Fire (1996)

Går det överhuvudtaget att sätta sig in i de indiska familjetraditionerna? Kan man förstå hur det känns att vara en del av ett arrangerat äktenskap? De allmängiltiga svaren är båda nej. Men genom att se Fire, Deepa Mehtas mångbottnade familjedrama, kommer man en bra bit på vägen mot förståelse.

Filmen är ett kammarspel som i huvudsak utspelar sig innanför hemmets trygga väggar. Familjen, som driver en snabbmatsrestaurang i samma fastighet, leds i praktiken av Ashok som är gift med Radha (Shabana Azmi). Hon kan inte få barn och därför har han vigt sitt privatliv åt religiösa aktiviteter. I huset bor också Ashoks bror Jatin. Han driver en videoaffär intill restaurangen och har på grund av Radhas fertilitetsproblem tvingats in i ett arrangerat äktenskap med Sita (Nandita Das). Uppdraget är att skaffa fram en arvinge till familjen, men problemet är att han är förälskad i en annan kvinna. Båda de nygifta makarna är därför missnöjda med situationen. I hushållet bor också Mundu, tjänaren, som tar hand om familjens överhuvud (teoretiskt sett), brödernas mor Biji. Hon kan inte längre uttrycka sig i tal och förmedlar tafatt sina känslor med en ringklocka.

Ingen av karaktärerna är helt lyckliga inombords, men de har funnit sig i sina öden. Livet fortgår som vanligt ända tills Sita, filmens huvudperson, börjar hitta vänskapen hos Radha. De umgås allt mer intensivt och närgånget. Relationen växer och hotar slutligen att krossa traditionens makt…

Deras förhållande är tabu. Det är förbjuden kärlek, längtan och förhoppningar. Elden är åtrån som bränner och gör ont. Den är också ljuset som lyser upp och värmer, som förgör och ger nytt liv i samma flämtande sekund. Denna känsla fångas upp av det mättade färgfotot, där både ljus och skuggors skiftande lyster behandlas med samma konstnärliga anspråkslöshet.

Den numera Kanadabaserade indiskfödda kvinnliga regissören Mehta leker med elden när hon berättar en så här pass progressiv och djupt feministisk historia. Fire är ett mycket bra och annorlunda drama där traditionen utmanas av moderniteten inom ramen för en vanlig indisk familj. Se den för det vackra kärleksbudskapet som tillsammans med närvaron i Amzis och Das skådespeleri gör upplevelsen komplett. Betyg: 8.

The Wind That Shakes the Barley (2006)

Med oväntade Guldpalmsvinnaren The Wind That Shakes the Barley (Frihetens pris) tar Ken Loach sig an 1920-talets irländska frihetskamp mot det brittiska imperiet. Det är en känslosam skildring som i stora drag rör sig i samma mentala territorium som hans Land and Freedom, betraktelsen över det spanska inbördeskriget.

Filmen ger det övergripande förloppet mening genom att visa skeendet i en liten geografisk del av Irland. Två bröder står i händelsernas centrum. Teddy (Padraic Delaney) är lokal IRA-ledare, Damien (Cillian Murphy) hans läkarutbildade bror som är på väg att lämna dem för att arbeta på ett sjukhus i en större stad. Men på vägen bort inträffar händelser som får Damien att vända om och bli en viktig del av frihetskampen…

Titeln är en traditionell irländsk folkvisa. Sjungen av en gammal gumma slår den an den ton som filmen vill ha. Det irländska lyfts fram och det är aldrig någon risk att man ska råka sympatisera med fel sida. Den engelska ockupationsmakten begår fasansfulla övergrepp mot civilbefolkningen och många scener är så starka att känsliga tittare förmodligen blundar. Visst begår frihetskämparna också övergrepp, men det är i frihetens namn och i mindre mängd. ”Britterna ska bort” är filmens tydliga tes.

Ken Loach och hans fotograf Barry Ackroyd (deras första gemensamma långfilmsprojekt var Riff-Raff , 1990) tar fasta på att filmen utspelar sig på den gröna ön. Naturens många nyanser av grönt ger en sagoliknande bakgrund till krigshändelserna och fotot känns betydligt mer påkostat än vad man är van vid när det gäller Loach.

Manusförfattaren Paul Laverty har dock sett sig tvingad att skriva in en del politiska pamfletter i berättelsen. Därigenom blir filmen tyngd av diverse trist rabblande. Men det är nog ändå ett nödvändigt grepp som ger kriget på marken en mening och karaktärerna en chans att bli ovänner. Inre splittring ger ju större komplexitet. The Wind That Shakes the Barley är våldsam, fylld av starka känslor och motvilligt underhållande. Det sistnämnda illustreras tydligast med hjälp av de många gerillataktiska minioperationerna där de svaga slår tillbaka mot de starka med hämnden lysande i ögonen. Betyg: 7.

En sommarsaga (1996)

Eric Rohmer, född 1920, är en av filmvärldens få gamlingar som är aktiva än idag. Han arbetar gärna med tematiskt övergripande filmidéer och 1996 års En sommarsaga (Conte d'été) är den tredje filmen i hans årstidssvit.

Filmen handlar om Gaspard (Melvil Poupaud), en lång ung man med lockig mörk kalufs och ett gångbart utseende som anländer till semesterorten Dinard för att träffa Lena (Aurelia Nolin), en tjej som han har ett löst förhållande med. Gaspard är matematiker och hobbymusiker. Gitarren finns alltid i beredskap och han sitter gärna i sitt hyrda rum och komponerar små stycken.

De första dagarna går utan att Lena anländer. Istället börjar han umgås med Margot (Amanda Langlet), en söt tjej som jobbar på restaurang men egentligen är etnolog. Hon sammanför i sin tur honom med Solene (Gwenaëlle Simon), en snygg tjej som letar efter en sommarflirt. Hastigt och mindre lustigt för Gaspard anländer slutligen Lena och han har då tre tjejer på halsen.

En sommarsaga har ingen uttalad filmmusik, vilket är tråkigt. Det förekommer visserligen en sjörövarsång som sjungs vid några tillfällen, men helheten är pratig och tyst. Det är mycket snack och lite verkstad. Alldagligheten härskar allena. Människor möts, pratar och säger hej då. Ny dag, nytt möte, mer prat, fler kindpussar. 14 soliga dagar skildras.

Det är också en studie i förflyttning. Karaktärerna promenerar under större delen av tiden. Ibland åker de bil, mer sällan tar de båten. När Gaspard plockar fram cykeln vid ett tillfälle höjer man försiktigt på ögonbrynen. Varje sådan förändring upplevs som stor i sammanhanget. Tyvärr kommer de alltför sällan.

Problemet med filmen är att Gaspard näppeligen kan få någons sympatier. Han saknar verbal karisma och hans självupptagenhet och relativa omognad når understundom skrattretande proportioner. Det går därför inte att känna med honom och hans situation. Flickorna han uppvaktar är betydligt mer intressanta än honom och tur är nog det. Om Rohmer bara hade gjort Gaspard några få promille mer intressant hade filmen höjt sig betydligt.

En sommarsaga är varken bra eller dålig. Tempot är långsamt men det är aldrig överdrivet långtråkigt. Därtill är Rohmer alldeles för duktig som bildberättare. Sommarens Bretagne visas upp i ljust somriga bilder. Dinard, Saint-Lunaire, Saint-Malo. Långa, härliga stränder; sommaridyll. Efteråt är det bestämda intrycket samma som efter att ha kollat i en välgjord resekatalog: jag när en stark lust att åka dit. Filmen, å andra sidan, lär jag nog inte se någon mer gång. Betyg: 5.

Benny's Video (1992)

I flera av Michael Hanekes filmer finns det ett slags moraliskt tomrum, ett vakuum som lämnar åskådaren i sticket. Man har ingen att identifiera sig med. Onda handlingar begås och avsaknaden av ett gott alternativ är högst medvetet. Detta grepp gör att handlingarna upplevs som mer verkliga, ty det är ju bara i verkligheten som den riktiga ondskan finns.

Benny (Arno Frisch) är en tonårskille som delar videotittandet som intresse med en mängd andra personer världen över. En stor andel av denna grupp delar säkert också hans våldsfascination, men där stannar likheterna. Problemet med Benny är hans sätt att hantera det han ser. I början av filmen kollar han på sin favoritvideo, en kort sekvens som visar hur hans pappa dödar en gris med en grispistol. Han spolar tillbaka och upplever skottögonblicket en gång till. Benny gillar våld på ett lite sjukt sätt.

Liksom i Der Siebente Kontinent är han det enda barnet till två välartade föräldrar. Han har en videokamera som filmar ner på gatan och en som filmar in i hans rum. Det verkar som om han gillar att bevaka sig själv och även andra som kommer in i hans rum. Där kan man dra paralleller till Hanekes senaste film, Caché (Dolt hot).

En dag bjuder Benny hem en okänd flicka. De umgås, äter macka och efter ett tag hamnar de inne på hans rum. Han filmar henne och visar sen sekvensen när grisen blir skjuten. Det verkar som om Benny försöker säga något, men han får inte fram det. Istället plockar han fram grispistolen och en sjuk lek sätter igång…

Fram till nu har filmen varit ganska ordinär. Bennys liv och rutiner har visats upp och vi har förstått att något kan vara fel, men exakt vad vet vi inte. Det är här som filmen börjar på riktigt och det moraliska tomrummet breder ut sig.

Haneke är smart nog att förstå att det värsta våldet är det man inte ser. Att höra en karaktär utföra ett dåd är fruktansvärt obehagligt. Och detsamma gäller att höra någon resonera kring ett kommande brott. Det icke-grafiska våldet kan vara nog så obehagligt som att se en karaktär utföra något våldsamt in i minsta köttig detalj. Våra hjärnor är fantastiskt bra på att få fram otäcka bilder utifrån enbart det talade ordet.

Berättartekniskt drar regissören stor nytta av videofilmandet och en scen som vi fått se från ett vanligt perspektiv kan återkomma som en inspelning. Upprepningarna sätter fokus på detaljer och fyller ut sådant som inte uppfattades första gången.

Det ger också en avskalad känsla att det genom hela filmen saknas pålagd filmmusik. Den musik som hörs är den som finns på plats, t.ex. när Benny sjunger i kören eller spelar en skiva på sitt rum. Inga känslosamma stråkar således.

Benny’s Video är skickligt filmhantverk som det är ohyggligt svårt att ta till sig. Den moraliska kompassen saknas och under filmens första halva är inget egentligen utöver det vanliga. Men den andra halvans komplexitet (inklusive några finurliga vändingar i manus) och dramatiska toppar lyfter upp filmen på en anständigt hög nivå. Betyg: 6.

Bergmans död, kostnadseffektivitet och festivalretrospektiv

Ingmar Bergman är död. Med tanke på hans ålder är det ingen chock, men det är givetvis ändå tråkigt. Han är och kommer förmodligen alltid att vara det här landets bästa filmregissör.

När det gäller berömda personer finns det alltid färdiga texter att tillgå om de skulle avlida. Det är ett lite cyniskt, men kostnadseffektivt sätt att snabbt få fram en lysande hyllning. Läs till exempel gärna Jan Agheds Bergmangenomgång här.

Slutligen kan man bara konstatera att Göteborgs filmfestival omedvetet gjort ett utmärkt strategiskt val. Det är drygt fyra veckor sedan de gick ut med uppgifterna om ett planerat Bergmanretrospektiv till nästa års festival. En bättre hyllning är svår att tänka sig.

Vila i frid Ingmar Bergman!

She’s Gotta Have It (1986)

Nola är en söt tjej med mycket skinn på näsan. Hon älskar sex och kan ta för sig i livet. Men eftersom hon vet vad hon vill ha blir hon föraktad av tjejer som är avundsjuka och killar som hon nobbat. Nola är ett undantag här i världen, en kvinnlig karaktär som bryter mönstret för hur kvinnor ska vara i filmens värld.

She's Gotta Have It, Spike Lees utmärkta debutfilm, handlar om denna Nola (Tracy Camilla Johns) och hennes relation till tre olika män. Inom dramakomedins ramar får vi lära känna den fåfänge Greer (John Canada Terrell), spillevinken Mars (Lee själv) och den förnuftige Jamie (Tommy Redmond Hicks). När Nola känner sig redo för att bara ha en kille kan hon inte bestämma sig. Vem blir den lyckligt utvalde kavaljeren?

Den komiska effekten uppstår i leken med såväl stereotyper som publikens egna förväntningar. Kameran blir en dold karaktär. Vid ett tillfälle får den en dörr öppnad för sig och stundtals tilltalas den även direkt av karaktärerna. På så vis blir vi dubbelt delaktiga i händelserna. Alla försöker ge sin bild av Nola och vi lyssnar gärna på vad de har att säga.

Med undantag för en dansuppvisning mitt i filmen, är allt filmat i bländande svartvitt som får bakgrundens Brooklyn, med broar och parker, att leva upp. Även inomhusscenerna imponerar. Ernest Dickersons foto raffinerar sexscenerna till den milda grad att de blir sensuella små konstverk. Det är hett men också bedårande vackert, långt ifrån filmindustrins klichéfyllda standardprocedurer.

She’s gotta have it är rena familjeföretaget. Spike Lee har, förutom att delta som skådespelare, även skrivit manus, regisserat och klippt filmen. Hans pappa, musikern Bill Lee, medverkar i filmen och har dessutom komponerat dess jazziga soundtrack. Tracy Camilla Johns är mig veterligen inte släkt med Lee, men hon är minst lika talangfull som skådespelerska som han är som regissör. Tyvärr fortsatte hennes filmkarriär inte särskilt bra och idag får hon nöja sig med att vara ihågkommen för rollen som den utlevande Nola. Betyg: 8.

Raining Stones (1993)

Ken Loach tar oss återigen med till sina välkända arbetarklassmiljöer. Det är engelskt småstadsliv och några arbetslösa människor porträtteras med den grova realistiska penseln. I händelserna centrum står Bob (Bruce Jones), en man som vill så väl men oftast bara kluddar till det. Han försöker ta ströjobb, men ingenstans lyckas han särskilt bra. Som till exempel när han ska rensa avlopp och sugproppen fastnar. Han får krypa ner i skiten och kommer upp med bajs upp till öronen. Det är typiskt Bob, en arbetslös loser.

Filmens handling tar fasta på hans oförmåga att tjäna pengar och introducerar ett dilemma. Dottern ska ta sin första kommunion och behöver en ny klänning. Pengarna finns egentligen inte, men Bob låter stoltheten gå före förnuftet och försätter sig och familjen i en farlig situation.

Raining Stones är en gigantisk humörsvängning. Inledningsvis är mungiporna uppåt värre. Bob och hans bäste vän Tommy (Ricky Tomlinson) jagar får och skrattet ligger nära till hands. Men ju längre filmen fortskrider, desto mindre blir leendet och till sist är det helt utraderat. Scenerna växer i obehag och tragiken vinner.

Styrkan med filmen är Loach förmåga att få liv i vardagliga karaktärer, att så att säga höja dem upp ur vardagens tristess utan att vardagligheten för den skull åsidosätts. Svagheterna består av en ganska förutsägbar handling, en mindre trovärdig biroll av nyckelkaraktär samt Stewart Copelands musik som emellanåt verkar ha plockats från ett gammalt Nintendospel. Sammantaget är detta Ken Loach med autopiloten inkopplad. Det innebär att det är en klass under hans vanliga nivå, men ändå tillräckligt bra för att tillfredsställa fansen. Betyg: 6.

The Squid and the Whale (2005)

Noah Baumbachs självbiografiskt inspirerade The Squid and the Whale gör en sak bättre än någon annan film jag sett: den får väldigt mycket sagt på kort tid. Trots en längd på bara dryga 80 minuter känns filmen aldrig komprimerad. Karaktärer utvecklas ordentligt i olika riktningar och handlingen ligger väl inbäddad i huvudpersonernas interaktion och samvaro.

Det är svårt att plocka ut vem av karaktärerna som är mer huvudperson än någon annan. Berättelsen kretsar kring den intellektuella familjen Berkman i Brooklyn, New York. Pappa Bernard (Jeff Daniels) är författare, men det är många år sedan han senast fick något publicerat. Han arbetar därför som universitetslärare med ansvar för en skrivarkurs. Mamma Joan (Laura Linney) är också hon skribent. Skillnaden gentemot maken är att hon får saker och ting publicerat här och nu, vilket förskjuter maktbalansen inom familjen.

Barnen drar åt olika håll rent emotionellt. Äldste sonen Walt (Jesse Eisenberg) är pappas pojke till hundra procent och han suger åt sig av pappans bestämda uppfattningar, oavsett om det rör vad som är bra litteratur eller strategiska råd angående flickor. Sist och definitivt minst är morsgrisen Frank (Owen Kline), en avvikande grabb i tidig pubertet som trots total brist på talang helst av allt vill bli tennisproffs.

För några veckor sedan såg jag Efter brylluppet. Som en parafras kunde den här filmen gott ha fått heta Efter separationen. Skilsmässan är ett faktum redan i inledningen. Det är delad vårdnad och kamp om tiden. Och det är nya män och kvinnor som dyker upp och skapar avundsjuka trots att det egentligen inte borde vara så.

The Squid and the Whale har de fysiska karakteristiska som många gånger förknippas med en debutfilm. Det luftiga fotot är aningen kornigt, närgånget och ibland trendigt halvskakigt. Musiken är välvalda poppärlor som befinner sig tillräckligt långt från mainstream för att de ska kännas fräscha. Det enda som egentligen talar emot att det skulle vara en debutfilm är Daniels och Linneys skådespeleri.

Bernard är ingen tacksam karaktär att göra (i verkligheten lär han vara betydligt värre). Inuti honom finns så mycket bitterhet, sarkasm och ett gigantiskt ego som måste balanseras rätt. Daniels lyckas med detta och klär dessutom mycket bra i helskägg. Linneys karaktär är mer jordnära och öppen, en kvinna som helst vill berätta allt för sina barn, även när det inte passar. Hon fångar upp känslor i alla nivålägen och interagerar mycket bra med övriga familjemedlemmar. Skådespeleriet är således alldeles för bra för en debutfilm och mycket riktigt är det regissörens fjärde långfilm.

Filmen ska utspela sig 1986, men det är något i hela atmosfären som gör att det känns som 70-tal ändå. Associationerna rör sig mot The Ice Storm, där tonårspojkarna utforskade sexualiteten och ångesten låg tung över de vuxna. Jämfört med den klassikern har The Squid and the Whale mer humor inskrivet i manus. Allvaret finns ju där, men det är lite ljusare och lite lättare och det intellektuella livet får sig en och annan kärleksfull törn. Det blir ungefär som om Woody Allen och Alan Ball hade stått för manusrådgivning, vilket bör ses som en fin komplimang i sammanhanget. Betyg: 8.

Begärets lag (1987)

I Pedro Almodóvars tidigaste filmer är huvudkaraktärerna grandiost överdrivna medan bikaraktärerna utgör grovt tillyxade karikatyrer. Det är ett upplägg som lämpar sig väl för en komisk melodram som Begärets lag (La ley del deseo). Stora gester och bullriga åtbörder kan dock aldrig skymma att det under den sirliga ytan finns en slags mänsklig sanning, kanske inte min eller din, men väl Pedros.

Mycket kretsar kring sexualitet i allmänhet och homosexualitet i synnerhet. Låt mig presentera de viktigaste figurerna: I centrum står Pablo (Eusebio Poncela), en berömd regissör och manusförfattare som även råkar vara bög. Han är förälskad i ynglingen Juan (Miguel Molina) och kärleken är besvarad ända tills Juan reser bort. In i leken kommer då Antonio (Antonio Banderas), en halvgalen psykopat som är besatt av Pablo och gärna testar honom i sängkammaren. En viktig person i Pablos liv är också Tina (Carmen Maura), hans avhållsamma syster som en gång i tiden var hans bror. Hon tar hand om Ada (Manuela Velasco), en långbent 12-åring som är barnsligt förtjust i Pablo och vars mamma befinner sig på modelluppdrag utomlands. Tillsammans utgör denna kvintett en av de roligaste ensemblerna jag sett på länge.

Huvudtemat är, som titeln kan berätta, begär. Och karaktärerna styrs till fullo av detta, men ingen kan egentligen känna sig nöjd. Kärleken är oftast obesvarad, begäret flyktigt och utsikterna för ett långvarigt förhållande uselt. Det homosexuella triangeldramat är filmens nav och via brevskrivandets ädla konst skapas trevande känslor och komiska missförstånd.

Redan i öppningsscenen, en monstruöst obscen liten historia som får åskådarna att kippa efter andan, anar man att sex och manlig nakenhet ska få en framträdande roll. Om detta säger jag bara att det uppfyller den gamla devisen ”friskt vågat, hälften vunnet”. För Almodóvar vågar friskt och det fungerar mestadels helt okej. Dessutom torde åtminstone delar av både den kvinnliga och manliga publiken uppskatta att se en ung Antonio Banderas i heta sexscener med tillhörande turbulenta tungkyssar.

Den spanske mästarregissören leker film. Han experimenterar med grälla färger och fantasifulla bildvinklar (t.ex. betraktar kameran Pablo inifrån en skrivmaskin) och han ger såväl kyrkan som polisväsendet en mild dask på stjärten. Allt är dock inte roligt. Filmen är något ojämn: höga berg följs liksom i Tour de France av djupa dalar och på vägen ner sker en och annan vurpa. Man kommer dock snabbt på benen igen och kan fortsätta att njuta av filmen. Betyg: 7.

Les Amants du Pont-Neuf (1991)

Påverkar de personliga eller kollektiva förväntningarna filmupplevelsen? Jag vågar påstå att så är fallet. Ambitionen är ju oftast att gå in i biosalongen helt nollställd, men oundvikligen bär man med sig något litet förhandsintryck, en bild eller kanske ett citat från en kritiker eller en vän, och det intrycket kommer självfallet att influera upplevelsen.

När jag skulle se Les Amants du Pont-Neuf (De älskande på Pont-Neuf) hade jag lyckats dribbla bort mig själv genom att jag något förvirrat utgå ifrån att det var en Eric Rohmer-film. Inget ont om honom. Han är en fin regissör, men gammal och traditionsbunden, ett faktum som fyllde min hjärna med en viss sorts förväntningar. Lugna, stillsamma förväntningar: Eric Rohmer-förväntningar.

Sedan gick filmen igång. En märklig man irrar omkring mitt på vägen en natt inne i Paris. Han går vingligt och bilarna passerar farligt nära honom. Det är rått, skitigt och ungefär så långt ifrån den förväntade stillsamheten som det är möjligt att komma. Vilken uppfriskande överraskning det var!

Filmens älskande är två hemlösa. Först har vi Alex (Denis Lavant), en alkoholberoende före detta cirkusartist som behöver sömntabletter för att kunna sova. Han bor på den avstängda bron Pont-Neuf tillsammans med sin äldre vän Hans (Klaus-Michael Grüber i karriärens hitintills enda roll!), en bitter gammal man med stark territoriell integritet. En natt kommer en kvinna dit för att sova. Hans säger åt Alex att hon måste bort från deras bro, men istället för att köra bort henne blir han förälskad. Hon är Michéle (Juliette Binoche), en konstnär som är på väg att bli blind, och motvilligt dras hon in i Alex kaotiska värld…

Leos Carax trotsar alla filmteoretiska reglementen och öser på med allt vad han är värd. Filmen präglas av en oberäknelig vildhet, en urkraft som inte kan tämjas. Det är energiskt, kaxigt och grymt; den smutsiga verkligheten omvandlad till filmpoesi. I den klart mest lysande sekvensen exploderar hela Paris i ett färgsprakande fyrverkeri samtidigt som huvudpersonerna dansar fram på bron till tonerna av ett svulstigt populärkulturellt musikpotpurri.

Stilmässigt är det en blandning av gammalt och nytt. Jean-Yves Escoffiers suveräna foto erinrar oss om den franska nya vågens naturalism samtidigt som experimentlustan gör något helt nytt av det arvet. Klassiskt vilsamma bildkompositioner går i skift med exalterat kaos och en nervig närvarokänsla. Där har också Nelly Quettiers vågade klippning spelat en avgörande roll för slutresultatet.

Denis Lavant håller sin Alex inom trovärdighetens ramar och lyckas göra en osympatisk karaktär om inte sympatisk så åtminstone någorlunda begriplig. Juliette Binoche är även hon fantastiskt bra och jag får nypa mig själv i armen för att inse att jag inte drömmer. Är detta verkligen samma kvinna som spelar charmig chokladinna mot Johnny Depp i Chocolat? Här gör hon garanterat en av karriärens skitigaste roller och samspelet med Lavant är utsökt.

Det finns delar av storyn som en tråkig person säkert kan ifrågasätta med hjälp av logik, ordningssinne och brist på fantasi. I en annan film och med en annan regissör hade Michéles blindhet och kanske även slutet blivit till banala klichéer. Men Les Amants du Pont-Neuf är en sprudlande storhet höjd över varje dylikt tvivel, ett experimentellt mästerverk med ett skådespeleri i världsklass och tillika en av 1990-talets klart bästa filmer.
Betyg: 10.

DVD: The Man Who Knew Too Much (1934)

St. Moritz. Vintersemester med familjen. Backhoppning, skytte och sedan galakväll. En främling som blivit deras vän dansar med hustrun. Ett skott. Vännen segnar till marken, men hinner viska några sista ord. Och dessa sista ord leder mor och far fram till en hemlighet som har ett så pass stort värde att parets dotter kidnappas. Om hemligheten avslöjas kommer flickan att bli dödad, så de skulle bara våga snacka med myndigheterna...

The Man Who Knew Too Much är en spännande spionhistoria signerad en regissör som ännu inte hittat det uttryck som flera år senare skulle göra honom till sitt yrkes kanske allra främsta utövare. Här finns dock några smakfulla scenfragment som sorterar under kategorin fotogodis. Och så finns Peter Lorre i en typisk skurkroll där han drar stor nytta av sitt speciella utseende.

De små nackdelar som finns är markanta nog för att man inte ska undgå att märka dem. Tempot är aningen forcerat. Det ger huvudkaraktärer som förblir statiska, eftersom 75 minuter är för kort tid för att de ska hinna utvecklas i någon som helst hållbar riktning. Dessutom saknas det filmmusik under stora delar av filmen, vilket i ljuset av Hitchcocks senare filmer utlöser ett milt bristsymtom.

1956 gjorde mästaren själv en kraftigt modifierad och amerikaniserad nyfilmatisering av filmen. Storyns grundförutsättningar behölls, men delar av handlingen genomgick stora förändringar. Helhetskonceptet innebar en större budget som i sin tur ledde till att man tog ut svängarna på ett mer underhållande sätt. 1934 års version saknar dessa svängar, men är likväl en habil spänningsfilm och ett måste för Hitchcockfansen. Betyg: 6.

Måste jag se Simpsons - filmen?

Frågan är om jag måste se den, The Simpsons Movie. Min intuition säger mig att den är kraftigt överskattad och det i kombination med att jag aldrig varit något större fan av TV-serien får mig att ana oråd. Visst har jag sett och uppskattat enstaka avsnitt, men jag följer inte serien slaviskt och äger heller inga DVD-boxar. Det verkar däremot den svenska kritikerkåren göra, vilket överlag har genererat fantastiskt bra betyg.

I DN menar Jane Magnusson att filmen är precis så bra som hon förväntat sig och delar ut högsta betyg. TV-serien "står redan för en så överlägset hög standard vad gäller populärkultur att man bara behöver tuffa på. Här finns inget att överträffa, liksom."

I Sydsvenskan diskuterar Michael Tapper en massa om TV-serien, prisar skådespelarrösterna och konstaterar vidare att: "Sammantaget skrattade jag tillräckligt mycket för att låta Matt Groening och Co. komma undan." Betyget blev en fyra av fem.

Svenska Dagbladets Hynek Pallas delar ut en fyra (av sex) och inkluderar en och annan reservation i sin recension. Han prisar dock de lyxiga och snygga animationerna samt ser filmen "som en bukfylla på vägen till nästa säsong av ljuvliga småsnacks."

Slutligen GP där Mats Johnson delar ut en fyra. Han avslutar sin text med följande: "Precis som i tv-serien varvas sofistikerade skämt med enkel slapstick och under bältet-humor. Grunden är den traditionella sitcomens, men med en dysfunktionell loserfamilj i stället för en redig amerikansk familj av Cosbysnitt i centrum."

Är det TV-serien eller filmen som har bedömts? Mina tvivel har inte minskat. Kanske måste jag gå och se filmen i alla fall...

The Others (2001)

Här har ni en film som påverkar åskådaren fysiskt. Gåshudsbarometern visar högtryck; man trycks bakåt i biofåtöljen, musklerna spänns, det pirrar läskigt i magen och ändå ler man som under ett fritt fall. Det här är något för alla som gillar att bli skrämda på det gammalmodigt analoga viset.

The Others, den spanske regissören Alejandro Amenábars första Hollywoodproduktion, är en modern spökhistoria vars grundförutsättningar aldrig fungerar som realism men väl som fantasi. Den troende Grace (Nicole Kidman) bor tillsammans med sina två barn, Nicholas (James Bentley) och Anne (Alakina Mann), i en enorm herrgårdsbyggnad på ön Jersey utanför Frankrikes nordvästra hörn. Året är 1945 och hennes make Charles har ännu inte återvänt från kriget.

Familjen lever ett märkligt liv. Varje dörr måste låsas efter att man passerat genom den. Detta måste ske eftersom båda barnen är allergiska mot alltför starkt ljus, något som också innebär att alla stora fönster är täckta av magnifika gardiner. Dessa mycket speciella ljusförhållanden utnyttjas givetvis maximalt för att skapa en dunkelt olycksbådande stämning.

En dag kommer tre personer på besök. De anförs av Bertha Mills (suveränt spelad av Fionnula Flanagan), en till synes mycket sympatisk dam. Trion anställs som tjänstefolk i huset och allt verkar fungera bra ända tills något oförklarligt börjar uppenbara sig för Grace och barnen. En förfärande hemlighet är på väg att avslöjas och ”de andra” kommer närmare…

Under filmens första 10 minuter är det så tyst, så tyst och tystnaden talar. Självklart är det så att det tysta skapar utrymme för kommande skräckeffekter. När spänningen väl infaller är det i form av plötsliga överraskningsmoment ackompanjerade av dånande musik.

The Others lever högt på sina utmärkta skrämseleffekter. Tack vare dem går det att vara förlåtande mot de problem som filmen dras med. Dialogen är exempelvis av skiftande kvalitet. Kidman påverkas av detta och blir likt sin karaktär en aning ostadig. Hon vacklar, reser sig, vacklar. Då är barnens prestationer mer lyckade och temat att spela ut en mor mot hennes egna barn är skrämmande.

Den erfarne spanske filmfotografen Javier Aguirresarobe hanterar såväl interiörer som exteriörer – ett landskap insvept i tät dimma – med galant formsäkerhet. Men vad vore bilderna utan ljudet. Tillsammans med en veteran som John Carpenter och en ny talang som Tom Tykwer, hör Amenábar till den exklusiva skara regissörer som även fungerar som kompositörer till sina filmer. Hans The Others är ett steg tillbaka från nutidens vulgära skräck-
filmer och därmed också ett steg i helt rätt riktning. Betyg: 7.

DVD: Dreamgirls (2006)

Dreamgirls är en i bästa fall medioker musikal där proportionerna har beräknats fel. Den glassiga ytan dominerar över det substantiella innehållet, de dåliga sångerna är i numerärt överläge över de halvbra och kvaliteten på koreografi, kläddesign och smink överglänser dessvärre filmens manus.

Det är 1960-tal i USA och en skönsjungande trio unga damer börjar från botten och jobbar sig sedan uppåt i hierarkin med hjälp av både talang och manlig välvilja. Karriärens nyckelmoment betas av i förutsägbar takt och när intrigen ska kompliceras är det frågan om vem som ska vara gruppens nummer ett som diskuteras. Det blir splittring, gråt och hårda ord. Kommer de någonsin att bli sams igen?

Det kvinnliga skådespeleriet får mig att tänka på Idol, TV-programmet alltså. När Jennifer Hudson (tidigare deltagare i American Idol) och Beyoncé Knowles (stor idol på riktigt) är glada, då skriks och fnittras det som om de just fått reda på att de tagit sig vidare till programmet. Och när de är arga så sjunger de antingen I hate you med rätt intonation eller också wailar de så att juryn får ståpäls.

Deras manliga kollegor följer samma dramaturgiska mall, minus fnittret då. Danny Glover och Jamie Foxx är producenter med rätt att välja och vara korrupta, medan Eddie Murphy är en slug gammal soulräv som hela tiden försöker förnya sitt sound samtidigt som han tar droger. Beslutet att både Murphy och Hudson skulle Oscarnomineras i respektive birollskategori var en politiskt korrekt lösning utan förankring i realiteten. Visst, båda gör helt okej ifrån sig, men knappast bättre än någon annan.

Det största problemet med Dreamgirls är att det svaga låtmaterialet inte engagerar en person som inte gillar musikstilen. Övervägande del låtar är soul och motown, men på slutet höjs pulsen med diskodunk och lite funk. Efteråt nynnas det inte på någon slinga och lika lite sjungs det på någon refräng. Möjligtvis upprepar man det komiska I hate you, men det är också allt man kommer ihåg.

Fast på de olika designavdelningarna har man uppenbarligen haft rejält roligt. Allt ser ju så bra ut. Töserna glittrar, pågarna glimmar och filmen gnistrar som en diskokula i all sin präktiga prakt. Synd bara att det inte hjälper.

Bill Condon är ansvarig för misslyckandet. Hans manus, som för övrigt är baserat på en Broadwaymusikal från 1981, är filmens akilleshäl. Det håller helt enkelt inte måttet och som regissör är han dessutom ansvarig för de snedvridna proportionerna och det tama skådespeleriet. Kanske är det så att det vilar en förbannelse över dem som försöker göra nutida musikalfilmer? Oavsett vilket får Dreamgirls mig att vilja se om mästerverket Cabaret från 1972. Betyg: 4.

DVD: Babel (2006)

Definitionen av Babel som en global världsomspännande film är ovanligt passande. I filmen talas fem språk (spanska, engelska, arabiska, japanska och teckenspråk) och den utspelar sig i fyra länder (Mexiko, USA, Marocko och Japan) i tre olika världsdelar. Babel handlar om hur det lilla verkar i det stora och om hur en obetydlig händelse kan sätta igång en till synes ostoppbar kedjereaktion över hela världen.

Manusgeniet Guillermo Arriaga (Amores perros) har komponerat en utsökt pusselhistoria där fyra olika berättelser gradvis sammanfogas. I de flesta fall sker detta direkt, men en berättelse är mer emotionellt och visuellt avvikande. Tre berättelser är regelrätta mardrömmar, medan en är drömlik med tragiska undertoner. Mardrömmarna först: 1. En herdefamilj i Marocko köper ett vapen för att skydda sina getter mot sjakaler, men i händerna på familjens söner går något fruktansvärt fel. 2. Ett amerikanskt par på semester i Marocko hamnar i en helvetisk situation när hustrun skadas svårt. 3. En mexikansk hushållerska i San Diego lyckas inte få tag på en barnvakt och tar därför med sig sin arbetsgivares barn över gränsen till ett festligt bröllop i Mexiko.

Den fjärde berättelsen är den kritiska länken, stället där kedjan hotar att brista, gå av. Här finns ett inslag av risktagande i skrivandet som fångar mitt intresse. Identifikationen uppstår inte direkt, vilket står i bjärt kontrast till övriga delars självklara och självuppbärande känsloinnehåll.

Vi befinner oss i ett ungdomligt, färgsprakande Tokyo. Chieko (Rinko Kikuchi) är döv och bär på sorg efter att hennes mamma tagit självmord. I jakten på bekräftelse försöker hon stärka självkänslan genom ett utmanande beteende mot omvärlden. Samtidigt flyr hon verkligheten med alkohol, droger och festande.

Tekniskt sätt är Chieko-sekvensen en mix av Lost in Translations festvärld och Chan-wook Parks ljudkonstraster i Sympathy for Mr. Vengeance. En del är således lånat, men det må vara förlåtet då förlagorna är två mycket dugliga filmer. Kikuchis nakna spel är en mjuk uppvisning i rå naturlighet; Oscarsnomineringen var lika väntad som den var välförtjänt. Dövheten och teckenspråket är nyckeln till att sekvensen tillförs den extra dimension av originalitet som får vågskålen att tippa över och berättelsen att haka i övriga delar.

Babel väcker känslor; ibland ilska, men oftast bara ledsamhet. Det går inte att bli av med den hårda klumpen i magen. Alejandro González Iñárritu är en av den nya generationens mest framträdande regissörer. Han har hittat en framgångsformel som inkluderar samarbete med manusförfattaren Arriaga, fotografen Rodrigo Prieto och inte minst kompositören Gustavo Santaolalla (Brokeback Mountain). Den sistnämnde har revolutionerat filmvärlden med sina minimalistiska kompositioner, stycken som trots sin relativa litenhet ändå förmår resa sig och med ett infernaliskt ursinne ge filmen ett välbehövligt känslomässigt crescendo. Det lilla verkar i det stora och världen är global, vare sig vi vill det eller inte. Betyg: 9.

Jubileum! 100 recensioner publicerade!

Det har gått lite drygt fem månader sedan den första recensionen publicerades på bloggen. Nu har jag skrivit 100 recensioner och det känns fantastiskt kul! Film är det roligaste som finns och jag hoppas det framkommer någonstans mellan raderna.

Nattens fresterska (1996)

Chen Kaige har regisserat Nattens fresterska, en film som lever (väl) högt på sitt visuella uttryck. Inledningens opiumdimma sprider sig som en löpeld genom filmen och blir ett oskarpt filter som tar över hela upplevelsen. Några gånger gnuggar jag mig förskräckt i ögonen. Har jag blivit blind? Nej, det är bara en regissör som leker med linsen och han leker länge, löper linan ut.

Denna kosmetiska effekt hindrar mig från att komma in i filmen. Jag upplever det som att filmen är ett stort glashus där jag vandrar runt utanför och söker efter en öppning som ingenstans står att finna. Innanför de immiga glasväggarna pågår en historia som aldrig riktigt berör mig och när den väl gör det är det för sent.

Det tar 75 minuter innan jag hittar en ingång och berättelsen, om den unga Ruyi (Gong Li) som tar över makten på Pangs gamla gods, tänder till. Det är en mörk släktsaga med en för kinesisk film ovanligt stark sensuell prägel. Spelet kretsar kring relationen mellan Ruyi och Zhongliang (Leslie Cheung), en skugga från hennes barndom som nu vuxit upp och arbetar som gigolo i Shanghai. När han återvänder till sin barndoms jaktmarker sätter han maktbalansen på godset ur spel.

Nattens fresterska är en något överambitiös film där ett gediget arbete har gjorts för att återskapa miljöerna från 1920-talet. Detaljarbetet är imponerande, men skådespeleriet i birollerna lämnar en del övrigt att önska. Kan det vara kulturella skillnader som gör det, eller vad skulle annars kunna förklara vissa aktörers skräniga överspel i emotionellt pikanta scener? Leslie Chung och Gong Li är dock sevärda och det är deras förtjänst att filmen äntligen exploderar med en kvart kvar. Betyg: 5.

DVD: Tre solar (2004)

Tre Solar kunde lika gärna ha hetat Tre månar, Tre bullar eller Tre trattkantareller utan att filmens misslyckade försök att vara djupgående drama hade förändrats nämnvärt. Filmen är ett haveri på så många nivåer att det är märkligt att inspelningen inte blev anmäld till yrkesinspektionen. Låt mig få agera haverikommission en stund så kanske vi kan reda ut vad som gick snett.

Först kommer vi till Richard Hoberts manus som fungerar lika stabiliserande som en knäckt ryggrad där samtliga kotor vittrat sönder. Nivån är i bästa fall dålig och överlag usel. Han lyckas med konststycket att berätta så lite som möjligt med största möjliga saktfärdighet:

Det är nu fyra år sedan mamma Hanna Röde (Lena Endre) såg sin man Ulf (Mikael Persbrandt) ge sig av ut i Korståget mot de otrogna. En dag anländer en budbärare med besked om att hennes man är på väg hem. Genast rider hon iväg för att möta honom. Och hon rider och rider och rider lite till. Sedan möter hon Joel (Kjell Bergqvist), en vän vars familj just dött i pesten. Tillsammans rider de och rider och rider lite till. Ska hon lyckas undgå strapatsens lurande faror och få tillbaka sin älskade igen?

Om man provar att hoppa fram kapitelvis i filmen märker man att Hanna rider i nästan varje kapitel. Det är en filmproduktion som tagit ridandet som konstart på större allvar än sin potentiella publik. Filmens foto är likaledes oinspirerat, trött, dött och slött. Av de fantastiska inspelningsplatserna (Österlen, Västkusten och Öland) har man fått fram något trist bruntonat som känns mer dokusåpa 2000 än långfilm 2004.

Även musiken fattas något. Den klämtar desperat av new age och ger en spirituellt överdriven ljudkuliss till de många ridsekvenserna. Kostymerna är det däremot inget större fel på. Där håller filmen faktiskt en godkänd nivå. Fast den som valt ut perukerna förtjänar en rejäl kölhalning eller två; Persbrandts stripigt långhåriga flickfrilla lockar till upprepade gapskratt och övriga manliga hårdekorationer suger de med.

Av skådespelarna är Maria Bonnevie minst dålig. Sedan kommer Rikard Wolff, Rolf Lassgård och Björn Granath. De ledande rollernas katastrofrepliker hanteras olika av filmens toppaktörer. Endre försöker med känsla och tar i från tårna för att pressa liv i det döda. Särskilt utmattande är hennes inre monologer som riskerar att implodera. Rakt motsatt är Bergqvists taktik; han verkar inte bry sig för fem öre utan bara rabblar fram orden som om han vore gäst i TV. Oavsett metodval förenas alla inblandande inte bara av att tillhöra den svenska Dramateneliten, utan också av att göra extremt svaga prestationer.

Haverikommissionens slutsats är att alla inblandade bör skämmas. Sonet Film ska skämmas. Producent Peter Possne ska skämmas. Svenska Filminstitutet och den ansvariga filmkonsulenten som beviljade filmen miljoner i förhandsstöd ska skämmas. Skådespelarna ska skämmas. Och mest av allt ska Richard Hobert skämmas. Han har gjort en av de mest ruttna svenska filmerna någonsin och en av de sämsta filmerna som jag har sett, alla kategorier. Den enda som varit sämre är Welcome Home Brother Charles, en film om en svart man som stryper sina offer med sin slingrande penis. Skämmes ta mig fan! Betyg: 1.

Monsieur Hire (1989)

En ensam man står där vid fönstret i ett rum fyllt av mörker. Han tänder aldrig lamporna, vilket möjliggör betraktandet av den underbara Alice (Sandrine Bonnaire) som bor mittemot. Mannen är en underlig figur, alltid ensam och avskydd – ty den människa som man inte vet någonting om blir också fruktad och föraktad. Monsieur Hire är hans namn och han har just fått reda på att han är misstänkt för mord på en ung kvinna.

En väderbiten poliskommissarie (André Wilms) anländer till orten och hans relation till den huvudmisstänkte särlingen är av förklarliga skäl frostigt. Utredningen intensifieras och detsamma gäller Hires förälskelse. Men en dag upptäcker Alice honom där i fönstret och händelserna tar en ny och oväntad vändning.

Patrice Leconte använder upprepade gånger en förtjusande del av Brahms Pianokvartett nr 1 i g-moll, op.25. (Lyssna mellan 5:00 och 6:10 på den här inspelningen för att få ett intryck av magin.). Det är ett stycke som berusar och leder åskådaren in i huvudkaraktärens känslovärld på samma sätt som Näckens trolska musik leder sommarbarnet in i fördärvet. Denna stämning är filmens nav och omkring den snurrar handlingens trådar allt snabbare.

Att Monsieur Hire fick en så spekulativ och osmaklig svensk titel som Den fula gubben är bara att beklaga. Titeln sänder ut snedvridna signaler som inte hör hemma i filmens finstämda universum. Monsieur Hire är måhända ingen direkt älskvärd person, men han har en personlighet som är tragisk snarare än pervers. Hans voyeuristiska böjelser är mer en konsekvens av hans ensamhet än av hans åtrå. Att stå där i fönstret är hans ritual. Han har ändå inget bättre för sig.

Michel Blanc är Monsieur Hire ända ut i fingerspetsarna medan Bonnaire tar musten ur alla med sin avväpnande naturliga skönhet. Tillsammans får de oss att tro på det omöjliga genom ett känsligt, rent av delikat samspel. Patrice Leconte har regisserat ett vackert fotograferat och melankoliskt storverk som med perfekt precision fångar en instängd människas själsliga vemod och den lilla strimma hopp som en gudomlig Alice väcker i honom.
Betyg: 9.

DVD: Little Children (2006)

Välkommen till Suburbia! ropar inledningen till mig. Det är de välbeställda medelklassfamiljernas förort vi talar om: det amerikanskt amerikanska med stora villor, härliga liv och hemmafruar som sitter vid lekplatsen och ser på när barnen leker. På ytan är allt som det ska, men under densamma sjuder det av undertryckta känslor och olösta problem och djupet i Will Lymans behagliga berättarröst antyder att så är fallet.

Little Children är filmen om Brad (Patrick Wilson) och Sarah (Kate Winslet), två rastlösa individer som fastnat mitt i livet i väntan på något bättre. Deras respektive gör karriärer och via barnen på lekplatsen finner de varandra och inleder så småningom ett hemligt förhållande. Det är passionerat och hett. När de små barnen sover middag älskar Brad och Sarah på tvättmaskinen. Veckorna går och relationen förblir likadan. Sarah känner att hon vill ha mer, men kan hon verkligen få det?

Otrohetsdramat är filmens stabila centrum, men runt omkring det kretsar en del andra historier som förvisso vävs in på ett smidigt vis. Sidohistorierna når dock aldrig upp till huvudhistoriens höga nivå. Berättelsen om den dömda pedofilen som släpps fri och den före detta polismannen som driver hatkampanj mot honom är intressant men egentligen överflödig. Kanske fungerar mosaikberättandet bättre i den litterära förlagan. Filmens manus är i alla fall skrivet av romanförfattaren själv, Tom Perrotta, tillsammans med regissören, Todd Field.

Tänk att få se två av ens favoritskådespelerskor i samma film. Här händer det. Jennifer Connelly är gjuten som Brads karriärshustru och Winslet är lysande som litteraturvetaren Sarah. Hennes karaktär är en känslomässig storasyster till Scarlett Johanssons Charlotte i Lost in Translation. Skillnaden är så klart åldern; Sarah befinner sig i en senare fas i livet. Hon har fått sitt barn, men inte sin lycka och Winslet gestaltar det motsatsförhållandet med både inlevelse och trovärdighet.

Vad jag inte gillar är Todd Fields angelägenhet om att knyta ihop säcken på slutet och ge publiken tydlighet. Ett mer ambivalent och öppet slut hade tjänat historien bättre. När Little Children är som sämst är den ändå tillräckligt bra för att man ska vilja titta vidare och när den är som bäst snuddar den vid tidigare storverk inom genren. Det sistnämnda illustreras av Thomas Newman, vars sprittande musik är ett välbekant uttryck för den amerikanska förortens ångest. Betyg: 7.

As Tears Go By (1988)

Den första bilden i Wong Kar-Wais debutfilm As Tears Go By är en stillsam dröm i neon. Medan förtexterna rullar finns det tid att studera kompositionen som är beskärd på ett sådant sätt att den hade kunnat vara ett konstverk i sig. Mitt första möte med kritikerfavoriten Kar-Wai ger mersmak.

Grundhandlingen kretsar kring Wah (Andy Lau), en smågangster med lokalt ansvar över ett geografiskt område. Vid sin sida har han ”brodern” Flugan (Jacky Cheung), en oduglig klantskalle vars ständiga självhävdelsebehov och kaxighet försätter dem båda i livsfarliga situationer. Men en dag kommer den vackra nästkusinen Ngor (Maggie Cheung) och hälsar på. Wah befinner sig nu i den typiska gangstersituationen. Ska han välja lojaliteten till gänget och Flugan, eller att släppa allt och följa kärleken?

Det är en berättelse som står stadigt på sin genres berättar-
fundament utan att bryta någon ny mark. Dessutom vilar en daterad aura av 1980-tal över soundtracket som toppas av en Hong Kong-cover av Berlins Take my breath away. Bildmässigt är det mer ambitiöst. Under några actionsekvenser använder fotografen en lite hackig men innovativ filmning, nästan som ultrarapid. Och ibland hittar regissören tillbaka till inledningens neondröm när hjälten ger sig ut för att möta nattens hotande faror.

Det rikligt förekommande våldet är mestadels realistiskt rått – mängden våld stämmer överens med skadebilden – men i en sällsynt köttig misshandelsscen förändras allt. En person får ta emot slag från flera basebollträn mot kroppen, han blir sparkad mot viktiga inre organ, han får ett skott i benet och som avslutning träffas han av ett basebollslag mot huvudet. Det är en dödsmisshandel som endast resulterar i några små blessyrer och bulor. Ett par dagar senare sitter ett litet plåster på tinningen som påminnelse.

Våldet i sig är inte problemet. Det är förmågan att vara konsekvent som är det viktiga. Om våldet skildras realistiskt i nästan alla scener, då går det inte att tro på utvecklingen när realismen plötsligt sätts ur spel. Tillsammans med det konventionella berättandet är detta filmens absolut svagaste punkt, men As Tears Go By når tack vare sin visuella elegans ändå upp till ett bra betyg. Betyg: 6.

Arizona Dream (1993)

Arizona Dream innehåller några scener som är så bisarra att man häpnar och storknar i samma andetag. Som exempel kan man ta scenen där Lili Taylors karaktär spelar dragspel för Johnny Depp och – trumvirvel – ett stort gäng sköldpaddor på hennes säng. Egentligen spelar hon ju bara för sköldpaddorna, men han kommer in och lyssnar en stund.

Innan jag plockar fram min fogsvans vill jag klargöra två saker: 1. Jag älskar i vanliga fall Emir Kusturica och hans filmer och 2. Surrealism är egentligen aldrig fel. Men… Arizona Dream är ett perfekt exempel på hur svårt det är att överföra ett slags temperament (Balkan) till en annan kultur (USA). Det som är underbart exotiskt i Zigenarnas tid skrattar man åt i en amerikansk kontext. Fisken som simmar fritt i luften är småkul en gång, men urtrist den femte.

Annars börjar filmen med en rivstart. Vi hamnar mitt i en inuitdröm som vibrerar av kyla och liv. Den sekvensen bygger upp förväntningar på fortsättningen som sedan raseras inom en kvart. Han som drömt drömmen är Alex (Depp), en anställd vid fiskeriverket i New York, som åker till Arizona med sin halvtokige kusin Paul Leger (Vincent Gallo). De ska närvara vid Pauls pappas bröllop, vilket de också gör, men plötsligt hamnar de ute på landet där den unga miljonärskan Grace (Taylor) bor tillsammans med sin mamma Elaine (Faye Dunaway). Mamman är lika fixerad vid drömmen om att flyga som hon är vid akten att förföra unga gossar. Alex ankomst ger henne mycket att göra. Spänningarna mellan mor, dotter och snyggingen ökar…

Karaktärerna är skruvade, vilda och otrovärdiga. Särskilt Gallos karaktär irriterar eftersom han är som ett musselskal, hal och svårsmält. Han ska vara rolig, men hans tirader blir bara tröttsamma i längden. Ingen i fyrklövern är direkt dålig individuellt sett, men som ett lag underpresterar man. Det rör sig om ett kollektivt överspel där den samlade summan av gester och tonfall sträcker sig förbi hållbarhetens gräns.

Goran Bregovic musik låter Balkan och kan därför inte assimileras till fullo. Det finstämda fotot gör dock lidandet lättare och miljöerna är genomarbetade, men det förändrar inte situationen när manuset är så hopplöst och filmen så lång, så lång. De sista 40 minuterna är något av det segaste som gjorts. Arizona Dream är en dröm som borde ha krossats redan innan filmandet började. Fast till dess försvar kan ånyo nämnas att den faktiskt gett filmvärlden några helt obegripliga men unika scener. Betyg: 4.

The Belly of an Architect (1987)

Peter Greenaways filmer är ofta konstfilmer med stark betoning på konst. The Belly of an Architect är inget undantag. Här frodas konsten både framför och bakom kameran.

Den framstående, storväxte och pompöse arkitekten Stourley Kracklite (Brian Dennehy) stormar in i Italien med tåg, ivrigt älskandes med sin unga hustru Louisa (Chloe Webb). Han ska till Rom för att arrangera en utställning över en legendarisk fransk arkitekt; hon följer med. Arbetet stöter emellertid på motstånd, såväl i form av korruption och byråkrati som i form av hans runda utputande buk. Magproblemen kommer hastigt och han misstänker att hustrun förgiftat honom. Hustrun har i sin tur blivit gravid, men mannen är för självupptagen för att glädjas åt det. När hon flyr in i den trygga famnen på en av mannens medarbetare, flyr han in i vanföreställningar och dödsångest…

Genom filmen löper en ådra av ordinär humor som tar fasta på kulturkrocken mellan den amerikanska individualisten/egoisten och de italienska kontrahenterna. Men där finns också en nattsvart humor som rör arkitekten, hans mage och hans överdrivna fokusering på andras magar. Denna patologiskt hypokondriska oro är tillräckligt allmängiltig för att filmen ska engagera, samtidigt som den tar sig uttryck som en vanlig biobesökare riskerar att stöta bort. Gemene man väjer ju i regel undan för det groteska.

Åter till konsten. Filmen är proppfull av genomtänkta, ofta arkitektoniskt influerade bildkompositioner där regissören haft stor hjälp av fotografen, Sacha Vierny. Karaktärerna får samsas om bildutrymmet med klassiska byggnader, statyer och ruiner och över alltsammans vaktar Wim Mertens Händelinspirerade musik. Atmosfären osar av allvar och det är tur att Brian Dennehy har så mycket naturlig pondus att han förmår bära upp de tunga miljöerna med trovärdigheten i behåll.

The Belly of an Architect placerar sig i mitten på Greenaways tillgänglighetsskala, vilket innebär att det är en utmaning att se filmen. Innehållet är svårt, konstigt och groteskt, men också tolkningsvänligt, estetiserat och belönande. Upplevelsen blir ungefär som att se ett inspirerande konstverk: stimulansen kompenserar för bristen på fulländning. Betyg: 6.

DVD: Grizzly Man (2005)

Det finns gränser i naturen som är osynliga men ändå tydliga för människor med sunt förnuft och förståndet i behåll. Dessa gränser upprätthåller en ordning där rovdjuren styr på sitt område och människan på sitt. Om människan tar sig över gränsen riskerar hon sitt eget liv och samma sak gäller om rovdjuren skulle traska in på människans territorium.

Timothy Treadwell gick över gränsen varje år. Han levde 13 somrar bland grizzlybjörnarna i Alaskas vildmark. De fem sista somrarna innan han blev uppäten hade han med sig filmutrustning och filmade över 100 timmars material. Det är det bästa därifrån som utgör stommen i Werner Herzogs dokumentär Grizzly Man.

Filmen tar oss med till platsen där han dog. En passionerat utlevande rättsläkare delger oss sin bild av händelseförloppet. Även vänner och ovänner kommer till tals. Kamraterna målar upp en typisk hyllningsbild, medan naturvårdsmyndigheter och lokala experter nyanserar bilden genom att poängtera det osunda i hans verksamhet. Föräldrahemmet besöks och Treadwells mor och far säger sitt. Det är ett gediget researcharbete som Herzog utfört.

Treadwell är en mycket speciell människa, excentrisk både till beteende och utseende och det finns många roliga scener när han lever ut sin dröm i naturen. Treadwell agerar som en misslyckad actionhjälte från Starsky & Hutch med sitt blonda hår och den färgglada bandanan hårt knuten kring kalufsen. Timothy var alltid mån om att se bra ut på film. Sedan finns allvaret, humörsvängningarna och ilskan, men också den mjuka godheten och hans förmåga att komma nära djuren. Det må ha varit ett mycket osunt beteende, men hans kärlek till björnarna gav eftervärlden många unika filmsekvenser.

Soundtracket består av Richard Thompsons bluesiga gitarrspel. Det är avslappnat, melodiöst och korresponderar fint med de vackra naturbilderna. Och som ytterligare ett instrument dyker Herzogs sammetslena stämma upp med jämna mellanrum och hans berättarröst formulerar övergripande, lyriska och mer specifikt filmiska tankar om den blonde björnkramaren. Han ser talang i filmarens arbete och han ser skönhet i bildernas genomslagskraft. Herzog ser Treadwell och han låter oss göra detsamma. Betyg: 7.

Der Siebente Kontinent (1989)

Det dröjer flera minuter innan vi får se huvudpersonerna i Michael Hanekes debutfilm Der Siebente Kontinent (Den sjunde kontinenten). Kameran betraktar istället detaljerna på och omkring dem från det att klockradion går igång klockan sex till när de kommer hem från jobbet framåt kvällen. Ändå kan vi förstå att de är en familj: mamma Anna (Birgit Doll), pappa Georg (Dieter Berner) och deras dotter Eva (Leni Tanzer) som är i lågstadieåldern. Tillsammans lever de ett till synes normalt liv, tjänar bra med pengar och ändå verkar de inte helt lyckliga. Eva uppträder onormalt i skolan och Annas bror påverkar dem alla med sina depressioner. En dröm om att flytta till Australien börjar ta form…

Filmen är tidsmässigt uppdelad i tre delar med underrubrikerna 1987, 1988 och 1989. Tematiskt kan man se de två första delarna som ett förspel till den avslutande infernaliska akten. Olika situationer upprepas; uppvaknandet med alla dess rutiner, en klaustrofobisk biltvätt, bilfärder i mörker och situationen på Georgs arbetsplats. I upprepningarna finns igenkännandets dramaturgi som tack vare ett varierat kameraarbete aldrig upplevs som monotont.

En majoritet av scenerna är filmade i närbild. Det rör sig om mycket genomtänkta kompositioner där kameran ofta föregår händelseförloppet. Ett dörrhandtag filmas några sekunder innan en hand griper tag och öppnar dörren. Ett nattduksbord filmas en stund innan en tidning slängs där och ett akvarium innan fiskarna får mat. Dialogen hörs hela tiden i bakgrunden och i några scener används berättarröst för att läsa upp betydelsebärande brev. Ljud och bild berikar varandra och även klippningen är mycket speciell med flera markerade klipp där allt blir svart under några sekunder innan nästa scen spelas upp.

Under filmens första hälft tänkte jag att den nog inte verkade vara som övriga Haneke-alster, där de mörkaste delarna av det mänskliga psyket frekvent har utforskats. Men jag trodde fel. Der Siebente Kontinent är en film om en dröm som blir en tanke som växer och blir galenskap. Och sedan chocken när man inser att det var galenskap hela tiden och därefter kommer den avgrundsdjupa tomheten som ett batongslag i magen. Och man spelar upp händelseförloppet en gång till och batongen träffar på nytt, mitt i prick. Smärtan omfamnar skönheten i typisk Hanekehistoria. Betyg: 8.

DVD: 300 (2006)

Zack Snyders 300 handlar om det heroiska slaget vid Thermopyle år 480 före Kristus. Manuset är baserat på en av Frank Millers grafiska noveller som i sin tur lär vara inspirerad av filmen The 300 Spartans från 1962. Många kulturkufar har dragit paralleller till nutiden och tolkat in en massa strunt om rasism och kriget i Irak. Glöm sådana resonemang. Det här är en genrefilm som har seriens utseende och logik och då fungerar inte de djupa tolkningarnas analysverksamhet.

Designmässigt är det en skum film. De 300 krigarna består av ett gäng muskelknuttar som - med tanke på överkropparnas relativa svullnad - gissningsvis nyss avklarat ett pass på gymmet. Deras klädsel är stor humor: åtsittande mörka byxblöjor, stor röd svepande mantel, bekväma sandaler, hjälm samt slutspelsskägg. Samtliga soldater har fler magrutor än de har klädesplagg och utseendemässigt platsar samtliga som kalsongmodeller i en Elloskatalog. (Dessutom är det en gåta varför det hemma i Sparta springer omkring unga pojkar med rakade skallar som om de vore miniatyrkloner av Sinéad O'Connor.)

Då är motståndarsidans armé desto mer besynnerligt designad. Persernas mest normala styrkor består av svartmuskiga, svartögda krigare inklusive en tjomme med 70-talspolisonger. Men det finns mer avvikande element också: diverse vanställda missfoster, jättar och en puckelryggsförrädare som får Quasimodo att framstå som Markus Schenkenberg. Den persiska ledarstaben kör däremot queerstilen med rasslande smycken, piercingar i tiotal, läppglans och ansade ögonbryn. Vilken sida filmskaparna vill att vi ska sympatisera med är ganska självklart.

Den har fått epitetet ”snyggaste filmen någonsin” och visserligen får man lov att acceptera olika uppfattningar om vad som är snyggt, men någonstans måste man dra en gräns och ropa stopp. I 300-världen råder ständigt samma ljusförhållanden, en sol är alltid på väg att gå ner i horisonten och i luften virvlar sandstoff, snö, regn eller blod. Alla har väl någon gång sett en sån där rund liten sak med ett fint motiv inuti och när man vänder på saken så faller snö över motivet. Just så är 300. Periodvis är det riktigt snyggt, men i längden blir det för dålig variation.

Actionscenerna är en stor besvikelse. Dels saknas det överblick över slagfältet, regissören visar hellre närbilder på gapande krigare, och dels skildras kampen enbart på två sätt: 1. Genom lagattacker där en samtrimmad armé håller sköldar som ett stort pansar och sedan spetsar fiender i ett slafsande huj. 2. Solonummer där olika kämpar hugger, sparkar (till och med en dubbelfotad hoppspark i brösthöjd får vi se), snurrar och köttar. Ofta är scenerna sönderhackade av ryckig slowmotion och ibland blir det ofrivilligt komiskt, som när en bautanoshörning kommer galopperande över slagfältet med breda gitarriff i bakgrunden.

Bortsett från gitarrerna är musiken en stabil men ganska förutsägbar historia. Kompositör Tyler Bates har lyssnat in sig på Gladiator och lånar friskt av Lisa Gerrard och Hans Zimmer, vilket är okej eftersom förlagan är så grymt skön. Tilläggas bör också att ljudeffekterna håller högsta Hollywoodklass.

Ensemblen består till huvuddelen av brittiska teaterskådespelare och oturligt nog slipper de briljera genom att var och varannan replik ska skrikas fram med onaturlig betoning och rytm. Ljuspunkten är Lena Headeys drottning som skänker filmen harmoniskt lugn och djup i kontrast till de vrålande männens ytligt primitiva kommunikationssätt. Tänk om Snyder och hans 18(!) producenter hade valt en mera lågmäld och estetiskt varierad linje. Fast med tanke på allmänhetens hysteriskt positiva mottagande, var förmodligen det förenklade också det mest ekonomiskt gångbara. Betyg: 5.

Italiensk for begyndere (2000)

Dogme 95 är ett rätt så lyckat manifest. En ny sorts filmer uppstod ur de speciella regler gällande inspelningsvillkor, ljud och bild som lanserades för 12 år sedan. Genom att de avviker rejält från normen, blir filmerna så gott som alltid sevärda. Kvaliteten kan dock variera något.

Italiensk for begyndere (Italienska för nybörjare) lyckas allra bäst med att övertyga åskådarskaran om att de tittar på en film om vanliga människor, alldagliga varelser som gör tradiga saker och lever enformiga liv. Det handlar om människor som ser en kommunal kvällskurs i italienska som veckans höjdpunkt.

Men det som sammanför denna brokiga skara karaktärer är inte bara det nymornade språkintresset, det geografiska (att de bor inom samma kyrkodistrikt), eller att de äter på samma restaurang. Nej, det som framförallt förenar dem är ensamheten, ibland självvald och i andra fall påtvingad. De söker efter tvåsamheten och det sökandet definierar filmen som en romantisk dramakomedi.

Mönstret uppstår ganska snabbt; tre killar och tre tjejer i ungefär rätt ålder utgör huvudkaraktärerna. Där finns prästvikarien Andreas (Anders W. Berthelsen), lugn och sansad som få, och hotellarbetaren Jörgen Mortensen (Peter Gantzler) som inte får den att stå, och restaurangarbetaren Hal-Finn (Lars Kaalund) som ryter till närhelst han vill, och klumpiga bageribiträdet Olympia (Anette Støvelbæk) som har en bitter far, och hårfrisörskan Karen (Ann Eleonora Jørgensen) som spiller vatten på kunderna, och slutligen den italienska puddingen Giulia (Sara Indrio Jensen) som klipper håret kort för att se äldre ut. Sedan är det bara att spela memory och försöka hitta tre par som passar.

Filmens främsta signum är ett naturligt, lyhört, närgånget och realistiskt skådespeleri. Det är den sortens spetskvalitet som nästan alltid förekommer i bra dansk film. Här görs bästa möjliga av ett manus som har några elementära problem. Till exempel en nyckelrelation som inte ens den mest naiva av filmfantaster kan köpa, samt några scener som mest känns som ren utfyllnad. Dessutom drabbas hela filmen av en oharmonisk kryddning. Det finns scener som är beska i överkant och scener som är alldeles söndersockrade. Lone Scherfig är högste ansvarig och ska trots bristerna ändå vara nöjd med sin charmiga bagatell. Italiensk for begyndere värmer. Betyg: 6.

DVD: Efter bryllupet (2006)

Danske Jacob (Mads Mikkelsen) jobbar sedan många år i Indien. Där hjälper han fattiga barn till en drägligare vardag, men rent ekonomiskt är hans projekt inte i nivå med hans passion och engagemang. Därför kommer ett erbjudande om en stor donation från en rik företagsledare hemma i Danmark som en skänk från ovan. Kruxet är bara att Jacob måste åka dit personligen för att skriva under papperna. Han blir misstänksam, anar ugglor i mossen, men han har egentligen inget annat val än att resa hem.

Väl i Danmark hamnar han i en luxuös svit på ett av Köpenhamns finare hotell. Mötet med donatorn, Jörgen (Rolf Lassgård), går som det ska, men pappersarbetet drar ut på tiden. Jacob blir då spontant bjuden till ett bröllop och långsamt börjar det gå upp för honom att något inte stämmer. Det förflutnas vingslag ekar över aftonen och efter bröllopet blir inget mer sig likt.

Efter bryllupet är ett uppfriskande nutidsdrama med svallande känslor på behörigt avstånd från pekoralet. Allt är fullständigt genuint och det finns, till skillnad från vad många svenska kritiker fabulerar fram om svenska ungdomsfilmer, en realistisk tonträff i dialogens många emotiva replikskiften.

Rolf Lassgård överträffar sig själv och gör en dynamitinsats som får Gustaf Skarsgårds guldbaggebelönade insats i Förortsungar att likna en fuktskadad kinapuff. Lassgård spelar upp ett heltäckande känsloregister och det måste vara något perfekt med Susanne Biers personregi eftersom övriga tongivande skådespelare också svarar upp. Sidse Babett Knudsen glänser, Stine Fischer Christensen gör mig lycklig och sedan finns ju Mads Mikkelsen, giganten, som vuxit något enormt på senare år men ändå alltid kommer vara min lilla Tonny.

Filmens fyra fotografer har gett filmen ett foto som är flinkt, rörligt och går i ungefär samma stil som i The Constant Gardener. Skillnaden är att här används extrema närbilder som ett stilgrepp. Munnar, hakor och framförallt ögon fokuseras. Irriterande nog går det inflation i detta under en period av filmen, men bortsett från den fadäsen har Susanne Bier god kontroll över sin film. Efter bryllupet är ett välskrivet, utmanande och synnerligen välspelat danskt drama och en film man absolut inte bör missa. Betyg: 8.

DVD: The Bridge (2006)

Det finns något ohyggligt obekvämt, smärtsamt och samtidigt fantastiskt i att få se människor som bokstavligen balanserar på den tunna linjen mellan liv och död. Precis som vilka andra turister som helst promenerar de på Golden Gate-bron, 67 meter ovanför vattnet. De går, stannar till och tittar rakt ut. Sen plötsligt tar de steget, klättrar upp på räcket, balanserar, lever ännu, tar steget ut, faller, dör.

Eric Steels The Bridge handlar om Golden Gate-bron i San Francisco och om några av de 24 människor som år 2004 tog sitt liv genom att hoppa mot en våldsam och säker död. Bron är ett av världens mest berömda landmärken och en enorm turistmagnet. Om man besöker San Francisco så besöker man oftast också bron. Här får man se den i många olika vinklar, filmat i olika hastigheter och i skiftande ljusförhållanden. Det är en vacker bro, men också farlig.

Vad är det som lockar folk att ta sitt liv just där? Vilka krafter får en livstrött människa att resa långväga ifrån bara för att få hoppa? Är det platsens inneboende berömdhet eller den låga överlevnadsfrekvensen som gör skillnaden? Över 1200 människor har dött där sedan 1937.

Filmen utgår från några av självmorden som fångats av antingen övervakningskameror eller filmteamets egna kameror. Pricken som slår i vattnet med ett plask får ett ansikte och en bakgrund. Anhöriga (vänner, syskon, föräldrar) berättar om personen, omständigheterna som ledde fram till självmordet, samt om de starka känslor de själva upplevde före och efter det inträffade. Några är arga, andra lättade och många är bara ledsna. Men genom deras berättelser lyfts de döda fram ur statistiken och får konturer, blir människor. Det är en känslosam men viktig dokumentation.

Naturligtvis uppstår det också invändningar om huruvida det är etiskt försvarbart att först filma ett självmord och sedan göra film av det. För mig så fungerar konceptet, även om jag självklart kan förstå de människor som blir upprörda. Vidare kan man ställa frågan om det är rätt att diskutera självmord så öppet. I Sverige är ämnet tabu. Här anser man att uppmärksamheten kring självmord, t.ex, i samband med folk som kastar sig framför tåg, enbart lockar andra till att försöka samma sak. Men är det verkligen bättre att bara tiga ihjäl ett av våra största och mest tragiska samhällsproblem? Jag är inte alls så säker på det.
Betyg: 7.

La Moustache (2005)

Moustache, mustasch eller Schnurrbart? Fyra kvadratcentimeter tät hårväxt ovanför överläppen; fyra kvadratcentimeter välskött, välansad mustasch; fyra kvadratcentimeter identitet. Mustaschen gör mannen och vad vore han utan sin mustasch?

Marc (Vincent Lindon) är en elegant man på väg mot femtio som lever ett elegant liv i en elegant lyxvåning med sin eleganta hustru Agnès (Emmanuelle Devos) och givetvis har han även en elegant mustasch som ger honom ett karakteristiskt utseende. Men en dag bestämmer han sig för att raka bort håret under näsan och till hans stora förvåning är det ingen av hans närmaste som lägger märke till förändringen. Han konfronterar hustrun med fakta och får till svar att han minsann aldrig har haft en mustasch. Mystiken tätnar och en skarp identitetskris tar sin början…

La Moustache är en gåtfull film som sakta men säkert rör sig från den övre medelklassens relationsproblem till en mer psykologisk stämning som i sin tur tar sig allt mer absurdistiska uttryck. Man grips tidigt i filmen av en förnimmelse om att det inte riktigt går att lita på berättelsen och snart börjar man till och med tvivla på att den där mustaschen verkligen har funnits. Avståndskänslan understryks av Lindons lätt resignerade och dämpade spel som förmedlar Marcs vilsenhet i tillvaron.

Regissör Emmanuel Carrère är mest känd som en skicklig och hyllad författare (La Classe de neige, L'Adversaire) och även La Moustache är en av hans romaner. Hans regikonst är knappast revolutionerande, men inte heller dålig. Carrère skapar en enhetlig visuell grundidé där vattnets krusningar och vågor får spegla huvudkaraktärens inre kaos. Valet av en Philip Glass-komposition som filmmusik förstärker intrycket av att det här är en finkulturell film som tangerar det pretentiösa. Det är svårt för hjärnan, men lätt för ögat och därmed en stimulerande om än något otillfredsställande film. Betyg: 6.

Zodiac (2007)

Att mannen som regisserade seriemördarfilmen Se7en någon gång skulle återvända till massmordstemat har alltid verkat tämligen sannolikt. Men att han, David Fincher, en av förgrundsgestalterna i kategorin ”vi som började vår filmkarriär med reklamfilm och musikvideor”, en dag skulle göra en snudd på episk film som Zodiac är högst sensationellt. Den bryter mönstret från hans tidigare filmer och är mer visuellt nedtonad och mogen i sitt berättande.

Zodiac är namnet som en misstänkt seriemördare tog i samband med hans kontakter med media under några våldsamma år före och efter 1970. Han blev fruktad och en kollektiv skräck kom att prägla Kalifornien. Genom att skicka in mystiska chiffer som skulle publiceras i tidningarna fick han precis den uppmärksamhet han ville ha. I dagens samhälle är det föga troligt att ett sådant tillvägagångssätt hade fungerat.

Filmen skildrar ett samhälle i förändring genom en massmördares bestialiska brott. Polis och media får lika stort utrymme och det är framförallt i sina respektive yrkesroller som vi lär känna karaktärerna. Paul Avery (Robert Downey Jr.) är San Francisco Chronicles kriminalreporter som gärna går till kvarterskrogen efter avklarad deadline. Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) är tecknaren på samma tidning som drivs av sin nyfikenhet, blir mer och mer besatt av fallet när åren går och slutligen påbörjar sin egen spaning. David Toschi (Mark Ruffalo) är en ung kriminalare vid San Francisco-polisen och en av de poliser som offrade mest energi på att försöka finna mördaren.

Zodiac är en välljudande film där detaljerna räknas och kanske måste den ses två gånger för att man ens ska lyckas vända alla pusselbitar åt rätt håll. Om det överhuvudtaget går att få pusslet komplett är tveksamt och knappast filmens huvudsyfte. James Vanderbilts manus, baserat på Robert Graysmiths (tecknaren ni vet) bestseller, håller en atypisk spänning vid liv in i det sista. Bevis samlas in, värderas och omvärderas. Varje liten karaktär räknas och den kollektiva summan av deras insatser är guld värd, dock med ett hedersomnämnande till Chloë Sevigny.

Seriemördare kommer alltid att fascinera oss. Ondskan ska helst definieras, psykologiseras och sorteras för att sedan integreras i ett informationspaket några år senare. Men vad händer när detta förfarande inte låter sig göras? Det är den frågeställningen som Fincher indirekt försöker besvara i Zodiac. Betänk bara de kliniskt brutala mordscener som förekommer i filmen. Var Zodiac en, två eller rent av tre olika mördare? Det vet vi inte, men Fincher sår tvivel genom att låta olika skådespelare gestalta mördaren. Genialiskt! Betyg: 8.