Direktøren for det hele (2006)

Man måste applådera Lars von Trier för hans vilja att prova nya filmtekniska lösningar. I hans senaste alster, Direktøren for det hele, är nyheten ett datorstyrt system för ljud och bild kallat Automavision. Det ska tydligen helt slumpartat välja ut olika inställningar på kameran (bildvinklar, brännvidd) samt även påverka ljudupptagningen. Regissörens kontroll ska vara minimal är det tänkt, men det är så klart bara en illusion. Effekten av nymodigheten märks mest genom den råa klippningen och slutresultatet blir då bara en betydligt sämre variant av det som redan gjorts i Riget. Förmodligen hade stilgreppet fungerat bättre om regissören hetat något annat än just von Trier.

Direktøren for det hele kom till i väntan på att Lars skulle få energi till att fullborda sin Amerikatrilogi (Dogville, Manderlay och förhoppningsvis snart Wasington). Det är en smart men ytlig komedi som trendigt nog utspelar sig i kontorsmiljö. Kontoret har ju blivit den nutida symbolen för arbete och på så vis tagit över fabrikens historiska roll.

Filmen handlar om ägaren till ett IT-företag, advokaten Ravn (Peter Gantzler), som har skapat en fiktiv chef, direktøren for det hele, som under flera års tid tagit företagets alla obekväma beslut. Nu ska Ravn försöka få firman såld till en isländsk finansman och då behöver han någon som kan spela rollen som direktören. Målet är att därigenom kunna få en underskrift på säljkontraktet och många sköna miljoner på kontot. Den arbetslöse skådespelaren Kristoffer (Jens Albinus) kontrakteras och kontorscirkusen kan börja…

Idémässigt är det genialt, men manuskrivandet är, sett till von Triers normala kapacitet, delvis bristande. Det är ett manus som kanske borde ha gått ett varv till innan de började filma. Bara för att man gör en komedi behöver man ju inte strunta i att skriva biroller som fungerar! Här finns några riktigt bra karaktärer: Kristoffer, Ravn, den flörtiga Lise (Iben Hjejle) och den godhjärtade Heidi A (Mia Lyhne). Det är sådana figurer som tillför något extra och i scenerna där någon av de uppräknande deltar finns oftast skratten att hämta.

Men det finns också några mediokra skapelser, såsom den skogstokige Gorm (Casper Christensen), psykfallet Mette (Louise Mieritz), mysteriet Spencer (Jean-Marc Barr) samt den isländske finansmannen Finnur (Friðrik Þór Friðriksson). De är ytliga, oförklarliga och extremt skruvade som karaktärer; man kan bara inte tro på dem. Detta demonstrerar fenomenet hur något som säkert var kul i manus blir helt fel på film. Som jämförande pedagogiskt exempel kan man återigen ta Riget, där alla karaktärerna fungerar klockrent. Ja, Lars von Trier är en utmärkt manusförfattare, men här har han haft för bråttom.

I filmvärlden är han dock ett stort namn, vilket automatiskt ger överdrivna fördelar hos den svenska kritikerkåren. Superlativerna har haglat, betygen har varit höga och övertolkningarna många. Flera kritiker har valt att lita på von Triers inledande brandtal om att filmen skulle vara en ”attack på finkulturen”. Men den finkultur som får sig en och annan mild lavett inskränker sig till teatern samt skådespelaren som yrkesmänniska. Film som manipulation, kan det bli mycket tydligare?

Tack och lov är ändå stora delar av Direktøren for det hele riktigt rolig och ofta sammanfaller humorn med en viss rollfigurs status. När Kristofferkaraktären aktiveras skjuter filmen fart och när han passiveras hackar det till, går på tomgång, stannar av helt. Jens Albinus känner nog många igen. Han spelade som bekant ”chefsidiot” i den provocerande dogmafilmen Idioterne och här spelar han en skådespelare som spelar en chef som är en idiot. Jämförelserna stannar där, men i hans närvaro och perfekta känsla för tonfall, ansiktsuttryck och blickar ligger en stor del av filmens behållning. Betyg: 6.

Filmstudion: Amator (1979)

Metafilmen, en film om någon som gör en film, har alltid fascinerat medlemmar av regissörernas skrå. Senast i raden var det Michael Winterbottom som provade lyckan med Tristram Shandy: A Cock and Bull Story (2005). Längre tillbaka i tiden, närmare bestämt 1979, några år innan han blev ett stort namn i väst, var det den polske regissören Krzysztof Kieslowski som tog sig an temat.

Grundhandlingen är som följer: Filip (Jerzy Stuhr), säljare på en fabrik, köper en enkel sovjetisk filmkamera för att kunna dokumentera det barn som hans hustru Irka (Malgorzata Zabkowska) snart ska föda. En dotter föds, föräldrarna gläds och filmkameran kommer till användning. Ryktet sprids sedan snabbt; en anställd på fabriken har en filmkamera!

En tid senare har Filip fått i uppdrag att dokumentera när fabriksledningen får besök. Han förses med gratis film och vaga instruktioner. Den inledande entusiasmen är typisk för alla som någon gång hållit i en filmkamera. Allt som rör sig filmas och den bistre fabrikschefen känner sig tvingad att inskränka friheten en aning. Parallellt med att Filip utvecklas som filmare (regissör) rör sig förhållandet med hustrun mot en kollaps samtidigt som fabrikschefen (producenten) ökar sin kontroll över produktionen. Filmen ställer frågan: hur ser filmskapandets villkor ut?

Amator är en lågmäld och långsam dramakomedi med symboliska undertoner. Stilmässigt är det däremot en pigg bekantskap; bildspråket är fräscht och energiskt, klippningen djärv och tack vare metafilmstemat blir fotot njutbart varierat. I huvudrollen gör Stuhr ett fint jobb, medan Zabkowska gör bästa möjliga av en inte helt färdigbearbetad, överdramatiserad och överdrivet hysterisk kvinnlig karaktär. Det är sådana små snedsteg i skrivandet som naggar en films psykologiska trovärdighet i kanten. Betyg: 6.

DVD: Murderball (2005)

Tillhör du de som rynkar på näsan när handikappidrottare kräver samma status som vanliga idrottare? Blandar du också ihop Paralympics med Special Olympics? Det första är de olympiska spelen för idrottare med fysiska handikapp, medan det andra gäller utövare med ’intellektuella funktionshinder’. Är handikapp-
idrott något som ”de” bara håller på med för att det är kul?

Om du har svarat ja på någon eller några av frågorna kan du känna dig delaktig i en större gemenskap. Det är nämligen så de flesta tycker och det beror enbart på fördomar och okunskap. För sanningen är att handikappidrottare är passionerade, tar sin idrott på blodigt allvar och tränar minst lika hårt som vanliga elitidrottare.

Henry Alex Rubins och Dana Adam Shapiros Murderball är en essentiell film som uppfyller dramadokumentärens tre viktigaste kriterier: 1. Den tillför ny kunskap till åskådaren; 2. Den skapar en helhet genom att skildra mindre delar, här i form av personöden; 3. Den vågar undersöka på djupet. Utöver dessa grundstommar är det en film som har fart, flyt och variation. Den utmärkta klippningen ger filmen puls och inskott av grafik, närbilder av extrema detaljer och en animerad sekvens integreras smidigt i berättelsen.

Filmens huvudfokus ligger på USA:s landslag i rullstolsrugby. Vi får lära känna flera av deltagarna och bakgrunden till varför de sitter i rullstol. Någon har haft en nervsjukdom, en annan en blodsjukdom, men de flesta är quadriplegics, dvs. de är helt eller delvis förlamade i armar och ben. Orsaken är att de har brutit nacken och vi får lära oss att ju längre upp den bryts desto svårare blir handikappet. Graden av handikapp bedöms på en skala från 0,5 till 3,5 och på planen får spelarnas sammanlagda handikapp inte överstiga 8.

I laget finns stjärnan Mark Zupan, en charmig kämpe med getskägg, vinnarskalle och massor av jävlar anamma. Glädjande nog är han även en ödmjuk inspiratör, en fin ambassadör och talesman för sporten. En annan profil är lille Bob Lujano, med stumpar istället för armar, som trots det klarar av ett liv på egen hand. Långt borta från laget är däremot hetsporren Joe Soares, en levande legend inom sporten. Han fick kicken från Team USA när han ansågs för gammal, surnade till och blev istället tränare för värsta rivalen Kanada!

Idrotten är filmens ramberättelse. Rivaliteten mellan USA och Kanada och då särskilt mellan Soares och Zupan påminner oss om sportens eviga retorik, om vinnare och förlorare och den hårfina skillnaden mellan vinst och förlust. Fast Murderball är egentligen ingen idrottsfilm. De stora matcherna som filmats handlar mer om att visa sportens tempo och fysiska aspekter (full kontakt och tacklingar är tillåtna!); strategi och taktiska detaljer har utelämnats. Det spelar dock mindre roll, eftersom det är människorna som är filmens emotionella epicentrum.

Murderball, som står för den ur sponsorsynpunkt mindre lyckade benämningen på rullstolsrugby, är en mycket gripande film som ger en utökad förståelse för vad det faktiskt innebär att vara handikappad. I en särskilt rörande scen får vi följa den nyligen skadade Keith (bruten nacke) som efter några månaders rehabilitering kämpar med att få upp kardborrbandet på sina skor. Det är ett av filmens många unika ögonblick som garanterat gör mer nytta för de handikappades situation än vad hundratals artiklar någonsin kommer att göra. Betyg: 9.

Svallvågorna efter Ordförande Persson

Åsikterna om SVT:s omdebatterade dokumentär om Göran Persson har varit många och varierande. I Göteborgsposten sammanfattar ledarskribenten Peter Hjörne bilden av Persson på ett elegant och träffande vis:

Fichtelius intervjuer förstärker bilden av en självupptagen, ganska elak och föraktfull, uppblåst, bufflig och auktoritär social revanschist med klara besserwisserdrag, alltid beredd att recensera andra. En person som älskar makten, berömmet och umgänget med världens toppolitiker och som söker ständig bekräftelse. En komplex dubbelnatur som kan vara känslig och charmig och som är högt begåvad, kunnig, effektiv och modig.

Hjörne gillar programmet och opponerar sig mot DN:s Johan Croneman som menade att det första programmet var "årets antiklimax på tv-fronten". I Sydsvenskan har kulturjournalisten Anna Hellsten en mer positiv inställning. Hon menar att "det intressanta med ”Ordförande Persson” är att vi faktiskt får se människan bakom ministern." Samma tidnings politiske kommentator, Olle Lönnaeus, har en mer psykologisk analys:

Efter tre avsnitt av tv-dokumentären ”Ordförande Persson” står det klart. Erik Fichtelius var varken hovnarr, knähund eller megafon. Han var ju Göran Perssons personlige psykoterapeut.

Även Göran Eriksson, politisk analytiker i Svenska Dagbladet, rör sig mot psykologin i en annorlunda kommentar. Först nämner han att mannen bakom dokumentären, Erik Fichtelius, beskrivit sitt projekt som historiskt. Direkt efter konstaterar han att:

Det stämmer i många avseenden. Ingen annan svensk före detta statsminister och partiledare har veckan efter sin avgång blivit föremål för diskussioner om vilken personlighetsstörning han eller hon lider av.

Debatten lär fortsätta ett bra tag till. Frågan är om Göran Persson någonsin insåg den fulla betydelsen av sin medverkan i dokumentären. Jag ställer mig tvivlande till det.

DVD: Grave of the Fireflies (1988)

Det finns filmer som borde förses med en liten varningstext om sorgligt innehåll. Varför? Jo, därför att det underlättar att vara förberedd på sånt som skakar om och påverkar oss starkt. Det oväntade i en upplevelse kan ibland vara något att eftersträva, men att på förhand få veta lite mer om den film man ska se väger tyngre.

Grave of the Fireflies (Hotaru no haka) är just en sådan sorglig film. Den utspelar sig i Japan under andra världskriget. De amerikanska bombplanen dominerar luftrummet, flyglarmen går, bomber faller och människor skadas och dör. Det är oundvikliga delar av ett förlorat krig.

Det fruktansvärda kriget skildras subjektivt genom två barn, Setsuko och hans lillasyster Seita, som kämpar för sin överlevnad. Fadern är frånvarande i den japanska flottan och modern förolyckas i en bombattack. Syskonen tvingas därför klara sig på egen hand i ett hårt samhällsklimat präglat av matbrist och ransoneringar.

Grave of the Fireflies är en japansk animerad film, så kallad anime, men det förminskar på intet sätt tragiken och de starka känslorna. Filmen är så pass nära en känslomässig verklighet att förpackningen blir ovidkommande. På samma gång är filmen stilmässigt närstående den vanliga spelfilmen; val av bildvinklar, kameraåkningar och bildkompositioner känns igen. I vissa scener, som när lilla Seita står med sin storebror och håller en docka i handen, finns även tydliga bildreferenser till klassikern The Night of the Hunter.

Filmens kompakta mörker skingras glimtvis i hoppfulla drömlika sekvenser där barnen tycks glömma sin misär för en mer oskuldsfullt naiv verklighetssyn. Även titelns eldflugor fungerar som tillfälligt ljus i mörkret och öppnar upp för mer symboliska tolkningar. Isao Takahata har regisserat en egensinnig film som fångar upp stämningen i ett förlorat krig genom en varm, poetisk och samtidigt mycket tragisk karaktärsstudie av två japanska syskon. Det krävs ett hjärta av hårdaste granit för att inte beröras av det kraftfulla emotionella innehållet. Betyg: 8.

DVD: Dom kallar oss mods (1968)

Titeln är en smula missvisande. Det här är ingen dokumentär om ungdomskulturen mods utan snarare en film om hur det är att vara rotlös tonårig kille på glid i 1967 års Stockholm. Begreppet mods nämns visserligen flyktigt några gånger, men mer än så blir det inte. En betydligt mer passande titel hade varit Dom kallar oss Kenta och Stoffe.

Ja, för just så heter filmens huvudpersoner och det är lätt att förstå varför regissörerna Stefan Jarl och Jan Lindkvist valde just dessa spralliga gossar. De har nämligen den berömda glimten i sina ögon, är rappa i käften och besitter ett vägvinnande utseende med burriga tidstypiska lejonmanar. Kenneth ’Kenta’ Gustafsson och Gustav ’Stoffe’ Svensson, båda med samma sorts jobbiga uppväxt, är filmens roliga radarpar som alltid vet hur man har kul.

Vi får följa grabbarna i olika situationer på stan, fester och en vild tågresa till Dalarna. Det fragmentariska berättandet bryts emellanåt upp av intervjuer med de själva och andra strulpellar. Det socialrealistiska innehållet i de samtalen blir en skarp och nödvändig kontrast till allt partajande. Egentligen är de ju som alla andra festglada ungdomar, men med distinktionen att de festar varje dag året runt. Oftast är det alkohol som gäller, men även droger konsumeras. Tragiken lyser slutligen igenom. De börjar bli medvetna om vart deras liv är på väg, men ger ändå blanka fan i att försöka göra något åt det.

Dom kallar oss mods är en extrem lågbudgetfilm med en totalkostnad på drygt 100 000 kr. Det märks tydligt i det korniga svartvita fotot som ändå förstärker en realistisk känsla. Huruvida alla scener är autentiska eller inte kan dock diskuteras. Slutet är till exempel så pass arrangerat att det märks och det är onödigt. Sedan blir det också jobbigt att se hur tjejerna hela tiden kommer i skymundan. Kunde inte en enda ynka tjej på glid få vara med på riktigt i de utstöttas gemenskap?

Fast när innehållet väl hunnit sjunka in, inser man att det är en stark och unik svensk dokumentärfilm som setts. Till viss del är det också en politisk film, även om det inte sägs rakt ut. Frågan om vem som egentligen bär ansvaret för ungdomarnas desillusionerade syn på livet och ungdomsvården misslyckande besvaras aldrig. Men det är någonstans där, i pendlandet mellan underhållande beteendestudie och tragisk socialpolitisk pamflett, som filmen faktiskt träffar rätt. Betyg: 7.

DVD: Kung Fu Hustle (2004)

Kung Fu Hustle, Stephen Chows uppföljare till kultfilmen Shaolin Soccer, är på ett sätt en hyllning till 70-talets kung fu-filmer. Åtminstone om man ser till karaktärer och tematik. Men där stannar likheterna. De äldre filmerna var uppvisningar i lekfullt akrobatiskt våld, sånt som i värsta fall orsakade någon oförsiktig kämpe ett par frakturer och hjälten några skrubbsår. Kung Fu Hustle tar däremot hjälp av avancerad datorgrafik för att åstadkomma en furiöst blodig slapstickbalett där fysiskt verkliga kampscener alternerar med overkliga inslag där karaktärer på ren spänst hoppar flera meter högre än Bubkas personbästa. Personligen hade jag föredragit mer äkta teknik och akrobatik framför reptrick och präktig programmering.

Den nonsensaktiga storyn om rivaliserande gäng och ”vanliga” människor med dolda kung fu-talanger är välskriven och dessutom rolig på ett fysiskt kännbart vis. Blomkrukor landar på huvuden, knivar flyger av misstag in i armar och ormar kysser hjältens visslande mun. Det är som det brukar vara i seriernas värld; blodigt värre, men också kul.

Den osannolika hjälten Sing, som Chow själv spelar med uttryckslös karisma, har tappat tron på godheten och gör precis allt för att bli ond och accepterad av det fruktade yxgänget. Tillsammans med sin korpulente sidekick rånar han en ambulerande glasskiosk och kallar en tjänsteman för glasögonorm. Men då en på miljonen bär på en inre kraft, en förutbestämd genetisk läggning för att bli kung fu-hjälte, spelar sådana misslyckanden mindre roll…

Kung Fu Hustle är en snygg film att titta på. Färgskalans starka färger finner en vän i den uttrycksfulla musiken och filmen hoppar lekfullt mellan dansnummer och tårdrypande melodraminslag. Men, ett stort men, i längden blir det tröttsamt och förutsägbart med all audiovisuell datortillverkad grannlåt. När jag sätter mig ner för att se en kung fu-film är det inte flygande gubbar jag vill se. Med risk för att stämplas som tråkmåns: försöket att förnya genren lyckas inte fullt ut. Betyg: 6.

DVD: The Prestige (2006)

Liksom filmen består ett trolleritrick av tre delar: 1. The pledge, något visas upp; 2. The turn, detta något utsätts för något annat – kanske förändras det eller försvinner helt; 3. The prestige; den nödvändiga avslutningen, det avgörande momentet, det som förklarar för publiken att illusionen är fullbordad, att filmen är slut.

Regissören Christopher Nolan är en trollkarl och The Prestige är hans senaste stora trick. Tillsammans med lillbrorsan Jonathan har han även skrivit manuset baserat på Christopher Priests roman:

I 1890-talets London råder en fullständig rivalitet mellan trollkarlarna Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale), dels på det yrkesmässiga planet, men också på ett djupare, mer personligt plan. En gång i tiden var de vänner, men vänskapen smulades sönder av deras ambitioner. Kampen om att utveckla det mest avancerade och perfekta trolleritricket blir svår och filmens talesätt om att ”en riktig trollkarl har blod på sina händer”, börjar efterhand kunna tolkas mer och mer bokstavligt…

The Prestige är en väldigt berättarcentrerad film. Kronologin är uppbruten; ett inledande klurigt bakvänt berättande övergår efter ett tag i en rak kronologi. Effekten blir att det är svårt att komma in i filmens stämningar. Mycket koncentration måste läggas på storyns pussel och det dröjer dessutom ända till slutscenerna innan de sista avgörande bitarna kan läggas på plats. Vissa kan säkert uppleva detta som frustrerande, medan andra ser det som en skön väntan på ett storslaget slut.

Filmen är välgjord med en autentisk känsla i miljöer och kostymer. Även stilen på fotot känns igen från tidigare Nolanfilmer som Memento och Batman Begins. Detta hänger självklart samman med att Wally Pfister fotograferat alla tre filmerna. Det rör sig om det bredaste bredbildsformatet (2,35 : 1) och någon slags sofistikerad elegans som det är svårt att sätta fingret på. Liksom ett glänsande trägolv, blir det något man bara tar för givet efter ett tag.

I en film som är så styrd av sitt berättande, kan det kännas tryggt att några välkända profiler rollbesatts. I huvudrollerna är Bale och Jackman säkra kort; de gör sällan bort sig nuförtiden. Michael Caine tar en snabb revansch för sin mindre lyckade insats som flamsig hippie i Children of Men. Här spelar han en man som sysslar med trolleriproduktion; han förser helt enkelt trollkarlar med fungerande magiska lösningar. Hollywoods darling nummer ett, Scarlett Johansson, gör även hon ett gott dagsverke som assistent med lojalitetskval. Mest spännande är dock David Bowie som den gåtfulle Tezla i en för berättelsen mycket viktig biroll.

The Prestige är en solid film, ett genuint stycke filmhantverk, som ändå lider av att vara aningen kall och exkluderande. Det dramatiska djupet imponerar inte heller; man hoppar i och finner häpet att man fortfarande bottnar. Men som underhållningsfilm betraktat är det en fascinerande och lärorik resa in i en magisk värld. För visst är det lite kittlande att se en film om trollkarlar och deras illusioner samtidigt som man själv blir lurad gång efter annan... Betyg: 7.

DVD: Walk the Line (2005)

Walk the line är en formidabel formatfilm som följer musikbiografins grundläggande formel. Johnny Cash (Joaquin Phoenix) väg till etablerad artist går via barndomens trauma till trygg militärtjänstgöring i Tyskland för att slutligen ta ett tillfälligt stopp utanför Sam Phillips studio i Memphis. Där ute i solen infinner sig den stora drömmen och senare inne i studion uppstår en av filmens musikaliska höjdpunkter: efter att ha tråkat ut producenten med en gospellåt, ombeds Mr. Cash spela en låt som griper tag, något äkta, en sång som sammanfattar vem han är. Några timmar senare har han skivkontraktet undertecknat och debutskivan inspelad.

Han ger sig ut på turné med Jerry Lee Lewis (Waylon Payne) och i ännu ett oförglömligt ögonblick träffar han June Carter (Reese Witherspoon) för första gången. Och liksom undertecknad förtrollas han av hennes bubblande smittande charm och varma leende. Johnny får en vän för livet och deras relation blir filmens nav.

Men Walk the Line hade knappast fungerat som drama om allt bara hade gått som på räls hela tiden. Livet som rockstjärna har ju sina frestelser i form av unga damer och droger. Dessutom knakar äktenskapet i fogarna och den komplexfyllda relationen till fadern (Robert Patrick) vilar hela tiden som en våt filt över honom. Den karriär som nyss gick spikrakt uppåt stannar av. Kommer han att orka resa sig och gå vidare som artist?

I den här sortens filmer, där man på ett ungefär vet hur det kommer att sluta, handlar mycket om att hitta mervärdet, det lilla extra, för att upplevelsen ska bli fulländad. Walk the Line har tre sådana delikata ingredienser. Först och främst handlar det om en oslagbar ljudmässig triumf där Cash livemusik får äkta liv i oerhört skickliga inspelningar. Känslan av närvaro är total; man befinner sig där och då. Har hans musik någonsin låtit så bra, så fyllig, så perfekt balanserad?

De övriga två delikatesserna är Reese och Joaquin, Witherspoon och Phoenix, June Carter och Johnny Cash. Båda står för lysande skådespelarprestationer och de sjunger förvånansvärt bra. Det låter inte exakt som när verklighetens Johnny och June sjöng, men det kompenseras av kroppsspråk och inlevelse. Båda har sångröster som är personliga, lite rockiga och så där härligt opolerade. Det är den sortens röster som aldrig går vidare i Idol, men som det brukar kunna bli en riktig rockstjärna av. Både Witherspoon och Phoenix nominerades till en Oscar. Reese vann sin statyett välförtjänt medan Joaquin hade oturen att ställas mot det årets suverän, Philip Seymour Hoffman (Capote).

James Mangolds regi är oklanderlig. Han lyckas få ut maximalt av sina huvudrollsinnehavare samtidigt som han anpassar bilderna efter stämningen i T Bone Burnetts bluesiga originalmusik. Fast mest av allt triumferar filmen i livescenerna där Mangold utnyttjar den tradition som finns för hur rockmusik ska filmas och klippas. Det är många sköna mil ifrån nutidens plastiga musiktv-
produktioner där kameror åker upp och ner, hit och dit, huller om buller, i ett hopplöst inkompetent virrvarr.

Walk the Line är en traditionell Hollywoodfilm med en dramaturgi som känns igen, en formel som följs. Men filmen har också det där lilla extra, mervärdet, som höjer den en bra bit över mängden. Så se den för musikens, Reese Witherspoons och Joaquin Phoenix skull. Då kan man bara inte bli besviken. Betyg: 9.

DVD: Mean Girls (2004)

Mark Waters Mean Girls är något så ovanligt som en smart amerikansk tonårskomedi, en träffsäker satir över det sociala fenomenet klickbildning och dess konsekvenser. Filmens centralgestalt är den begåvade sextonåriga Cady (Lindsay Lohan), nyss hemkommen från en skyddad uppväxt i Afrika där hon fått all undervisning i hemmet. Nu ska hon utveckla sina sociala färdigheter genom att göra entré på High School (näst sista året) och det är lättare sagt än gjort.

Efter en minst sagt trevande start finner hon vänskapen hos ”de alternativa” – Janis (Lizzy Caplan) och Damian (Daniel Franzese). Dessa båda blir med nöje Cadys personliga guider till skolans ”vem gör vad med vem, hur, när och varför”. En mängd överlevnads-
fakta delges henne. Som till exempel var hon ska sitta i matsalen och att hon bör akta sig för Plastics, skolans ytliga härskargäng med Regina George (Rachel McAdams) som blond bidrottning.

När sen Cady oväntat inbjuds att sitta vid Plastics bord i matsalen tar hennes liv en helt ny vändning. Först är det tänkt som ett spionuppdrag. Hon ska rapportera allt utöver det vanliga till sina alternativa vänner, men efter ett tag börjar hjulen snurra allt snabbare och livet som Plastic tar över…

Av filmens unga stjärnor borde någon redan ha släckt Lacey Chabert (född 1982). Hon är allmänt jobbig med sin pipiga röst och ett bäst före-datum för tonårsfilmer som gått ut för länge sedan. Lindsay Lohan lyser däremot starkt och epitetet charmtroll känns befogat då hon med glädje och finess gestaltar en nutida hollywoodsk raritet: den jordnära och intelligenta tjejen.

Filmens manusförfattare Tina Fey har i flera år varit en viktig medarbetare både bakom och framför kameran i humorplantskolan SNL (Saturday Night Live). Den erfarenheten kommer väl till pass här i rollen som en halvt misslyckad mattelärare. Tillsammans med likaledes SNL-meriterade Tim Meadows - som spelar skolans udda rektor - tillförs ovärderlig komisk kompetens och timing. De blåser nytt liv i den slags vuxenroller som annars brukar ha en tendens att krackelera i tonårskomedier.

Filmen vinner väldigt mycket på sitt höga tempo; skämten levereras snabbt och träffar rätt. Naturligtvis är det inte frågan om någon helt autentisk tonårsskildring, därtill är en del karaktärer aningen för skruvade, men det finns pusselbitar som höjer trovärdigheten. En sådan detalj är beteendet att snacka skit bakom ryggen på sina ”bästisar” och tala tvärtomspråk när man avhandlar utseende och relationer. Men till syvende och sist är ändå Mean Girls, historien om de elaka flickorna, en konsekvent, kompromisslös och förbaskat rolig film. Betyg: 7.

DVD: Manhunter (1986)

För den som är bekant med filmer som Heat, The Insider och Collateral kommer Manhunter att bli ett kärt återseende. Redan 1986 hade alltså Michael Mann hittat den stilistiska medvetenhet som han sedan gjort till sitt signum. Det handlar dels om ett genomtänkt bildspråk där bredbildens möjligheter tillvaratas, dels om en polerad lyxig känsla i miljöskildringarna. Inspirationen kommer till stor del från TV-serien Miami Vice som han skapade och producerade.

Manuset, även det skrivet av Mann, är baserat på Thomas Harris roman Red Dragon. Det handlar om Will Graham (William Petersen), en legendarisk FBI-agent som fick fast den ökände Hannibal Lecktor (ja, han heter så i filmen). Nu har Will dragit sig tillbaka med sin hustru och son för att leva ett stillsamt liv vid havet, långt bort från mord och kaos. Men så en dag kommer hans förre chef, Jack Crawford (Dennis Farina), på besök. En sällsynt hänsynslös seriemördare härjar. Han har redan tagit kål på två barnfamiljer och nu behöver de Grahams hjälp för att komma vidare med utredningen…

Genom att använda ett par intetsägande poplåtar placeras en i övrigt tidlös film mitt i trummaskinernas 1980-tal. Även kompositören Michel Rubinis mullrande synthslingor skapar stämning. Men mest av allt är det bilderna som talar. Mann och fotografen Dante Spinotti vet hur man utnyttjar hela bildytan. Detaljer i förgrunden finner symmetri med bakgrunden och flera gånger börjar det med en närbild som sedan långsamt zoomas ut på ett mycket effektfullt vis.

En nyckelroll för hur filmen utvecklar sig är Dr. Hannibal Lecktor, den bildade seriemördaren. I The Silence of the Lambs lyckades Anthony Hopkins hitta ett manipulativt hypnotiskt röstläge och en otäckt genomträngande blick. Han blev Hannibal helt enkelt. I Manhunter är Brian Cox mer återhållsamt obehaglig. Han använder rösten och blicken (ögonbrynen) men inte i samma utsträckning som Hopkins. Däremot har de ett liknande kroppsspråk, utan onödiga rörelser, som ett rovdjur i väntan på sitt byte. Både Cox och Hopkins har intressant nog ett förflutet som hyllade brittiska teaterskådespelare.

Manhunter är en mycket spännande thriller. Mann bryter romanens struktur genom att låta den obehaglige mördaren Francis Dollarhyde (Tom Noonan) verka i det fördolda långt in i filmen. Och när han väl aktiveras får också hans arbetskamrat, den blinda Reba (Joan Allen), en framträdande position. Upplägget gör att fokuseringen ligger på Grahams arbete, samt hans relation med hustru och son. Det sistnämnda blir en ljus kontrast till allt det hemska, en mänsklig dimension som lyfter och berikar en redan mycket bra film. Betyg: 8.

DVD: Drunken Master (1978)

Drunken Master är en tidig Jackie Chan-film där tokroligheter mixas med kung fu. Upplägget, som generellt gäller för alla filmer inom genren, är simpelt: en uppkomling/nybörjare hamnar i någon konflikt och försöker lösa det på egen hand. Han misslyckas och måste ta en äldre mästare till hjälp för att på så vis kunna lära sig någon bortglömd teknik inom kung fu-konsten. Slutet kan ni räkna ut själva.

Tyvärr är filmen hela 111 minuter lång, varav minst 90 utgörs av tröttsamma variationer på samma slagsmål. De slåss verkligen hela tiden, vilket är hur kul som helst i lagom dos. Men när det överdoseras blir effekten bara sövande. Det är illa när inte ens de billiga ljudeffekterna förmår hålla en vaken.

Drunken Master har en ovanligt osammanhängande story och den tunna manustråden slits ner av alla fightingscener. Temat med en vindrickande alkoholiserad mästare är roligt i några minuter innan man tröttnar. Ja, det enda positiva med den här filmen är några komiska scener i inledningen och slutet samt ett antal finurliga sekvenser där Jackie Chans skickliga akrobatiska konster kan studeras. För den som vill se en bra film inom samma genre rekommenderas Snake in the Eagle’s Shadow från samma år. Betyg: 3.

DVD: Mission Impossible (1996)

Spionen Ethan Hunt (Tom Cruise) blir indragen i en invecklad härva med en förrädare inom den egna organisationen. Inget är vad det verkar och jakten på en diskett (!) – innehållande östeuropeiska agenters kodnamn – blir det omöjliga uppdraget.

Trots en mängd dimridåer finns det en spänningsådra genom hela filmen. Pulsen är dock lite för låg och man når aldrig nagelbitarnivå. Störande moment finns också: manuset av proffsen Koepp och Towne är onödigt tillkrånglat och Brian de Palmas djärva visuella stil känns emellanåt som billigt effektsökeri. Följden blir att Mission Impossible upplevs som ett smalt rör; åskådarna försöker krypa in i filmens värld, men röret är för trångt, de fastnar.

Om man ser till skådespelarna är det många ”namn” som medverkar. Jon Voight är hest allvarlig, Jean Reno är en fransk produktplacering, Ving Rhames är superhacker med basröst och Emmanuelle Béart är farlig på ett snällt sätt. I hjälterollen är Tom Cruise stabil men valpig. Det tar emot innan man till sist accepterar hans status som superagent.

Kändistätheten är således hög, men engagemanget måttligt. Det hettar bara till i två klassiska actionsekvenser där De Palmas talang får förankring i något konkret. I övrigt är filmen som en lite för varm öl – den smakar ganska bra men man unnar sig den bara i nödfall. Betyg: 5.

DVD: Happy Feet (2006)

Låt mig börja med att klargöra några viktiga fakta.
1. Pingviner har en gångstil som är en estetisk katastrof; de går extremt fult, långsamt och tillgjort. 2. Däremot känns det fullständigt normalt att se en pingvin som steppar. Kanske beror det på att den steppande pingvinen oftast håller sig på en begränsad yta och även använder vingarna på ett någorlunda tilltalande vis.

Pingvinrullen Happy Feet har två övergripande teman. Dels handlar det om utanförskap, att avvika lite för mycket från mängden, och dels om överlevnad genom sång och fiskätande. Filmens huvudkaraktär, Mumble (röst: Elijah Wood), ruvas under extremt kyliga yttre förutsättningar i den gosiga värmen mellan sin faders ben. Han är sedan sen ut ur ägget och när hans första stapplande steg är stepp börjar många ana oråd. Pingviner ska nämligen inte steppa utan sjunga och Mumble är självfallet en falsksångare av rang. Hans överlevnad är därmed hotad och när han vuxit upp stöts han bort av den övriga gruppen. I sällskap med rytmiska sydamerikanska pingviner och med målet att finna en klurig gåtas lösning, ger han sig ut på ett annorlunda äventyr…

Tack vare att sången både är pingvinernas själ och parningsritual, blir musikalen en naturlig genre att inkorporera. Popdängorna (signerade Stevie Wonder, Prince, The Beach Boys m.fl.) avlöser varandra i takt med att det imaginära evolutionsbudskapet hamras in. Sjung så överlever du! Finn din inre sång! Den som sjunger bäst är mest attraktiv!

Visuellt är filmen aningen ojämn. Datoranimering skapar fantastiska möjligheter för en kreativ regissör, men det är en frihet som lätt kan missbrukas. Under filmens första del väljer George Miller (han som gjorde Mad Max) förbluffande många bildlösningar med snabba inflygningar och extrema rotationer. Den tänkta fartkänslan försvinner och efter ett tag blir man bara snurrig. Karuselltänkandet dämpas lyckligtvis i den mer äventyrliga andra delen och här exploderar filmen i hisnande utförsåkningar och en mer städad actionkänsla.

I grund och botten är Happy Feet ändå en familjefilm och då spelar humorn en viktig roll. Utöver en del biologiska skämt är det snabbsnackaren Ramon (Robin Williams) som piffar upp anrättningen med en sydamerikansk brytning och flera roliga oneliners. Andra röster är mer klichéartade. Pingvinerna styrs exempelvis av en gammal irländare, en bitter Irish bastard så att säga, och ett gäng mulliga sjöelefanter pratar så klart med skotsk dialekt. Det är ofattbart, men säkert normalt.

Genreblandningen (musikal, komedi, äventyr och drama) känns som en belastning under filmens första del. Under filmens gång vinns dock åskådarna över med en berättelse som faktiskt fångar upp och engagerar. De dramatiska topparna må vara väl sötade, men i långa loppet är Happy Feet en mysig och trivsam pingvinfilm. Betyg: 6.

Outfoxed: Rupert Murdoch's War on Journalism (2004)

I en tid där mediekritik blivit slentrian, ja nästan uttjatat, lyckas dokumentären Outfoxed fånga åskådarnas intresse från början. Kanske beror det på att man har ett tacksamt mål att skjuta på: TV-kanalen Fox News och deras genialiska slogan ”fair & balanced”. För är det något den nyhetskanalen inte är så är det rättvis och balanserad. Tvärtom så agerar Fox News som ett republikanskt språkrör, en synnerligen väloljad propaganda-
maskin för Bush och hans hejdukar.

Outfoxed är en typisk dokumentär med dold avsändare. Medlemmar i mediekritiska nätverk, journalister, medieforskare och flera före detta anställda vid Fox News kommer omväxlande till tals och deras dom är hård. Foxägaren Rupert Murdochs maktkoncentration är ett hot mot demokratin. Fox News är hans experimentstuga, en nyhetskanal som mest sysslar med konservativt tyckande och moraliskt tveksam journalistik. Endast de mest rabiata Fox-älskarna ifrågasätter egentligen filmens budskap och innehåll. För oss övriga är det självklarheter som redovisas.

Problemet är att filmen använder sig av liknande knep som den kanal man kritiserar. Allt som sägs i filmen är ihopklippt på ett suspekt vis. Omtagningar tycks inte ha existerat. Det klipps och det klistras. Dessutom används en del tendensiös grafik, t.ex. långsamt växande illröda statistikstaplar och halvskumma inzoomningar på sönderhackade citat. Dessa minst sagt onödiga och tveksamma grepp öppnar upp garden och gör det lättare för den som vill slå tillbaka mot filmens budskap.

Outfoxed fungerar bättre som ren underhållning än som mediekritik. Fox News politiska ankare Bill O'Reilly ber ofta allt och alla hålla käften (i sändning) för att sedan förneka att han någonsin bett någon hålla käften. Det är stor humor. Kanalen har också fört en komisk kampanj mot presidentkandidaten John Kerry som utpekats som fransk (det värsta tänkbara) och flipflop (på grund av sin velighet i olika omröstningar). Och visst finns det ett allvar under ytan och visst är mediekoncentrationen i världen ett problem, men när filmens sista fem minuter ägnas åt direkta partsinlagor för olika mediekritiska organisationer blir det ett snöpligt platt fall strax innan mållinjen passeras. Betyg: 6.

Aftonbladets förfall

Någonstans i Sverige den 4/3 2007.

Att åka första klass på tåget har både sina för- och nackdelar. Fördelarna kan vara komforten och ett gratis miniatyräpple, medan en nackdel är att man får Aftonbladet gratis. Nej, jag hade inte velat betala för den heller. Tidningen har utvecklats till att bli en koncentrerad guide till skvaller, problem, sjukdomar, mord och död. Sådant man helst vill slippa, men som det uppenbarligen lönar sig att skriva om.

En genomgång av innehållet i Aftonbladet den 4/3 är på sin plats.

Rent kvantitativt fördelade sig innehållets 60 sidor enligt följande:

Annonser: 18 s (30 %)

Nyheter: 14 s (23,3 %)
riktiga nyheter: 4 s (6,7 %)
riktade nyheter: 4 s (6,7 %)
sensationsnyheter: 6 s (10 %)

Kändisar & nöje: 12 s (20 %)

Livsstil: 5 s (8,3 %)

TV: 5 s (8,3 %)

Debatt & opinion: 4 s (6,7 %)

Kultur: 2 s (3,3 %)

Det är egentligen inget konstigt. Med riktade nyheter avses sådana nyheter där tidningen själv tjänar pengar på olika kampanjer i samband med nyheten. Att skvaller om kändisar och andra så kallade nöjesnyheter tagit över torde vara välkänt vid det här laget. Att det är mycket reklam är inte heller något att uppröras över. Nej, det upprörande kommer när man börjar granska själva innehållet i tidningen.

757.099 dödsfall redovisas i tidningen. Dessa fördelas så här:

500.000 döda i Irak
250.000 döda i Sudan
7.000 döda i f.d. Jugoslavien
59 döda per dag i kvinnlig hjärtinfarkt
18 döda i en avrättning (inkl. bild)
15 döda i snöstorm
2 döda i kannibalmord
2 döda i brittiskt barnmord
1 död i norskt mord
1 död i avrättning (inkl. bild)
1 hemlös död i nöjesmord (inkl. bild)

Den digra listan med dödsfall kan sedan sättas i kontrast till alla glättiga nöjessidor, TV-sidor och sidor om livsstil. Sedan finns ju sensationsnyheter om överviktiga människor (”240 kg Jens lyfts bort med kran!”) som blandas med artiklar om sabelhuggningar och dödsdroger i tandkräm. Aftonbladet har verkligen förfallit när den mest upplyftande söndagsläsningen man kan hitta är en text om kärnvapenhotet i världen.

Nästa tågresa blir definitivt i andra klass.

DVD: Battle Royale (2000)

Battle Royale är det givna valet om man ska välja ut en film från tidigt 2000-tal som säger något om det samhälle vi levde i då. Faktum är att vi fortfarande lever i det samhället; det är det ironiska övervåldets tidsålder och filmen är en perfekt spegling av en ytlig och våldsam värld. En utskjuten hjärna i Pulp Fiction framstår som en fjärt i rymden jämfört med den här filmens groteskerier. Mer än någon annan film har den fått representera något alternativt, medan den i själva verket bara är en marginellt bättre variant av en dålig Hollywoodfilm. Battle Royale är ändå älskad av många och kommer för evigt att vara en av den våldsamma generationens favoritfilmer.

Storyn äger rum i en framtid som innehar serietidningens logik och trovärdighet. Realismen är obefintlig annat än i det beteende och det tänkande som karaktärerna emellanåt uppvisar. Kortfattat handlar filmen om att den japanska ungdomen har revolterat, blivit våldsam och slutat gå i skolan. Som ett slags motmedel har staten skapat ett militärkontrollerat dödsspel, Battle Royale, där ungdomar tvingas tävla i att vara herre på täppan. På en ö ska de under maximalt tre dagar försöka döda varandra och samtidigt överleva. Det får bara finnas en vinnare kvar när tävlingen är slut, annars dör samtliga som finns kvar. Ungdomarna kontrolleras med hjälp av metallhalsband som med en enkel knapptryckning från tävlingsledningen kan förvandla en ungdomlig hals till ett blodsprutande inferno.

En särskilt odräglig niondeklass har valts ut i filmen och det är deras öde vi får följa. Just valet av niondeklassare har av vissa kritiker setts som en styrka, en förstärkning av någon slags tilltänkt realism. Våldet hade säkerligen uppfattats som mildare om det varit ett gäng studerande vid Folkuniversitetet som råkat illa ut. Men fokuseringen på den yngre ålderskategorin kan mycket väl ha en simpel kulturell förklaring: den japanska besattheten av småflickor i skoluniform. Denna fetisch yttrar sig i filmen genom ofta förekommande bilder på flickor som trillat omkull så kjolen åkt upp. Det är förvisso skrattretande, men likväl kulturellt intressant.

På en helgalen idé har det blivit en i bästa fall halvbra film. I sin iver att tilltala så många åskådare som möjligt har veteranregissören Kinji Fukasaku tagit trevande steg i många olika genreriktningar. Under hela filmen blir det ett slags kretslopp med virtuos action som övergår i ironisk slapstick som blir romantisk melodram. Dessutom finns sporadiska inslag av hackerfilm manifesterat genom bilden av den klichéartat snabbskrivande datanörden. Det schizofrena anslaget irriterar; det blir halvroligt, halvspännande och halvromantiskt. En mer renodlad skräckfilm hade möjligen fungerat bättre.

Det ovanligt omfattande våldet, även i jämförelse med de mest våldsamma filmer som gjorts, är snyggt och välkoreograferat men i längden tappar man intresset, trubbas av. Kanske beror det på att karaktärerna är så platta och intetsägande att man egentligen inte bryr sig om huruvida de ska dö eller överleva. Handlingens utgång blir en bisak och när varje dödsoffer redovisas i bildens nedre del som vore det ett datorspel kan man bara le lite uppgivet och invänta Game Over.

Filmskaparen försöker bygga upp ett djup hos karaktärerna genom tillbakablickar, men det blir bara fånigt och patetiskt i värsta sortens sirapsmelodram. Fast helt inkompetent är inte Battle Royale. Filmens förtjänster ligger förutom en viss visuell flärd i det humoristiska innehållet. Innan man hunnit tröttna på våldets upprepningar finns ganska många skratt att hämta i dess underhållande absurditet. Men roligast är nog ändå den inledande TV-briefing som ungdomarna tvingas se, där en sprallig japansk kvinna går igenom spelreglerna. För den som är insatt i japansk populärkultur blir den sekvensen en utmärkt nutidssatir som filmen i övrigt aldrig förmår svara upp till. Betyg: 4.

DVD: Prozac Nation (2001)

Vad händer när en människa blir så deprimerad att hon stöter bort sitt skyddsnät? Den frågan försöker Erik Skjoldbjærg besvara i Prozac Nation (2001), baserad Elizabeth Wurtzels självbiografiska succéroman med samma namn. Människan i centrum är 19-åriga Elizabeth (Christina Ricci), en talangfull skribent som redan fått uppdrag och stipendier av stora tidningar som Rolling Stone. Nu ska hon förkovra sig via studier vid Harvard, men allt försvåras av en depression som växer sig allt starkare.

Jag säger det direkt: Elizabeth måste vara en av de mest osympatiska karaktärer som någonsin visats på film. Hon är den självupptagna typen som alltid vet bäst och som tror att det finns en avsikt bakom allt som alla gör och säger. I ryggsäcken bär hon med sig en rutten uppväxt med föräldrarnas jobbiga skilsmässa som en långtgående mögelattack på själen. Pappan är frånvarande och mamman är, för att uttrycka det försiktigt, lite speciell. Det går alltså att förstå att Elizabeth blivit så motbjudande, men det gör det ändå inte lättare att komma in i filmen.

En tidig höjdpunkt är en Lou Reed-konsert där musik och bilder flyter samman på ett fantasifullt sätt. Andra ljuspunkter hittas i universitetsskildringen. För en gång skull framstår människor som studenter, riktiga studenter, och det är en befrielse. Elizabeth hittar snabbt en lojal tjejkompis, Ruby (Michelle Williams), en snygg drömprins, Noah (Jonathan Rhys Meyers), och såsmåningom den rätte, helyllekillen Rafe (Jason Biggs). I scenerna med Rafe hittar filmen precis rätt tonläge och Biggs får oss att känna sympati för hans karaktär, en modern ung man utan några överdrivna manér.

Christina Ricci gör en övertygande insats i en omöjlig roll. Även om man inte njuter av hur hennes karaktär agerar i filmen, njuter man desto mer av Riccis hudnära spel. Betydligt mer ambivalent är Jessica Langes tolkning av Elizabeths mamma. Det svajar och brusar, ungefär som när man försöker få in en obskyr radiokanal. Ibland går hon över gränsen och spelar över, medan hon andra stunder träffar helt rätt. Det är modigt skådespeleri som tyvärr inte riktigt går hem.

Erik Skjoldbjærg är den unge norske filmregissören, manusförfattaren och talangen, som fick in en fullträff med Insomnia (1997). Manuset köptes upp av Hollywood, vilket resulterade i en remake med Al Pacino, Robin Williams och Hilary Swank. Skjoeldberg gick dock inte helt lottlös ur det hela. Han fick göra Prozac Nation och han fick en stark uppsättning skådespelare att jobba med. Men sedan gick något riktigt snett och filmen kom aldrig upp på bio i USA. Olika förklaringar har getts; filmens huvudkaraktär ansågs för osympatisk och författaren Wurtzel lär inte ha gillat filmen alls. Först 2005 släpptes den på amerikansk TV och DVD. Skjoeldberg fick inte göra fler filmer i Hollywood och för numera en anonym tillvaro i Norge. Betyg: 6.

Persona (1966)

Ingmar Bergman hade med filmer som Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1957), Smultronstället (1957) och Såsom i en spegel (1961) redan bevisat tillräckligt som filmregissör. Han var oerhört etablerad. Han var stor. Han var fri att göra precis de filmer han själv ville.

Frågan är om någon annan svensk regissör överhuvudtaget hade fått göra en sådan här film. Hade något bolag vågat släppa igenom något så experimentellt och utmanande, något som så fullständigt bröt mot alla filmkonventioner, om inte regissören hetat Ingmar Bergman? Kanske inte, men samtidigt bör vi vara tacksamma att filmen faktiskt blev gjord och att filmvärlden fick sin Persona.

Liv Ullmann är skådespelerskan Elisabet Vogler som efter en föreställning tystnat, blivit stum. Bibi Andersson är sjuksköterskan Alma som anställts för att vårda henne, först på sjukhuset och sedan ute på läkarens sommarställe vid havet. Till en början uppstår en slags idyllisk samvaro. Alma pratar ofta och gärna med Elisabet och avslöjar fler och fler personliga detaljer. Elisabet tiger, men ger sitt tysta medgivande med blickar och ett sakta tillfrisknande. Idyllens uppblåsta ballong punkteras dock hastigt och mindre lustigt när Alma råkar läsa ett brev där Elisabet sviker hennes förtroende. Ett maktspel tar sin början och kvinnornas personligheter närmar sig varandra. Vem är det egentligen som är sjuk?

Bergman skriver själv i sitt manus att han inte åstadkommit ett filmmanuskript i vanligt bemärkelse. ”Vad jag har skrivit tycks mig närmast likna en melodistämma, som jag tror, att jag med mina medarbetares hjälp ska instrumentera under inspelningens gång.” Om manuset är hans melodistämma så är Andersson och Ullmann hans välstämda instrument. Men det råder obalans. Bibi står för i stort sett all dialog medan Liv nästan uteslutande använder sitt ansikte och små små gester. Vad är svårast för en skådespelare? Att alltid vara tyst eller att aldrig vara det? Oavsett vilket lyckas båda förmedla melodistämmans skiftande toner på ett lysande sätt.

Genom filmen fylls man som åskådare av en stigande obehagskänsla. Man vågar inte riktigt lita på berättaren, vilket är lika mycket frustrerande som det är befriande. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Man blir delaktig, tvingas ta ställning och värdera varje scen, för att slutligen ställa det enskilda mot helheten.

Persona kan tolkas och har tolkats på många olika sätt. Det intressanta består inte i att finna en tolkning som är rätt, utan att helt enkelt försöka bearbeta de avtryck som filmen ger. I kontrast till det som talar direkt till hjärnan finns en dröjande skönhet som siktar mot hjärtat. Sven Nykvists foto märks mest i de abstrakta sekvenserna, men även i övrigt tillför han en extra dimension som förstärker och förtydligar såväl det talade som det tigna. Ullmann och Andersson, Bergmans suveräna kvinnor, får symbolisera detta sköna i en svår men i slutändan belönande film. Betyg: 8.

DVD: Black Christmas (1974)

Black Christmas från 1974 är en legendarisk tidig skräckfilm inom den moderna skräckgenren. Den handlar om ett gäng tjejer i ett studentboende som får en smygande galning på sig. Mördaren, tidigt medvetandegjord för åskådarna med hjälp av subjektiv kamera, tillhör den kategori psykopater som det aldrig går att förklara, som aldrig kommer att kunna förstås. Utöver sin blodiga repertoar har han också en förkärlek för att ringa flåsande obscena telefonsamtal till sina utvalda flickor. Kort sagt: han är en klassisk modern skräckpsykopat.

Det finns några klara förbättringar jämfört med de många efterföljarna (Friday the 13th et al). För det första slås man aldrig av tanken att det på något sätt skulle vara karaktärernas egen dumhet som ligger bakom det hemska som sker. Nej, här blir man genast övertygad om att det är mördarens diaboliska slughet som fäller avgörandet. Karaktärerna tillåts också en viss utveckling – bortsett från de stackare som tidigt förpassas till de sälla jaktmarkerna. Kontentan är trots allt att det är en för genren ovanligt välskriven film.

En av filmens stora behållningar är Reg Morris foto. Användandet av subjektiv kamera bidrar starkt till den skrämmande upplevelsen. Carl Zittrers musik är funktionellt skräckinjagande, men allra kusligast blir den audiovisuella effekten när några tonårsflickor sjunger julsånger samtidigt som mördaren jagar sitt byte. Då reser sig håren på underarmarna och man börjar så smått längta till sommaren.

Regissör Bob Clark är bombsäker i sin regi. Det är minimalistiskt och effektivt berättande i en estetiskt tilltalande utformning. Men viktigast av allt är nog ändå vetskapen om att du kommer att bli skrämd, rejält skrämd. De nödvändiga överraskningsmomenten – skräcktopparna – är här kompletterade med en långsamt krypande känsla av konstant obehag. Black Christmas var en av de första filmerna i sin genre och med facit i hand den kanske allra bästa. Betyg: 8.

DVD: Ordet (1955)

Tre nivåer av tro utforskas djuplodande i Carl Theodor Dreyers Ordet (1955). Först och främst belyses den personliga tron, därefter familjens tro och slutligen den allmänna tron i form av kyrkans religion, det som individ och familj bör följa. Ytterligare ett spännande sidospår rör förhållandet mellan tro och läkarvetenskap.

I händelsernas centrum står en dansk bondfamilj under ledning av patriarken Morten Borgen. Han är till åren kommen, men har fortfarande bestämda åsikter om religionen och en vilja av stål. Mikkel, den äldsta sonen, ansvarar för gårdens djur och dras med religiösa tvivel baserat på de motgångar han drabbats av i livet. Hans hustru Inger manar på och fungerar som storfamiljens nav. Mellanbrodern Johannes, som fadern hade höga förväntningar på, tror numera att han är Jesus och vandrar omkring som en profet. Ungtuppen Anders är förälskad i skräddarens Anne, men stöter på patrull då skräddarfamiljen tillhör en annan tro. När så ännu en tragedi når gårdens trygghet börjar familjen att vackla rejält. Finns det något eller någon som kan få dem att dra åt samma håll?

Redan några minuter in i filmen slås man av den teatraliska känslan – i både positiv och negativ bemärkelse. Filmens manus utgörs också mycket riktigt av den danske dramatikern Kaj Munks välskrivna pjäs (som filmades redan 1943 av Gustaf Molander). Dreyer väljer konsekvent att lita på sitt starka skrivna material och skådespeleriet firar återkommande triumfer i ett Bergmanliknande kammarspel. Alla skådespelare är mycket bra - ingen nämnd, ingen glömd.

Frånsett början och slut är det ont om filmiska effekter. Det svartvita fotot är oftast stillsamt iakttagande, nästan försiktigt en bit på avstånd. Kamerarörelserna är få och klippningen sparsam: filmens 126 minuter består av 114 tagningar. Den sparsmakade visuella inramningen fungerar tillfredsställande. Berättelsen med sina eviga frågor om tro och religion får precis så stort utrymme som behövs för att nå fram och beröra på djupet. Betyg: 9.

DVD: Elementarteilchen (2006)

Det är vanligt att filmåskådare hakar upp sig på värderande jämförelser mellan en bok och en film. Boken är oftast bättre, säger de, och bara ibland är filmen bättre eller lika bra. Fast hur meningsfullt är det egentligen att jämföra en bok med en film? Min båt är bättre än din bil. Jaha? Vissa saker kan bara inte jämföras. Det är bisarrt och ändå sker det för jämnan.

Elementarteilchen är en tysk filmproduktion av den franske författaren Michel Houellebecqs roman Elementarpartiklarna. Miljö och handling har i Oskar Roehlers manus förflyttas från Frankrike till Tyskland, samtidigt som berättelsen genomgått en grundlig filtrering. Bokens vassa kanter har rundats av och mycket av det provocerande har lyfts bort eller mildrats. Det är en ovanligt omfattande manusbearbetning, kanske för omfattande, något som Roehler (även regi) försvarat med att Houellebecqs moral inte går att föra över till film.

Filmen handlar om två snart 40-åriga halvbröders jakt på livets mening samtidigt som de fortfarande bär på sviterna av en traumatisk barndom med en promiskuös och frånvarande moder. Bruno (Moritz Bleibtreu) är humanisten och läraren med så mycket sexuella aggressioner att hans liv blivit en ständig kamp mot drifterna. Michael (Christian Ulmen) är den inåtvända vetenskapsmannen, eremiten och professorn, som vigt sitt liv åt avancerad forskning inom sexuell reproduktion, genetik och kloning. De är båda skadade, men på olika sätt och filmen handlar om deras försök att läka sina sår, gå vidare och bli lyckliga.

Nutidens dramatik förtätas med hjälp av förklarande tillbakablickar från brödernas uppväxt. För att tydliggöra avgränsningen är de scenerna filmade med något slags mjukt pastellfärgsfilter som ger en viss effekt när 70-talets hippiekollektiv besöks. I övrigt är bildkompositionen ängslig och oinspirerad. Detsamma gäller musikvalet, men igenkänningsfaktorn är åtminstone hög.

Både Bleibtrau och Ulmen gör goda insatser i huvudrollerna, men mest av allt glänser Martina Gedeck (Das Leben der Anderen) som en frigjord kvinna med livet här och nu som högsta prioritet. Hon finner Bruno och han finner vad han sökt efter så länge: trygghet och tillit. Oavsett vad man tycker om handlingarna i filmen, är det uppfriskande med ett kvinnoporträtt som ligger rätt i tiden.

Elementarpartiklarna är en mästerlig roman och Elementarteilchen är en bra film. Boken som bok är dock skyhögt bättre än filmen som film. Man har tagit sig väl stora friheter med manusskrivandet, men det finns tillräckligt mycket av bokens förtjänster kvar för att göra filmen underhållande. Betyg: 6.

DVD: Citizen Kane (1941)

Citizien Kane är filmhistoriens allra finaste pjäs, guldpokalen högst upp bland alla de andra troféerna. Sedan årtionden tillbaka sitter den ohotad där uppe och ingen tycks våga se den som om den vore ny. Ingen plockar ner den på jorden och ser den i rätt vinkel. De bara befäster och bekräftar statusen genom att upprepa de gamla sanningarna. Ja, det är en av de mest hyllade och härmade filmerna som någonsin gjorts. Ja, den var otroligt nyskapande med sitt berättande och foto, sin klippning och sina specialeffekter. Ja, Orson Welles var bara 25 när han gjorde den och han gjorde precis allt (producerade, regisserade, skrev manus och gjorde en imponerande insats i huvudrollen). Det är självklart fantastiskt på alla sätt och vis. Men är filmen ett mästerverk idag? Nej.

Inledningssekvensen är fruktansvärt bra. Sakta närmar sig kameran ett stort palats insvept i dimma. Med mjuka svepande klipp kommer vi slutligen in till en man som säger sina sista ord. Det är enkelt och ändå så effektivt. Publikens intresse är väckt och filmen kan börja – tror man. Men då börjar en lång journalfilm om multimiljonären Charles Foster Kane, han som nyss dött. Hela hans liv passerar förbi i klämkäck, realistisk och långtråkig notisform. Det är ett totalt antiklimax och ändå en nödvändig del så som filmen är konstruerad.

Journalisterna som producerar journalfilmen är nämligen inte helt nöjda med sitt verk. De tycker det saknas något. Alla vet ju redan att Kane är död, men varför dog han? Och vad betyder egentligen det där sista ordet som han sa? En reporter (William Alland) skickas ut för att försöka hitta lösningens gåta och med hjälp av det han får reda på berättas historien om Charles Foster Kane för åskådarna.

Om filmen är nyskapande i hur den är berättad, gäller detta inte vad som berättas. Det här är personporträttets mall 1a. I väl avvägd balans skildras privatlivets framgångar och motgångar, liksom hans yrkesmässiga plus- och minusvarianter. Kvinnorna får sin beskärda del av utrymmet; från mamma (Agnes Moorehead) till hustru nummer ett (Ruth Warrick) och hustru nummer två (Dorothy Comingore). Man försöker även placera in Kane i ett realistiskt sammanhang. Särskilda årtal får större vikt än andra och när åren går får galenskap och tragedi en mer framträdande plats. Det är helt enligt mallen.

Filmrecensenten Roger Ebert har sagt att Citizen Kane förmodligen har mer specialeffekter än Star Wars. Det kan tyckas märkligt för många, men ett tydligt exempel är personernas åldrande i filmen. Welles övertygar lika mycket som vital 25-åring som när han är 70. I övrigt finns det också en känsla av att det är gratis lördagsgodis i filmfabriken. Ljussättningen är ofta experimentell och det djupfokuserade fotot är en fröjd för ögat. En personlig höjdpunkt ur godispåsen är när samma scen dyker upp två gånger, berättad utifrån olika perspektiv och filmad från olika positioner – framför och bakom operascenen. Det är sådant en filmälskare vill ha!

Citizen Kane är en mycket bra och underhållande film. Men vem var han egentligen? Charles. Charles Foster Kane. Charlie Kane. Mr. Kane. Citizen Kane. Uppenbarligen finns det flera likheter med nyhetsmogulen Hearst, men också flera olikheter. Filmen lyckas inte helt med att ge någon fullständig bild och efteråt blandas den imponerade känslan i maggropen med en kall dito. När någon lägger allt krut på hur något ska berättas finns alltid en risk att berättelsen kommer i andra hand. Betyg: 8.

DVD: Two Mules for Sister Sara (1970)

När Hogan mötte Sara. Eller när Clint mötte Shirley. Eastwood är den ensamme hjälten – MacLaine en nunna i nöd. Några träffsäkra skott senare är Saras angripare döda och Hogan har fått en kyrkans kvinna på halsen. Men är hon inte lite för snygg för att vara nunna?

Upptakten i Two Mules for Sister Sara är lovande och den närmaste fortsättningen riktigt bra. Visserligen är ramberättelsen en nonsenshistoria om mexikanska revolutionsdrömmar i form av en planerad attack på en fransk garnison, men det köper man till att börja med. Filmen blir under första halvan en mysig episodisk hybrid mellan en romantisk komedi och ett rått överlevnads-
äventyr; fysiska förvecklingar och indianattacker varvas med skallerormsätande. Dialogen är kvick och olika aspekter av nunneyrket stöts och blöts på ett finurligt och laddat vis.

Problem uppstår när den till en början slumrande nonsenshistorien efterhand tillåts ta över helt. Äventyrskomedin blir opersonlig action och Don Siegel – som ett år senare regisserade Dirty Harry – har inte det varsamma handlag som krävs. Han försöker använda västernfilmens standardmall, inklusive ett ultraradikalt ljudspår av Ennio Morricone, men det saknas djup, själ och en historia som håller ända in i kaklet.

Men Clintan är ju ändå Clintan: den fluffiga frisyren, de kisande ögonen och det hårda väderbitna ansiktet. Repliker ömsom talas, ömsom väses fram, och gärna med en cigarrstump i mungipan. Det är en roll han har gjort många gånger under sin karriär och som han behärskar till fulländning. Tillsammans med en charmig MacLaine räddar Eastwood en i övrigt högst ordinär film.
Betyg: 6.

Konservativa värderingar och män i kvinnokläder

I väntan på att influensan ska släppa sitt grepp om undertecknad, vill jag tipsa om en lite annorlunda och rolig krönika av Fredrik Strage i DN.

DVD: Den enfaldige mördaren (1982)

Det är svenskt 1930-tal. Fattigdom och stora klassklyftor är realiteter och nazismens rötter söker fäste i den bördiga skånska myllan. Utifrån den bakgrunden är Hasse Alfredsons prisbelönta film berättad. Manuset, baserat på hans egen roman En ond man, försöker skildra den renodlade ondskan. Och redan tidigt tvingas man ta ställning till frågan: hur mycket skit och jävelskap kan en människa ta innan han ger igen? Svaret beror naturligtvis på vilka de inblandade parterna är; ju större socialt avstånd, desto längre stubin.

I filmen är avståndet mellan fabrikör Höglund (Alfredson) och drängen Sven (Stellan Skarsgård) monumentalt. Fabrikören tillhör eliten ute på den skånska landbygden; Sven, eller Sven Tosing som han kallas på stan, är oavlönad och bor bland Höglunds hästar i stallet. Även personligheterna skiljer sig som natt och dag. Sven är en godhjärtad men lite naiv känslomänniska som ändå håller hårt på rätt och fel, medan fabrikören är en personifiering av Satan själv, en elak översittare som utnyttjar sin position för att slå ner på de svaga, de som redan ligger. Avståndet dem emellan är således enormt och Svens stubin oändligt lång.

Sven är alltså en person som redan ligger. Mot sig har han har en talstörning och en förmåga att alltid se lite dum ut. Vid ett tillfälle ska Sven fotograferas och fotografen ber om ett leende, men ångrar sig, inser att det inte går. På vartenda foto lyckas lyckas en Sven se lite galen ut. Det är detta enfaldiga han har emot sig, ty bakom pannbenet finns mer resurser än folk tror.

Det får vi veta genom att Sven berättar historien med berättarröst utan talstörning. Hans tankar är rediga och går ibland över i ett mer poetiskt språk. Nästan allt berättas utifrån Svens perspektiv. Det är hans upplevelser som formar vår bild av Höglund och Anna (Maria Johansson), en handikappad flicka som blir hans käresta och närmaste vän. Hennes lantbrukarfamilj växer fram som en nödvändig buffert mot fabrikörens elakheter, en godhetens oas i ondskans öken.

Den något korpulente fabrikör Höglund framstår i sin ensidighet som en ganska platt karaktär. I det fragmentariska berättandet blir han enbart ond, på gränsen till överdriven, och det är tråkigt. Sven är mer spännande. I Stellan Skarsgårds förnämliga tolkning blir han visserligen tragisk, men åtminstone en person man bryr sig om. Den förvrängda skånskan – som till en början är svår att dechiffrera – och det enfaldiga leendet, gör honom till en oförglömlig figur i svensk filmhistoria. Med rätta belönades Skarsgård med såväl guldbagge som berlinsk silverbjörn för sin prestation.

Den enfaldige mördaren är vackert filmad och regissör Alfredson utnyttjar skickligt bildberättandets möjligheter. Ödesmättade lugna bildkompositioner varvas med mer energiska kameraåkningar i alla riktningar (framåt, bakåt, uppåt). Men det är i mötet mellan ljud och bild som filmen når sina estetiska toppar. I viktiga skeden av Svens liv dyker drömmens sjungande änglar upp och Verdis pompösa Requiem förebådar det oundvikliga som komma skall. Betyg: 8.

DVD: Sunset Boulevard (1950)

Sunset Boulevard är en knivskarp melodram om berömmelsens baksida, en djupgående inblick i en desillusionerad stumfilmstjärnas liv 20 år efter hennes storhetstid. Men det är också en satir över Hollywoodfilmens produktionsvillkor och manusförfattandets vedermödor. När dessa huvudteman sammanfogas, framträder en film som på ett smart sätt belyser filmindustrins avigsidor.

Sunset Boulevard är som bekant även en berömd gata i Los Angeles. Joe Gillis (William Holden), medioker manusförfattare på flykt undan ekonomiska bekymmer, hamnar av en slump på garageuppfarten till ett av Sunsets skrytiga kråkslott. Nu är huset nedgånget – trädgården igenvuxen, poolen ett gapande hål. En kvinnoröst kallar in honom i den svulstigt inredda villan och hennes bestämda betjänt Max (Erich von Stroheim) ser till att han inte kommer därifrån.

Kvinnorösten tillhör divan Norma Desmond (Gloria Swanson), en gång i tiden välavlönad stumfilmsikon, och hon fattar genast tycke för sin manliga besökare. Hastigt och mindre lustigt blir Joe anlitad för att ”skriva rent” Normas manus. I den prekära ekonomiska situation han befinner sig i blir hon hans räddningsplanka. Det uppstår en relation som inte är helt sund och som tar sig allt mer bisarra uttryck...

Filmens styrka finns i ett manus där varenda fras är utsökt formulerad; med cirkelkonstruktion och berättarröst skapas en nödvändig ram. De klassiska citaten duggar tätt: ”I am big. It's the pictures that got small.” Vilken fröjd det måste ha varit att få leverera sådana repliker! Både huvudrollerna (Holden/Swanson) och de ledande birollerna (von Stroheim/Nancy Olson) belönades med Oscarsnomineringar, men alla fyra gick tomhänta därifrån. Däremot belönades filmens manus passande nog med en statyett.

Bra manus och duktiga skådespelare brukar räcka långt, men det behövs även en maestro som kan få allting att gå ihop. En sådan mästare är Billy Wilder som med säker hand lotsar åskådarna genom extravaganta interiörer och emotivt laddade replikskiften.

Sunset Boulevard är ett varierat smörgåsbord fyllt med smarta Hollywoodreferenser och kul kuriosa. Det är exempelvis värt att nämna Gloria Swansons bakgrund som stumfilmsstjärna. Liksom filmens Norma var hon bortglömd under flera år och därigenom förmår hon tillföra en hög grad av trovärdighet till sina poserande gester och verbala utfall. Vidare medverkar legendarer som Buster Keaton och Cecil B. DeMille som sig själva, vilket bidrar till känslan av att ha fått sett något alldeles unikt. Denna lätt euforiska känsla får dock till sist ge vika för det tragiska allvar som växer sig starkare ju längre filmen fortskrider. Betyg: 9.

Semesterläsning

Februari har blivit mars och den spanska solen värmer ännu gott.
Många filmer har setts, men de senaste dagarna har jag även hunnit läsa tre korta svenska romaner:

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist (112 s)

Hemsöborna av August Strindberg (102 s)

Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg (122 s)

Lagerkvistboken var överfull med pessimism och dessutom snårig att läsa. Strindbergboken var underbart bra och till skillnad från långrandiga Röda rummet känns klassikerstatusen befogad. Söderbergboken var som förväntat pessimistisk, men samtidigt full av intressanta tankar och betraktelser.

Den inledande meningen sätter ofta an tonen för fortsättningen.

Lagerkvist börjar med: ”I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid stationen.”

Strindbergs öppning är välkänd: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

Söderberg är mycket precis: ”Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde.”

Om ni ska läsa någon av dess böcker är det i första hand Hemsöborna som gäller och därefter Martin Bircks ungdom. Gäst hos verkligheten kan jag dessvärre inte rekommendera.

DVD: Adams æbler (2005)

Tänk er en mycket ond person. Låt säga en nutida nynazist – en riktigt otäck typ med rakad skalle och Hitler på väggen – som nyss avtjänat ett fängelsestraff. Tänk er sedan en oerhört god person. Låt säga en präst, en godhetens ambassadör som förminskar och förskönar det onda och alltid vänder andra kinden till. Slutligen, tänk er att dessa motpoler strålar samman. Låt säga genom att den onde får en praktikplats i den godes kyrka. Då har ni de smarta grundförutsättningarna för den danska dramakomedin Adams æbler.

Äpplena, ja: Adams stora röda äpplen som till en början frodas i församlingens stolta och välväxta äppelträd. De tillhör honom eftersom han och handledaren Ivan, prästen, tillsammans bestämt att målet med praktiken ska vara att Adam mot slutet av de tre månaderna bakar en äppelkaka. Dessförinnan ska han bara vakta äppelträdet, något som visar sig svårare än väntat. Särskilt när Ivan den gode hävdar att det är satan som testar dem genom att utsätta det fina fruktträdet för diverse prövningar…

Adam, den onde nynazisten, provoceras naturligt nog av Ivans gränslösa godhet. Stefan Einhorn, författare till en bok om att vara snäll, menar att överdriven godhet lätt uppfattas som dumhet. Ofta får man höra att någon är ”så snäll att han blir dum”. Denna någon är Ivan och filmen handlar lite förenklat om Adams försök att först förstå och sedan rubba denna oändliga godhet. Frågan är bara vem som egentligen lyckas förändra vem…

Anders Thomas Jensens film är en vansinnig historia i standardförpackning. Så länge som allt hålls inom rimliga ramar, går det att acceptera den skruvade världen. Även en skev värld kan ha sin egen inneboende logik. Men när det redan skruvade snurras ytterligare några varv och absurditeterna staplas på hög, då förlorar filmen sin skärpa. Det märks framförallt i ofullständigt skrivna biroller. Prästgården bebos bland annat av en muslimsk Statoilhatande rånare med helskägg och en överviktig klantig kleptoman med alkoholproblem. Dessa kufar tillåts aldrig blomma ut och får nöja sig med att vara konstiga karikatyrer i den dramaturgiska periferin.

Ett annat problem är att filmen faller för överdrifternas frestelse. Ja, det omotiverade övervåldet är den moderna filmens stora förbannelse. När ska manusförfattare och regissörer börja lita på sitt komiska material utan att behöva förstärka det med sprutande blod och rinnande hjärnsubstans?

Filmens stora behållning ligger snarare på ett psykologiskt plan, i spelet mellan gott och ont. Det är där, i duellen mellan Adam och Ivan och kontrasten mellan Ulrich Thomsen och Mads Mikkelsen, som den fungerande humorn och det tänkvärda allvaret finns. Tack vara dessa toppskådespelare kämpar sig Adams aebler upp ur medelmåttighetens filmiska sankmarker. Betyg: 6.