My Name Is Albert Ayler (2005)

Hans namn är Albert Ayler och han var jazzmusiker. Men vem var han egentligen? Vad spelade han för musik och varför blev han så omtalad? Dessa frågor försöker Kasper Collin besvara i filmen My Name Is Albert Ayler.

Den biografiska dokumentärfilmen som genre tillförs dock inte mycket nytt av Collin. Överlag är han mycket formatbunden. Vänner, familjemedlemmar och tidigare bandmedlemmar uttalar sig om sin ärade kollega. Musik spelas och bilder visas upp. Aylers egna ord, hämtade från olika inspelningar under 1960-talet, berättar om vem han var och vad han spelar. De andra fyller i, bekräftar eller dementerar. Det är med andra ord som i vilken annan dokumentär som helst.

Vad får en svensk filmare att vilja göra en film om Albert Ayler? Förmodligen för att det finns en koppling till Sverige. Han kom hit och spelade i början av 60-talet, uppträdde på restauranger och knöt kontakter. Den svenska jazzkulturen lyfts fram och dåvarande svenska flickvännen kommer till tals. Berättelsen om när Ayler följde med och fick se midnattssolen broderas ut. Nog finns det stoff för en film alltid.

Men det finns två stora grundproblem som Collin inte lyckas lösa. A. Bildmaterialet räcker inte till för 78 minuter. Den vakne åskådaren irriteras av att samma bilder och sekvenser används upprepade gånger. Det är bilder från en bil som kör in i Cleveland, ett fotografi på en ung Albert med saxofon, två suddiga foton på Alberts mor samt en högkvalitativ bildsekvens från en spelning i Europa. När samma fotografi zoomas in för fjärde gången är det plötsligt inte lika roligt längre.

B. Det andra problemet är kanske det mest fundamentala. Ayler spelade en sorts freestyle-jazz som mestadels handlar om att bara släppa loss utan att tänka på någon sorts allmän musikalitet. Således låter musiken för det mesta för jävligt. Det är en brutal jazz, ett skränigt oljud som alienerar lyssnaren. Naturligtvis har all musik ett värde, men det är lätt att förstå att folk buade när de hörde Ayler spela. Filmen lyckas aldrig överbrygga den här klyftan mellan åskådare och musik.

Resonemanget leder vidare till de tvivel som uppstår när man ska bilda sig en egen uppfattning om Ayler. Jag har svårt att få bilden av honom som en jazzlegend att stämma överens med de bilder jag har sett och den musik jag har hört. I filmen medverkar inga oberoende bedömare, bara folk som jobbat nära honom. Visst är han en excentrisk experimentmakare, men i övrigt finns inte så mycket mer. Det är bara när han tvingas rätta sig in i ledet som musiken överhuvudtaget går att lyssna på.

När My Name Is Albert Ayler når fram är det bilder och musik som drar åt samma håll. Filmen har också ett starkt känslosamt innehåll. Likt många andra musikrebeller dog Ayler alldeles för ung och Collin besöker hans gravplats tillsammans med pappan. Oavsett vem som besöker en grav är det alltid lätt att skapa starka scener med ett sådant berättargrepp.

Detta är en film som andas tv-produktion. Innehållet är intressant, men knappast värt att visas på bio. Regin är osäker, berättandet hyggligt men tveksamt. När eftertexterna rullar bekräftas mina fördomar. Collin hade assistans av en dramaturgisk rådgivare och det märks fast det inte borde göra det. Den debuterande regissören har gjort en film som haltar betänkligt. Dessutom tillhör 90 procent av all musik kategorin ”extremt svårlyssnat”. Sågverksjazz gör att filmen definitivt inte bör ses eller höras av ljudkänsliga individer. Betyg: 4.

DVD: Room at the Top (1959)

Joe Lampton (Laurence Harvey) är klipsk, dryg och oerhört målmedveten. Han vet vad han vill ha och skäms inte för att berätta det för arbetskamrater och nyfunna vänner. Susan Brown (Heather Sears), dotter till stadens starke man, är föremål för hans hastigt uppflammande passion. Han vill ha henne, men vill hon ha honom och – kanske viktigast av allt – vill hennes familj att hon ska ha honom?

Room at the Top är berättelsen om den fattiga pojken från landet som trotsar sitt arv och utbildar sig inom ekonomi. När läget är rätt flyttar han till en större fabriksstad, får ett jobb och blir kär i fel flicka. Den söta rikemansdottern har redan en fästman och den snygge arbetargrabben har inte lyckats dölja sitt ursprung. Han arbetar i motvind, men han arbetar i alla fall och försöker fånga henne samtidigt som hennes fästman inte är sen att påpeka Joes brister.

Vår huvudperson börjar i en teatergrupp för att komma närmare Susan, men istället träffar han på Alice Aisgill (Simone Signoret), en något äldre kvinna. Vänskap uppstår och utvecklas snabbt till mer. Alice är olyckligt gift och Joe blir hennes tillfälliga räddning. Men nu infinner sig ett stort problem och ett avgörande beslut måste fattas. Ska han välja Susan eller Alice? Och kan han verkligen få den kvinna som han väljer?

Jack Claytons prisbelönta film brukar i regel sorteras in som ett tidigt verk inom den diskbänksrealistiska brittiska dramagenren, något som inte känns helt bekvämt. Filmen fokuserar så mycket mer på känslor och relationer även om hjältens bakgrund ger ett uttalat klassperspektiv. Berättelsen är starkt färgad av underdogmentalitet och revanschtänkande. Joe vill ge igen, men det blir inte riktigt som han har tänkt sig. Den ungdomliga tron på Kärleken stöter på patrull i verkligheten.

Neil Patersons eminenta manus, baserat på en roman av John Braine, var med 1959 års mått mätt mycket vågat. Karaktärerna uttryckte sina innersta tankar om sex, kärlek och otrohet och den slående realismen fångas av ett rakt språk och trovärdiga miljöskildringar. Vidare förvaltas det skrivna säkert av Clayton som lyckas hitta en fungerande balans mellan ett poetiskt bildspråk och autentiskt skådespeleri.

Harvey, kanske mest känd för sin roll som programmerad mördare i The Manchurian Candidate, är mycket lyckad i huvudrollen och blir i mina ögon till en närmast mytisk man, en korsning av den unge Clint Eastwood och Ewan McGregor. Han plockar fram en framfusighet och kaxighet som har bäring i den fysiska kroppen. Den medfödda manligheten med lika delar muskler och charm firar ånyo stora triumfer. Förvisso kan karaktären upplevas som svår att ta till sig, men eftersom han förändras under filmens gång är detta inget större problem.

Allra bäst i ett mycket välspelat drama är dock Simone Signoret. Men hur bra hon än är på att förmedla känslor via röstens skiftningar är det ändå i de tysta ögonblicken som magin skapas. Signorets ögon uträttar mer i Room at the Top än många duktiga skådespelare gör på en hel film. De största aktörerna definieras ofta av en inbyggd förmåga att skapa någonting av ingenting, att göra tystnaden till en bästa vän och att erövra bilden. Detta fenomen, som brukar kallas närvaro, räckte hela vägen till en mycket välförtjänt Oscarsstatyett för Signoret. Betyg: 8.

DVD: Kids (1995)

Larry Clarks Kids är en realistisk provokation. Det är en film som skildrar ungdomar som faktiskt är unga och som beter sig oansvarigt och motbjudande. Den handlar om personer som på intet sätt är representativa för alla unga människor, men som är tillräckligt verkliga för att det ska göra riktigt ont att se dem behandla varandra illa.

Filmens första förgrundsgestalt är Telly (Leo Fitzpatrick), en tonårskille som har HIV utan att själv veta om det. Han är omogen, otrevlig och skryter om alla sina erövringar på tjejfronten. Hans taktik består av att snacka sig till sex genom att vara snäll och gullig mot unga oskulder, helst tjejer som just har kommit i puberteten.

Han umgås mest med en nerdrogad nolla som heter Casper (Justin Pierce). De båda grabbarna tillhör en extrem skejtkultur där droger, våld och småbrottslighet hör till vardagens små nöjen. Återigen är det en bild som garanterat inte är representativ för alla skejtare, men som ändå har tillräckligt mycket realism i sig för att vara trovärdig.

Filmens andra förgrundsgestalt är Jennie (Chloë Sevigny). Hon är en av Tellys tidigare tjejer och han tog hennes oskuld. Nu hänger hon med en kompis för att göra ett HIV-test och till hennes stora förvåning är det positivt. Uppgiven och desperat ger hon sig ut på en tröstlös jakt efter Telly…

Det värsta som finns är folk som sänker en film på moraliska grunder. Alla vet att ungdomar har sex. Enstaka 12-13 åringar har sex. Flickor kan bli utnyttjade och i extremfall också smittas av olika sjukdomar. Det har hänt förr, även i trygga Sverige.

Filmen visar upp flera exempel på ett taskigt (och ibland kriminellt) beteende. Telly är en player som snackar till sig sex och det är omoraliskt handlat av honom. Men det går faktiskt att säga nej. Att tjejerna i filmen inte klarar av att sätta gränser är problematiskt, men det är inget som man kan uppröra sig över alltför mycket. Det tragiska är inte handlingarna i sig, utan det faktum att Telly har HIV och således riskerar att smitta alla sina erövringar.

Det är inte vad filmen handlar om som är det viktiga, utan hur den visar upp handlingen. Nittonårige Harmony Korine har skrivit ett manus som är fräscht med mycket välskriven dialog. I en mustig tidig sekvens korsklipps det mellan ett killgäng och ett tjejgäng som snackar sex. Båda grupperna är ganska fula i mun, men tjejernas snack tycks åtminstone ha en viss förankring i verkligheten medan killarna svävar i det blå.

Ett stort frågetecken vad gäller realismen är hur Jennie behandlas när hon får beskedet om att hon är smittad av en dödlig sjukdom. Jag var helt säker på att även ett land som USA hade ett smittskyddsansvar där en smittad måste uppge vilka personer han/hon haft sex med för att på så vis kunna spåra smittan och förhindra vidare spridning. Nu släpps hon bara ut på gatan och det känns mycket märkligt.

Annars märks det verklighetstrogna tydligast genom frånvaron av föräldraansvar. Ungdomar som hamnat på glid i samhället, oavsett om de är slackers, skejtare eller rejvare, har ofta föräldrar som brister i ansvaret. I Tellys fall finns en desillusionerad mamma där hemma som inte fattar ett jota av vad sonen håller på med.

Larry Clark har kritiserats för att frossa i bilder på halvnakna tonåringar och visst kan man förstå kritiken. Ibland får kameran ett eget liv, blir regissörens egna ögon, som stannar till och ser något i tunnelbanan eller spanar in benen på en tjej. Det är förmodligen den subjektiva känslan som lätt tolkas som något gubbsjukt. Ja, Clark tycker om att filma unga människor, men gör det filmen sämre? Nej.

Detta är en svår film att se, men den som orkar ta sig igenom allt elände kan konstatera att skådespelarprestationerna är utmärkta. Tre av skådespelarna visar särskilt stor talang och samtliga tre har lyckats utmärkt med sina efterföljande karriärer. De tre är Rosario Dawson som spelar en av Tellys erövringar, samt Fitzpatrick och Sevigny i huvudrollerna. Kids är långt ifrån något mästerverk, men det är en sevärd om än något deprimerande film som skakar om och får en att reagera, känna, tänka. Betyg: 7.

Storm (2005)

Filmen börjar med att det blåser hård storm över Gotland. Katarina Sandströms tydliga nyhetsstämma berättar att många är döda och att stormen rör sig mot nordväst. Det kraftiga vindarna är på väg mot rikets huvudstad och Donny (Eric Ericson) tittar på teven och reflekterar över grannarna som har sex. Sedan hoppar han in i en taxi och tar sikte på någon passande nattklubb.

Donny Davidson kallas DD och är en så kallad innekille. Han jobbar på Nöjesguiden och trivs med att ge sig ut i Stockholms nattliv och spana in tjejer. Kärlek gillar han dock inte; där stoppas han av utebliven ytkänsel sedan barndomen. Denna defekt hindrar emellertid inte honom från att ägna sig åt minnesmasturbation där kvällens hetaste pudding memorerats i hjärnan. Livet han lever är till synes problemfritt. Han sitter där i taxin när...

…plötsligt den akrobatiska godhjärtade actionhjältinnan Lova (Eva Röse) studsar in i hans liv och motvilligt låter han sig sugas in i en semirealistisk fantasivärld. Han får en liten ask (eller kub rättare sagt) i sin hand och en order om att försvara den till varje pris från en massa skalliga typer ledda av en ond Jonas Karlsson. Det hela utvecklas gradvis till att bli en personlig resa i tid och rum där asken döljer ett bortträngt minne. Ska Donny lyckas öppna asken och samtidigt undkomma de onda?

Storm, skriven och regisserad av Måns Mårlind och Björn Stein, har ett hypermodernt berättande där ingen utvikning är för oväsentlig och allt är möjligt. Det är gränslöst, opålitligt och mycket lekfullt. Perspektivet förflyttas mellan olika berättarnivåer, från serietidning till datorspel och från verklighet till fantasi. Filmen är gjord med en ironisk blinkning, men det finns en hårfin gräns mellan att göra något med glimten i ögat och att vara tramsig, en gräns som tyvärr passeras med jämna mellanrum.

Eftersom filmen är samproducerad med Film i Väst har manusduon fått skriva in Vänersborg i handlingen och eftersom filmen är svensk har de fått skriva in ett samtidsmedvetet ångermotiv där en svensk man får mental smisk för sitt utnyttjande av en ung kvinna. Inte ens en film som Storm kan slå sig fri från den tematik av politisk korrekthet som länge präglat svensk film.

Jag retar mig på att farbror Freud fortfarande har en så stor makt över unga filmskapare. Om någon vuxen man ”har blivit kall” är det förmodligen så att det finns en förklaring i barndomen till varför det gick snett. En skäggig psykoanalytisk fadersgestalt bjuder på golfapplåder i psykiatrihimlen medan vi som genomskådat det hela bara kan sucka djupt och hoppas på en bättre morgondag.

Det har sagts att Storm är en film som man antingen älskar eller hatar, ett uttalande som jag anser vara fullständig gallimatias. De som har gett filmen högsta betyg bortser helt från filmens många brister och de som använt motorsågen bortser från alla dess förtjänster. Sanningen finns som vanligt precis mittemellan de båda ytterligheterna.

Mårlind och Stein har gett filmen en unik visuell aura. Deras vision ligger långt över det svenska genomsnittet och nära internationell toppklass. Det är tekniskt briljant med kreativa och välgjorda specialeffekter. Actionsekvenserna skiftar dock i kvalitet. Så fort det är någon som gör något enskilt – springer, hoppar, klättrar – är det högsta klass, men när det är fler än två som ska slåss tappar regissörerna kontrollen över skeendet. Istället för att tydligt visa vad som händer ersätter de överblicken med en snabb klippning.

Röse, Karlsson och Eriksson gör mycket bra ifrån sig så länge replikerna är bra, men så fort en stinkande rad letat sig in sänks de av skitlukten. Det tycks vara stört omöjligt att lyckas få det svenska språket att fungera som ett coolt actionspråk. Dessutom finns det patetiska klichéer i form av en huvudperson som uttrycker att han visst kan visa känslor, han gråter ju när han går på bio.

Storm skiftar stil lika ofta som Gwen Stefani byter scenkläder. Genrer som action, fantasy, rysare, komedi och drama har vävts ihop till en ganska unik freudiansk soppa där vuxen man med tveksam kvinnosyn ska rättas in i ledet genom självterapi. När den fungerar som allra bäst är den rolig, spännande, snygg och skrämmande, men när den inte gör det är den ganska trist.

Jag välkomnar filmens estetiska och idémässiga framsteg, men noterar samtidigt att alltför många kalkoningredienser letat sig in i manus. Bryr du dig inte om dåliga repliker och ett typiskt svenskanpassat politiskt korrekt innehåll? Då kommer du garanterat att älska den här filmen. Betyg: 5.

DVD: Atlantic City (1980)

Atlantic City är en märklig film som börjar med ett frågetecken. Citroninsmörjning blandas med reinkarnationsflum, men ändå sugs man långsamt in i historien och efter ett tag har frågetecknet blivit ett utropstecken. Detta håller i sig länge, men mot slutet tappar berättelsen fart och frågetecknet träder fram igen.

Atlantic City är också en stad i snabb förändring. Den håller på att rivas och byggas upp på nytt. Lukrativa casinon växer fram, skrotiga höghus med hyreslägenheter demoleras. I ett sådant rivfärdigt hus bor filmens två huvudpersoner, Lou Pascal (Burt Lancaster) och Sally Matthews (Susan Sarandon). Han är en gammal smågangster som tror att han en gång varit något stort; hon är en diversearbetande ung kvinna som utbildar sig till croupier och drömmer om Monte Carlo.

Deras vägar möts genom hennes (före detta) man, Dave (Robert Joy). Han anländer till Atlantic City tillsammans med sin nya flickvän (tillika Sallys syster!) Chrissie (Hollis McLaren) och ett paket knark som han stulit från maffian i Philadelphia. Dave stöter ihop med Lou och ber om hans hjälp med att sälja knarket. Samtidigt dyker drogernas rättmätiga ägare upp och försätter alla inblandade i livsfara. Lou försöker ta sig ur situationen, men lyckas bara dra in Sally i det hela…

Drogintrigen är inget stort motiv i filmen. Visst, det är en handling som för historien framåt, men framförallt är det en handling som för samman Lou med Sally. Hon är 35-40 år yngre än honom och han brukar kika på henne när hon smörjer in brösten med saft från nypressade citroner. Kanske är det kärlek i luften, kanske inte. Men det finns någon slags attraktion mellan dem i alla fall och det är den attraktionen som är filmens emotionella centrum.

Tyvärr har jag svårt att acceptera Lancaster som en hjälte. Han är helt enkelt för gammal för sin roll. Enligt födelseattesten är han 67 år i filmen, men hans karaktär ser ut att vara minst 75. Särskilt irriterande är att han beskrivs som den virile åldringen som lägrar den betydligt yngre Sarandon. Varför vill hon ha honom? Filmen är så säker på sin sak att den inte bryr sig om att ens försöka ställa den frågan.

Fransmannen Louis Malle regisserar med behärskning. Det finns några utmärkta actionscener som blir lyckade eftersom det inte finns några övertoner. Realismen sätts i första rummet och det är lovvärt. Även de få scener som utspelar sig inuti ett casino ger mersmak och man önskar att där fanns fler. Regissören väljer dock att ge exteriörerna en mer framträdande roll, vilket ger en njutbar stadsskildring och en film som lever upp till sin titel. Betyg: 6.

DVD: A Tale of Two Sisters (2003)

A Tale of Two Sisters är en sydkoreansk rysare som rider vidare på den nya japanska skräckfilmsvågen. Delar av innehållet påminner så mycket om den japanska undergenren, J-Horror, att många åskådare misstagit den för att vara japansk. Nu är den inte det och vad det innebär kommer jag snart att reda ut.

Kim Ji-woons film (han har även skrivit manus) är gjord antingen som ett relationsdrama med skräckinfluenser eller som en rysare med dramatisk laddning. Välj perspektiv själva. Denna blandning av genrer innebär framförallt mer karaktärsskildring än vad som är brukligt i skräckfilmer.

Relationsdramat kan brytas ner till ett klassiskt filmmotiv. Det handlar om två unga tonårsflickor vars mamma tragiskt har gått bort. Istället har pappan träffat en ny ung kvinna och hon har flyttat in till familjen. Det är flickorna mot styvmamman, en urkraft mot två, och vid sidan står en uppgiven fadersgestalt och blundar.

Miljön är perfekt anpassad för allehanda otäckheter. Familjen bor i ett stort lyxhus med till synes oändliga korridorer, gåtfulla garderober och ljud som hörs genom golvet. Om någon tassar fram på våningen ovanför hörs stegen tydligt ner till den som skräckslaget kurar ihop sig under sitt täcke.

Liksom andra filmer i genren är det ljudet som är nyckeln till alla skrämseleffekter. Det finns en bra mix mellan stämningsfull och skrämmande filmmusik, samt de typiska, plötsliga höga effektljuden som får den lättskrämda fegisen att vilja lämna sin plats i soffan. Filmens främsta behållning är 4-5 rejäla överraskningsmoment av den kaliber som ger både gåshud och bultande hjärta.

Det sydkoreanska stuket märks i bildbehandlingen där det trots stillsamheten bjuds på ett uttrycksfullt, stilistiskt foto. Det handlar om ett kontrollerat lugn före rysarstormen och kameran rör sig långsamt med hjälp av avancerade krantagningar och åkningar. Detta sätts sedan i kontrast till den snabba, orytmiska klippningen i de självande ögonblick då skräcken utlöses och rusar mot den försvarslösa åskådaren.

Filmen har dock ett märkbart problem: den bygger upp ett pussel som blir en gåta vars slutgiltiga svar inte känns helt övertygande. Det är inte bra om man i en sådan här film måste ödsla en stor mängd tankekraft på att försöka få saker att gå ihop, att knyta ihop olika trådar och fragment.

Berättandets relativa komplexitet leder stundtals till en olustig och opålitlig känsla som bryter illusionens grepp och gör upplevelsen en aning mindre sinnlig. Fast nyckelorden i föregående mening är ”en aning”. A Tale of Two Sisters är på det stora hela en ovanligt övertygande genreblandning som rekommenderas för alla våghalsiga filmälskare på jakt efter en skrämselkick för stunden. Betyg: 7.

DVD: It's a Mad Mad Mad Mad World (1963)

Stanley Kramers It’s a Mad Mad Mad Mad World (En ding ding ding ding värld) är enligt konstens alla regler på tok för lång (två timmar och trettiofyra minuter) och då är det ändå den nedklippta versionen jag har sett. Originalversionen var över tre timmar lång. Filmskaparna vet om att det kan bli segt och har därför lagt in en bensträckare efter drygt 90 minuter. Och visst, att få gå upp och syresätta hjärnan är inte helt fel, men det finns så mycket mer som de hade kunnat klippa bort. I totaltrimmad form hade filmen varit en superklassiker. Nu är den bara bra.

Allt börjar på en slingrande bergsväg. En galning gasar på och kör om i helt fel lägen. Olyckan hänger i luften. Farliga omkörningar följs av livsfarliga manövrer och till slut går det inte mer. En skenande bil störtar ner för en bergssluttning och de fyra närmast efterföljande fordonen stannar till och man häpnar över det som nyss har skett. De tar sig ner för sluttningen för att se om det finns några överlevande.

Nere vid bilvraket möter de en svårt skadad man som i dödens väntrum bekänner en hemlighet. I Santa Rosita finns en skatt nedgrävd. Den döende mannen beskriver exakt platsen och ger en visuell ledtråd. Polisen dyker strax upp och frågar om mannen har sagt något. De lyssnande nekar och kör sedan vidare. Efter ett tag stannar de och börjar resonera om hur skatten ska fördelas, men hur rättvisa de än försöker vara är det någon som känner sig besviken. Förhandlingarna bryter samman och jakten kan börja. Vem hinner först till skatten?

Nu börjar filmens svagaste del, en utdragen väntan på något smarrigt. För att inte alla ska komma till Santa Rosita för snabbt måste manusförfattarna Tania och William Rose skriva in en massa fördröjande förvecklingar. Bilar kommer att haverera och deltagarna kommer att tvingas använda allt från cykel till bärgningsbil och skraltiga flygplan. I modernare varianter på temat har filmskaparna valt att fokusera mer på bilarnas hastighetsegenskaper, men här är det ganska grått och trist på den fronten.

Många skämt fokuserar på slapstick och stunts, men förmodligen är det den stora mängden humorpersonligheter som ska vara mest roligt. It’s a Mad Mad Mad Mad World mönstrar en stark laguppställning av komiker och skådespelare från en tid som tyvärr är alltför obekant för en nutidsorienterad filmälskare. De namn som känns igen är Mickey Rooney, Spencer Tracy och Buster Keaton, men i övrigt går man miste om den där finurliga känslan av att få se alla samtidens skojare i samma film.

De sista 40 minuterna är dock mycket bra och framförallt mycket roliga. Jag kan förstå de personer som inte orkar se ända dit, men slutfasen är definitivt sevärd, tokig och så där avslappnat absurd. Kämpa er därför igenom det sega mellanpartiet och njut av upplösningen. Ibland är det underbart att skörda tålmodighetens välsmakande frukter. Betyg: 6.

DVD: Flashdance (1983)

Flashdance är 1980-tal genom i första hand musiken. Karen Kamon, Irene Cara, Kim Carnes, Michael Sembello och Laura Branigan sjunger låtar där taktfasta ljud från plastiga trummaskiner ackompanjerar breda synthslingor. Det var så det skulle låta då enligt alla inneproducenter och det är populärmusiken i ett nötskal.

Men filmen är inte bara musik. 80-talets oförnuftiga designideal genomsyrar hela produktionen. Man får benvärmarna, pannbanden, leotarderna, de obeskrivligt fluffiga och puffiga frisyrerna samt färgkombinationer från yttre rymden. Det var tider det.

Berättelsen handlar om 18-åriga Alex (Jennifer Beals) som är så söt att kraminstinkterna lockas fram. Hon är en ganska mångsidig karaktär: på dagen arbetar hon som svetsare på ett bygge, på kvällen dansar hon på en klubb. Hon cyklar omkring på en herrcykel med bockstyre och håller med lätthet distansen till jobbiga killar. Bor gör hon i en övergiven lagerlokal tillsammans med sin hund och, innan det glöms bort, ja, hon är även katolik och biktar sig två gånger under filmens gång.

Alex har en dröm om att bli antagen till Pittsburgs balettakademi, att få göra någonting av all den danstalang hon har begåvats med. Problemet är att hon saknar formella meriter. Det hon kan har hon lärt sig på egen hand. Efter en av hennes vanliga kvällsshower kommer en 15 år äldre man fram till henne och vill prata. Det visar sig att han är hennes chef och snart står Alex inför en mängd olika val. Allt blir plötsligt lite komplicerat. Ska hon välja kärleken eller dansen? Bara det ena, inget eller båda?

Regissören Adrian Lyne kom från reklamfilmsbranschen när han gjorde den fina Foxes 1980. Tre år senare fick han göra Flashdance och han regisserar med energi, mycket energi. Filmen är uppbyggd av en mängd danskollage där motljuset härskar och där galanta unga damer gör akrobatiska rörelser till hitmusik. Det hela är väldigt nära den fullständiga kitschen och Lyne utnyttjar effektfullt alla möjliga tricks från sin tidigare yrkeskarriär.

Många håller säkert med om att det inte är svårt att tolka filmandet av unga, halvnakna kvinnor som dansar (med närbilder på leotardskrev och rumpor) som sexistiskt, men filmen har en annan förtjänst som bryter mönstret. Alex arbetar på en mansdominerad arbetsplats och i mången liknande film skriver manusförfattarna in en massa sexuella anspelningar och nedsättande kommentarer från arbetskamraterna. Här slipper vi den biten. Alex är helt enkelt en arbetare i mängden, vilket är skönt.

Flashdance är en feelgoodfilm som framförallt lyfts av ledmotivet What a feeling, än idag en av de mest omtyckta låtarna från 80-talet. Men man ska inte heller underskatta Jennifer Bealseffekten. Hon var kanske inte någon ny Meryl Streep, men hon äger ett avväpnande leende, är smärt, smidig och vältränad och har en sexig utstrålning. Filmen blev en av demonproducenten Jerry Bruckheimers första stora succéer (närmare 100 miljoner dollar spelades in i USA). I lilla Sverige var det drygt 440 000 svenskar som lät sig ryckas med av trummaskiner, vild dans och benvärmarestetikens allt annat än diskreta charm. Betyg: 6.

DVD: Wild Hogs (2007)

Motorcykelfilmer brukar handlar om frihet, frigörelse och coolhet. Tänk Easy Rider och ni förstår vad som menas. Att sätta sig på en stor, svart dundrade båge kan förvandla vilken grå man som helst till kaxig rebell. I Walt Beckers Wild Hogs är det fyra medelålders män som söker meningen med livet genom en motorcykelresa västerut.

Det är fyra grabbar som en gång i tiden var unga och tog livet med en klackspark. Nu är de betydligt äldre och känner hur åldrandets betongfundament är på väg att svetsas fast på deras fötter. Något måste göras åt detta och det måste göras fort.

Två av gängmedlemmarna är familjefäder. Bobby (Martin Lawrence) är svart skribent och förtryckt av sin framgångsrika hustru, medan Doug (Tim Allen) är vit tandläkare vars största problem är att tonårssonen inte tycker att han är lika häftig som kompisarnas pappor. Coolast i gänget är istället Woody (John Travolta), eftersom han är gift med en supermodell. Fast nu har han skilt sig, något som han givetvis inte berättar för sina kompisar.

Gruppen har också en klassisk tönt som medlem. Det är datanörden Dudley (William H. Macy) som är så tafatt och blyg med kvinnor att det öppnar upp för en kärlekshistoria och en biroll för Marisa Tomei. Han är också gängets kamikazepilot, en veritabel tokstolle, som varje dag råkar gasa på för mycket och krascha med hojen. Lyckligtvis tar varken han eller motorcykeln någon större skada och de kan alltid fortsätta.

Under resan gång kommer de att stöta på problem och det största av dessa problem är ett obehagligt mc-gäng i New Mexico som leds av en totaltatuerad Ray Liotta. Det rivaliserade gänget låter sig inte imponeras av de fyras Wild Hogs-emblem på ryggarna och bakgrunden som stadsnissar lyser likt radioaktivitet genom skinnklädseln. Efter en fräck sabotagekupp tvingas de vilda svinen att ta belägring i en mindre stad och frågan är hur de ska lyckas ta sig därifrån…

Filmens proffsiga foto blir aningen komiskt emellanåt. Det handlar om att filma fyra motorcyklar på så många olika sätt som möjligt. Ibland åker de fyra i bredd, andra gånger på rad och vid sällsynta tillfällen i plusformation. Det är bilder rakt framifrån och bakifrån, snett framifrån och bakifrån, på avstånd från sidan och nära från sidan och någon gång får man en inflygningsbild med helikopter.

Den kvalitativt mycket ojämna komiken präglas i vanlig ordning av en uttalad bögskräck. Coole Woody skjutsar Dudley på sin motorcykel och Dudley håller i honom, rör vid honom, vilket får coolingen att fräsa ifrån: Gör aldrig om det där! I pojkgruppen på förskolan Vildsvinet är killbaciller det värsta tänkbara. En muskulös polisiär hårdhomokille får representera en ganska avvikande homosexualitet som säkert skrämmer skiten ur ett manligt heterosexuellt Amerika. Vilken tur att det bara är på skoj…

Resan västerut är en jakt på ungdomens förlorade paradis. Vuxna män pratar ut. Varför är vi inte unga längre? Har du vaknat upp en morgon och undrat var ditt liv har tagit vägen? Det blir många klyschiga repliker om ”gänget”, ”sammanhållningen” och utrop om hur starka de är tillsammans. En för alla, alla för en. Medelåldersmaffian slår tillbaka.

Samtliga huvudrollsinnehavare tillhör de kändare delarna av skådespelarskrået i Hollywood. Man kan fråga sig varför en annars så habil kille som William H. Macy ska solka ner sitt rykte med en sådan här skräpfilm. Att Travolta, Allen och Lawrence gör det känns mer logiskt. Däremot är det tragiskt att se hur Ray Liotta gått från det lysande genombrottet i Goodfellas 1990 till kass birollsskurk i Wild Hogs 2007. Kommer han någonsin att ta sig upp ur sitt träsk?

Wild Hogs är, som ni säkert redan har räknat ut, en film som jag inte gillar särskilt mycket. Men trots mina aversioner kan jag inte undgå att bli imponerad av den sista halvtimmens fantastiska uppvisning i mallfilmskapande. Varenda möjlig manusingrediens som behövs för att krydda filmen kastas oförskräckt ner i filmsoppan. Det ger ett kvalitativt dåligt, men härligt konsekvent och ganska underhållande slut som lockar fram en hel del skratt av fel anledning. Betyg: 3.

Darling (2007)

Där har jag min familj, och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Filmfestival. Du reser bort från hemmets trygga vrå och bor hos en god vän ute i Frölunda. Varje morgon stiger du upp med ett leende och tar spårvagnen in till stan. Göteborgs Filmfestival har blivit en tradition för mig och det är något speciellt med festivalvisningar. Hur klarar man av att inte låta sig påverkas av att en films regissör sitter i publiken, eller av den ofta mycket gemytliga stämning som smittar och gör att de rungande applåderna efteråt känns som en konkret handling för världsfred? Johan Klings Darling var en stor favorit vid den senaste festivalen och därför var det med skräckblandad nyfikenhet som jag såg fram emot att få se om den på bio.

Darling består av två separata handlingar som allt mer närmar sig varandra och slutligen går ihop. Den ena berättelsen handlar om Stureplanssnäckan Eva (Michelle Meadows) som är snygg, rik, odräglig och trots många bekanta mycket ensam. Den andra handlar om elektroingenjören Bernard (Michael Segerström) som är sympatisk, pratig och nyligen friställd från sin arbetsplats. Han är 60, eller ja, 61 om man ska vara exakt, och han har nyligen genomgått en skilsmässa som gjort även honom ensam. Alla deras gemensamma bekanta har följt hustrun, medan han är arbetslös och på jakt efter ett jobb.

Genren är dramakomedi och humorn bygger mycket på exakta iakttagelser av vanliga mänskliga svenska beteenden som sedan filtreras genom huvudkaraktärernas unika personligheter. Filmen speglar ytligheten i dagens storstadsliv och anslaget är skenbart lätt. Många delintriger rör ordinära kompisrelationer bland brats och nyrika unga människor och det kan säkert störa en del åskådare. Det komiska anslaget till trots, under den glättiga ytan finns ett djup, en sorgsen ådra som berör och som får sin kulmen i en av de mest melankoliska scenerna i en svensk film någonsin.

Kling har reklamfilmsbakgrund, något som inte märks i hans regisserande. Han hittar ett distinkt eget uttryck och trots en minimal budget och uteblivet filmstöd lyckas han ge Darling ett sofistikerat skal. Istället för att skryta med sina detaljkunskaper – så som många andra reklamfilmare börjat sina karriärer – tar han det enkla till en högre nivå. Vidare är Markus Lindkvist klippning varierad och i perfekt synk med musiken som i sin tur är nyckeln till filmens fina temperament. Spanskljudande gitarrer samt Elgars finaste cellokonsert för tankarna bort från Sverige.

Recensenterna har haft svårt att bestämma sig för om Michelle Meadows är mycket bra eller dålig i rollen som Eva. Det är förståeligt att de tvekar. Hennes spel är verkligen dämpat, mimiken obefintlig och kroppsspråket nästan omärkbart, men hennes insats växer ju längre filmen fortgår. Det finns något där, något obestämbart men bra. Michael Segerström är betydligt enklare att kategorisera: en fullkomligt lysande insats. Dessutom lyckas Kling utmärkt med personregin, vilket säkrar fint spel ut i minsta biroll.

Den här recensionen börjar med ett kort utdrag ut Orups popdänga Stockholm och någonstans i den associationen börjar det personliga i relationen till den här filmen. Beskrivningarna av ensamheten fångar mig och träffar mitt hjärta på djupet. Filmens liv innefattas av storstadens frostiga kyla, den enskilda individens sökande efter en mening med livet och skiftningarna mellan melankoliskt drama och sprittande societetskomedi. Darling är något så ovanligt som en mycket bra nutida svensk film och de rungande applåderna från festivalen kan nu fortsätta att eka i minnets vindlande korridorer. Betyg: 8.

DVD: Some Like It Hot (1959)

Män i kvinnokläder lockar många. Den här recensionen kommer att få många sökträffar från människor som letar efter bilder på män i kvinnokläder. Heterosexuella män i kvinnokläder är ett kul inslag för de allra flesta och i Hollywoods värld kan man mycket väl skratta åt Robin Williams som tant eller åt Jack Lemmon och Tony Curtis som bastanta medlemmar i en damorkester. Det är gränsöverskridande utan att passera gränsen; allt är tryggt och säkert och ingen behöver känna sig provocerad.

Billy Wilders klassiska Some Like It Hot (I hetaste laget) handlar om två musiker, Joe (Curtis) och Jerry (Lemmon), som hamnar i onåd hos några av Chicagos värsta mafiosos efter att ha råkat bevittna en avrättning. Deras framtid i staden är hotad, ja hela deras existens är på väg att ryckas bort. I maffians hårdkokta värld är ett levande vittne ett dåligt vittne. Den som råkar se lite för mycket får betala ett högt pris för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle.

Maffian vill skicka Joe och Jerry till de sälla jaktmarkerna. Hur löser man en sådan kris? Jo, det hela är egentligen ganska simpelt. Man tar på sig kvinnokläder, lösbröst, peruk och några välspacklade lager smink. Sedan anmäler man sig till två lediga platser i en ambulerande damorkester på väg till soliga Florida. Joe blir Josephine och Jerry blir Daphne. Intrigen tätnar när båda fattar intresse för den yppiga blondinen Sugar Kane Kowalczyk (Marilyn Monroe), orkesterns frontfigur (sång och ukulele). Kommer någon av dem lyckas vinna hennes hjärta och kan de båda männen i kvinnokläder verkligen klara sig undan maffian?

Curtis och Lemmon imponerar med en orimligt bra tajming och en förmåga att gå in och ut ur sina olika roller på ett mycket roligt sätt. De ser inte direkt ut som kvinnor och de låter inte heller som kvinnor, men det fungerar mycket bra ändå. Deras relativa brist på kvinnlighet blir ytterligare en dimension i humorn. Som när Sugar berömmer Daphne för hennes breda axlar och platta bröst, eller när en excentrisk miljonär blir betuttad i samma persons muskulösa vader.

Monroe är lysande, lyhörd, lustfylld och typecastad. Rollen är absolut begränsad och könsstereotyp, särskilt om man ser på den med nutidens könsmedvetna blick, men inom begränsningarna gör hon underverk med det lilla hon har att jobba med. Vi bryr oss om hennes karaktär och vi förförs av hennes oerhörda scennärvaro och legendariska sexighet. Den som inte blir pirrig när Marilyn sjunger ”Aa-ah-um! Boop-boop-a-doop!” måste vara känslomässigt djupfryst. Hennes klänningar är också av det vågade slaget, även med dagens mått mätt, och det är lätt att förstå hennes ikonisering och status som världens sexsymbol nummer ett.

Billy Wilder var per definition ingen konstnär. Han sökte inte de svåraste konstnärligaste vägarna som regissör och skrev inte de mest komplicerade manuskripten. Nej, han var en äkta hantverkare som blev så bra på det han gjorde att han med rätta kunde kallas en av filmens stora mästare. Some Like It Hot har inga överflödiga klipp, inga ogenomtänkta bildlösningar, inget som stör eller provocerar. Därigenom var Wilder en mycket traditionell regissör, en som förvaltade arvet efter stilisten Frank Capra, en efterkrigstidens Martin Scorsese med en lägstanivå som var högre än många andra regissörers högstanivå.

Wilder visade genom sin karriär att han behärskar thrillern, dramat och här komedin. Some Like It Hot är fylld av förförisk förväxlingshumor och skojigheter en masse, men samtidigt finns där också några längre sjok av skrattbefriad uppbyggnad, scener som inte är lika fenomenala som resten av filmen. En komedi som är två timmar måste fyllas med 30 minuter fler skämt än en normallång skrattfilm och det lyckas inte riktigt här. Som helhet är det ändå en komisk milstolpe och en film som absolut måste ses, om inte annat för Curtis, Lemmons och en underbar Marilyn Monroes skull. Betyg: 8.

DVD: Epic Movie (2007)

Parodifilmen – filmen som gör parodi på andra filmer – har en relativt kort historia. Mina egna erfarenheter av genren har oftast varit goda. Top Secret!, Hot Shots! och Hot Shots! Part Deux var åtminstone roliga, men konstigt nog sjönk de i värde för varje ny titt. Det var som om det inte gick att se om dem för många gånger, som om skämten hade ett bäst före-datum.

Epic Movie börjar med att introducera fyra föräldralösa barn som råkar vara vuxna. Via The Da Vinci Code hittar vi Lucy (Jayma Mays), i Nacho Libre-land hittas Edward (Kal Penn), Susan (Faune Chambers) får vi möta i Snakes on a Plane och slutligen Peter (Adam Campbell) som hamnat i X-Men: The Last Stand. Alla fyra får tag på en guldbiljett till ett episkt äventyr och kommer till Willy Wonkas chokladfabrik bara för att upptäcka att deras välgörare är en galning. Sedan promenerar Lucy in i ett klädskåp och äventyret kan börja…

Nåväl, det är aningen irriterande att filmskaparna valt att göra parodier på just de filmer jag inte har sett. Merparten av filmen följer The Chronicles of Narnia med infall från bland annat Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, Superman Returns, Mission: Impossible III och Harry Potter and the Goblet of Fire. Hade filmen då blivit roligare om jag hade sett exakt alla de filmer som parodieras? Nej, det tror jag inte. Ett dåligt skämt är ett dåligt skämt oavsett bakgrund och referenser.

Epic Movie är allt annat än episk. Den består av en lång rad ojämna sketcher som någon klippt ihop. Regidebuterande Jason Friedberg och Aaron Seltzer (som manusförfattare ligger de bakom Scary Movie-serien och Date Movie) tillför inget nytt till en redan urvattnad genre. Ett exempel: varför är det alltid en karaktär som måste förvandlas till en woaah-chaa-jiiiande kung fu-demon och göra trippelvolter och saltomortaler med tillhörande sparkar och slag? Vi har ju sett det förut.

Denna regiduo har missbedömt sin publik ganska ordentligt. Selzer och Friedberg tycker att det är roligt med rapmusik och gör därför några parodier på MTV-liknande bling bling-program. De tror även att det roligaste som finns är att se en bäver och en faun hångla och låter oss därför ta del av en sådan scen två gånger. De skämtar upprepade gånger om kiss och kräk, samt låter en karaktär dricka det där bruna rinnande som inte är choklad. Dessutom minskar de arbetslösheten hos yrkeskategorin glamourmodeller eftersom de med jämna mellanrum inflikar nakna bröst eller kråmande lättklädda kvinnor.

Till filmens försvar ska påtalas att den är rolig vid fem eller sex tillfällen, men allt det dåliga, tråkiga och oinspirerade sänker filmen till botten. Lille Tony Cox som var så skön i Bad Santa är här en spillra av sitt forna jag och för nöja sig med att köra släde åt the White Bitch (Jennifer Coolidge). Inte ens nutidsreferenser till Paris Hilton eller en fängslad skäggig Mel Gibson fungerar särskilt bra. Epic Movie är tomhetens sändebud på jorden och det kanske är dags att skrota den här genren eller åtminstone frysa ner Friedberg och Selzer i några årtionden. Dessvärre ser jag att duon redan 2008 har två nya parodifilmer på gång. Sorgligt, Hollywood! Betyg: 2.

1920-talet

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

Metropolis (6)

1928

1929

DVD: Secretary (2002)

Secretary har en intrig som bygger på sadomasochism, ett ämne som misshandlats rejält genom filmhistorien. Därför är det imponerande att Steven Shainberg lyckas lotsa åskådarna helskinnade genom en smiskandets dramatik. Roger Ebert beskriver det klockrent: ”Eftersom s/m involverar poser som är absorberade för utövarna, men absurda för de som tittar på, brukar vi fnissa vid fel tillfällen. Här är en film där vi fnissar vid rätt tillfällen.” Så sant som det är sagt.

När filmen börjar släpps Lee (Maggie Gyllenhaal) ut från ett mentalsjukhus där hon varit inlagd en längre tid. Hon börjar på en sekreterarutbildning, men det är uppenbart att hon inte mår bra. När ångesten tränger sig på plockar hon fram en liten ask med redskap för att så säkert som möjligt kunna skära små hål i sin kropp. Hon är ung, trasig, dejtar en loser (Jeremy Davies) och vill bli sekreterare.

Lee hamnar på en utrotningshotad skrivmaskinskurs och klarar sig utmärkt. Snart är hon redo för att kasta sig ut på arbetsmarknaden. En annons för ett sekreterarjobb hos en mindre advokatbyrå lockar henne och självklart får hon jobb där. Advokaten (James Spader) visar sig vara en underlig person och snart hamnar hon i olika rollspelsliknande situationer. Hon fascineras av lekarna och blir kär i en man som inte tycks vilja ha henne. Kommer kärleken någonsin att besvaras, eller ska det hela stanna vid ett diskret kollegialt smiskande?

Filmen fungerar förvånansvärt bra och mycket beror på personkemin mellan Spader och Gyllenhaal. Hon är så där oemotståndligt vardagssöt som bara hon kan vara och han är gåtfullt cool. Kanske är advokaten lite för mystisk och oförklarlig för att kunna fungera som trovärdig karaktär, men på något vis köper man hans något avvikande attityd till mänskligheten.

Advokatbyrån är en våt dröm för kontorsfetischister. Överallt finns tidlösa markörer för kontorsarbete. Hålslagare, rödpennor, makuleringsapparater, en skrivmaskin av äldre modell (inte en dator så långt ögat kan nå), färgglada mappar i tiotal, brevsprättare, tippextuber och en gammaldags militärgrön telefon utgör tillsammans en stor prick över ett designens i. Rummen är dessutom målade i subtila versioner av grönt, rött, beige och brunt, vilket ger en ombonad känsla. Det är varmt, stilfullt och modernt – man vill åka dit och bara vandra omkring en stund.

Betyget sänks av ett slut som inte lever upp till det som Erin Cressida Wilsons manus ditintills byggt upp. Det är ett slut som känns som en kompromiss och ett onödigt tillrättaläggande. Nu får man acceptera att det inte kan göras ogjort och istället njuta av Spader och Gyllenhaals fina spel. Secretary beskriver hur en trasig människa läker på ett oväntat sätt och upprättar samtidigt sadomasochismens förstörda filmrykte. Betyg: 7.

Metropolis (1927)

There can be no understanding between the hands and the brain unless the heart acts as mediator.

Metropolis är inte bara en naiv men själfull framtidsfantasi utan också en ekonomisk mastodontfilm innan begreppet fanns i var filmkunnigs hjärna. Fritz Lang regisserade en film som i dagens penningvärde hade kostat hisnande 1,4 miljarder kronor. Många slantar gick åt till att betala statister, 37 000 inalles, varav 25 000 män, 11 000 kvinnor, 1 100 skalliga män, 750 barn, 100 mörkhyade personer och 25 asiater.

Jag såg den restaurerade kopian och kvaliteten på den är makalös. Det finns dock ett stort problem: ungefär en fjärdedel av filmen saknas. Det har man försökt lösa genom textskyltar som berättar den uteblivna handlingen, ett grepp som förvisso tätar vissa hål, men som samtidigt bidrar till filmens sömnighet. Ta vilken bra film som helst, gör av med en fjärdedel av innehållet och lägg in lite text här och där. Nej, det blir förmodligen inte så bra som det kunde ha varit.

Filmen handlar om ett framtidssamhälle där två klasser delar på ansvaret. Ovan jord finns tänkarna som planerar och förkovrar sig i kultur, underhållning och andra intellektuella aktiviteter. Under jord finns de förslavade arbetarna som driver stora maskiner som får samhällets hjul att snurra. Handlingen spetsas till när en man från den rika sidan vågar sig på ett besök ner i underjorden. Kan han vara den saknade länken mellan händer och hjärna?

Metropolis har en ganska basal dramaturgi där gott ställs mot ont och där handlingen kompliceras av ett klassiskt förväxlingsmotiv. Skådespeleriet är mestadels överspel där uppspärrade ögon (som för övrigt är rejält sminkade på såväl de manliga som de kvinnliga karaktärerna) och en allt annat än avspänd mimik hör till vanligheterna. I nutid skulle ett sådant spel få alla kritiker att rynka på näsan, men nu är detta inte en ny film och därför har alla överseende med dylika brister.

Grundproblemet är annars att man inte engageras av huvudpersonernas situation. De verkar tillhöra någon annan mänsklighet än den man är van vid och visst, kanske var manusförfattarna Lang och Thea von Harbou (även roman) ute efter att visa upp en ny sorts människa. Dessvärre präglas händelseförloppet av en saktfärdighet som är segare än kola. Bortsett från sista halvtimmen är det nästan en total brist på spänning, vilket är väldigt synd.

Metropolis räddas helt och hållet av specialeffekter, design och en allmän påhittighet som gäller allt från fotografi till klippning. Många av nutidens science fiction-filmer lånar stora delar av sin visuella idé härifrån och den detaljintresserade kan kolla efter sådana ting och pricka av dem i sin checklista. Störst inflytande har förmodligen designen av roboten haft, men även exteriörernas utseende har kopierats och inspirerat andra filmskapare än idag.

Om man ska plocka ett stildrag som etsar sig fast i skallen långt efter filmvisningen så är det bildspråket. Behandlingen av ljus och skugga ansluter filmen till den samtida tyska expressionismen, medan andra mer abstrakta bilder flörtar med Dali och den likaledes samtida surrealismen.

Metropolis anses vara ett av de stora mästerverken inom filmen och återigen håller jag inte alls med. Redan i sig anser jag stumfilmen vara en ofullständig variation av vanlig film. Om nu stumfilmer är så fantastiskt bra, varför gör inte fler regissörer stumfilmer idag? Och kom inte och säg att det beror på publiken. Det finns så många regissörer som gör film för sin egen skull och dessa borde väl göra stumfilm om nu dessa filmer är så lysande som alla kritiker gör gällande?

Nej, det gör de inte. Stumfilmen är ett minne från en annan tid och självfallet är det viktigt att bevara den filmhistoria som varje räddat äldre verk kan ge oss. Men bara för den sakens skull behöver man inte ge gamla stumfilmer överbetyg av nostalgiska skäl. Metropolis är bra, men inte mer än så. Betyg: 6.

Container (2006)

Bedömningsgrund för åldersgräns: Genomgående tung och ångestladdad stämning med inslag av hallucinationer och surrealism.

Container är en logisk uppföljare till den misslyckade Ett hål i mitt hjärta. Återigen har vi en regissör som söker efter ett uttryck och som så förtvivlat gärna vill vara viktig. Lukas Moodysson vill bära alla världens problem på sina konstnärsaxlar. Det är hemskt att barn svälter i Afrika och andra världskriget var ju också dumt och Tjernobyl och potentiella kärnkraftsolyckor är värda våra tårar och utseendefixeringen och kändishetsandet är stora problem i samhället idag. Han tycker så mycket den där Lukas.

Formmässigt är det en film som påminner mer om konst än om film. Ljudet består enbart av Mariha Åbergs röst. Hon läser upp en 74 minuter lång monolog som tar upp allt mellan himmel och jord. Ett typiskt drag är att olika kändisnamn inflikas varannan minut. Tom Cruise, Katie Holmes, Paris Hilton, Christina Aguilera, Spice Girls, Kylie Minogue och Claes Elfsberg ger texten en dagsaktuell känsla. Mest fokus lägger dock manusförfattaren på Savannah, porrstjärnan som begick självmord 1994.

Andra reflektioner gäller ravioli, Ebay och paparazzifotografer och ofta nämns en företeelse i texten några minuter innan den syns i bild. Det gör att filmen trots det fragmentariska innehållet ändå utgör en slags helhet. Ibland blir det dock så konstigt att man tappar sugen alldeles. Jesus och Maria sägs exempelvis vara David & Victoria Beckham och det är säkert kul för någon, men inte för mig.

I bild syns en överviktig man (Peter Lorentzon) och en smal kvinna med asiatiskt utseende (Åberg). De syns en och en eller bredvid varandra. Ibland bär han på henne och någon gång tar hon hand om honom (borstar hans tänder). Om man ska tolka texten är hon hans inre kvinna och han är en transsexuell man som vill byta kön.

Filmens röst kan bland annat tänkas tillhöra följande personer: Den fete mannen, den smala kvinnan, jungfru Maria och regissören. I den internationella versionen tillförs ytterligare en dimension i form av att rösten också blir en person. Och ibland tycks rösterna tala med varandra, men Åberg använder samma bräckliga tonfall filmen igenom. Det är således mer uppläsning än röstskådespeleri.

Miljöerna varierar mellan en sjaskig lägenhet, svensk utemiljö, en soptipp, ett öde sjukhus i Tjernobyl och nattklubbsmiljöer. Ombytligheten gör att det är svårt att greppa bilderna som är filmade med svartvit grovkornighet. En amerikansk filmkritiker kallade Container en typisk examensfilm från en regiutbildning. De blivande regissörerna vill ofta göra avantgardiska experimentfilmer och vänder sig gärna inåt med sina ambitioner. Den är alltså inte så unik som film som vissa försvarare vill göra gällande.

Problemet med innehållet är att jag aldrig riktigt känner att det är på allvar. Situationerna som utspelar sig på duken framför mig är så bisarra att det inte går att göra något vettigt av dem. Några exempel:

Den feta mannen tejpar sitt ansikte och sedan tejpar han fast en docka på ansiktet.

Samme man tar på sig en gasmask.

Han lägger sig på golvet, lägger en golvlampa bredvid sig och välter sedan en soffa över sig som ett jumbotäcke.

Den korpulente typen ligger i ett badkar med kläderna på.

Iklädd blond peruk försöker han kyssa andra män på något uteställe. Intensiteten i hans försök gör att peruken hamnar på sned.

Den smala kvinnan lyfter på ett täcke och finner en ormgrop av äldre människor som nakna slingrar sig intill varandra.

Karaktärerna kysser speglar, mobiltelefoner och mycket annat bråte.

En Jesusfigur i miniatyr suger på ett lösbröst och läggs sedan på ryggen till en förvuxen nyckelpiga som vandrar iväg.

Det finns många fler konstiga exempel, men jag tror nog ni förstår vart jag vill komma. Container är bara lite över sjuttio minuter lång och det är bra. Den korta tiden gör att man utan större problem orkar ta sig igenom filmen och under några minuter mot slutet är det nästan bra, men bara nästan. Det är ett fall framåt sedan Ett hål i mitt hjärta, men det säger egentligen inte så mycket i sammanhanget.

Moodysson sade vid en visning i London att man måste se Container sju gånger för att inse hur välstrukturerad den är. Ett sådant uttalande styrker tesen om att han är en mycket självupptagen regissör, en man som har utvecklats till att bli filmens motsvarighet till litteraturens Ann Jäderlund. Och liksom Jäderlund har också Moodysson sina fans.

Det bestående intrycket är en regissör som har tappat stinget. Allt är pretentiöst, otillräckligt, diffust och dåligt. Det rör sig om en egomasturbation av gigantiskt mått. Container är således inget att ha som film, men som konstprojekt hade den säkert gjort susen. Betyg: 2.

DVD: Ett hål i mitt hjärta (2004)

Ett hål i mitt hjärta är en arg film som vevar vilt åt alla håll och kanter. Porr är fel, dokusåpor är dåliga, media är farligt, män är djur och fixeringen vid skönhet är ohälsosam. Lukas Moodysson slår omväxlande in öppna och halvöppna dörrar och bjuder på en dubbelmoral som heter duga. Mer om det sistnämnda sist i recensionen.

Filmen handlar om fyra extremt ytliga karaktärers förehavanden i en liten lägenhet någonstans i Sverige. Pappa Rickard (Thorsten Flinck), hans kompis Geko (Goran Marjanovic) och aspirerande porraktrisen Tess (Sanna Bråding) ska spela in porrfilm och i rummet intill sitter mullvadsmannen Eric (Björn Almroth) och poserar som en godhetens apostel. En kort sammanfattning av varje karaktär blir rätt så givande:

Rickard: Medelålders lönnfet man och porrkreatör som har problem med relationen till sin son, men som verkar uppskatta att spela in porr. Han är en dålig man, ett djur.

Geko: Vältränad snubbe, rakad skalle och pung, sömnproblem under filminspelningen eftersom han drömmer sig bort, saknar tydligtvis spärrar och trivs med att förnedra sin kvinnliga motspelerska (att kräka henne i munnen är inget problem). Anser sig för övrigt ha stor kuk.

Tess: En kvällstidningskaraktär med sensationella förtecken. Hon ville bli modell när hon var fem och porrstjärna när hon var tolv. Som tonåring sålde hon och kompisen använda trosor till diverse porrgubbar (flickorna köpte trosor, lade dem i ett badkar och kissade sedan på dem för att de skulle få den rätta doften). Hon är 21 år, men ser ut, pratar och agerar som en tonåring. Hon har förminskat blygdläpparna och vill förstora brösten ("de är för små"). Att få medverka i Rickards film gör att hon äntligen kan få leva ut sin barndomsdröm. Halleluja.

Eric: Mumlande svartrockskliché med långt svart hår, svarta kläder, blek hy och mild stämma. Han har alltid persiennerna nerdragna och i mitten av rummet hänger en snara från taket. På husdjursfronten är det daggmaskar som gäller och när han vill vara djup är det tankar om livet på havets botten som vädras. Eric lyssnar gärna på experimentella oljud och han verkar inte gilla sin pappa.

Karaktärernas intetsägande grundhet förstärks av att dialogen ligger på en relativt låg nivå. Man får inte känslan av att karaktärerna verkligen säger det de säger. Nej, jag upplever snarare att det är regissörens röst som läggs i deras munnar. Särskilt problematisk är sonens karaktär som är så utstuderat låtsasdjup att man aldrig kan ta hans dravel på allvar.

Annars är det bästa exemplet på hur banalt skriven filmen är följande: Rickard presenteras som en dålig människa, en man som inte vet vad han ska göra av sin manlighet och som satsar varje gram tillgängligt testosteron på att spela in en amatörporrfilm. Självfallet vore det av intresse att få veta hur han blev denna trasiga figur. Hur blev Rickard en misslyckad man? Hur ska Lukas Moodysson lyckas förklara hans bisarra beteende? Jo, Rickard blev så klart utnyttjad av sin pappa när han var liten. Man kan bara sucka djupt åt det eländiga manushantverket.

Ett hål i mitt hjärta kan sammanfattas med ett ord: chock. Den består av ett bombardemang av effekter i ett effektsökeri som framkallar en gradvis växande irritation. Mildaste chocken är att alla varumärken är maskerade, ett grepp som stör mer än det tillför. Utöver det står nakenchock, porrchock, ljudchock, spychock, matchock, strypchock, blodchock och dockchock på dagordningen. Äckliga operationsbilder klipps in regelbundet och jag kan se Moodyssons självgoda flin som fegt kikar fram bakom varje ny chock som introduceras. Sällan har effekter varit så meningslösa.

Som en del av anpassningen till en slags samtid har filmen några inslag som hämtas från dokusåpans estetik. Karaktärerna biktar sig inför en nattkamera a la Big Brother. Exakt vad detta tillför vet jag inte, men det ger knappast karaktärerna något utökat djup.

Visuellt är Ett hål i mitt hjärta en veritabel katastrof. Fotot är fruktansvärt fult, vilket säkert är medvetet. Känslan rör sig åt dogmahållet, fast utan danskarnas estetik och rytm. Här är bildberättandet stelt, orytmiskt och med ett kameraarbete som ter sig tämligen meningslöst.

Ljudspåret är liksom bildinnehållet pålagt för att chocka. Musikavsnitten (techno) har högre volym än övriga filmen och med jämna mellanrum attackeras trumhinnorna av likaledes kraftfulla störningsljud. Nej, filmen är inte gjord för att vara en dans på rosor…

Slutligen vill jag återanknyta till dubbelmoralen i filmen. Med tanke på hur manuset skildrar porr kan man gissa sig till att regissören inte är någon varmare anhängare av porrindustrin. Med det i bakhuvudet kan man inte låta bli att notera hur Sanna Brådings nakna kropp exponeras under hela filmen. Förvisso får vi också se Flincks och Marjanovic hängpungar, men det rör sig knappast om samma sorts direkta exponering. Dubbelmoralen lyser igenom och befäster att Ett hål i mitt hjärta är skit i sin allra renaste form. Betyg: 1.

C.R.A.Z.Y. (2005)

Jean-Marc Vallées C.R.A.Z.Y. är publikfrieri på hög nivå. Varje händelse i filmen är designad för att kunna påverka publiken i största möjliga omfattning och den har blivit en succé hemma i Kanada och på filmfestivaler runt om i världen (den vann bl.a. publikpriset på Göteborgs filmfestival 2006). Framgången är fullt förståelig då det är svårt att värja sig mot spontaniteten, humorn och det varma dramatiska innehållet.

Tillvägagångssättet består i att slå ut åskådarnas försvarsmekanismer, att rubba balansen och göra skillnad. Detta sker främst genom musiken som utgör filmens turboladdade motor. Ljudbilden är magiskt musikalisk. Några gånger är det väntade val (Sympathy for the Devil, White Rabbit och Space Oddity) medan det andra gånger blir lite mer vågat (Charles Aznavour möter The Cure). Mest hörs dock Patsy Cline och filmens inofficiella ledmotiv är hennes version av Willy Nelsons tillbakalutade Crazy.

Handlingen tar sin början på julaftonskvällen 1960 hemma hos familjen Beaulieu i Québec. Mamma Laurianne (Danielle Proulx) har en stor rund mage och tre bröder har dagen efter fått en lillebror. I och med att lille Zac föds på samma dag som Jesus får han under resten av livet finna sig i att bli jämförd med kristendomens förgrundsgestalt.

Vi hoppar några år framåt i tiden och får följa den yngste pojken Beaulieu från sex till åtta års ålder och allt vad den tiden har att erbjuda. Den unge Zac finner fiendskapen med sin pappa och ett nära förhållande med sin mamma. Han är inte som alla andra pojkar och vill helst av allt leka med dockor, något som hans trångsynta far inte gillar. På nätterna kissar han på sig och på dagarna får han i uppdrag att tänka på folk som har skadat sig eller är sjuka. Han anses nämligen ha fått övernaturliga gåvor.

Nytt hopp framåt. Zac är 15, supersnygg och liksom alla andra tonåringar osäker på sin identitet. Vilken roll ska han ha i livet? Vad ska han göra av de känslor han känner för killar? C.R.A.Z.Y. handlar om att bli vuxen och samtidigt att komma överens med den egna sexualiteten. Men filmen handlar också om en maktkamp mellan en pappa som inte tolererar homosexualitet och en son som samlar mod för att konfrontera honom men aldrig riktigt vågar ta steget. Kan Zac finna sig själv och samtidigt behålla kontakten med sin pappa?

När en film utspelar sig mellan 1960 och 1980 uppstår ett gottebord för designers och scenografer. Det finns så många val att göra och här görs nästan alla dessa val rätt. Det är tidstypiskt mode och inredningar som fungerar. I kombination med den myckna musiken kan man aldrig gissa fel om vilket årtionde det handlar om.

Dessutom lyckas skådespelarna bra med att skildra åldrandets processer. Oftast sker detta med hjälp av subtila förändringar i sminkningen samt mer drastiska förändringar i klädstil och hårmode. Kvar finns ändå några procent att gestalta och dessa procent sköter skådespelarna med bravur. Marc-André Grondin i rollen som den äldre Zac är Kanadas svar på Jared Leto och Michel Côté lyckas integrera humor i sin tolkning av pappan. Vidare är det intressant att notera att regissören gett en roll åt sin egen son, Émile Vallée, och att sonen lyckas över förväntan som den unge Zac.

Bröderna är däremot större besvikelser som karaktärer. För enkelhetens skull har manusförfattarna valt att göra en bror till rebell och drogkonsument, en annan till sportgalning med svällande överkropp och en tredje till läspojke med glasögon. Lägg till det en mamma vars främsta egenskap är en godhjärtad kristendom och en pappa som definieras lika mycket genom sin homofobi som genom sin sångglädje. Det hela är lite för uppenbart och således blir det väl tunt på sidokaraktärsfronten.

Ibland brukar man prata om raka berättelser som är berättade utan krusiduller. C.R.A.Z.Y. är dessa filmers direkta motsats. Här är krusidullerna – utsvängningarna, snirklarna, drömmarna, tankehoppen – det centrala, navet kring vilket allt annat snurrar. Därigenom blir filmen försiktigt experimentell med påtaglig Tom Tykwer-känsla över regin. Det är tekniskt skickligt, men inte nödvändigtvis det mest effektiva sättet att berätta.

De publikfriande inslagen i berättandet yttrar sig som scener eller händelser som alltid tycks gå ett, två eller tre steg för långt. Filmen innehåller ett par Jesusliknelser för mycket och det zoomas alltför ofta in på den korsfästa frälsaren på väggen. Vidare inkluderas några övertydliga, övernaturliga och framförallt överflödiga tankeöverföringar och det röks på i parti och minut. Det är som om någon elitatlet skulle få för sig att hoppa tresteg istället för längdhopp; det ser bra ut, men vederbörande landar någonstans i ingenstans, en bit bortanför längdhoppsgropen, och det är inte skönt kan jag lova.

Att C.R.A.Z.Y. är Zacs film förstår man direkt genom att det är hans berättarröst som ger oss insikter om situationer och händelseförlopp. Men trots det blir jag aldrig riktigt klok på vem han är. När Zac söker sin identitet tycks det vara den fysiska homosexualiteten han eftersöker. Var finns kärleken? Var finns det innerliga, det innersta, det äkta? Känslorna försvinner bort bland alla minnen och anekdoter. Barndomens längtansfyllda blick mot flickornas docklek äts upp av puberteten och en vilja att vara häftig. Kvar finns en genuint underhållande men också något ytlig beskrivning av en ung mans allt annat än raka väg till vuxenheten. Betyg: 7.

Gradiva (2006)

Den sista scenen i Gradiva (C'est Gradiva qui vous appelle) lider mot sitt slut och olika intryck är på väg att sorteras till ett omdöme i mitt huvud. Det är ett negativt omdöme baserat på skarpt kritiska observationer. Jag sitter på femte raden till höger i Kinos stora salong och filmen är på väg att ta slut.

Då plötsligt stiger sakta ett rynkigt huvud upp över sidoräcket intill mig. En lärd mans tärda ansikte kikar försiktigt fram och ögnar duken en kort stund. Det är Alain Robbe-Grillet, filmens 85-årige regissör, som smugit in i salongen. Det väntar nämligen en frågestund efteråt och hans blick får mig än idag att rysa en smula.

Filmen handlar om en medelålders vit man som likt Stourley Kracklite i The Belly of an Architect anländer till en främmande kultur för att utföra framstående kulturarbete. Han heter John Locke (James Wilby) och namnet får väl antas vara en filosofisk antydning, samtidigt som man även kan misstänka att det är en avlägsen yngre kusin till Antonionis David Locke i Yrke: reporter.

Locke lockas in i en orientalisk värld där dröm och verklighet flyter samman. Han möter en blind man som inte är blind, en taxi som inte är en taxi och ett spöke av en kvinna från det förflutna. Dessutom vet alla han möter vem han är, medan han själv får famla i ovisshet om de andra identiteter.

Tematiskt upprepas scener, motiv och namn från både Eden and After och Den odödliga. Naturligtvis är kvinnorna antigen gudinnor eller förslavade offer och regissörens tidigare fascination för rep, kedjor och piskor har här förstärkts av ytterligare en brutalitetsnivå: den skärande kniven.

Nu kan man kanske försvara filmskaparen genom att säga att det bara är fantasi, att man inte säkert kan veta om det är meningen att vara på riktigt eller inte, men fakta kvarstår: det är kvinnorna i filmen som utsätts för olika former av obehagligt våld och det är ingen slump.

Herr Locke bor tillsammans med en undergiven hushållerska som mer än gärna klär av sig för honom och vars favoritreplik är ”Oui, monsieur”. Hon spelas av Dany Verissimo som fick sitt genombrott som vanlig skådespelerska i Banlieue 13. Dessförinnan hade hon en karriär som porrskådis, något som kanske förklarar de frekvent förekommande exponeringarna av hennes kropp.

Vad är då meningen med filmen? Varför ska man vilja veta hur det går för John Locke? Svaret är att det vet jag inte. Jag förstår inte riktigt Robbe-Grillets tankar och jag lockas inte heller av hans berättande. Gradiva är en gubbsjuk orientalisk fantasi där spekulativ nakenhet och fördomsfulla skildringar av arabiska manliga könsstereotyper bildar en hycklande allians av olustighet och komik. Visst är det snyggt, emellanåt, men enbart yta räcker sällan för en god filmupplevelse. Betyg: 3.

Den odödliga (1963)

Den odödliga (L'immortelle) är mycket yta, lite djup och en hel del pretentioner. Huvudkaraktären är N (Jacques Doniol-Valcroze), en fransos på vift i österlandet. Han får syn på en vacker kvinna, L (Françoise Brion), och hon blir målet för hans begär. Sedan försvinner hon plötsligt och N får leta efter henne. Alla säger att hon aldrig har funnits, men han är säker på sin sak. Hur går detta egentligen ihop?

Det handlar förmodligen om kärlek, men inte enligt den gängse definitionen. Det är sensuellt, men aldrig erotiskt. En hand rör vid en kind, nuddar en en axel, smeker den sträckta halsen nästan motvilligt. Antydningarnas teater spelas upp.

Regissör Alain Robbe-Grillet använder sig av upprepningar, vilket blir effektivt i de enskilda scenerna. Återkommande bilder är en man med två hundar, en gubbe som sitter på en stol vid vattnet, en äldre man som sitter likt en vakt utanför en moské och en hjälpsam hushållerska. Exakt vad de olika figurerna ska betyda vet jag inte och det kanske inte spelar så stor roll. En gubbe som sitter vid vattnet på en vanlig stol är kanske mest ett estetiskt motiv.

Den odödliga är en på det hela taget en mycket visuell film. Maurice Barrys svartvita bilder fångar upp ett Istanbul som står på två ben. Det är det genuina Istanbul mot turisternas dito. Arkitektur, vatten, moskéer, byggnader och ruiner hamnar i åskådarens synfält: långsamt, stillsamt, dröjande.

Filmens lugn är så påtagligt att man riskerar att somna. Sömnframkallande episoder varvas med lysande små bildberättelser. Ett orientaliskt soundtrack skänker stämning och skapar oklarhet på samma gång och det finns mycket dialog på turkiska som inte översätts. Vi ska vara på samma nivå som huvudkaraktären; det han inte förstår ska inte heller vi förstå.

Dramatiken i Den odödliga baserar på det oförklarliga. Fokus ligger på saker som aldrig verkar ha ägt rum, men som huvudkaraktären upplever som verkliga. Denna lek med minnet blir bara en något sämre variant av I fjol i Marienbad. Ogenomträngliga karaktärer borgar för ett obefintligt känsloutrymme.

Helhetsupplevelsen är en lektion i ineffektivitet, en grundkurs i konsten att göra det lätta svårt och det svåra till omöjliga gåtor. Robbe-Grillet har ingenting att säga mig som han inte redan har sagt förut, men jag lyssnar artigt, lyssnar noga. Till slut har jag lyssnat klart och inser att jag är fel person på rätt plats. Den här filmen talar inte till mig. Betyg: 5.