Solförmörkelsens dagar (1988)

Aleksander Sokurovs högt ansedda Solförmörkelsens dagar (Dni zatmeniya) är en oändligt vidsträckt gul mur som bara fortsätter och fortsätter. Jag letar förtvivlat efter en ingång, en öppning till en berättelse, en inbjudan till att ta del av de händelser som utspelar sig på duken framför mig. Jag väntar, hoppas innerligt och tråkas slutligen ut.

Öppningssekvensen antyder att genren är science fiction. Med subjektiv kamera flyger vi ner mot en modellstad. Andra bedömare menar att denna inflygning ska symbolisera ett rymdskepps landning på jorden, men jag kan inte se något som direkt stödjer en sådan slutsats. Oavsett vilket är inledningen originell och intresseväckande. Det är först senare som problemen börjar.

Filmen har nämligen ingen egentlig handling utan består av en massa möten mellan olika människor i ett hett multietniskt Turkmenistan. Huvudperson är den unge ryske läkaren Malyanov (Aleksei Ananishnov) som befinner långt från hemmet för att forska om barnsjukdomar. Han är mycket rysk till karaktären, smidig som en panter med en simhoppares muskulösa kropp och det ljusa mellanlånga håret ordentligt kammat i modern pagefrisyr. Oftast sitter han och skriver på sin skrivmaskin, men vi får aldrig någon inblick i vad det är han skriver. Huvudsaken är att vi fattar att han gör det.

Pyotr Kadochnikov och Yuri Arabovs mörka, ogenomträngliga manus är löst baserat på Arkadij och Boris Strugatskijs roman med den speciella titeln Billion years before the end of the world. En annan roman av duon låg till grund för Andrej Tarkovskijs Stalker och vissa källor gör gällande att Sokurovs film är en hyllning till hans mer berömda landsman.

Solförmörkelsens dagar är fotograferad i ett brett bredbildsformat (ratio 2.55 : 1) och bilderna är noggrant genomtänka, exakt komponerade, men ack så ineffektiva. Allt är så gult och gult är bara fult. En passande titel hade kunnat vara Fyra nyanser av gult, men då hade det varit en underdrift. Det är minst tio nyanser av gult och dessutom en mängd neutrala, mer skonsamma sepiavariationer.

Färgsättningen får mig att minnas mina dagar som lycklig amatörfotograf med digitalkameran som vapen. In med bilden i datorn, processa den i photoshop, gör den svartvit och tona den sedan i någon lämplig färg (dock ej gult, eftersom gult är fult). Ett tag trodde jag att tonade bilder alltid var finare än vanliga svartvita diton. Idag vet jag bättre.

Ljudet i filmen, som mestadels ligger helt fristående från bilden, är det som tydligast tilltalar cineasten i mig. Sokurov manipulerar oss genom att selektivt lyfta fram enstaka ljudfragment – en dörr som knarrar, ett gevärsskott som ekar över vidderna – medan andra scener får en omvänd effekt – det förväntade ljudet från de springande militärerna (taktfast stöveltramp) hörs inte alls.

Den lågmälda och melankoliska dialogen får därmed en framträdande roll i ljudlandskapet. Där fylls även på med vanlig filmmusik, marschmusik, traditionell folkmusik samt inspelningar av politiska tal. Det är på det hela taget ganska märkligt.

När inte filmen erbjuder några öppningar får vissa scener ingen märkbar emotionell effekt. Ett sådant exempel är när den unge läkaren får besök av en bortsprungen, svårt sjuk liten pojke (Sergei Krylov). Han har en ängels utseende och ont överallt. Läkaren tvättar honom, pysslar om och ger närhet. Deras intima relation är säkert tänkt att vara gripande, men jag registrerar endast vad som sker. Känslorna vill inte vara med.

Det finns även några mardrömsliknande inslag. Malyanov lider av sömnlöshet och är ständigt vaken, ständigt på jakt efter något att göra. Det är ett klassiskt science fiction-drag, liksom användandet av ett talande lik som uttrycker sig mer intellektuellt än den levande personen gjorde. Döden tycks här innebära förnyad hjärnkapacitet för vissa avlidna.

Solförmörkelsens dagar är en mycket komplicerad konstfilm som tråkar ut med svårbegriplig dialog, outvecklade karaktärer, brist på handling och en ensidig (gul) visuell idé. Filmen kommer ingenstans, men eftersom den aldrig lyfter kan man omöjligt kalla det ett platt fall. Den stora utmaningen ligger inte i filmens komplexitet, utan i att försöka hålla sig vaken under 135 dryga minuter.

Ändå kan det vara på sin plats att påpeka att detta är en film som filmvetare och kritikerelit anser vara ett mästerverk. Och bland de reaktioner som jag lyckades avlyssna efter filmvisningen antyddes att de som gillade filmen verkligen tog den till sina hjärtan.

Följande exempel demonstrerar hur olika en film kan uppfattas. I Svenska Dagbladet lät Carl-Johan Malmberg Solförmörkelsens dagar finnas med på hans personliga lista över de tretton bästa filmerna någonsin. Smaken är verkligen som baken och så lär det förbli. Jag kan bara konstatera att samma film tar plats på min lista över de tretton sämsta filmerna jag sett det senaste halvåret. Betyg: 3.