Man måste applådera Lars von Trier för hans vilja att prova nya filmtekniska lösningar. I hans senaste alster, Direktøren for det hele, är nyheten ett datorstyrt system för ljud och bild kallat Automavision. Det ska tydligen helt slumpartat välja ut olika inställningar på kameran (bildvinklar, brännvidd) samt även påverka ljudupptagningen. Regissörens kontroll ska vara minimal är det tänkt, men det är så klart bara en illusion. Effekten av nymodigheten märks mest genom den råa klippningen och slutresultatet blir då bara en betydligt sämre variant av det som redan gjorts i Riget. Förmodligen hade stilgreppet fungerat bättre om regissören hetat något annat än just von Trier.
Direktøren for det hele kom till i väntan på att Lars skulle få energi till att fullborda sin Amerikatrilogi (Dogville, Manderlay och förhoppningsvis snart Wasington). Det är en smart men ytlig komedi som trendigt nog utspelar sig i kontorsmiljö. Kontoret har ju blivit den nutida symbolen för arbete och på så vis tagit över fabrikens historiska roll.
Filmen handlar om ägaren till ett IT-företag, advokaten Ravn (Peter Gantzler), som har skapat en fiktiv chef, direktøren for det hele, som under flera års tid tagit företagets alla obekväma beslut. Nu ska Ravn försöka få firman såld till en isländsk finansman och då behöver han någon som kan spela rollen som direktören. Målet är att därigenom kunna få en underskrift på säljkontraktet och många sköna miljoner på kontot. Den arbetslöse skådespelaren Kristoffer (Jens Albinus) kontrakteras och kontorscirkusen kan börja…
Idémässigt är det genialt, men manuskrivandet är, sett till von Triers normala kapacitet, delvis bristande. Det är ett manus som kanske borde ha gått ett varv till innan de började filma. Bara för att man gör en komedi behöver man ju inte strunta i att skriva biroller som fungerar! Här finns några riktigt bra karaktärer: Kristoffer, Ravn, den flörtiga Lise (Iben Hjejle) och den godhjärtade Heidi A (Mia Lyhne). Det är sådana figurer som tillför något extra och i scenerna där någon av de uppräknande deltar finns oftast skratten att hämta.
Men det finns också några mediokra skapelser, såsom den skogstokige Gorm (Casper Christensen), psykfallet Mette (Louise Mieritz), mysteriet Spencer (Jean-Marc Barr) samt den isländske finansmannen Finnur (Friðrik Þór Friðriksson). De är ytliga, oförklarliga och extremt skruvade som karaktärer; man kan bara inte tro på dem. Detta demonstrerar fenomenet hur något som säkert var kul i manus blir helt fel på film. Som jämförande pedagogiskt exempel kan man återigen ta Riget, där alla karaktärerna fungerar klockrent. Ja, Lars von Trier är en utmärkt manusförfattare, men här har han haft för bråttom.
I filmvärlden är han dock ett stort namn, vilket automatiskt ger överdrivna fördelar hos den svenska kritikerkåren. Superlativerna har haglat, betygen har varit höga och övertolkningarna många. Flera kritiker har valt att lita på von Triers inledande brandtal om att filmen skulle vara en ”attack på finkulturen”. Men den finkultur som får sig en och annan mild lavett inskränker sig till teatern samt skådespelaren som yrkesmänniska. Film som manipulation, kan det bli mycket tydligare?
Tack och lov är ändå stora delar av Direktøren for det hele riktigt rolig och ofta sammanfaller humorn med en viss rollfigurs status. När Kristofferkaraktären aktiveras skjuter filmen fart och när han passiveras hackar det till, går på tomgång, stannar av helt. Jens Albinus känner nog många igen. Han spelade som bekant ”chefsidiot” i den provocerande dogmafilmen Idioterne och här spelar han en skådespelare som spelar en chef som är en idiot. Jämförelserna stannar där, men i hans närvaro och perfekta känsla för tonfall, ansiktsuttryck och blickar ligger en stor del av filmens behållning. Betyg: 6.