan man säga att Den lugna staden en politisk film? Ja, delvis. Den berör både direkt och indirekt högerpopulismens framfart och hur lätt den får grogrund hos en desillusionerad arbetarklass. Facket sviker och vänstern sviker. För många kanske det bara finns ett gångbart alternativ, ett parti som spelar på rädslan för det främmande och en genuin längtan efter något genomfranskt. Jag tycker dock inte att kopplingen mellan huvudkaraktärernas problem och den politiska situationen är särskilt glasklar.

Filmen är skriven på ett sådant sätt att den lyfter fram skådespelarnas kvalitéer. Mest imponerande är Darroussin vars karaktär egentligen är en patetisk skitstövel. Hans glädje är att köpa horor och det liv han lever är miserabelt då han bland annat tvingas ljuga för sina stackars föräldrar bara för att göra dem glada. Ändå känner vi till slut med honom och hans situation, vilket visar hur bra skådespeleriet är.

Ascaride har ett något lättare jobb då hennes Michéle automatiskt vinner vårt medlidande. Vem kan säga nej till en tuff brud med kort blonderat hår som åker moped från ett slitsamt nattjobb? Samtidigt tar hon en del jobbiga personliga beslut som riskerar att stöta bort oss. Men ändå tar vi henne till våra hjärtan. Hennes blick, hennes vädjan om förståelse, tränger igenom bilden och når fram, träffar hårt och ömt på samma gång.

Det enda problemet med Den lugna staden är hur manusförfattarna lite förhastat försöker avsluta alla handlingstrådarna i våldets tecken. Uppbyggnaden räcker inte till för att vi ska kunna hänga med känslomässigt på alla plötsliga vändningar. Det blir inte trovärdigt. Slutscenen är däremot fullkomligt magnifik. Det är en sådan scen där man genast vet att det är slutscenen. Det är ett fint avslut på en mycket bra film. Betyg: 8.

Tjuvarna (1996)

André Téchinés Tjuvarna (Les Voleurs) är en film som på gott och ont upplevs som en roman. Förtjänsten ligger i kapitelindelningen där varje nytt kapitel, inklusive en prolog och en epilog, ger oss mer kunskap om karaktärer och händelseförlopp. Varje kapitel är berättat utifrån en karaktärs synvinkel och just dessa ständiga perspektivskiften är mycket litterära till sin karaktär.

Genren är kriminaldrama och de viktiga karaktärerna är fem till antalet. Deras inbördes relationer är komplexa och när man skissar fram hur karaktärer och sidokaraktärer interagerar får man fram ett begränsat men tätt spindelnät.

Det är två syskonpar som står i händelsernas centrum. Först bröderna som valde olika vägar i livet; Alex (Daniel Auteuil) blev polis medan Ivan (Didier Bezace) blev kriminell. Sedan de betydligt yngre syskonen Fontana, bror och syster: stöldgeniet Jimmy (Benoît Magimel) är Ivans viktigaste underhuggare och den misslyckade snattaren Juliette (Laurence Côte) blir Alex älskare samtidigt som hon mot sin vilja involveras i Ivans skumma affärer. Den femte karaktären är universitetsläraren Marie (Catherine Deneuve) som har en lesbisk relation med Juliette. Dessutom finns en sjätte och mer marginell karaktär i Ivans son Justin (Julien Rivière).

Lager efter lager öppnas för oss och det finns en viss laddning i hur detta sker. Några av karaktärerna tillhör tjuvarna, en tillhör polisen, någon står mittemellan och en står utanför allt. I den processen tas dock några av romankonstens avigsidor med upp på filmduken. Det kan handla om ett hastigt uppkommet sidospår som stör rytmen i berättandet samt en svårighet att hitta ett passande avslut, vilket gör filmen några minuter för lång.

Det är i mångt och mycket Daniel Auteuils film. Han är så perfekt som den cyniskt pessimistiske polisen som lever sitt ensamma liv med en orubbad tro på att enkla tjänster och gentjänster kommer att leda honom till framgång. Hans Alex är tillräckligt oberäknelig för att ingjuta respekt i de kriminella, men också svag nog att låta sitt liv påverkas av den unga Juliette, förtjänsfullt gestaltad av Côte. Därutöver är jag också grymt imponerad av Magimels talang och belåten över att Deneuve får göra en seriös roll utan att det känns konstigt.

Tjuvarna moraliserar inte över vad som är rätt och fel, utan ger oss istället en filosofisk tankeställare. Man kan vara ond men göra gott och man kan vara god men göra onda saker. Är det en persons handlingar eller attityder som avgör hur vi bedömer en medmänniskas värde? Betyg: 7.

Bortom molnen (1995)

Bortom molnen (Al di là delle nuvole). Jag kan erkänna det direkt: den vackra titeln är en gåta för mig. Förvisso befinner sig filmens berättare, ”regissören” (John Malkovich) i ett flygplan bortom molnen när filmen börjar. Kameran försvinner in i molnmassorna och ett snyggt klipp senare befinner vi oss i ett dimmigt Ferrara, Italien.

Vår vän berättaren är på jakt efter en kärlekshistoria att berätta. Han vandrar runt i filmen och återger detaljer om sitt yrkes hemligheter samtidigt som fem olika berättelser, fyra längre och en mycket kort, spelas upp.

Utan att vilja ge bort några överraskningar kan jag säga att de lite längre berättelserna kretsar kring ett tema om ofullbordad eller ofullständig kärlek. Regiduon Wim Wenders och Michelangelo Antonioni har hela tiden modet att ge oss berättelser där allt inte går precis som förväntat och där glimten i ögat är en ständigt närvarande finess.

I tre av historierna exponeras de vackra kvinnorna helt nakna. Om man bortser från objektifieringsargumentet kan jag bara se positiva fördelar med detta. Liksom i Spike Lees She’s Gotta Have It blir kvinnokroppen något mer än bara naken hud, fylliga bröst och slanka ben. Med närbilder och speciella vinklar framställs den som något sensuellt och utopiskt. Det är bara i filmens värld som sådant är möjligt.

Det är gott om stora skådespelarnamn i filmen. Fanny Ardant, Irène Jacob, Jean Reno, Sophie Marceau, Jeanne Moreau och Marcello Mastroianni gör det värt att ägna en kort paragraf åt just detta. Och av dessa är det Jacob och Reno som övertygar mest i för dem mycket atypiska roller.

En del recensenter har saknat den sammanhållande länken. De menar att det inte räcker med kärlekstemat och att Malkovich narration inte lyckas väva ihop småberättelserna. Det är möjligt att de har rätt, men de har missat en uppenbar sammanfogande länk: arkitekturen. I varje berättelse finns något dramatiskt byggnadsverk eller inredningar som tar en med storm; från de klassika valvbågarna i historia ett via hamnpiazzan i historia två till den imponerande lägenheten i historia tre. Det hela når slutligen sin kulmen i den avslutande berättelsen när någon av filmens fotografer (Alfio Contini eller Robby Müller) får trapphuset tillhörande en helt vanlig tygbeklädd trappa att förvandlas till ett svindlande vackert grafiskt mönster.

Bortom molnen är en bagatell, men en trivsam sådan. Det finns en roande spjuveraktighet i regissörernas sätt att angripa sitt material. I en regnig scen jobbar sig kameran sakta uppåt längs en hotellfasad just efter att Malkovich har gått in. Vi vet att vi är på väg mot hans fönster, men kameran kan inte låta bli att stanna till och smygtitta in i några andra rum på vägen. Detta är det perfekta exemplet på hur man regisserar film med glimten i ögat. Betyg: 7.

Good Bye, Lenin! (2003)

Wolfgang BeckersGood Bye, Lenin! har så mycket energi och outtröttlig berättarglädje att man omöjligt kan lämna biosalongen opåverkad. Det är en berättelse om en partilojal östtysk kvinna (Katrin Saß) som strax före Berlinmurens fall drabbas av en hjärtattack och faller i koma (efter att hon har sett sonen gå i ett demonstrationståg). Många månader senare vaknar hon upp i ett kraftigt förändrat land. 1989 har blivit 1990, Östtyskland är på väg att försvinna och ett enat Tyskland är på väg.

Den demonstrerande sonen Alex (Daniel Brühl) är filmens huvudperson. När han får veta att hans kära mor inte får utsättas för några större emotionella påfrestningar inser han att det krävs något alldeles extra för att dölja fosterlandets förfall. Han övertygar vårdapparaten om att hemvård är det absolut bästa för modern och där hemma tar han till alla möjliga knep för att få henne att tro att samhället är precis som det alltid har varit…

Det finns ett antal komponenter som är viktiga för att förstå filmens mångsidighet:

Verkligheten infogas smart. Det är demonstrationer, murens dramatiska fall, valutabekymmer, svårigheten att få tag på östtyska livsmedel och fotbollslandslagets enade trupper i VM 1990. Herrar Gorbatjov, Honecker och Kohl hälsar också på.

Komiken är instrumentell, framförallt under första halvan av filmen där så mycket handlar om sonens uppfinningsrikedom för att lyckas manipulera morsan.

Kärleken mellan Alex och den blivande sjuksköterskan Lara (Chulpan Khamatova) är underutnyttjad. Istället är det sonens moderskärlek som överskuggar allt annat.

Historierevisionismen är ett njutbart inslag. Det handlar om hur man kan klippa och klistra till sig en annan och lite bättre historia än den som redan har varit. Regidrömmande arbetskamraten från parabolinstallationsfirman, Denis (Florian Lukas), producerar sanslösa tv-sändningar med låg budget, men desto högre skrattfaktor. Kontrasten mellan det nya och det gamla är så gigantisk att det möjliggör groteska vändningar och hysteriska omtolkningar.

Identitet – vad är det? Svaret på den frågan är filmens kärna, det guldkorn av allvar som man måste hitta för att känna med karaktärerna. Filmen väcker funderingar kring vad det egentligen är för detaljer som definierar ett samhälle. Kanske spelar en viss sorts gurkburk en större roll än man kan tro…

Dramatiken tar slutligen full kontroll över berättelsen. Snyftfaktorn är hög och sentimentaliteten fullständigt oemotståndlig. Yann Tiersen (Amelie från Montmartre) har gjort filmmusik som är livsfarligt effektiv. Även om filmen hade råkat vara dålig skulle man ha ryckts med när de akrobatiska pianomelodierna fyller ut biosalongen.

Men, ett stort men, det finns två stora problem som man måste köpa för att Good Bye, Lenin! ska fungera.

1. Alex förvandling. Hur kan en kille som nyss stod på barrikaderna och skrek slagord plötsligt förvandlas till en person som driver en kampanj för ett gammalt kommunistiskt system. Oavsett om det är äkta känslor eller inte, är det svårt att bli övertygad om att just han skulle vara den som manar på de andra.

2. Att en ung man kan få 15-20 personer att ljuga en älskad vän och anhörig rätt upp i ansiktet dygnet runt. Det är en utmärkt idé, men knappast förankrad i verkligheten.

Om man kan hantera de här två knockoutslagen väntar en skön seger på poäng efter att sista ronden är avklarad. Det är ingen vacker seger och inte heller särskilt övertygande, men det är en seger och det är segrarna som räknas. Good Bye, Lenin! påminner mycket om en typisk Tom Tykwer-film: den lyckas inte riktigt med allt den tar för sig men tillräckligt mycket går hem för att en säker poängseger ska vara i hamn. Betyg: 7.

Falkens öga (1998)

Mikael Kristerssons Falkens öga har material för 30 minuter effektiv kortfilm, men väljer istället att göra 90 minuter ineffektiv långfilm. Det är en vanlig fågeldokumentär som utökats med bilder av det mänskliga samhället omkring fåglarna.

Huvudpersonerna är ett falkpar som bor i Skanör kyrka. Under en tidsperiod som sträcker sig från senvinter till högsommar tar en massiv handlingstråd upp fåglarnas liv med jakt på föda, parning, ruvning, äggkläckning och barnuppfostran. En andra handlingstråd försöker ge en bild av det som falkarna ser från sitt torn. I stillsamma bilder visas den närmaste omgivningen upp. Vaktmästarna krattar pedantiskt sin kyrkogård, joggare knatar förbi och högtiderna avlöser varandra.

Just i det sistnämnda finns en förutsägbarhet i vad som visas upp. Jag slår tidigt vad med mig själv om att det kommer att bli en begravning, en konfirmation och ett bröllop. Min profetia uppfylls och som bonus får jag både skolavslutning och en trummande scoutparad.

Falkens öga präglas av en malande långsamhet. Varje scen tycks pågå minst en minut för länge och är man inte fågelfrälst riskerar många detaljer att gå förlorade. Den oinsatte kan t.ex. inte se skillnad på fåglarnas kön, något som en berättarröst hade kunnat åtgärda.

Dramatiken är obefintlig ända fram till omkring minut 50 då det plötsligt händer något fantastiskt. Tre av sex ägg har redan kläckts och någon av föräldrarna håller på att mata de tre gapande ungarna när ett fjärde ägg plötsligt börjar kläckas. Detta är filmens klimax, dess enda magiska ögonblick, även om ungarnas uppväxt gör den andra halvan något mer intressant än den första.

Bilderna på omgivningen från fågelperspektiv är vardagligt vackra, men inget som står ut ifrån vad ens egna personliga grannskap kan ge. Ljuden får också en roll att spela. Bröllopsmarschen ekar in i boet och från nära håll hörs välbekanta samhällsmarkörer som glassbilen, mobilsignaler, kor som råmar och en tupp som gal. Det är som att uppleva delar av sin egen vardag på film och det är faktiskt ingen höjdare.

Falkens öga ska absolut beundras för själva metoden, det tekniska förarbetet och det minutiösa planerandet som möjliggjort de olika närbilderna och de fina bilderna inifrån boet. Men i konkurrens med ett utländskt djurprogram på TV står den sig slätt. Det är synd att Kristersson saknar öga för dramaturgi och tempo; att bara filma fåglar räcker inte och vardagsperspektivet tillför minimalt - han är knappast någon ny naturpoetisk begåvning. Med all den tid och kärlek som investerats i projektet hade Falkens öga mått mycket bättre av att klippas ner till en halvtimmes fartfylld fågelfilm. Betyg: 4.

Våldsamma nätter (1992)

Cyril Collards liv var kort men intensivt. 1989 kom hans andra roman, den självbiografiska Les nuits fauves, som genast väckte rabalder med sitt frigjorda perspektiv på sex, bisexualitet och aids. 1992 regidebuterade han med Våldsamma nätter (Les nuits fauves) och spelade själv huvudrollen. Året efter vann filmen fyra franska Cesar, bland annat för bästa film. Regissören kunde dock inte ta emot några priser. Några dagar innan galan hade han dött av sin sjukdom i en ålder av 35 år.

Våldsamma nätter handlar om Collards alter ego Jean, en filmfotograf som tjänar sina pengar på reklamfilm och musikvideor. Han är öppen, charmig, manipulativ och hivsmittad. Utseendemässigt påminner han om en ung Lorenzo Lamas med sitt hårburr i nacken och ringen i örat. Livet han lever är utåtriktat. Fester, socialt umgänge och sex tycks vara det enda han gör.

I filmen umgås han mycket med en ung rugbyspelare, Samy (Carlos López) och deras kompisrelation utvecklas gradvis till att bli ett sexuellt förhållande. Samtidigt blir han också kär i en 17-årig flicka, Laura (Romane Bohringer), som han träffar vid en provfilmning. Hon får honom att genomgå en regression, att bli ung på nytt och de blir ett par. Ett hopp fram i filmen och allt har utvecklats till att bli ännu en variant på den berömda kärlekstriangeln där Jean genom sitt föraktfulla beteende utsätter båda sina partners för svartsjuka. Handlar det verkligen om kärlek? Jag är inte alls säker på det.

Åskådaren får tidigt veta att Jean bär på det fruktade viruset och därigenom vet vi mer än många av hans sexpartners. Han utsätter dem (inklusive flickvännen) för dödlig fara genom att ha oskyddat sex. När han sedan berättar sin hemska hemlighet för Laura är hon på väg att kollapsa. Hon frågar honom varför, men han kan inte svara. Istället ler han bara ett fånigt leende och försöker smeka henne på kinden. Det är starka scener som provocerar med sina brist på svar.

Jag saknar överhuvudtaget en problematisering av huvudpersonens beteende. Att bara visa upp något så avskyvärt utan att vilja diskutera det moraliska fungerar inte för mig. Jeans destruktiva beteende blir en gåta och även Laura förbryllar när hon i en scen efter att hon har fått veta fakta ändå vill ha sex på nytt med sin sopa till kille. Han tar fram en kondom, men chockerande nog slänger hon bort den och de älskar oskyddat en gång till. Varför, varför, låter hon det ske en gång till? Det är mekanismer som jag inte kan förstå.

Våldsamma nätter har en stil som går åt det realistiska hållet. Några gånger närmar sig Collard pulsen och råheten från Leos Carax samtida Les Amants du Pont-Neuf. I den filmen var det bro nummer nio som spelade en tongivande roll. Här är det en okänd bro vars dunkla, anonyma underdel tjänar som spelplats för homosexuella mäns desperata jakt på ömhet och utlösning. Kan det möjligen ha varit i en sådan miljö som regissören själv smittades av viruset?

I några scener, när Jean besöker sjukvården, drabbas jag av tanken att inte längre vara säker på om det är skådespelaren Collard eller hans karaktär som får mediciner och behandling. De fula fläckar som dyker upp på armarna ser allt annat än fejkade ut. Kanske drog produktionen nytta av hans verkliga problem.

Våldsamma nätter är inte någon helgjuten film. Samtidigt som huvudkaraktären är osympatisk drivs de spännande sidokaraktärerna in i konstiga återvändsgränder. Samy utvecklas åt våldsfixerad nynazism och Laura drabbas av hysterisk psykisk sjukdom. Bohringer gör dock fram till sin urspårning ett mycket bra jobb. Hennes nakenhet känns däremot sökt. Varför kunde inte Collard själv vara lika exponerad som sin unga motspelerska?

Filmen beskriver en dödssjuk människas utveckling från ignorans till acceptans, hans resa mot att kunna bli sams med sitt öde, att förbereda sig psykiskt för döden. Som konstverk betraktat väcker berättelsen många tankar och den kan säkert fungera som diskussionsunderlag för moralfilosofiska studiecirklar. Som film betraktat är den inte tillräckligt bra för att jag ska kunna rekommendera den, men på samma gång tillräckligt belönande för att kunna anses vara bra. Betyg: 6.

DVD: Sunshine (2007)

Danny Boyles Sunshine börjar med att Cillian Murphys neutralt känslobefriade röst delger oss läget. Det är 2057 och åtta astronauter befinner sig på rymdfarkosten Icaros II, 16 månader in i ett uppdrag som ska ta dem till en slocknande sol. Målet är att detonera en enorm (stor som Manhattan) kärnvapenladdning inne i solen och de förväntade multipla explosionerna ska få stjärnan att börja lysa starkt igen.

Så småningom får vi också veta att sju år tidigare misslyckades Icaros I med sitt uppdrag och försvann. Det ges däremot ingen information om bakgrunden till solens problem och inte heller hur livet på jorden förflyter. Besättningen skickar dock videomeddelanden tillbaka till sina anhöriga, vilket säger oss att livet bör ha fortsatt som vanligt där nere.

De åtta (sex män, två kvinnor) som ska göra det är i modern science-fictionanda en multietnisk och könsblandad skara människor. Cillian Murphy är Capa, en ung man med isblå ögon och långt hår som intar en särställning i gruppen. Inte som kapten eller vicekapten, utan som den enda med kompetens att få iväg kärnladdningen. Med tanke på Icaros 1 misslyckande hade det kanske ur strategisk synvinkel varit bättre att ha med flera personer med Capas utbildning. En intressant men lite märklig ingrediens är också att en psykiatriker finns med ombord. Han förfogar bland annat över en holografisk virtual reality-kammare där utbränd personal kan få förstklassig terapi och behandling för sina psykiska besvär.

De som har gillat Sunshine citerar andra filmer som regissör Boyle och manusförfattaren Alex Garland har låtit sig inspireras av, medan de som inte har gillat den diskuterar vilka filmer som duon har kopierat eller stulit sina idéer ifrån. Jag tycker inte det är så intressant. Visst kan för mycket lån från andra filmer upplevas som brist på originalitet, men här har man ändå lyckats skapa något eget, en visuell idé som står på egna ben. Det enda riktigt nyskapande ur designsynpunkt är en robust rymddräkt i guld som dessvärre känns mer bling-bling än bra.

Förvisso faller filmskaparna ibland in i klichéer, såsom de många utanifrånpanoreringarna på ett rymdskepp som mullrar fram i den tomma rymden eller den talande superdatorn som trots sin uppenbara intelligens inte riktigt kan litas på. Där kan jag störa mig på att datorns röst fortfarande låter precis som alla andra talande superdatorer gjort sedan 1968 års 2001: A Space Odyssey. Borde man inte 50 år in i framtiden ha lyckats få fram en datorröst som inte har det typiska digitala darret på rösten?

Där andra ser lån från olika science fiction-filmer ser jag även lån från lite oväntat håll. När de röda varningslamporna blinkar i takt till det pulserande, tjutande larmet och förskräckta människor kutar fram i trånga metallkorridorer, då tänker jag på ubåtsfilm (Das Boot) och det klaustrofobiska i instängdheten. Synd att inte den sidan utforskas mer. För nog borde fler än stackars Trey (Benedict Wong) ha påverkats negativt av att befinna sig tätt intill en enorm kärnvapenladdning på väg mot solen?

Sunshine lever på att vara supersnygg och i förhållande till den blygsamma kostnaden på 50 miljoner dollar (den fulare Armageddon kostade drygt tre gånger så mycket) är det visuella mycket imponerande utfört. Med tanke på soltemat är det inte särskilt förvånande att många scener går i antingen en gul-röd-orange eller en gul-vit ton. Specialeffekter och foto samverkar också fint i 70 minuter. Sedan börjar det gå utför.

Problemen går hand i hand med hur Garlands manus är konstruerat. Det som börjar som science fiction övergår på grund av ett fatalt misstag, orsakad av den ack så uppenbara mänskliga faktorn, till att bli katastroffilm. Det brinner och knakar i fogar och balkar när sköldar strejar. Filmen har hela tiden lutat sig mot en slags vetenskaplighet som hastigt överges under filmens sista 30 minuter. Undergångstemat tar sig då ännu en svårsmält, långsökt och tyvärr skrattretande förveckling när rymdfilm blir skräckfilm på några sekunder. Det är genant att se ett så dåligt manusarbete.

Den avslutande halvtimmen innebär också en förändring av det visuella uttrycket. Bilderna blir plötsligt suddiga och Boyle förlorar kontrollen över rummet. Överblicken försvinner hastigt. Man har inte längre någon koll på var karaktärerna är eller vart de är på väg. Detta hör samman med en klippning som förändras drastiskt till det sämre med frysta bilder och en upphackad ryckighet som distraherar.

Musiken ger däremot mersmak och rör sig i två motsatta riktningar: dels handlar det om lugna ambient trance-slingor som är meditativt avslappnande, dels om rena Bruckheimerstuket med grymt bombastisk filmmusik med stort F a la The Rock. Vem som står för vad vet jag inte, men både Underworld och John Murphy har listats som kompositörer.

Karaktärerna är ett ungt kollektiv som saknar individuellt djup. Länge spelar inte det någon större roll, men när filmen rör sig in på filosofins område blir bristerna uppenbara. Vissa bilder indikerar att man ser det stora gasmolnet som något gudomligt, att solen dyrkas som en Gud. Vidare finns det problem med syretillgången på skeppet som gör att gruppen tvingas diskutera frågor rörande liv och död. Men med karaktärer som upplevs likt främlingar är det är svårt att leva sig in känslomässigt. Expeditionens mål överskuggar allt annat och om några försvinner på vägen är det ju passande att de inte står oss alltför nära emotionellt sett.

Sunshine är spännande, inte tu tal om saken. Den är också skrämmande, även när filmen är dålig. Detta trist dåliga som uppstår när manus och foto byter skepnad mot slutet av filmen. Det är en förändring som många väljer att acceptera, men som jag inte klarar av. Den fadäsen sätter fokus på andra problem, såsom det faktum att den utsända gruppen har relativt låg medelålder. Kontrasten mot dagens erfarna astronauter i medelåldern, Christer Fuglesang et al, är enorm. Ungdomens källa är den kommersiella filmens förbannelse. Utan att behöva göra en ny Space Cowboys hade en mer erfaren grupp astronauter kunnat ge filmen en större trovärdighet. Betyg: 5.

Livets hjul (2003)

Livet är ett hjul. Vi börjar längst nere, arbetar oss uppåt och sedan åker vi ner igen. Vi föds, lever och dör medan hjulet snurrar hela varvet runt. Det är ett varv som kan se mycket olika ut och vara av skiftande längd, men om lyckan är med oss kan vi vara säkra på att ta oss runt.

I Ki-duk Kims Livets hjul befinner sig huvudpersonerna på motsatt sida av hjulet. En medelålders munk som bor i ett spartanskt hus på vattnet i en förunderligt vacker dalgång har tagit sig en lärjunge, en liten pojke som ännu inte lärt sig att respektera sin omvärld. Filmen skildrar dels den lilla pojkens haltande väg uppåt mot mognad och erfarenhet, dels den äldre munkens väg nedåt mot livets slut.

Berättelsen är indelad i fem delar med rubriker efter årstiderna. Originalets titel är just Vår, sommar, höst, vinter och vår igen. För varje årstid har 10-15 år gått och det blir därför ett hisnande perspektiv på livet och dess snurrande hjul. Det utdragna tidsperspektivet ger filmen en känsla av evighet.

Dong-hyeon Baeks episka foto fångar årstidernas charm; sommarens ihärdiga monsunregn, höstens färgrika prakt, vinterns vita kyla och isbelagda vatten. Vildmarkens oredigerade lugn härskar i dalen. Det är en stillhet som kan kännas, en fridfullhet som det går att ta på. Och ändå blir det aldrig tråkigt. De få saker som händer är dramatiskt genomarbetade och fyllda av motstridiga känslor och inre spänning.

Över filmen tronar en andlighet som aldrig stör. Den är något som kan förstås av alla. Begrepp som vishet, lärdom, renhet och enkelhet finns i alla samhällen och inte bara där buddhismen praktiseras. Tematiken är universell.

Livets hjul är en världsfilm och en del av 2000-talets sydkoreanska filmunder. Just 2003 var ett särskilt lyckat år. Förutom denna godbit tog Memories of murder och Oldboy världen med storm. Det är tre väldigt olika filmer som förenas av hög berättarteknisk kvalitet och banbrytande visuella idéer och som verkligen förtjänar att upptäckas av en bredare publik. Betyg: 9.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (1984)

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (¿Qué he hecho yo para merecer esto!!) från 1984 är en förstudie till sentida Pedro Almodóvar-filmer. Det är en skruvad dramafilm som nosar på melodramens uttryckssätt samtidigt som den svarta humorn ger viss behållning.

Almodóvar försöker visa hur illa ställt det är med den spanska kärnfamiljen. Dessvärre gör han det genom att skapa ett persongalleri där alla karaktärer bär på minst en mycket udda egenskap. Person för person är det överkomligt, men den samlade galenskapen ryms inte inom rimlighetens ramar. Låt oss kika närmare på några utav karaktärerna:

Familjen.
Mamma städar, sniffar lim, knaprar piller och försöker hålla samman de sina.
Pappa kör taxi, förfalskar namnteckningar och förtrycker sin hustru i sann patriarkal anda.
Storebror är bara fjorton år, men tjänar ändå sina pengar på att sälja droger.
Lillebror har sexuella relationer med äldre män, och blir tillfälligt bortadopterad till en kufisk tungflörtande tandläkare.
Farmor samlar på påkar(!) och är så snål att hon låser in sina favoritmuffins i ett skåp.

Bland de övriga märks grannen Cristal som är prostituerad heroinist och tror att alla kvinnor vill ha hennes kropp. Medverkar gör också en kendotränande impotent polisman, en rödhårig kuvad liten flicka som kan förflytta föremål med hjälp av tankeöverföring, en grön ödla samt två alkoholiserade författare varav en är kleptoman. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Filmen följer omväxlande vardagliga och överdrivna händelser. Fokus ligger mestadels på familjens behov av att tjäna pengar. Mamma Gloria (Carmen Maura) är den som först får ta extrajobb för att få allt att gå ihop och sedan knark för att orka med det hela. Hon är också den enda karaktär som Almodóvar tycks ha brytt sig om. Därigenom blir Maura den som ensam får bära stora delar av filmen på sina axlar. Hon gör det genom ett talande kroppsspråk och det är beundransvärt hur hon lyckas få så mycket liv i en så pass sliten karaktär.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? bjuder på några få visuella godbitar. Förtexterna är enkla skyltar med text i skimrande regnbågsfärger. Roliga kameravinklar förekommer i form av en kamera som filmar inifrån både tvättmaskin och ugn. Dessutom medverkar Cecilia Roth i några härligt överdrivna TV-sändningar. Inget kan dock få en att glömma de brister som uppstått i och med persongalleriets konstigheter. Det är skönt att Almodóvar numera vet hur man skriver mer än en bra karaktär. Betyg: 5.

In the mood for love (2000)

In the mood for love är filmen som fick den vanliga filmtittaren att upptäcka Wong Kar-Wais alternativa filmvärld. De flesta fångades av skönheten och den sorgsna kärlekshistorien. Stilmässigt är den ovanligt nedtonad. Experimentlustan är närvarande men begränsad. Fotot är dock lika elegant som vanligt med Christopher Doyle som ansvarig.

Det är 1960-tal i Hong Kong. Fru Chan (Maggie Cheung) och herr Chow (Tony Leung) hyr rum i lägenheterna intill varandra. Hennes man och hans hustru ska komma efter är det sagt, men de kommer aldrig. Istället har den frånvarande duon inlett en kärleksaffär med varandra.

Otroheten leder fru Chan och herr Chow till varandra. När man bor så nära kan man ju inte undgå att mötas och dela ut en vänlig blick eller två. Fru Chan vill inte äta med familjen där hon bor. Hon klär hellre upp sig, vandrar bort i den tidiga aftonen och köper nudlar. Ofta möter hon sin granne där. På vägen hem promenerar hon genom staden i underbar slowmotion till medryckande originalmusik. Kameran fokuserar på de vaggande höfterna, den rustika termosen med nudlar i och hennes tidstypiska klänningar som är moderiktiga, trendiga och med en färgskala som följer filmen i övrigt.

Kärleken är långsam. Kärleken är vaga antydningar och växande vänskap, ett ögonkast eller en handskakning, eller en vilostund i den andres lägenhet utan att någon i huset vet om det. Kanske är den mer än så, men då får vi aldrig se det. Deras oskyldiga beteende bär skuldens rodnad på sina kinder. Att vara bedragen gör inte automatiskt den egna otroheten till något utan samvetskval.

För mig är detta en film som vill vara romantisk och därför försöker skapa romantiska scener. Jag hade hellre sett en film som bara ville vara romantisk och struntat i att söka effekter. Punkt.

Nu översvämmas filmen av bilder på två människor som pratar i dörröppningar, trappuppgångar och intill husväggar. Det romantiska ösregnet faller påfallande ofta och Nat King Cole sjunger sina lena ballader med sedvanlig inlevelse.

In the mood for love är en film som pratar förbi mig. Den försöker säga något djupt om kärlek, men karaktärerna förblir främlingar. Jag fångas inte av deras situation, av det vaga och ogripbara i deras relation. Det finns känslor där, men jag kommer inte åt dem.

Mot slutet far allt fram i en rasande fart. Berättelsen som nyss gått i snigeltempo hoppar plötsligt snabbt framåt genom tiden. Åren går, tempot forceras. Kar-Wai kommer aldrig att bli någon större episk berättare.

Nej, In the mood for love är endast en estetiskt tilltalande övning i återhållsamhet. Jag ser på filmen som jag ser på en vacker blomma som aldrig slår ut. Förväntningarna är sköna att bära, men de uppfylls aldrig till fullo. Betyg: 6.

Vår tids musik (2004)

Terminen har börjat. Du ska på föreläsning och ett nytt ansikte stirrar på dig när du går in i salen. Det är ett bistert ansikte, rikt på erfarenhet men utan empati. Känslokallt ser han på dig och dina kamarater. Utan att presentera vem han är börjar han sin föreläsning.

Det kan låta som ett dåligt skämt, men Vår tids musik (Notre musique) motsvarar upplevelsen av att lyssna på en överdrivet intellektuell föreläsning i ett ämne som bara glimtvis rör ett ämne som du kan relatera till.

Jean-Luc Godard har de senaste 25 åren bestämt sig för att film ska vara något svårt och här väljer han en tredelad form: först en slags prolog med rubriken Helvetet, sedan ett långt huvudstycke med benämningen Skärselden och sist en epilog som han kallar Paradiset.

I helvetet bjuder han oss på ett kollage av bildfragment som flimrar förbi fortare än stormen Gudrun. Det är bilder från krig, gamla westernfilmer och lite av varje som satts samman till en explosion av intryck och uttryck. Effekten är så klart individuell, men för mig skapar bilderna ingenting i min hjärna. Jag försöker nyfiket följa med i flödet, men det bästa jag kan säga om prologen är att den åtminstone är intressant.

I skärselden tar han oss med till en litteraturkonferens i Sarajevo. Krigsbilderna från helvetet följs upp med diskussioner om konflikten Israel – Palestina. Olika verkliga diktare och författare svamlar på och säger diverse visdomsord om allt mellan himmel och jord. Ibland är det fyndigt, oftast bara tröttsamt, tråkigt. Några indianer dyker upp i bild och signalerar hur hemskt det är att de inte har kvar sitt ursprungliga land. Godard själv predikar om bilder och motbilder. Sammantaget är det så mycket och så svårt att man kvävs innan man kommer till paradiset, en lummig strand vid vattnet.

Det finns få genuina repliker. De som talar använder oftast en kall föreläsningston. Och innehållet, orden och meningarna, är av flyktig karaktär: in genom ena örat och ut genom det andra. Musiken stannar dock kvar en stund. Det är modernt klassiska toner. Tänk Arvo Pärt och du fattar på ett ungefär.

För mig saknar Vår tids musik nervsystem, själ och muskler. Kvar blir ett överintellektuellt skelett med hud som hänger och skrynklas ihop. Det är inte den här sortens film jag vill se! Sentida Godard ger mig ingenting. Filmer får gärna vara svåra, invecklade och introverta, men de ska passa sig för att plåga mig med pretentiöst pladder och osammanhängande bildlösningar.

Föreläsningen är över. Man har gäspat sig igenom en 80 minuter lång ickehändelse. Den antydan till dramatik som förekommit vid några tillfällen har inte räckt till för att häva ögonlockens växande tyngd. Om man får vara lite elak, och det får man, kan man se filmens tre delar som en beskrivning av filmupplevelsen. Först kommer man till helvetet, sedan plågar man sig genom skärselden och när filmen slutar är man i paradiset. Äntligen! Betyg: 3.

Swimming Pool (2003)

Jag och Ludivine Sagnier – en kärlekshistoria. Vi fann varandra våren 2001 på biograf Sture i Stockholm. Jag satt i salongen på fjärde raden, hon medverkade i François Ozons Fassbinderfilmatisering, Water Drops on Burning Rocks. Och där var hon, min Ludivine, så näpen, så vacker och så bra. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Några år senare sågs vi igen, Ludivine och jag. Ozons Swimming Pool visades och förälskelsen intensifierades. Filmen beställdes såsmåningom på DVD från USA, vilket möjliggjorde fler möten. Jag och Ludivine Sagnier – en sällsam kärlekshistoria.

Swimming Pool är en smart, avslappnad thriller som har en engelsk storsäljande deckarförfattare, Sarah Morton (Charlotte Rampling), i huvudrollen. Hon har drabbats av den klassiska thrillersjukan (skrivkramp) och hennes förläggare (Charles Dance) skickar iväg henne till sitt sommarhus i Provence. Det är ju inte säsong, men varmt och skönt och poolen kan användas vid behov.

De första dagarna flyter på bra. Sarah njuter av stillheten och börjar skriva igen. Men plötsligt dyker förläggarens dotter Julie upp och raserar tryggheten. På den svenska postern beskrivs förhållandet dem emellan som ”natt och dag”. Den liknelsen är tyvärr otillräcklig för att beskriva avgrunden mellan dem.

Innan vi granskar skillnaderna måste vi ta oss en noggrann titt på Sarah Morton. Som dam i 50-årsåldern lider hon delvis av tantsjukan. Hennes stil är brittisk, stram, ett eko från 1980-talets engelska TV-deckare som blandats upp med affärskvinnans byxor och blusar. Och som garnityr har man placerat en jordgubbsliknande huvudbonad på hennes hjässa.

Julie (Sagnier) är allt som Sarah inte är. Hon är ung, blond, promiskuös, slarvig, impulsiv, hänsynslös och bejakar sina väl tilltagna kurvor. Hennes motto tycks vara att livet skall levas till varje pris. Farligt eller ofarligt är oväsentligt i sammanhanget. Dessutom har hon en franskt liberal syn på badmode och i revolutionär stil låter hon ofta överdelen åka av. Nakenheten besvärar henne inte ett dugg.

Man kan lätt förstå Sarahs frustration över Julie. Hon agerar först som en styvmor med stränga förmaningar och pekpinnar. Men efter ett tag börjar hon inse det omöjliga i att vara extramamma och låter sig istället fascineras av den yngre kvinnan och ser något litterärt i hennes uppenbarelse. Det tycks finnas ett mörkt förflutet och fascinationen övergår snabbt i besatthet. En otäck händelse kommer att förändra allting…

François Ozon är en överskattad regissör. 8 femmes var tråkig och Les amants criminels var skit. Swimming Pool är hans bästa film hitintills. Den har ett förnuftigt kameraarbete och mycket filmisk filmmusik (Philippe Rombi). Jag gillar särskilt hur hans musik lyfter fram en avgörande vändning i allra sista stund. Vidare är ju Charlotte Rampling glimrande i en kanske inte alltför krävande roll och slutligen har vi ju min Ludivine, min kärlek. Hon ger verkligen allt och kanske är jag partisk när jag säger det, men hon gör mig verkligen lycklig. Betyg: 7.

Happy Together (1997)

I programmet till Kinos Triangelfilmretrospektiv beskrivs filmen med följande mening: ”Yiu-Fai och Po-Wing åker till Argentina för en bilsemester, men något är fel och deras förhållande börjar falla i bitar.” Jag förväntade mig Wong Kar-Wais standardvariation på temat ”vacker kvinna möter deppig man med problem”. Filmaffischen i biofoajén förbryllade mig dock. Det var två killar på bild, men jag tänkte att det är väl de som är de stora stjärnorna.

Sedan börjar filmen och ganska omgående är det en het, hård och handgriplig sexscen mellan de båda stjärnorna på affischen. Efter ett dämpat skratt åt hur de egna fördomarna kan vara så besvärliga fann jag mig snabbt i situationen.

Två homosexuella kineser bilsemestrar i Argentina således. De har som mål att besöka de storslagna Iguazufallen, men semestern överges snabbt för bråk, vapenvila, bråk och sedan splittring. Yiu-Fai (Tony Leung) tar jobb som inkastare på en tangobar för att få ihop kosing till hemresan, medan Po-Wing (Leslie Cheung) försvinner bort i nya trasiga relationer. Det är Yiu-Fai som är vår identifikation, vår livlina i en annorlunda värld. Kan han glömma sitt ex och samtidigt få ihop de pengar som krävs för att flyga hem?

Tony Leung har jag nämnt många gånger förr och på nytt gör han en mycket känslig prestation. Han har förmågan att få fram sorgsenheten, den bottenlösa melankolin, i sina bruna ögon. Enligt IMDB lockades han med till projektet med hjälp av ett fejkmanus och det var först i Argentina, när inspelningarna skulle börja, som han fick reda på att det ingick gaysexscener. Listigt!

Happy Together är en ojämn film. Tråkiga sekvenser avlöses av fantastiska bilder till musik. Wong Kar-Wai och hans filmfotograf Christopher Doyle driver en knäförsvagningsverksamhet ihop. Jag blir knäsvag av att se hur musiken och bilderna slingrar sig om varandra i nya, häftiga mönster. När det är som bäst lyckas War-Kai göra det audiovisuella i samma klass som Almodóvar och Tarantino. Gyllene tango, rivig Frank Zappa och den obligatoriska covern, Hong-Kongvarianten av Happy Together, bidrar starkt till försvagningen av mina knän.

Fotot är ett enda långt experiment. Det börjar i svartvitt med några färgklickar här och där, men ju längre filmen fortskrider desto mer färg blir det. Till slut är det bara färg och det känns bäst så. Färg är Kar-Wai. Det svartvita är inte fel, men färgen är så mycket mer rätt.

När jag såg filmen fick jag en bild i mitt huvud av mig själv sittande i en bekväm fåtölj med stora hörlurar över öronen. Jag lyssnade på en favoritskiva där det var inlagt två eller tre extra minuters mellanrum mellan varje låt, vilket irriterade mig. Samma sak var det när jag såg filmen. De underbart härliga sekvenserna var som fina låtar och trots en mild irritation står man ut med pauserna eftersom man vet att snart, om bara ett litet ögonblick, kommmer nästa låt, nästa sekvens, nästa möjliga knäförsvagning. Betyg: 7.

Den röda filmen (1994)

Om den här recensionen enbart hade kunnat bestå av ett ord, vilket ord hade det blivit då? Svaret är enkelt: imponerande. Imponerande idé, manus, foto (Piotr Sobocinski), musik (Zbigniew Preisner) och regi. Krzysztof Kieslowski avslutar sin karriär och färgtrilogi på ett värdigt sätt. Och har man sett den blåa och vita filmen väntar ett högintressant slut.

I Den röda filmen (Trois couleurs: Rouge) utforskar den polske mästaren slumpens mekanismer. Han visar hur i stort sett alla relationer och möten kan demonteras och konstateras vara orsakade av en flyktig tillfällighet. Hade inte hon gått ut i pausen av teaterföreställningen så hade de inte varit ett par idag. Dras resonemanget till sin spets kan det bli alltför skrämmande och mäktigt för att man ska orka med det. Om enbart slumpen styr hotas hela vår existens.

Filmens ena huvudperson är fotomodellen Valentine (Irène Jacob). Efter en hektisk dag med olika uppdrag och baletträning kör hon hemåt, trött, med tankarna på annat håll. En duns väcker henne. Hon bromsar, backar, stannar. En hund har blivit påkörd. Hon läser på halsbandet. Rita står det samt en adress. Hon lyfter in den skadade, blödande schäfertiken i bilen och åker dit, ringer på dörren. Ingen öppnar, men hon går in ändå…

Låt oss frysa bilden. Valentine är nu ett tydligt offer för slumpen. Hade hon inte kört på hunden, hade hon inte varit där hon är nu, på väg in i ett skumt, halvt nedsläckt hus. Samtidigt är det ju inte enbart slumpen som verkar. På vägen fram har hon fattat ett flertal egna beslut. Slumpen sätter igång förloppet, människan håller det vid liv.

I det mystiska huset bor en pensionerad domare (Jean-Louis Trintignant). Senare får vi reda på att han försöker sätta sig över slumpen, eller åtminstone förutse den. Detta gör han genom att avlyssna sina grannars telefonsamtal. I Valentine finner han vänskapen, något som han försakat i och med sin ensamhet och isolering. Deras relation är berättelsens epicentrum och dess utveckling blir huvudmålet för filmen.

Men i olika sidohistorier får vi också följa några av de avlyssnade personerna. En sådan historia handlar om en juridiskstuderande, tillika blivande domare, som förälskat sig i en kvinna som har en privat telefonvädertjänst dit han ringer titt som tätt. Det är en berättelse som påminner om den pensionerade domarens egen bakgrund och på så vis adderas ett mycket intressant perspektiv.

Filmen bjuder också på högklassigt skådespeleri från Jacob och Trintignant. Det är så befriande att se en film som tar sig in på minerad mark (ung vacker kvinna möter gammal man) och sedan bara dansar runt helt obehindrat med vetskapen om att inga minor kommer nuddas. Vänskapen är ju också en form av kärlek och den är lättare att bära och inte lika smärtsam att förlora.

Den röda filmen är rik på känslor och sköna bilder. Många sekvenser är tekniskt avancerade och därför är det synd att det finns ett antal nyckelscener där kameran bara statiskt dröjer sig kvar i ett rum, vid en dialog mellan två människor. Långa skeenden ska dramatiseras enbart genom tal. Samtalen mellan Valentine och domaren tar berättelsen framåt i onödigt långsamma scener där filmiska möjligheter går förlorade. Jag hade hellre sett dialogen lagd över andra bilder för att få mer rörelse och fart i berättandet. Men detta är också den enda svaga punkten i en annars mycket bra och – som sagt – imponerande film. Betyg: 8.

Änkan från St. Pierre (2000)

Ibland dyker det upp filmer där en detalj, en grundförutsättning, inte lyckas passera genom logikens nyckelhål. Patrice Lecontes Änkan från St Pierre är ett typexempel. Där finns en utveckling i handlingen vars logiska omöjlighet påverkar hela filmen.

St. Pierre utanför Newfoundland, 1849. Det är en mörk natt. Två berusade män närmar sig en liten stuga. De knackar på. Mannen blir rädd och kommer ut. En kniv blänker i hans hand. Det blir tumult, kniven tappas, faller till marken. En av de två berusade männen plockar upp den. Hans kumpan håller fast offret. Kniven trycks in i magen, hårt. Den dras upp och ner igen, sliter sönder allt i sin väg. Mannen dör genast. Sedan styckar mördarna kroppen.

Några dagar senare har de åkt fast. De dras inför rätta och åhörarna förfäras över detaljer från brottet. Han som utdelade knivhugget, Neel (Emir Kusturica), döms till döden, medan kumpanen slipper undan med förvisning till straffkoloni. Kruxet är bara att St. Pierre tillhör Frankrike och där har man bestämt att alla som döms till döden ska avrättas i giljotin (änka på fransk slang). Någon sådan finns inte på ön och dessutom saknar man en bödel.

I väntan på att problemen får en lösning ska Neel förvaras hos kapten Jean (Daniel Auteuil). På vägen dit utsätts den öppna vagntransporten för stenkastning. Folk är arga på mördarna som stört ordningen på deras ö. Stämningen är hätsk. Hästarna träffas av stenar och vagnen skenar iväg, välter. Neels kumpan dör. Ensam transporteras han vidare till fängelset.

Låt oss stanna upp ett ögonblick. Så här långt är det inga konstigheter. Ett brutalt mord har utförts av två berusade män. Styckningen skedde för att de ville undersöka huruvida mannen var tjock eller fet. Helt friska kan de inte ha varit.

Neel hamnar i fängelset hos kaptenen och hans vackra hustru, Madame La (Juliette Binoche). Hon är en progressiv humanist och älskas högt av sin man, så högt att när hon vill testa en ny kriminalvårdsreform låter han henne göra det utav kärlek. Visst är det romantiskt?

Neel får komma ut ur sin cell och börja hjälpa Madame La i växthuset. Ganska snart kommer vintern och då får han assistera henne på olika hjälputflykter till behövande människor. Firma La och Neel blir världshistoriens första bemanningsföretag. Mördaren får skotta snö, dra tunga slädar och laga tak. Änkorna på ön tisslar och tasslar om hur skön han verkar vara (antagligen samma mekanism som får svenska kvinnor att skicka kärleksbrev till livstidsdömda mördare). De är mer än villiga att sära på benen. En speciell kvinna blir med barn. Det här är verkligen en annorlunda variant av kriminalvård!

När han efter vintern räddar en kvinna från att dö har Neel nått toppen. Myndigheterna påpekar att han är den första som folk skulle bjuda på söndagmiddag. Vi stannar där. Jag köper det inte. Inte ens om de ger bort det gratis tar jag emot det.

Problem 1: Kaptenen och Madame La. Varför hjälper de en mördare att leva ett vanligt liv? Det finns inga tecken på att Neel skulle ha manipulerat dem. Drivkraften kommer från hustrun och hon anför som argument att han var full när han utförde mordet. Utan alkoholen är han en ny människa. Jag suckar åt naiviteten.

Problem 2: Rättsmedvetandet. Ja, dödsstraff är fel, men är verkligen alternativet att en mördare ska få någon månad i fängelse kombinerat med bemanningsjobb och utsökta möjligheter att penetrera öns ensamma kvinnor? Ingenting som straff är omöjligt att acceptera.

Problem 3: Styckmördaren Neel. Han väcker fruktan under rättegången och människornas vrede leder till stenkastning. Några månader senare är han Årets man på St. Pierre. Det är inte en trovärdig utveckling.

Naturligtvis hamnar kaptenen i problem när han tar lagen i egna händer och utvecklar en extremhumanistisk fängelsereform. Filmen tar dock ställning för honom och hans hustru. Hon skildras som ett helgon, han som den rakryggade mannen som står upp för sina principer. Deras motståndare inom byråkratin framställs som pajasliknande paragrafryttare. Leconte vill att vi ska känna med Neel, Jean och Madame La och många förleds nog att inta en sådan ståndpunkt.

I Kusturicas vitalt skäggiga gestaltning blir Neel en trevande och försiktig man. Han är en person som det aldrig går att placera i något fack. Är han ond eller god på riktigt, eller spelar han bara? Filmen tycks antyda att han är en reformerad människa, men det ges egentligen inga entydiga svar.

Änkan från St. Pierre är en storslagen produktion. Kostymerna är korrekta, miljöerna verklighetstrogna och fotot färgrikt. Auteuil rider vackert och Binoche gör som vanligt bra ifrån sig. Om bara handlingen hade haft mer trovärdighet kunde det ha blivit en riktigt bra film. Nu fastnar filmen i en snedvriden argumentation för en sak som nog bara två intressegrupper torde vara intresserade av. Både extremhumanister och dömda mördare kan nog enas om att filmens föreslagna nyordning vad gäller rättsmedvetande är en perfekt lösning för att tillfredsställa de förstnämndas ego och de sistnämndas frihetslängtan. Betyg: 5.

150 recensioner!

Det flyter på bra nu. Recensioner skrivs i rasande takt. Funny Games (nedan) blev recension nummer 150 sedan slutet av februari. Inte illa.

För den som bor i Lund med omnejd kan många av den senaste tidens recenserade filmer kännas igen från Kinos sommarserie. Det är ett fint urval av filmer som visas på grund av Triangelfilms konkurs. Synd bara att så pass få filmälskare passar på att se bra film. Kanske kan det bero på semestertider, eller att filmerna har gått på bio tidigare, men en bra film kan man ju se om, inte sant?

Ikväll blir det Once Were Warriors och Vår tids musik.

Funny Games (1997)

Funny Games är den sortens film där var femte åskådare förväntas ge upp och gå ut från salongen eller trycka på stoppknappen på sin DVD-spelare. På ett sätt kan jag förstå de som ger upp. Michael Haneke driver med sin publik genom att använda sig av genrekonventioner a la Hollywood. När det ska vara spänning ger han oss spänning och när det ska vara skräck ger han oss skräck i otäckt outspädda doser.

Han tar oss till gränsen för vad vi tål och frågar oss via sitt ombud, psykfallet Paul, om det inte är precis så här som vi vill ha det. Sedan vänder han upp och ner på förväntningarna och skrattar oss rätt upp i ansiktet. Det är provocerande och antingen tar man det till sig i någon form, eller så går man ut/stänger av.

Filmen är en mardröm som börjar som en vanlig semesterfilm. Den välbeställda medelklassfamiljen är på väg till sommarstugan vid den vykortsvackra sjön. De leker gissa stycket-leken i sin fina bil. Sonen slappar i baksätet och segelbåten vilar tryggt på släpet. Musiken som spelas är en underskön Händelopera och förtexterna rullar i rött. Sedan kommer de fram till grinden, titeln dyker upp i bild och musiken ändras abrupt till skrotskramlande skränig dödsmetall (komponerad av John Zorn). Det är en genialisk föraning om vad som komma skall.

Familjeidyllen kommer snart att störas av två unga psykopater, Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering), som båda bär tunna vita handskar på händerna. De kommer att göra familjens idyll till ett levande helvete (för att använda en sliten klyscha). Och en ironisk referens är att Frisch är samma skådespelare som i rollen som den störde Benny fick prova på hur det känns att döda i Benny's Video.

Som tidigare antytts finns det ett direkt tilltal från Paul. Det börjar som en enkel blinkning, fortsätter med en fråga och slutar med ett direkt vad där galningen slår vad med oss om huruvida vi tror familjen kommer överleva natten. Båda gossarna är sliskigt obehagliga och hade nog inte kunnat finnas i verkligheten, men genom att de bär på tillräckligt många mänskliga drag tror vi på dem och deras sadistiska grymhet.

För att filmen ska fungera är det mycket viktigare att de som spelar offer gör det med trovärdighet. Det är därför tur att Ulrich Mühe (Das Leben der Anderen) och Susanne Lothar (La Pianiste) gestaltar de utsatta föräldrarna med en sådan äkthet, desperation och djup förtvivlan.

För den som inte redan har insett det: det här en film som långt ifrån alla klarar av. Den är inte enbart grafiskt våldsam, men våldet är realistiskt och det man hör men inte ser kan som bekant vara nog så obehagligt.

Trots den bakgrunden är detta en film som jag rekommenderar. Jag tror på Haneke och jag tror på hans filmer. Vi behöver utmana vår förenklade och USA-styrda syn på filmens möjligheter och begränsningar. Funny Games lockar fram tankar och reflektioner som ingen annan film hade kunnat få fram. Så tag en risk, bli filmmasochist: se den! Betyg: 8.

Helgon i neon (1995)

Neon lights
Shimmering neon lights
And at the fall of night
The city is made of light

Kraftwerks musik har inget med filmen att göra, men dessa fyra textrader beskriver så väl delar av den stämning som filmen har och som även den svenska "titelsättaren" har uppfattat. Det är alltid natt och stadens ljus lyser upp bilderna som ackompanjeras av ett ljudspår på väg in i ett Massive Attack-inspirerat urbant landskap signerat Roel A. García och Frankie Chan.

Helgon i neon är nära släkt med Chungking Express, men här handlar det om två kriminella män istället för två poliser. Det är yrkesmördaren Wong (Leon Lai) som helst vill sluta mörda och det är den stumme He Zhiwu (Takeshi Kaneshiro) som bryter sig in i olika affärsverksamheter på nätterna för att jobba och tvinga andra människor att vara hans försökspersoner. En utav dessa scener (i ett slakteri) är det roligaste jag sett sedan World of Warcraft-parodin i South Park (Make Love, Not Warcraft).

Det finns oerhört mycket mer att säga om själva berättelsen, dess ingredienser och morbida underlighet, men jag väljer att låta er upptäcka detta själv. Filmen blandar i alla fall banala gangsterstereotyper med rar uppfinningsrikedom. Wong Kar-Wai använder sig också i vanlig ordning av berättarröstens övergripande funktion; karaktärerna får själva förklara delar av sina liv och livsbeslut.

Betoningen ligger på bilderna. Christopher Doyle och Kar-Wai experimenterar med vidvinkelobjektiv, extremt skeva perspektiv och bryter friskt mot klippningens oskrivna regler. Resultatet blir en hysteriskt snygg film, en visuell virvelvind som både får håret att resa sig på armarna och den ärrade filmälskaren att sucka ljudligt. I Chungking Express hölls en hög jämn nivå, medan Helgon i neon har högre toppar men också fler dalar, fler partier som håller markant lägre klass. Det sistnämnda bör dock inte vara något större hinder för den som är ute efter en unik filmupplevelse. Betyg: 7.

Desmond & träskpatraskfällan (2006)

Det kan tyckas lågt att ge en barnfilm negativ kritik. Men då säger jag: varför inte? Vad är det för fel med att använda samma glasögon till alla filmer man ser? Det är bara fega kritiker som bedömer olika filmer utifrån särskilda mallar.

Desmond & träskpatraskfällan har en huvudhandling som följer en grupp djursärlingar i hålan Hallonskogen någonstans i ingenstans. Det är en ganska idyllisk plats där livet levs i harmoni ända tills någon börjar norpa vännernas favoritsaker. Träskpatrasket – som ingen sett med egna ögon – misstänks och en träskpatraskfälla byggs för att fånga in monstret. En enorm äppelmosmuffins ska nog kunna locka den fule i fällan…

Filmen är en lerfilm gjord med så kallad stop motion-teknik. Det ger möjlighet till ganska udda men snygga detaljer. Fast roligast är nog ändå hur brandrök, fisar och andra gaser har gestaltats. Djurkaraktärerna är däremot lite skrämmande med sina halvt mänskliga drag, t.ex. grisen Desmonds hängpattar som tycks härröra från valfri överviktig man över 50. Man bör heller inte glömma Sebastian Hares sjukligt framträdande framtänder som får varje seriös tandläkare att blunda skräckslaget.

Många recensenter var glada när filmen hade premiär: äntligen en svensk animerad film bland alla utländska diton! Men tyvärr fastnar Magnus Carlsson i den klassiska fällan och gör röstskådespeleriet till en studie i dialektvansinne. Varför måste figurer som bor på en isolerad plats och som knappast visar upp tecken på att någonsin ha bott någon annanstans snacka roliga dialekter? Bittan Ko tycker om att sminka sig och dessutom snackar hon en fånig variant av skånska. Vilken trist kliché! Elefanten Snickar-Märta blir med Lotta Bromés hjälp en Västgötabrutta i snickarbyxor och älgen Helmut Sebaot får Rikard Wolffs djupa Dramatenstämma. Variation kan vara trevligt, men varför alltid göra på samma sätt?

Det stora problemet ligger emellertid på manusnivå. Huvudstoryn som refererats ovan är tunn, kort och grund. Lösningen har då blivit att det med jämna mellanrum stannas upp i filmen och så säger någon: Minns du när vi gjorde den där saken den där gången? Vips hoppar filmen dit och en ny liten historia går igång.

I längden blir detta väldigt rörigt. Då hjälper det inte ens att Sten Ljunggrens mjuka berättarröst försöker underlätta övergångarna. De barn som satt i salongen behövde mycket stöd från sina föräldrar för att hänga med och lillkillen bakom mig försökte fly salongen trots att filmen endast var 68 minuter lång.

Att göra animerade TV-serier är Magnus Carlssons specialitet. Steget till att göra en bra långfilm har uppenbarligen varit för stort för honom. Betänk en sådan detalj som nivån på språket. Vanligt språk kryddas med diverse byråkratisk jargong och vuxna slanguttryck, vilket är rätt så oförklarligt i en barnfilm. Men det kanske var ett försök att i tidens anda göra en film i filmen för den vuxna publiken? I så fall misslyckades det också. Betyg: 4.

Dead Man (1995)

Dead Man, Jim Jarmusch bästa film enligt många bedömare, är en ödesmättad vandring mot dödsriket, en vandring som innehåller ganska tvära kast mellan mystik och galenskap. Det är en film som försöker vara rolig, allvarlig och episk på samma gång utan att lyckas jättebra med någotdera.

Handlingen i all sin enkelhet involverar en viss William Blake (Johnny Depp) som tar tåget till staden Machine (garanterat slutstationen på den tåglinjen). Där är det tänkt att han ska ta jobb som revisor, men det visar sig att någon annan har hunnit före. Nedstämd går han till baren, tar sig ett glas, går ut igen, träffar på en ung kvinna (Mili Avital) och de har sällskap hem till hennes rum. Plötsligt dyker hennes fästman upp och skjuter dem båda. Blake dör dock inte (kanske för att han redan är död, vad vet jag). Han skjuter istället tillbaka och rymmer sedan iväg på den dödade mannens häst. En stor belöning utlyses och tre prisjägare ger sig ut på jakt efter honom.

Det som gör att illusionen bryts för mig är att karaktärerna är skrivna som personer som hela tiden försöker vara så häftiga som de bara kan. De ska säga de rätta sakerna och det ska vara gåtfullt och våldsamt. Och det ska vara konstigt. Hur kan jag ta filmen på allvar när Iggy Pop dyker upp utklädd till gumma med söt sjalett om skallen? Det blir för mycket bara.

Lägg till stora doser av äckelpäckel i form av kraniumtramp, pulserande blod och gammal hederlig kannibalism (en av de hyrda mördarna äter upp sin reskamrat) och man känner sig maktlös. Intrycken kan inte sorteras på något vettigt sätt. Och över filmen vakar dessutom en skum indianmystik, något som kommer sig av att Blake får en reseledare (Gary Farmer) som är en gammal klok indian, Nobody.

Det mest fantastiska är hur många stora och medelstora namn som Jim Jarmusch lyckats locka till filmen. Utöver de som redan nämnts medverkar bland andra John Hurt, Robert Mitchum, Gabriel Byrne, Billy Bob Thornton, Alfred Molina, Crispin Glover och Lance Henriksen. Det säger något om vilket gott anseende Jarmusch hade under första halvan av 1990-talet.

Filmens räddning består av Johnny Depp och ett fenomenalt foto. Depp lyckas övertyga oss om att hans karaktär verkligen är en tönt och det gör övergången till flickidolsutseende så mycket mer dramatisk. När filmen går mot sitt slut är varje bildruta med Depp en potentiell poster i Frida. Med indianmålade kinder och döden inom räckhåll får han sin snygghet tillbaka.

Fotot är en svartvit hälsning till Ansel Adams. Robby Müller får fram skarpa drömbilder fyllda av längtan till en tid som inte finns. Det poetiska bildspråket träder fram som allra tydligast när aktörerna tiger och Neil Youngs svettiga musik får breda ut sig ostört, i ensamt majestät. Luften fylls av skorrande gitarriff som rör sig över hela skalan från bultande oväsen till ljuv musik. Det är synd att resten av filmen inte motsvarar den sköna upplevelsen. Betyg: 6.

Den nya världen (2006)

Emanuele Crialese från Rom (om han hade härstammat från någon exotisk by på Sicilien kunde han ha varit en av karaktärerna i filmen) tar sig an utvandrartemat i den ambitiösa men något haltande Den nya världen (Nuovomondo). Det handlar om det stora steget, att lämna sitt land för ett annat, och formatet är givet: det kommer ett före, en resa och slutligen ett efter som kan variera i längd. Det där efter är mycket fascinerande eftersom det är där, vid landstigningen, som utvandrarna blir invandrare på några få minuter.

När filmen börjar befinner i oss det tidiga 1900-talets Sicilien. Vidskepligheten vakar över byarna och flyttsugna människor söker efter klartecken från sin Gud för att kunna ge sig av. Detta får de till slut i form av skämtbilder från det fantastiska Amerika. Det är fotografier på en jättelök, ett träd med pengar istället för frukt och en höna fet nog att föda en familj i en månad. De tackar den högre makten och börjar planera sin resa.

Filmen har två riktigt bra karaktärer. Det är dels utvandrarfamiljens nav, pappan och änkemannen Salvatore (Vincenzo Amato), dels en mystisk engelsk kvinna, Lucy (Charlotte Gainsbourg) som åker med dem på samma skepp. Salvatores gamla mor är nästan en hel karaktär, men övriga roller känns ofullständiga. En stum son gör sitt bästa för att likna en tonårig Harpo Marx (bara tutan och leendet fattas). Under filmens gång sitter jag och saknar Mobergs fullblodsfigurer. Det finns inte en Nilsanäsa i sikte när italienarna utvandrar.

Jag är inte särskilt insatt i hur folk i södra Italien klädde sig på den tiden, men det jag ser är mycket trovärdigt. Kostymavdelningen får därmed en hjärtlig applåd och ett presentkort på Myrorna för sitt fina jobb. Detaljarbetet är ju mer än godkänt. De lyckas få kläderna att se smutsiga ut och fattigt folk har sargade händer och skit under naglarna. Däremot tycker jag att de misslyckas med att visa resans påfrestningar på kläder och kropp. Alla ser så oförskämt oberörda ut efter den långa strapatsen.

Filmen är långsamt berättad och då behövs korta avbrott med filmgodis likt en sockerchock för att man ska orka ta sig i mål. Crialese bygger vidare på inledningens myter, förväntningarna på den nya världen, och skapar en flod med mjölk där karaktärerna i drömsekvenser flyter omkring tillsammans med jättemorötter. Dessutom finns några läckra scener där karaktärerna promenerar i slow-motion till Antonio Castriganos musik.

Däremot hade jag förväntat mig mer mustighet och mindre fyrkantighet. Humorn lyser också med sin frånvaro. Den nya världen är en film som iakttar, inte levandegör. Och därför är det väl logiskt att de bästa scenerna är de som innefattar mottagandet på Ellis Island i New York. De medicinska kontrollerna, intelligenstesten och den dämpade glädjen. Framme, men ändå inte. Misslyckas man med något test kan man skickas hem till den gamla världen igen. Betyg: 6.

Othello (1952)

Othello (The Tragedy of Othello: The Moor of Venice) är en traditionell tragedi av Shakespeare där svartsjukans mekanismer utforskas. Morern Othello (Orson Welles), en stark och ståtlig krigare, fattar tycke för den vackra adelsflickan Desdemona (Suzanne Cloutier). Detta gillas inte av underhuggaren Lago (Micheál MacLiammóir) som sätter igång med en smart men smutsig kampanj för att skilja dem båda åt…

När det gäller Shakespeare på film finns det vissa karakteristiska inslag som hör till. I Othello får vi bland annat betrakta de åtsittande spandexbyxorna i sammet och de första utkasten till den numera världsberömda tjeckiska hockeyfrillan. Personen som passar in på det här signalementet (läs: Lago) förflyttar sig dessutom med spänstiga små skutt till porlande cembalomusik.

Då är det tur att Orson Welles – regissören – vet om att Orson Welles – skådespelaren – har utstrålning nog att ta över hela filmen. Orson låter följdriktigt Orson synas och dominera med scennärvaro, potens och en röst som mullrar med skön melodi. Att låta honom äga omgivningen är helt i sin ordning.

Inledningens silhuettdramatik och sista halvtimmens stegring är scenografiska mästerverk. Med hjälp av ett expressionistiskt ljusanvändande får Welles liv i borgens naturliga bågar, valv, trappor och murar. Skuggorna blir en del av rummet och rummet en del av handlingen.

Det som drar ner betyget är framförallt att så mycket av handlingen styrs av en enda intrigerande individ. Avsaknaden av komplexitet leder till tristess och enkelspårigt. Ett annat problem är att uppbyggnaden fram mot slutets klimax är så långtråkig, vilket i och för sig lär höra ihop med den första invändningen. De sega partierna söver och skulle därför göra sig allra bäst som testmaterial för något ansett sömnforskningsinstitut. Se dock bara till att väcka patienterna i tid så att de inte går miste om den fina avslutningen. Betyg: 6.

Leve kärleken (2001)

Leve kärleken! Leve pretentionerna! Leve den kvasiintellektuella filmen! Leve USA-hatet! Leve Jean-Luc Godard!

Det första stycket bör ej förväxlas med en hyllning. Effekten är blott ironisk. Leve kärleken (Éloge de l'amour) är en delvis vackert förpackad film som blir ful genom att det saknas ett reellt sammanhang. Tomhetens retorik ekar ihåligt.

Till formen består den av två delar. Först en timmes låtsasfilm om ett ungt geni (Bruno Putzulu) som ska försöka spela in en kärleksfilm om tre par i tre olika skeden av livet. Faserna ska gälla unga, vuxna och gamla. Det är filosofiskt kärleksflum som inte handlar så mycket om kärlek (även om Godard trycker en återkommande text upp i ansiktet på oss med just det budskapet). Det handlar mer om en regissörs syn på hur man skapar kärlek, vilket i sammanhanget upplevs som fruktansvärt ointressant.

Den andra delen är en halvtimmes komplexfyllt USA-hat där jänkarnas brist på identitet kritiseras genom påståendet att de saknar en historia. För att kompensera för denna brist måste de köpa sin historia från Europa (t.ex. från andra världskrigets fasor) för att sedan göra om den till Hollywoodfilm. Steven Spielberg och Juliette Binoche (!?) får båda ta emot rejäla bakåtsparkar av en gammal åsna som står i stallet och tuggar illaluktande hö med ett snett retarderat leende.

Den första delen har fördelen att vara väldigt vacker att titta på. Många avsnitt är luftiga miniatyrer av Paris i finaste svartvitt. Bildbegåvningen finns ju där, men det som sägs till bilderna är tortyr för själen. Att lyssna till sådant drävel är som om någon skulle klottra ner en vacker tavla. Upplevelsen blir inte vad den borde ha varit.

Till formen är andra delen gjord i färg. Det är målarskolans pastellkurs med skrikiga nyanser som med putande illröda läppar försöker kyssa konsten. Videoinstallationen anropar jorden. Det är inte alldeles oävet, men jag föredrar nog svartvita klassiska bilder jämfört med videokonst från 1980-talet.

I Leve kärleken citeras det hejvilt från den franska historien och affischen till Robert Bressons Pickpocket syns i bild. Dessutom infogas Bressons citat om att regissörens jobb inte handlar om att regissera någon annan, utan om att regissera sig själv. I så fall kan man ju säga att filmen på ett intellektuellt plan handlar om en man som förlorat greppet om vad bra film innebär. Det är en man som förlorat tron på filmen som den är och som måste förvanska och förvränga den till oigenkännlighet. Det är på sätt och vis lite sorgligt.

En relevant fråga dyker upp i mitt huvud tidigt under filmvisningen: är det värt huvudvärken att försöka skapa mening av gaggandet? Nej, svarar förnuftet. En hastig titt på olika amerikanska recensioner av filmen visar dock att många recensenter valt att göra just detta. De ser Godard som en ikon och behandlar hans film som osäkra personer behandlar all obegriplig konst: med en okritisk hyllning. Ty det man inte kan förstå kan man ju åtminstone prisa.

Flera gånger i Leve kärleken upprepas en fråga. Om man får välja mellan att göra berättelsen som opera, teater, film eller en roman, vad hade man valt då? Frågan kan med fördel omformuleras till ett påstående: jag hade valt att utsätta mig för vilken opera, teater eller roman som helst, bara jag hade sluppit se den här sörjan igen. Betyg: 2.