Och veckans filmtema är...

...Robert Altmans 70-tal!

Tre lockande filmer står på programmet :

The Long Goodbye (1973)

Nashville (1975)

3 Women (1977)

Recensioner av de återstående James Mason-filmerna, samt ytterligare två filmer som jag lyckades klämma in, kommer under veckan.

DVD: Bigger Than Life (1956)

I Bigger Than Life är det ett idylliskt amerikanskt 50-tal som målas upp i mättade DeLuxe-färger och CinemaScope. Huvudpersonen Ed Avery (James Mason) är en elegant lärare av den gamla skolan, en god samhällsmedborgare och en värdig representant för en framväxande välmående medelklass. Han har allt som en man i hans ställning förväntas ha: fina hustrun (hemmafru så klart), fina sonen, fina bilen och stora villan. Men han har också problem med sin hälsa, vilket han länge döljer för sin familj. De första sprickorna i den annars så välartade fasaden börjar utkristallisera sig.

Till sist kollapsar han, läggs in på sjukhus och så småningom blir han tvungen att ta ett läkemedel för att överhuvudtaget överleva. Var sjätte timme måste han knapra piller och ganska snart börjar biverkningarna komma. Ed blir deprimerad och hans personlighet förändras gradvis. Läkemedlet hotar idyllen, han blir beroende, ökar doseringen och den långsamt växande maniska galenskapen blir en fara för hans närmaste…

Mason, som för övrigt även producerat filmen, tar sig an Ed Avery-karaktären med ett ganska intensivt skådespeleri och emellanåt hotar han att kväva omgivningen med sitt väl teatraliska anslag. Men när hans motspelare tillåts komma in i matchen på samma villkor blir balansen genast bättre.

Visuellt är det emellertid en intetsägande film. Regissör Nicholas Ray utnyttjar inte bredbildens kompositionsmöjligheter, utan använder sig av ett rakt traditionellt bildberättande där funktionalitet går före form. Mervärdet med filmen kan snarare hittas på ett innehållsmässigt plan.

Ja, för Bigger Than Life vill, från sin semivetenskapliga angreppspunkt, tala till hjärtat om faran med läkemedel, men hjärnan sätter effektivt stopp för budskapet. De stora pekpinnarnas berättande blir ointressant. Istället är det ett annat, mer omstörtande budskap som etsar sig fast i minnet. Filmen ifrågasätter försynt, medvetet eller omedvetet, det nya amerikanska samhället där det materiella tagit över, där kvinnan har förslöats och blivit marginaliserad i takt med automatiseringen av hushållssysslorna och där lösningen på mannens försörjarångest är att kvinnan slutar vara hemmafru och börjar jobba på riktigt. Men, det var väl knappast så de hade tänkt sig det hela? Betyg: 6.

DVD: Odd Man Out (1947)

Belfast, Nordirland. En nationalistisk organisation kämpar i det fördolda för folklig frihet. Som ett led i den kampen behövs finansiering och det ska ske genom ett väpnat rån. Ledaren Johnny McQueen (James Mason), som under flera månader har gömt sig undan polisen, insisterar (tvärt emot kamraternas vilja) om att få delta i rånet. Sedan går det som det går. Under rånet får Johnny en tillfällig blackout, hamnar i en brottningsmatch med en man, blir skjuten i axeln och skjuter själv ihjäl sin kombattant.

Kumpanerna lyckas få in honom lite halvt i flyktbilen, men i en skarp kurva tappar de taget, han faller ur, skadar sig ytterligare och blir liggande livlös. Nu brister lojaliteten; kamraterna tvekar, kör iväg. Johnny lyckas trots livshotande skador kravla sig in i tillfällig säkerhet i ett övergivet hus. Under tiden slår polisen snabbt en järnring runt staden. Alla som rör sig utomhus kontrolleras och Johnny McQueen står inför en till synes hopplös situation. Ska han lyckas ta sig i säkerhet, undgå upptäckt och – kanske mest relevant – ska han överleva?

Odd Man Out skildrar ett helt samhälle genom en mans tragiska dödsvandring. McQueen kommer i kontakt med många olika personer, vissa lojala, andra direkt illojala och sugna på att få del av den utlysta belöningen. Han möter oskuldsfulla barn, äldre människor, yngre människor, en konstnär, en outsider, anställda på en pub och en präst, som alla tvingas ta moralisk ställning till om de ska sätta dit en misstänkt mördare, eller hjälpa en omtyckt nationalistledare. Oavsett karaktären på besluten som varje individ fattar, finns det något äkta mänskligt i deras agerande.

Carol Reed lyckas två år innan premiären av hans mest berömda film, The Third Man, få fram den filmens känsla i bildernas verkningsgrad och stilkänsla. Det hör naturligtvis ihop med att Robert Kraskers eminenta foto används i båda filmerna. Odd Man Out är således bedårande skickligt fotograferad; dynamiken i kontrasten mellan gatlyktornas lätta ljus, det dramatiska nattliga snöfallet och skuggvärlden, ett ofta surrealistiskt Belfast där filmens sårade huvudkaraktär planlöst irrar omkring, är fylld av suggestiv laddning. Även de korta scener där den utmattade McQueen drömmer sig bort och hallucinerar är tekniskt av mycket hög kvalitet.

Innehållsmässigt är det än idag svårt att undvika politiska tolkningar, men dessa behövs inte när filmen med en sådan graciös ödmjukhet i berättandet lyckas skapa fängslande spänning. En stor del i detta har den glänsande ensemblen, ledd av en James Mason i toppform. Andra som står för tongivande prestationer är Kathleen Ryan som McQueens desperat kämpande kärlek och Denis O'Dea som en kliniskt hårdför polis. Odd Man Out är en välskriven, vackert filmad och känslomässigt inspirerande kvalitetsfilm som förtjänar att upptäckas av en nutida publik. Betyg: 9.

DVD: Mannen från Mallorca (1984)

Det är så jobbigt när en film inte lever upp till förväntningarna, när den sviker och överger utan pardon. Bo Widerbergs Mannen från Mallorca är en film som jag verkligen vill tycka bra om. Jag vill kunna berätta om den för andra, tipsa, rekommendera. Men det går inte. Filmen svek. Den levde inte alls upp till sitt rykte.

Inledningen fångade upp och höjde förväntningarna. Genom stor närvarokänsla i kameraarbetet får ett postrån på Luciadagens morgon en dusch av fräsch realism. Spanarna Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömssen) är först på plats och Johansson hamnar i en vild jakt till fots in på en närliggande skola. Tempot är uppskruvat och användandet av subjektiv kamera ger fartkänsla i vindlande trappor och korridorer. Men rånaren lyckas undkomma och det vanliga polisarbetet tar vid. Ska man lyckas få fast rånaren?

Så långt är det inga konstigheter, men när så intrigen ska kompliceras och nya mystiska händelser inträffar, då tappar Widerberg kontrollen över sin film. Det blir plötsligt stört omöjligt att hänga med i vad som sker. Den information som ges i bild är inte tillräcklig för att man ska veta exakt vad som berättas och om vem. Man tvingas gissa och halva nöjet går förlorat. En ljusglimt i röran är dock Björn J:son Linds dovt oroande filmmusik.

När det sedan äntligen blir lite ordning i berättandet, när man tror sig veta vem som är misstänkt och varför, då blir det polisarbete för hela slanten. Ledtrådar ska följas upp och det tar evigheter att undersöka dem. Dessutom följer man upp vissa spår som den vakne åskådaren direkt kan konstatera är fel. Polisernas prioriteringar blir obegripliga. Dessutom dyker ett antal ledtrådar upp av en slump, på det där typiska sättet. Som när Johansson äter korv med mos och börjar snacka med en gubbe som står bredvid och – tjohopp – gubbstrutten visar sig ha upplysningar som för utredningen framåt. Det är för dåligt skrivet.

Manuset är Widerbergs egna kreation efter Leif G.W. Perssons roman Grisfesten. Det är ingen bok jag har läst, men jag undrar om dialogen är så onaturlig där som den emellanåt är i filmen. Man får ta del av Perssons typiskt svepande uttalanden om kriminologiska fenomen i form av hans pösiga alter ego, polisoraklet Dahlgren, en kliché i Ernst Günthers tolkning. Vidare är det tröttsamt med alla dessa konflikter poliserna emellan. Utredarna gillar inte spanarna, spanarna gillar inte utredarna, och ingen gillar säkerhetspoliserna som i sin tur verkar ogilla alla andra. Det blir en förutsägbart tråkig jargong av det hela.

Den mest irriterande missen ligger på ett psykologiskt plan. När man så äntligen har fått fram en misstänkt gärningsman, varför ställer man aldrig frågan om varför han gjorde det? Det finns inget djup. Han blir bara en pappfigur som flyttas omkring i filmens periferi. Dessvärre blir huvudpersonerna inte heller särskilt djupgående skildrade, vilket är slöseri med skådespelarnas talang. Ett gott försök görs dock när man får följa Johanssons besök hemma hos exhustruns familj på julaftonens eftermiddag. Fler sådana scener hade behövts.

Mannen från Mallorca är en frustrerande film att titta på. Första fjärdedelen har högt tempo och det är inga problem att hänga med i handlingen. Sedan kommer en obegriplig andra fjärdedel, men med några sevärda actionsekvenser. Den tredje fjärdedelen är långsam, men till viss del spännande. Sista delen är långsam, saknar spänning och innehåller mindre bra dialog. Och det politiskt färgade slutet är tämligen trist. Summa summarum får filmen precis ett godkänt betyg tack vare det inledande postrånet och ytterligare några bra actionsekvenser. Det är en mycket stor besvikelse. Betyg: 4.

DVD: The Italian Job (1969)

The Italian Job är en intern brittisk angelägenhet, en film som visas på TV varje år vid jultid och som massvis av britter har sett och gärna ser om. Den innehåller brittiskt mode, brittiska bilar, brittiska fotbollsfans och – det kanske mest brittiska av allt – Michael Caine med sin lord-anpassade välljudande ärkebrittiska stämma.

Han spelar Charlie Croker, en smågangster med huvudet på skaft som nyligen frisläppt från fängelset får ett uppdrag, ett jobb, ett italienskt jobb. Jobbet innebär att han med hjälp av en genialisk plan, som bland annat involverar en planerad trafikstockning, ska försöka komma över en stor mängd guld. Det hela ska äga rum i Italiens industriella huvudstad Turin, där dock såväl polis som maffia väntas ha synpunkter på kuppmakarnas planer. Croker samlar ihop och tränar ett stort gäng kumpaner. Kommer de att lyckas med sitt mål?

Den här sortens ”stötfilmer” förlitar sig på en ganska enkel dramaturgi. Det gäller att skildra själva stöten så spännande som möjligt och för att det ska fungera så måste uppbyggnaden ha varit bra. Men minst lika viktigt som stötens före är stötens efter, dvs. hur själva flykten skildras. Det är där som de kriminella element som även begåvats med en hjärna har en fördel.

I filmen är stötens före en utdragen transportsträcka med tramsiga skämt som störande inslag i uppbyggnaden. Bland annat är Benny Hills mentalsjuke tafsare till professor i barnsligaste laget, men han är ju en del av det där interna brittiska. Och huvudkaraktären Croker kommer man mest ihåg för hans adliga artikulationer, trots vissa försök att lansera honom som kvinnokarl.

Det är därför tur att filmens sista halvtimme, själva stöten och dess ”efter”, är så bra. Speciellt trevlig är den efterföljande flykten där tre färgglada Mini Coopers saxar sig genom Turin med brittisk finess. Men för den ultimata spänningens skull hade det varit önskvärt om de italienska poliserna hade gestaltats som något mer än inkompetenta drullar som krockar stup i kvarten. Betyg: 6.

DVD: Les Vacances de Monsieur Hulot (1953)

Det typiska skämtet i Jacques Tatis Les Vacanses de Monsieur Hulot (Semestersabotören) består av Hulot (Tati) som av okänd anledning tappar balansen och rusar in (eller ut) genom en dörr. Hans balans är alltid lika bristfällig, vilket gör att liknande scener upprepas ett antal gånger. Ett annat exempel på filmens torra humor är när samme Hulot ska rätta till en tavla som hänger snett och samtidigt råkar stöta till en annan tavla som då hamnar på sniskan (osv). Den gemensamma nämnaren är en sävlig och lågintensiv komisk stil som dessvärre bara är rolig i undantagsfall.

Hulot är på sätt och vis huvudkaraktären i en film utan huvudkaraktärer. Han är den karaktär som medverkar i flest scener och det räcker för att kvalificera sig, men det finns egentligen ingenting i filmen som lär oss något av värde om hans personlighet. Han bara är en udda typ som hamnar i problem och som också ser till att andra hamnar i problem. Eller med andra ord: han är en klantskalle. Och han åker omkring i en slags pruttmobil, vilket säkert många människor tycker är jättekul.

Les Vacanses de Monsieur Hulot är en film som allmänt anses vara en stor klassiker. Den har av många filmvetare och kritiker övertolkats in absurdum. Många har värderat filmens tomhet, brist på sammanhang och platta karaktärer med ett intellektuellt erkännande. Jo, men det handlar ju om mänskligheten. Så här är människan. Tati har fångat människans natur. Suck. Det är så märkligt att det alltid bara är äldre filmer som får dra nytta av den sortens kreativa tolkningar.

Filmgurun Roger Ebert tyckte inte att filmen var rolig första gången han såg den och ändå lyckades hans hjärna komma på följande att skriva om filmen: ”It is not a comedy of hilarity but a comedy of memory, nostalgia, fondness and good cheer.” Det är fantastiskt roligt att det finns människor som kan se något i allt, som kan finna guldkornen i leran, men personligen spyr jag åt den sortens pretentiösa dravel. Som kritiker måste man bedöma en film för det som händer på duken.

Och just på duken händer mycket litet. Tempot är extremt långsamt, handlingen är obefintlig och en otäckt munter musiktrudelutt dyker upp med jämna mellanrum. När nyhetens behag har släppt efter 20 minuter blir resten av filmen en plågsam resa präglad av upprepningens monotona terror.

Det värsta som finns är filmer som inte håller vad de lovar: en thriller som inte är spännande, ett drama utan dramatik eller, som i det här fallet, en komedi som inte är rolig. Tati ska dock ha beröm för sin uppfinningsrikedom i det fåtal scener som faktiskt är lite roliga. Ett exempel är när ett smalt däck misstas för en blomsterkrans på en begravning för att sedan pysa ihop, eller när Hulot spelar tennis med oväntad spetskompetens. Det finns också ett vykortsvackert svartvitt foto som trots sin skönhet inte lyckas övertyga mig om att byta ståndpunkt: den här filmen är lika överskattad i sin tomhet som den är sövande i sin långsamhet och den kan därför inte rekommenderas. Betyg: 4.

DVD: V for Vendetta (2005)

V for Vendetta är en hämnddriven explosiv actionfilm om en ständigt maskerad terrorist/frihetskämpe med avancerad verbal och akrobatisk förmåga, som bestämt sig för att revolutionära sprängdåd är den rätta vägen mot folklig frihet.

Det finns ett för genren ovanligt behagligt grundtempo i berättandet. De döda punkterna undviks rutinerat och som åskådare sitter du på helspänn för att få reda på hur det ska sluta. Här har manusförfattarna Andy och Larry Wachowski lyckats. Men samtidigt finns det element som stör, saker som inte riktigt känns rätt, problem i berättandet och karaktärstecknandet. De nyss hyllade manusförfattarna får ta på sig att filmen blir ett slags Finn fem fel där jag fann fyra...

1. Manuset är baserat på David Lloyds grafiska roman och därför är det svårt att veta vilka problem som redan finns med i förlagan. I vilket fall så är grundantagandet i filmens framtidsscenario att en brittisk diktatur uppstått genom att en högerreligiös politisk ledare gått samman med kyrka, militär, media (TV) och vetenskap för att så effektivt som möjligt kontrollera och förtrycka det utsatta folket. Genom att filmen närmar sig verkligheten i detaljarbetet, blir den bakgrunden alltför osannolik för att fungera. Det är ett stort misstag att försöka inkorporera en politiserad realism i en serieactionfilm.

2. Natalie Portman gör den kvinnliga huvudrollen som den timida revolutionsaspiranten Evey med allt annat än ackuratess. Timingen i replikerna brister stundtals och hennes brittiska uttal är så genomuselt att man undrar hur filmproduktionen resonerade när de släppte igenom det. Det är först mot slutet av filmen som hon lyckas hitta ett passande temperament för sin karaktär, men då är det för sent.

3. V (Hugo Weaving) är en superhjälte utan karisma eftersom han bär en icke-elastisk ansiktsmask genom hela filmen. Hans mun och ögon är således satta ur spel. Kvar att arbeta med finns en röst som på ett raffinerat men lite överdrivet sätt skenar iväg i en böljande kavalkad av betonade vokaler och konsonanter. Weaving är känd som Agent Smith i The Matrix, Elrond i Sagan om ringen-filmerna och inte minst som röstskådespelare i bland annat Babe och Happy Feet. Självfallet har han en vacker röst, men här blir det uteblivna minspelet en blytung börda att bära. Till och med Björne har mer utstrålning än V och då är det illa.

4. Det är svårt att bli klok på varför filmskaparna har lagt så mycket energi på att försöka förklara och motivera varför terrorbombningar skulle vara vägen ut från ett diktatoriskt förtryck. Om det hade varit en självklar tankegång som alla ställde upp på, då hade väl inte förklaringarna behövts? Kanske insåg man att om det bara hade fått ske utan diskussion, då hade det moraliska alibit blivit kraftigt försvagat.

Trots dessa ganska påtagliga brister blir man enormt underhållen av filmens visuella kvaliteter. TV-mediet skildras dessutom trovärdigt roande och inte utan vissa satiriska poänger med eko av The Dark Knight Returns. På berättarnivå rycks man med i polisupplägget där vi får följa en klassisk filmkaraktär, den idealistiske men trötte polismannen i övre medelåldern som tack vare sin stora rutin skaffat sig en inre känsla för hur saker och ting hör ihop. Det känns som den perfekta rollen för en stabil Stephen Rea.

Regissör James McTeigue har fått en god inskolning till sitt yrke genom att agera regiassistent åt bland andra George Lucas och bröderna Wachowski. Regin är säker, fylld av självförtroende och det är inte hans fel att manuset har sina brister. Däremot får han bakläxa för att ha släppt igenom Natalie Portmans slarviga spel och katastrofala uttal. Allt som allt är V for Vendetta, trots ett högt underhållningsvärde, en bit ifrån att vara en riktigt bra film. Det hade krävts ett par drastiska förändringar i manus för att kunna ändra på den saken. Betyg: 6.

James Mason-vecka!

För att piffa upp mitt filmtittande en smula har jag bestämt mig för att ha speciella temaveckor. Det innebär att jag under en veckas tid ser filmer inom ett visst område, t.ex. verk av en viss regissör, med en speciell skådespelare eller kanske filmer från ett visst land eller årtal. Möjligheterna är enorma!

I morgon sätter jag igång med att ha en James Mason-vecka! Mason är mannen med den förtrollande rösten, en mycket skicklig skådespelare. Följande filmer ur min samling står då på programmet:

Odd Man Out (1947) av Carol Reed

Bigger Than Life (1956) av Nicholas Ray

North by Northwest (1959) av Alfred Hitchcock

Lolita (1962) av Stanley Kubrick

The Deadly Affair (1966) av Sidney Lumet

Cross of Iron (1977) av Sam Peckinpah

Recensionerna publiceras som vanligt på bloggen efterhand. Det här kommer bli skoj!

PS. Jag har fortfarande fyra recensioner kvar att skriva av veckans filmer.

DVD: City Lights (1931)

Charlie Chaplins City Lights är en film som alltid placerar sig högt upp på listorna när de bästa filmerna någonsin ska utses. På den utmärkta hemsidan TPSDT ligger den exempelvis för närvarande på en fin 21:a plats. Men är filmen verkligen en av de bästa filmerna som någonsin gjorts? Svaret är enkelt: nej.

Filmen är en lättsam kortare stadsodyssé där filmens huvudkaraktär, luffaren (Chaplin), försätter sig själv i en mängd mer eller mindre komiska situationer. En grundintrig handlar om hans vänskap med en rik alkoholiserad man som han räddar från att ta självmord. Mannen tackar honom med eftertryck, bara för att ha glömt allting dagen efter. Men när han får dricka lite blir de vänner igen och så upprepas scenariot. Fast mest berömd är annars den fjäderlätta romantiska intrigen där luffaren blir förälskad i en blind blond blomsterförsäljerska.

City Lights har en mängd väldigt roliga scener, komiska pärlor där upprepningens och förväxlingens humor används med gott resultat. Men det finns också scener som inte når ända fram, vilket kanske är en följd av de förväntningar som byggs upp: varje scen måste vara rolig.

Naturligtvis är det också meningen att huvudkaraktären i sig själv – utseendet, gångstilen, klantigheten – ska fungera humoristiskt. Och det gör han ju oftast. Men emellanåt känns hela konceptet som ett utstuderat manér och illusionen bryts med en knall. 87 minuters pingvingång, ofta med tillhörande manisk snabbspolning, tar sannerligen på krafterna.

Rent tekniskt är det en film utan tal (bortsett från öppningsscenens underliga Kalle Anka-snackande), men med svängig musik skriven av Chaplin själv. Även ljudeffekter används på ett komiskt vis i vissa scener, som t.ex. när luffaren råkar svälja en visselpipa. Filmens alternativa titel har tillägget: A Comedy Romance in Pantomime. Och det är kanske det bästa sättet att beskriva en överskattad, dramatiskt lättviktig men komiskt kompetent underhållningsfilm. Betyg: 7.

DVD: Touching the Void (2003)

Dagen innan jag såg Kevin Macdonalds dramadokumentär Touching the void kollade jag på en överlevnadsdokumentär på dansk TV. Från det programmet lärde jag mig att det framförallt är tre faktorer som spelar in för att man ska överleva under svåra förhållanden: 1.Överlevnadsegenskaper – kunskapen om och viljan att överleva; 2. Förmågan att hålla igång hjärnan för att därigenom kunna fatta de rätta besluten; 3. Tur. Oavsett kunskap, vilja och antal rätt fattade beslut - utan tur riskerar du att dö.

Allt detta stämmer in på Simon Yates och Joe Simpson, två unga ambitiösa brittiska bergsklättrare som 1985 bestämde sig för att försöka bestiga en aldrig tidigare bestigen bergstopp i den peruanska delen av Anderna. Flera misslyckade försök att ta sig upp på mytomspunna Siula Grande hade gjorts tidigare och kanske var det drömmen om att för evigt få skriva in sig i bergs-
klättringens historieböcker som fick dem att anta den svåra utmaningen.

Vägen upp mot toppen går förvånansvärt bra. De stöter visserligen på en del mindre problem, men det är sådant som de kan hantera tillsammans. (Det gäller att lita fullständigt på sin kollega; ett felsteg och båda är kokta.) Efter storartad klättring är de uppe på toppen. Där får vi ta del av olycksbådande och ödesmättad statistik: 80 procent av olyckorna vid bergsklättring sker vid nedstigningen. Och som ni säkert redan insett av det inledande stycket, så kommer det uppstå allvarliga problem, problem som försätter dem båda i direkt livsfara…

Filmens manus är taget rakt av från Joe Simpsons bok om händelserna på berget. Han och Simon sitter i en studio och berättar allt, från början till slut, medan vi får följa en gedigen rekonstruktion av vad som skedde. Det görs med hjälp av två andra skådespelare, ett koncept som faktiskt fungerar riktigt bra. Ibland kan jag dock sakna vissa detaljer, t.ex. uppgifter om temperatur, födointag och positionering, men det är naturligtvis svårt att minnas precis allting.

Touching the Void är en film där ljudet spelar en större roll än de vackert fotograferade bilderna. Dels är det berättarrösternas inflytande på allt som händer, dels är det ett effektljud som omedelbart säger något om isens beskaffenhet (knarrande, skrikande, viskande is), om snömassors rörelse och om vindstyrkan. Dessutom får låten Brown girl in the ring med Boney M en framträdande tragikomisk position vid ett särskilt utsatt tillfälle.

Filmens motto är att ju närmare du är döden, desto mer inser du att du lever. The closer you are to death. The more you realize you are alive. Det är ett motto som nog ingen vill verifiera personligen, men som ändå kan accepteras som allmängiltig sanning. Ja, för genom en fascinerande autenticitet i berättandet ges en omvälvande, spännande och psykologiskt trovärdig bild av två unga människors överlevnadskamp i en av världens tuffaste terränger. Betyg: 8.

DVD: Family Plot (1976)

En mästare tar avsked med en film som enligt samtidens kritiker inte riktigt levde upp till alla de högt ställda förväntningarna. Fast man bör ju komma ihåg att Alfred Hitchcock föddes 1899(!) och därmed var på god väg mot 80-strecket när Family Plot spelades in. Vidare är en Hitchcock-film som inte når ända fram fortfarande betydligt bättre än det mesta som görs nuförtiden.

Family Plot börjar i ett onödigt sävligt tempo med en lång dialogdriven scen. Den scenen mynnar ut i att Blanche (Barbara Harris), en kvinna i spåbranschen, får i uppdrag att försöka hitta en sedan många år försvunnen man åt en gammal dam. Damen vill nämligen testamentera sitt arv (därav den svenska titeln Arvet) åt honom. Således måste Blanche och hennes lite specielle pojkvän George (Bruce Dern) agera hobbydetektiver.

Via en fantasifull övergång (en kvinna går över ett övergångsställe och kameran följer efter henne istället för bilen där Blanche och George åker), hamnar man mitt i en ny handling. Det rör sig om en ganska spännande kidnappningshistoria med dyrbara diamanter som lösensumma. Kidnapparna är ett begåvat par, juveleraren Adamson (William Devane) och hans tjej Fran (Karen Black). Genom en mängd förvecklingar närmar sig de två handlingarna varandra och slutligen brakar de samman på ett mycket raffinerat och roligt vis…

Family Plot kan ses på två sätt. Antingen ser man det som en spänningsfilm med komiska inslag, eller så ser man det som en komedi med spänningsinslag. Personligen ser jag det som en spänningsfilm med komiska inslag som successivt övergår till att bli en komedi med spänningsinslag. Allvaret luckras upp mer och mer när Hitchcock låter oss förstå att det här är en rolig film. Det märks t.ex. i en munter parafras på den berömda scenen i North by Northwest där en berusad Roger Thornhill ofrivilligt kör bil nerför en slingrande bergsväg. Kanske letade sig den scenen in här tack vare att filmerna har samma manusförfattare, Ernest Lehman.

Trots en längd på drygt två timmar blir det aldrig segt. Man vill ju få reda på hur pusslet ska läggas och hur det hela ska sluta. Skådespelarna bidrar till att hålla intresset uppe och då är det särskilt herrarna Devane och Dern som tar ut svängarna. Hitchcock kritiserades för att hans regi inte var lika handfast kontrollerande som vanligt, men det blir faktiskt ett grepp som passar filmens humoristiska, lätt svävande innehåll. Som avslutande kuriosa kan nämnas att den fina filmmusiken är signerad John Williams. Family Plot var ett av fyra kompositörsuppdrag som han lyckades klämma in mellan Jaws (1975) och Star Wars (1977). Betyg: 7.

DVD: Class of 1984 (1982)

Perry King är Andrew Norris, musikläraren, den ambitiösa vikarien, som kommer till en ökänd gymnasieskola för ett jobb. Han är orädd men också hetlevrad, en man med kort stubin som handlar först och tänker sen. Hans positiva egenskap är viljan att förändra. Där andra ser problem ser han stora möjligheter. En uppsättning av Tjajkovskijs 1812 ska eleverna på sikt kunna behärska.

Redan på lektion ett möter han sin motpart, Gänget. De är skolans stora problem och snart också hans alldeles egna lilla problem. Gängledaren, den begåvade överklasskillen Stegman (Timothy Van Patten), använder merparten av sina hjärnceller till att härska och styra sina lojala undersåtar till fullständig lydnad. Våld, vapen, droger och prostitution; rektor och övrig personal ser mellan fingrarna och vågar inte göra något. Men Mr Norris vågar och konflikten är ett faktum. Hur mycket blod ska spillas innan någon part går segrande ur duellen?

Class of 1984 hade premär 1982 och det märks tydligt på karaktärernas klädsel som lyser av det tidiga 80-talets modemässiga osmaklighet. Punkstilen är det som gäller och det tar några minuter innan man vant sig vid tanken att personer som klär sig så lustigt kan fungera som skräckinjagande tonårsrebeller. Dessutom finns det en nakenscen som aldrig någonsin hade kunnat finnas med i en motsvarande film idag, men som hörde till den tidens genretypiska drag.

Det som gör att filmen (trots en mängd tveksamheter) nästan fungerar, är dess vilja att köra sitt eget race och på så vis undvika den förväntade mallen. Van Patten - vilket härligt namn på en skådis! - gör en minnesvärd insats som den störde Stegman och Perry King hanterar sin roll bättre än Mr Norris hanterar sin ilska. Den eskalerande våldsspiralen i ultravåldets skepnad bjuder på en och annan morbid överraskning som i sin tur väcker en latent perverterad djurisk instinkt hos den chockade men motvilligt roade åskådaren. Betyg: 5.

DVD: En kärlekshistoria (1970)

Svensk sommar med tillhörande sömnigt sommarlov råder i Roy Anderssons fantastiska debutfilm En kärlekshistoria. Det är en episodiskt berättad skapelse som består av två olika teman som löper parallellt med varandra för att med jämna mellanrum gå ihop och skapa enhet. Det ena temat är just titelns ungdomliga kärlekshistoria mellan tonåringarna Pär och Annika, medan det andra temat exponerar föräldragenerationens inte helt lyckliga livssituation som del av en konsumerande medelklass.

Som regissör har Roy Andersson senare i sin karriär visat prov på ett nästintill vansinnigt mod, en attityd som bland annat resulterade i den unikt annorlunda Sånger från andra våningen . En del av det modet kommer till uttryck här i hans förkärlek för att låta en scen dröja sig kvar hos åskådarna några sekunder längre än vad regihandboken förespråkar. Det ger en alldeles unik poetisk känsla som tillsammans med allt annat bra bidrar till att göra filmen till ett mästerverk som står sig väl även i internationell konkurrens.

Kärleken tänds kanske inte vid första ögonkastet, men intresset fångas i försiktiga blickar över axlar och huvuden i kön där på caféet vid sjukhemmet. Pär upptäcker Annika och Annika upptäcker Pär och sedan kan de inte låta bli att fortsätta kika åt den andres håll. Dessa pirrande ögonblick hör till filmens estetiska höjdpunkter, mycket tack vare Jörgen Perssons (Elvira Madigan, Den enfaldige mördaren, Mitt liv som hund) så naturligt vackra foto.

De båda huvudkaraktärerna bör presenteras. Pär (Rolf Sohlman) är 15, har moped, begynnande lejonman och ett stort vägvinnande leende. Han och hans kompisar har just förstått att om man ska få tjejer då gäller det bara att vara lite hård. Annika (Ann-Sofie Kylin) är en blond skönhet i blomning, snart 14 och ofta eftertänksamt drömmande med en blick som värmer upp. Båda röker som borstbindare och mopedgänget använder inte hjälm. Det är därför troligt att varken Socialstyrelsen eller Vägverket låtit välsigna filmen.

I ett varmt Stockholm genomgår de kärlekens första faser, från euforiska omfamningar till obegripliga missförstånd och generande sugmärken. Långsamt hittar de rätt, mognar tillsammans, finner vänskapen. Kylin och Sohlman har fått precis den regi som nutidens unga skådespelare tyvärr ofta får vara utan. Resultatet är häpnadsväckande bra med ett känslospel som ömsom dämpas, ömsom förstärks av Björn Isfälts precist melodiösa musik.

En kärlekshistoria är också något väldigt svenskt, kanske tydligast manifesterat av att kärleksparet äter APK-limpa med prickig korv och så klart kräftskivan med all sin fuktiga ångest som rent bildligt sveper in landskapet i en klassisk augustidimma. Filmen innehåller dessutom en däst dos av den svenska avundsjukan som kommer till uttryck i de vuxnas statusjämförande samt några droppar av längtan till sydliga breddgrader. Fast charmigast är nog ändå att den traditionella inhägnade grusplanen (långt innan konstgräset tog över) får stå som värd för en av filmhistoriens mest gripande scener.

Mot slutet grips man dock av den smärtsamma insikten om att den oskuldsfulla romantiska kärleken inte varar för evigt. Pär och Annika kommer också att bli vuxna en dag och drabbas av vuxenhetens sorgliga slentrianmässiga tristess. Men för tillfället kan ingen nå dem. De lever i frihet, i kärlekens svindlande nu och de är lyckliga tillsammans, de är ett. Betyg: 10.

Jubileum: 50 recensioner skrivna!

När jag nu till min förtjusning upptäckt att Torn Curtain var min femtionde publicerade filmrecension på bloggen, är det självfallet på sin plats att presentera de filmer som fått betyg 9 och 10. Jag väljer att göra det som en liten rankinglista där betyget står inom parentes efter filmtiteln. Detta är 10 filmer som jag kan rekommendera av hela mitt hjärta. Klicka på titeln och läs recensionen om ni råkat missa den.

1. Charles Laugtons The Night of the Hunter (10)

2. Pedro Almodóvars Volver (10)

3. Martin Scorseses The Last Temptation of Christ (9)

4. Claude Chabrols La Cérémonie (9)

5. Billy Wilders Sunset Boulevard (9)

6. Robert Bressons A Man Escaped (9)

7. Rubin och Shapiros Murderball (9)

8. James Mangolds Walk the Line (9)

9. Diane Kurys Coup de foudre (9)

10. Carl Theodor Dreyers Ordet (9)

Tack till alla som bemödat sig om att läsa någon eller några recensioner sedan bloggen startades i slutet av februari!

DVD: Torn Curtain (1966)

Torn Curtain är en av Alfred Hitchcocks mest underskattade filmer, ett fiasko hos samtidens kritiker men en kommersiell succé tack vare stjärnorna Paul Newman och Julie Andrews. När man läser nutida DVD-recensioner av filmen slås man av hur många som hakar upp sig på små detaljer, nästan som om de bestämt sig för att såga filmen redan innan de började se den. Och visst, några mindre problem finns, t.ex. en tokigt överspelande Lila Kedrova, men det är ingenting som påverkar helheten.

Filmen är en spionthriller med distinkt Le Carré-stämning som utspelar sig under det kalla krigets allra kyligaste dagar (inte bara i öppningssekvensen). Inledningsvis fångar Hitchock snabbt åskådarens intresse genom att börja berätta en historia där man tror att ett visst händelseförlopp ska följa, bara för att sedan byta riktning helt. Det är djärvt och effektivt. Men exakt vad som ska hända mår man här bäst av att inte veta på förhand.

I huvudrollen spelar Newman en amerikansk professor i kärnfysik och han gör det bra. Han gestaltar en inte helt sympatisk och framförallt inte särskilt imponerande hjälte, men vad kan man egentligen förvänta sig av en professor? Hans uttryckslösa spel och stela kroppspråk passar karaktären och känns inte alls som något problem. Andrews får däremot kämpa för att rädda en karaktär (professorns flickvän) som inte tillåts ta del i skeendet i särskilt stor utsträckning förrän i sista tredjedelen.

Det som fungerar bäst i Torn Curtain är spänningen som konstant ligger på en magpirrande nivå. Det finns också några klassiska Hitchcock-ögonblick som ger mervärde till upplevelsen. Mest uppmärksammad är en lång och mycket obehaglig mordscen där John Addisons entusiastiska musik utelämnas helt för att stärka realismen. Bara den scenen är anledning nog att se en film som är betydligt bättre än sitt rykte. Betyg: 7.

DVD: Luci del varietà (1950)

Luci del varietà är regilegendaren Federico Fellinis filmdebut, även om han här fick dela på ansvaret med Alberto Lattuada. Den handlar om en ambulerande samling varietéartister, underhållare av skiftande kvalitet som blandar sång, dans och trolleri i en trivsam mix. Filmens centralgestalt är den unga skönheten Liliana (Carla Del Poggio) som envist erbjuder sina tjänster till varietéartisternas chef Checco (Peppino De Filippo). Efter viss tvekan blir hon antagen, gör succé och rubbar gruppens maktbalans. Ingenting kommer längre att bli som det var förut...

Det är en film fylld av skruvade karaktärer som dessvärre inte riktigt hinner utvecklas fullt ut; det är komiskt gångbart, men lite väl enkelspårigt. De många showinslagen är dock stilfullt arrangerade och Del Poggios långa bara ben exponeras maximalt. Därutöver ligger behållningen i att man lyckas fånga nattens mångfacetterade drömska stämning, ett smakprov av det som Fellini skulle prestera senare i sin karriär. Luci de varieta är en flyktigt berättad historia som utan att lämna några djupare spår efter sig ändå levererar på ett trivsamt puttrande plan. Betyg: 6.

DVD: Förortsungar (2006)

Musikaldramat Förortsungar (en politiskt korrekt uppdatering av 1974 års Rännstensungar) utsågs till Sveriges bästa film 2006. Den fick även Guldbaggar i kategorierna regi, manus, filmmusik och bästa manliga biroll. Utan att överdriva måste detta vara det ultimata beviset för den kris som den svenska filmen faktiskt befunnit sig i under flera år. Det handlar framförallt om en osannolikt usel förmåga att på alla nivåer värdera kvalitet. Dessutom gör kritikerna sitt bästa för att dölja krisen genom att ge undermåliga svenska filmer överbetyg om och om igen.

Förortsungar är ingen bra film, men den börjar åtminstone helt okej. Trots övriga brister finns det en grundstory som engagerar en stund. Den handlar om den nioåriga flyktingflickan Armina (Beylula Kidane Adgoy) som tillsammans med sin morfar flyttar in till hårdrockaren Johan (Gustaf Skarsgård) i sin flykt undan avvisning. De finner sig ganska väl tillrätta ända tills morfadern får hjärtproblem och avlider. Plötsligt står Johan inför sitt livs hitintills svåraste beslut. Ska han satsa på rockkarriären eller ta hand om en nioårig flicka?

Precis som titeln indikerar utspelar sig filmen i en av Stockholms förorter, symboliserat av gulmålade balkonger och tungt gråa fasader. Men vad får man egentligen lära sig om uppväxtvillkoren för förortens ungar? Inte mycket. Det är istället två irriterande klichéer till karaktärer som tydligast ska understryka själva Förorten: dels är det Sanna Ekmans rabiata rassemorsa i raggarförpackning, dels den etniskt stereotypiserade finske alkoholmissbrukaren Pecka. Man sitter och hoppas att få slippa höra dem ta ton, men det är en förhoppning som tyvärr inte infrias.

Förorten är också en farlig plats där fjantiga kriminella sluskar gömmer stöldgods i källarförråd under tiden som fem (barn) löser en gåta. Denna del av intrigen finns med som komiskt tomma berättartekniska koner som pliktskyldigt måste rundas för att man ska komma varvet runt och få sin åskådarpoäng i protokollet. I övrigt är förorten precis som vilket annat ställe på jorden; barnen busar, leker och är som barn är mest.

För att vara en musikal är det ovanligt oinspirerat på sångfronten. Den enda musikaliska kreationen som faktiskt får taket att lyfta lite grann är en rytmisk trumkavalkad i ett storkök, men det beror förmodligen på att den dryga minuten långa snutten saknar sång. Musikalinslagen i övrigt matchar betongen.

Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson har gjort en spretig film som starkt påminner om en utdragen IKEA-reklam – en ytlig skildring av en tryggt polerad och tom värld. Detta förstärks så klart av att charmtrollet Embla Hjulström - Mirre i filmen och en av få ljusglimtar - även blivit en profil i ett antal reklamfilmer för just IKEA. Tillsammans med Kidane Adgoy överglänser hon Jennifer Brown (snygg socialarbetare) och Skarsgård som båda gör acceptabla om än aningen stela insatser. För att få upp filmen på en högre nivå hade det behövts bättre manus, bättre sångnummer och bättre rollbesättning (helst utan Dogge Doggelito). Till sist en hälsning till Guldbaggejuryn och flera svenska kritiker: vad sysslar ni egentligen med? Betyg: 3.

DVD: I Confess (1953)

En sen kväll i Québec, ett kallblodigt mord och en mördare som biktar sig precis efter mordet. Den unge prästen Michael (Montgomery Clift) tar emot bikten och medan åskådarna genast vet vem mördaren är, famlar polisen länge i mörker. Problemet är att när Michael själv blir misstänkt för mordet, då hindrar tystnadsplikten honom från att agera. En invecklad härva med flera oväntade vändningar nystas upp. Kommer han att lyckas ta sig ur knipan?

I Confess är en spännande film som har den beundransvärda egenskapen att allt så småningom faller på plats. Är inte Montgomery Clift lite för snygg för att spela präst och hur ska de få ihop kärlekshistorien som vävs in i dramat? Mystiska detaljer förklaras och de få frågetecken som uppstår i inledningen rätas ut efterhand; inga lösa trådar lämnas kvar. Tänk om det alltid vore så!

Filmen är ett hantverk med stort H. Regissör Hitchcock har givetvis bra grundförutsättningar tack vare ett kittlande manus och habila skådespelare (Anne Baxter och Clift), men det är hans tydliga linje i berättandet som tillsammans med en lyckad personregi ger de skrivna orden liv. Till det kan läggas en formmässig perfektion med innovativa kameravinklar och ett uttrycksfullt foto. I Confess är en av mästarens halvt bortglömda filmer, men ett typexempel på hans unika förmåga att förädla det som är bra. Betyg: 8.

DVD: A Man Escaped (1956)

Att rymma, fly fångenskapen, lämna instängdheten, bli fri. Det är en inneboende, ofta insomnad, passivt slumrande instinkt som finns inom oss alla. Hos vissa är känslan omedelbar, stark, drabbande, medan andra gömmer den djupt in i sitt undermedvetna.

Robert Bressons A Man Escaped (originalets titel är Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut) utspelar sig i ett tyskt fångläger i Lyon, 1943. I händelsernas centrum finns löjtnant Fontaine (François Leterrier), fänglsad i väntan på dom och förmodad avrättning. Redan i inledningsscenen, när han försöker fly från en fångtransport, förstår vi hur starkt hans behov av frihet är. Och väl inne i fängelset börjar han genast planera sin rymning, oförmögen att hantera instängdheten och det förväntade tragiska som komma skall.

Det är en film som präglas av extrem realism. Fängeletristessens långsamma liv, de meningslösa men socialt viktiga rutinerna, kommunikationen med knackningar och hemliga lappar; allt lyfts fram. Det finns inga specialeffekter och det våld som förekommer sker ofta utanför bilden. Genom huvudkaraktärens intensiva blick, fylld av en passionerad längtan bort, leds åskådarna in i hans psyke och får på så vis en närgånget subjektiv upplevelse av händelseförloppet.

Denna känsla förstärks av Leterriers mjuka berättarröst som med ett sparsmakat och mycket exakt språk delger oss rymnings-
planerna in i minsta detalj. Inget ord sägs i onödan; det är kort och koncist. Vår hjälte är för övrigt också en mycket kreativ person med en enorm talang för att hitta finurliga tekniska lösningar på svårlösta problem. Dessutom har han modet, viljan, envisheten och – viktigast av allt – tålamodet. För att undgå upptäckt måste han ju arbeta långsamt och se till att sopa igen spåren efter sig.

Det svartvita fotot har en funktionell elegans där ljud och bild förenas i förnuftigt samförstånd. Tystnaden dominerar ljudbilden men några gånger avbryts den för ett återkommande kort utdrag ur en mässa av Mozart. Upprepningens dramaturgi förstärker effekten. Men i övrigt är det de små ljuden som får ta stor plats, ljuden av en man som försöker fly från sin fängelsecell, ljudet av en vässad sked som skrapar mot celldörren... Betyg: 9.

DVD: Casino Royale (2006)

Bondfilmen har blivit en av vår tids mest etablerade nöjesfenomen. Det enkla hjältekonceptet har bankats in under snart 45 års tid med följden att 007 är ett nummer alla känner igen. Tryggheten ligger i att vissa moment upprepas; snärtiga repliker, bedårande kvinnor, högteknologiska prylar, fräsiga bilar och karismatiska bovar.

Detta gäller också för Martin Campbells Casino Royale, men det finns även ett antal nyheter, detaljer som mer än någonsin är en spegling av samtiden:

1. Temat med internationell terrorism förankras i någon slags politisk semirealism.

2. Mobiltelefonen erövrar manus och får mer utrymme i filmen än Felix Leiter från CIA.

3. En IT-anpassad Bond penetrerar ogenomträngliga servrar och tar sig in i sin chefs dator.

4. Pokertrenden fortsätter.

5. En moderniserad Bondbrud: mindre hud – mer hjärna.

6. Reseguideformatet: Uganda, Madagaskar, Florida, Bahamas, London, Montenegro, Venedig etc.

En mindre lyckad nyhet som måste ifrågasättas är valet av tortyrmetod till den obligatoriska ”fienden torterar Bond”-scenen. Förr i tiden var det ofta en hänganordning där en fastlåst Bond långsamt sänktes mot vattnet där pirayor, hajar, alligatorer eller krokodiler ivrigt inväntade ett brittiskt skrovmål. I Casino Royale är det istället en rå variant av pungkross med rep som bara är äcklig. Det var nog bättre förr...

En ny Bond introduceras också. Daniel Craig är 85 procent hårding, 15 procent mjukis. Utseendemässigt är han en korsning mellan Markus Allbäck och en av Dressmangubbarna, fast tio år tidigare så att säga. Aldrig har vår hjälte varit så muskulös och vältrimmad rent fysiskt; han springer snabbare, slåss hårdare och utstrålar överlag mer farlighet. Att sedan rösten emellanåt låter som American Idols brittiske jurymedlem Simon är enbart kuriosa i sammanhanget. Craig sköter sig på det hela taget mycket bra, men han saknar den busiga glimten i ögat som Connery, Moore och Brosnan hade.

Nu är det kanske någon som undrar vad tusan filmen handlar om och då säger jag att den är precis som en vanlig Bond-film med en inledande hisnande actionsekvens som sedan ligger till grund för den fortsatta storyn. Ganska snart hittar Bond en huvudfiende att bekämpa i form av den pokerälskande vattenkammade terrorbankiren Le Chiffre. Det är en skurk som fungerar mycket tack vare en subtil Mads Mikkelsen.

James Bond får en samarbetspartner, den vackra Vesper Lynd (Eva Green), och tillsammans löser de problem och hittar personkemin. Tyvärr blir det alldeles för mycket kemi och gullande för att man ska kunna känna sig helt avslappnad. Bond får ju inte bli kär på riktigt i någon, men här lullar han runt i 15 minuter som en avsomnad Casanova i scener som gränsar till kärlekspekoral.

Casino Royale är för lång med sina 144 minuter. Den genomsnittliga Bondfilmen är 125 minuter lång (ja, jag har räknat) och om man tar bort kärlekskvarten hamnar man nästan där. Men det är dumt att gnälla för mycket när filmen är så spännande, David Arnolds musik så bra och actionsekvenserna så skickligt konstruerade. Casino Royale är inte någon perfekt film, men som underhållning betraktat är den ganska perfekt. Betyg: 7.

Filmstudion: SherryBaby (2006)

När SherryBaby börjar har Sherry Swanson (Maggie Gyllenhaal) just blivit frisläppt från fängelset. Hon är 23-27 år ung, före detta missbrukare och frigivningen är villkorlig. Detta innebär att hon regelbundet måste träffa en kontaktperson och lämna urinprov för att bevisa att hon är drogfri (annars åker hon in igen). Hennes stora mål är att på sikt kunna få ta hand om sin lilla dotter Alexis (ljuvligt spelad av Ryan Simpkins), som i flera års tid bott hos Sherrys bror Bobby (Brad William Henke) och hans hustru Lynette (Bridget Barkan). Sherry har alltså ett mål som hon vill uppnå, men är det verkligen det bästa för dottern?

Laurie Collyers film, som visuellt ligger nära en film som Boys Don't Cry, är en naket närgången studie av en människa på samhällets botten. Det finns en planlöshet i filmens berättande som överensstämmer med huvudkaraktärens splittrade tillstånd. Sherry Swanson kämpar dels mot begäret efter droger, dels mot samhällets negativa inställning till en kvinna som suttit i fängelse. Hon har en skev självbild, klär sig påfallande utmanande och förmår inte sätta rimliga gränser. Att utföra en sexuell handling för att få ett jobb faller sig naturligt, även om hon innerst inne inte tycker om det. Desperation kan få en trasig människa att göra vad som helst.

Men SherryBaby är också en viktig film som tar upp dilemmat när två olika rättigheter krockar med varandra. En mamma har naturligtvis rätt att träffa sin biologiska dotter samtidigt som dottern har rätt att få en trygg och kärleksfull uppväxt. Sherry gör allt för att skärpa till sig. Hon försöker leva upp till bilden av en bra mamma för att därigenom vinna sin dotters förtroende. Den nya situationen gör dessvärre dottern förvirrad samtidigt som fosterföräldrarna inte fullt ut litar på Sherry. Dessa bräckliga familjescener träffar hårt i magen med sin besvärande uppriktighet och utgör filmens dramatiska höjdpunkter.

Och just i en sådan familjescen erbjuds en möjlig förklaring till varför Sherrys liv spårat ur: hennes egen far erbjuder "tröst" på ett onaturligt vis. Det kan därför tyckas paradoxalt att hon dras till Dean (Danny Trejo), en religiös indian i sin fars ålder och med samma bakgrund som henne själv fast med 30 kg mer muskler på kroppen. Från början tog han henne som vilket annat ligg som helst, men till sist blir han en trygghet i tillvaron, en stabil kille som faktiskt ställer upp och stöttar.

Maggie Gyllenhaal gör en modig insats i en komplicerad roll. Sherry Swanson är ingen rakt igenom sympatisk karaktär. Hennes omognad och självupptagenhet, samt hennes val att dra sig till fel sorts killar, är egenskaper som irriterar. Men det finns också en annan sida, spår av en godhjärtad personlighet som stundtals kommer fram, ett hopp för framtiden om hon bara klarar av att få ordning på sig själv. Gyllenhaal hittar de små nyansernas skådespeleri och med henne lyfter filmen. Betyg: 7.

Filmstudion: La Pianiste (2001)

Redan i öppningsscenen står det klart att den drygt 40-åriga Erika Kohut (Isabelle Huppert) inte lever något normalt liv. Hon bor fortfarande kvar hemma hos sin gamla vresiga mamma (Annie Girardot), en sträng mogen dam med ett starkt kontrollbehov. De sover till och med i samma rum, ja nästan i samma säng. Den totala bristen på frihet, instängdheten och moderns fysiska och psykiska misshandel framstår snabbt som möjliga förklaringar till Erikas underliga beteende.

De sexuellt laddade utsvävningarna är en viktig del av hennes liv; de blir fria stunder, andningshål i en kvävande tillvaro. Hon, professorn, den skickliga pianisten, yrkeskvinnan, agerar snuskhummer när hon konsumerar porr, luktar på använda runkpapper och smygtittar på ett par som har sex i en bil. Man kan säga att hon utmanar den kvinnliga sexuella normen genom att agera på ett sätt som allmänt brukar förknippas med avvikande män. Riktigt jobbigt blir det dock först när hon med ett rakblad anammar ett avancerat självskadebeteende i en gastkramande scen.

I denna till synes kaotiska privata tillvaro lyckas ändå Erika prestera i sin yrkesroll. Under en privat spelning fångas hon upp av en ung man. Walter Klemmer (Benoît Magimel) är sympatisk, vältalig, snygg och han kan spela piano. Hans intresse väcker något slumrande inom Erika, hon blir smickrad och samtidigt rädd. I takt med att hans förälskelse växer i styrka, kan ett brutalt kärleksdrama med tragiska undertoner ta sin början…

Michael Hanekes La Pianiste, baserad på Elfriede Jelineks roman, är en svår film att se på. Många scener är underliga i överkant och dessutom direkt obehagliga. Härmed är känsliga åskådare varnade. Den andra svårigheten består i huvudkaraktärens livssituation. Utan tvekan är Erika Kohut en person med en svår psykisk störning. Hon klarar inte av att hantera sina känslor på ett normalt sätt och emellanåt uppvisar hon en fullständig brist på empati. Denna hennes abstrakt galna personlighet bidrar till en svårighet att identifiera sig med karaktärens situation. Att det ändå lyckas – till viss del – beror helt och hållet på Isabelle Hupperts superba spel.

Haneke har fullständig kontroll över sin film. Han använder sig ofta av en kontrastverkan mellan ljust och mörkt, vitt och svart, som betonar karaktärernas dubbla roller. Magimels Walter är just en sådan psykologiskt intressant figur. Han är den romantiskt lagda unga mannen som inte vet var kärlekens gränser går. Slutligen förmår han inte längre se skillnad på Erikas verkliga önskningar och det som bara är hennes snedvridna fantasier. Och genom denna känslomässiga kapitulation tar han oundvikligen på sig en manlighetsnorm som är förtryckande.

Le Pianiste är en film som är svår, tung och obehaglig, men också oerhört intressant genom sin förmåga att ställa frågor. På så vis utmanas åskådare till det yttersta; tålamodet sätts på prov när normer bryts ner och sedan byggs upp igen i en annan form. Som en tunn hinna ligger dessutom Schuberts skönklingande musik över filmen. Det blir en estetiskt tilltalande ironisk knorr när man vet hur mörkt och trasigt det är i Erika Kohuts inre. Betyg: 8.

DVD: Bullitt (1968)

Frank Bullitt (Steve McQueen) är en polis som – hör och häpna – varken är skrikig, rå eller överdrivet hänsynslös. Med sin lugna framtoning framstår han som en polisfilmernas mjukis. Studerar man honom närmare inser man dock att det bara är det första intrycket som narras. Hårdheten finns definitivt där, i den bistra blicken och det strama stenansiktet. Det råder ingen tvekan om att han kan vara tuff om han vill, det är den signalen han sänder ut.

Filmens grundintrig gäller ett specialuppdrag som tilldelas Bullitt. En person som snart ska vittna i ett större mål måste skyddas till varje pris, men komplikationer uppstår och Frank Bullitt angrips från många olika håll. Det är en invecklad historia med en del lösa trådar och logiska luckor. Dessutom finns några polisiära konstigheter som egentligen inte kan förklaras. Men dessa tveksamheter kompenseras av att filmen lyckas vara spännande mest hela tiden.

Det finns två särskilt lyckade ingredienser i Bullitt. Dels är det Lalo Schifrins funkiga musik som två år för tidigt vibrerar av frän 70-talspuls och dels är det filmens finurliga utnyttjande av geografin i form av staden San Francisco. Det sistnämnda märks tydligast i den berömda biljakten där bland annat stadens höjdskillnader kommer till sin fulla rätt.

Steve McQueen är stabil i huvudrollen utan att för den skull glänsa. Det finns inget större djup att tala om. I ett försök att tillföra en mänsklig dimension har manusförfattarna skrivit in en flickvän som spelas av Jacqueline Bisset. Hon bidrar tyvärr med absolut ingenting eftersom hennes repliker är så katastrofalt dåligt skrivna. Men istället för att stryka henne helt ur filmen (som vissa skribenter ansett vara rätt) borde man ha ansträngt sig för att skriva en bättre karaktär. Hennes medverkan påverkar dock inte filmen åt något håll; Bullitt är och förblir en genuint underhållande film. Betyg: 7.

FIlmstudion: Coup de foudre (1983)

I Diane Kurys Coup de foudre berättas historien om två kvinnors vänskap och växande ambitioner. Båda har hamnat i en liknande situation, fast förankrade i äktenskap med män som de aldrig riktigt älskat och med barn att ta hand om. I filmens inledning ges bakgrunden till hur de hamnade där.

Isabelle Huppert är Emma Weber som i en desperat åtgärd att undvika transport till Tyskland under andra världskriget ingår ett skenäktenskap med soldaten Michel (Guy Marchand). De flyr till norra Italien och skenäktenskapet omvandlas mentalt till ett riktigt äktenskap. Tio år senare är de föräldrar till två välmående döttrar.

Miou-Miou (ja, hon heter så!) är den vackra Madeleine. Samtidigt som Emma flyr till Italien ingår hon i revolutionära konstnärliga kretsar i 1942 års Frankrike. Tragiskt nog blir hennes stora kärlek skjuten och i den efterföljande sorgen träffar hon skådespelaren Costa (Jean-Pierre Bacri). Tio år senare är de gifta och har en son i ungefär samma ålder som Emmas döttrar.

Kvinnornas vägar korsas av en slump och vänskapen gror snabbt. Båda kvinnorna befinner sig i medelklassens kvinnofälla. Michel vill inte att Emma ska arbeta. Det är han som ska försörja familjen, hon får ta hand om hemmet. Madeleine, som skulpterar och målar, blir en förebild för Emma och tillsammans börjar de planera för att starta något eget, att förverkliga sig själva och sina drömmar. Men männen känner sig hotade av deras frigörelse och vägen mot ett bättre liv blir svår och krokig.

Coup de foudre är en familjefilm i den snäva bemärkelsen att familjen hela tiden är det sammanhållande kittet. Och vilka familjeskildringar det är! Hur lätt är det inte att förstå Emmas osäkerhet när Michel faktiskt är en sån himla bra och rolig pappa mot döttrarna, samtidigt som man till fullo förstår hennes längtan bort när han är kontrollerande, aggressiv och egoistisk. Det är härligt med en film där motsägelsefulla karaktärer får plats, en film där gott och ont är olika sidor av samma mynt och där människor är mänskliga med sina brister och förtjänster.

Ja, det är en film med starka karaktärer och ännu starkare känslor, vilket accentueras av Bernard Lutics mustiga foto och Luis Bacalovs lugnt tillbakalutade musik. Huppert och Miou-Miou är glimrande i huvudrollerna och förmår verkligen nå ut med sina ambivalenta drömmar till åskådarna. Men viktigast är kanske ändå Guy Marchands roll som Emmas splittrade man. Han ger liv åt en synnerligen dubbelbottnad karaktär som får representera den gamla mansrollen när kvinnornas nära relation (det finns vissa lesbiska undertoner) och växande yrkesmässiga ambitioner verkar hämmande på hans psyke.

Coup de fodre är en känslomässig resa genom tid och rum. Tempot skruvas ofta ner, scener får tid att utvecklas och publiken en chans att hinna reflektera över det som sker. Långsamheten blir en nödvändighet i en film som på ett mycket trovärdigt sätt skildrar kvinnornas slumrande uppvaknande i efterkrigstidens Frankrike. Betyg: 9.

Filmstudion: 8 femmes (2002)

Ibland när en nära vän ska se film hos mig, uppstår en alldeles speciell humoristisk situation. Jag börjar med att fråga vad vännen vill se och vännen svarar att han är osäker och inte riktigt kan bestämma sig. Då ber jag honom att åtminstone föreslå en genre; drama, thriller, rysare, eller kanske en komedi? En dramathrillerrysarkomedi blir bra, svarar vännen muntert.

Tanken är så klart att sådana filmer inte finns. Men det var innan jag sett Francois Ozons 8 femmes, en kriminalmusikal-
dramakomedi. Smaka på det igen: kriminalmusikaldramakomedi. Det är en häxblandning av sällan skådat slag. Musikaldelen smakar riktigt illa, kriminaldelen desto bättre, medan både dramat och komedin känns halvfärdigt halvhjärtat.

I grunden ligger en pjäs av Robert Thomas från 1960-talet som sedan Ozon bearbetat en smula. En man hittas en vintermorgon död i sin säng och hans åtta kvinnor (systern, hushållerskan, kokerskan, svägerskan, hustrun, de två döttrarna och mormor) blir genast misstänkta. Desvärre har det snöat ute under natten, telefonkabeln är avklippt, bilen startar inte och ingen kan således larma polisen. Det åtta kvinnorna tvingas lösa mysteriet tillsammans på klassiskt Agata Christie-vis och även om intrigen befläckas av teman som incest, horeri och löjlig lesbisk lek är det just den delen av filmen som faktiskt räddar ett godkänt betyg.

I 8 femmes har flera av Frankrikes största kvinnliga stjärnor strålat samman. Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart och Catherine Deneuve m.fl. tar ömsom ut varandra, ömsom spelar de över (särskilt Huppert). En pizza blir inte nödvändigtvis godare för att man öser på alla de finaste och godaste ingredienserna på samma gång. Att ensemblen vann en gemensam Silverbjörn vid filmfestivalen i Berlin framstår i efterhand som mycket märkligt.

Huvudproblemet med filmen är dock att musikalinslagen inte tillför någonting till berättelsen; i bästa fall får man veta någon obskyr obetydlig detalj om en karaktär. Fast vad spelar det för roll när låtarna är så tråkiga och inramningen pliktskyldigt stel. Musik och mode är 60-tal rakt igenom och det samlade resultatet blir medioker pretentiös kitsch, varken mer eller mindre. Betyg: 4.

DVD: Another Country (1984)

Another Country börjar med en svepande inflygning över ett drömlikt vattendrag. Samtidigt parallellklipps bilder på en taxi som kör genom Moskva. Musiken är gåtfull, bildernas skönhet stor; stämningen och närvaron i de första minuternas film väcker intresse. Vi förflyttas sedan in i ett rum där en äldre man ska bli intervjuad av en ung kvinna (hon satt i taxin). Det är tidigt 1980-tal och mannen minns sin ungdom på 1930-talet. Där och då skall han för första gången berätta om varför han gick över till den andra sidan, om varför han blev spion för Sovjetunionen. Det är en lovade upptakt.

Marek Kanievskas film är drygt 90 minuter lång. En timme efter den lyckade inledningen väntar man fortfarande på någon form av spionrelaterad berättelse, men man väntar dessvärre förgäves. När filmen slutar får man istället en mycket märklig och föga trovärdig förklaring till spionavhoppet, ett slut som bäst kan beskrivas som ett rejält antiklimax.

Den film som trots allt finns att beskåda är inte alls dålig, utan mest bara tråkig. Det handlar om livet på en engelsk prestigeskola för elitens gossar på 1930-talet. Spänningen ska förmodligen ligga i den av pennalism präglade maktkampen mellan den homosexuelle Guy (Rupert Everett) och hans överordnade mer heterobetonade skolkamrater. Det bjuds även på en hyfsat intressant inblick i alla de rutiner och traditioner som måste följas till varje pris.

För de romantiskt lagda finns en finstämd homosexuell kärlekshistoria och för de som vill se en ung Colin Firth (Love Actually) predika kommunismens förträfflighet, finns ett och annat smultron att plocka. Men för de som likt undertecknad förväntar sig någon sorts logisk beskrivning eller förklaring av hur och framförallt varför en ung man blir spion för Sovjet, återstår bara besvikelsens trötta tomhet. Betyg: 4.

Filmstudion: Saint-Cyr (2000)

Saint-Cyr är namnet på den institution för tämjande av den franska landsbygdens flickor som blev Madame de Maintenons (Isabelle Huppert), hustru till Louis XIV, hjärteprojekt. Dels handlar det om att ta kontrollen över flickornas språk, att få in dem i riksfranskans domän, dels om att påverka deras vilja och ambitioner, att göra dem redo att möta världen. Mot slutet kommer även religionen att spela en framträdande roll för deras fostran. Det är likväl ett elitistiskt projekt; flickorna är utvalda för sitt utseende, vilket regissör Patricia Mazuy inte är sen att utnyttja i otaliga närbilder.

Saint-Cyr är en osammanhängande film som enbart hålls ihop av själva vistelsen på institutionen, belägen i ett vackert slott. I centrum står två flickor, varav den ena tidigt utmärker sig som lite av en rebell. Detta är en film i filmen. Den andra filmen handlar om Madame de Maintenon och hur projektet påverkar henne. Försöken att väva samman dessa båda filmer är inte alltid helt lyckade: handlingen vacklar. Kanske borde man ha riktat fokus på enbart flickorna för att på så vis ha undvikit den fragmentisering som nu blivit filmens dominerande karaktärsdrag.

På ytan är Saint-Cyr välpolerad, kostymer och klänningar sitter som de ska, och snyggt ljussatt, ofta med levande ljus som i Stanley Kubricks Barry Lyndon. Det görs också flera försök att väva in ett naturromantiskt tema med framförallt hästar och spirande grönska. Ja, det är en film som vill lite för mycket utan att för den skull veta exakt vad den vill. Intrycket blir alltför splittrat. Nu är behållningen de två unga flickornas skådespeleri samt John Cales musik och då särskilt huvudtemat, fylld av en medryckande pulserande rytm. I övrigt får filmen symboliseras av Isabelle Hupperts insats: det är strikt, stramt, allvarligt och måttligt intressant. Betyg: 5.