DVD: En kärlekshistoria (1970)

Svensk sommar med tillhörande sömnigt sommarlov råder i Roy Anderssons fantastiska debutfilm En kärlekshistoria. Det är en episodiskt berättad skapelse som består av två olika teman som löper parallellt med varandra för att med jämna mellanrum gå ihop och skapa enhet. Det ena temat är just titelns ungdomliga kärlekshistoria mellan tonåringarna Pär och Annika, medan det andra temat exponerar föräldragenerationens inte helt lyckliga livssituation som del av en konsumerande medelklass.

Som regissör har Roy Andersson senare i sin karriär visat prov på ett nästintill vansinnigt mod, en attityd som bland annat resulterade i den unikt annorlunda Sånger från andra våningen . En del av det modet kommer till uttryck här i hans förkärlek för att låta en scen dröja sig kvar hos åskådarna några sekunder längre än vad regihandboken förespråkar. Det ger en alldeles unik poetisk känsla som tillsammans med allt annat bra bidrar till att göra filmen till ett mästerverk som står sig väl även i internationell konkurrens.

Kärleken tänds kanske inte vid första ögonkastet, men intresset fångas i försiktiga blickar över axlar och huvuden i kön där på caféet vid sjukhemmet. Pär upptäcker Annika och Annika upptäcker Pär och sedan kan de inte låta bli att fortsätta kika åt den andres håll. Dessa pirrande ögonblick hör till filmens estetiska höjdpunkter, mycket tack vare Jörgen Perssons (Elvira Madigan, Den enfaldige mördaren, Mitt liv som hund) så naturligt vackra foto.

De båda huvudkaraktärerna bör presenteras. Pär (Rolf Sohlman) är 15, har moped, begynnande lejonman och ett stort vägvinnande leende. Han och hans kompisar har just förstått att om man ska få tjejer då gäller det bara att vara lite hård. Annika (Ann-Sofie Kylin) är en blond skönhet i blomning, snart 14 och ofta eftertänksamt drömmande med en blick som värmer upp. Båda röker som borstbindare och mopedgänget använder inte hjälm. Det är därför troligt att varken Socialstyrelsen eller Vägverket låtit välsigna filmen.

I ett varmt Stockholm genomgår de kärlekens första faser, från euforiska omfamningar till obegripliga missförstånd och generande sugmärken. Långsamt hittar de rätt, mognar tillsammans, finner vänskapen. Kylin och Sohlman har fått precis den regi som nutidens unga skådespelare tyvärr ofta får vara utan. Resultatet är häpnadsväckande bra med ett känslospel som ömsom dämpas, ömsom förstärks av Björn Isfälts precist melodiösa musik.

En kärlekshistoria är också något väldigt svenskt, kanske tydligast manifesterat av att kärleksparet äter APK-limpa med prickig korv och så klart kräftskivan med all sin fuktiga ångest som rent bildligt sveper in landskapet i en klassisk augustidimma. Filmen innehåller dessutom en däst dos av den svenska avundsjukan som kommer till uttryck i de vuxnas statusjämförande samt några droppar av längtan till sydliga breddgrader. Fast charmigast är nog ändå att den traditionella inhägnade grusplanen (långt innan konstgräset tog över) får stå som värd för en av filmhistoriens mest gripande scener.

Mot slutet grips man dock av den smärtsamma insikten om att den oskuldsfulla romantiska kärleken inte varar för evigt. Pär och Annika kommer också att bli vuxna en dag och drabbas av vuxenhetens sorgliga slentrianmässiga tristess. Men för tillfället kan ingen nå dem. De lever i frihet, i kärlekens svindlande nu och de är lyckliga tillsammans, de är ett. Betyg: 10.