DVD: My Name is Nobody (1973)

My Name is Nobody är en humoristisk bagatell som utforskar westernhjältens situation med en stor portion kärlek. När filmen börjar är den största hjälten Jack Beauregard (Henry Fonda) och hans största beundrare en ung man (Terence Hill) med det lite avvikande namnet Nobody. Jack är veteranen med fler dödsoffer på sitt samvete än han kan komma ihåg; Nobody är uppkomlingen som vill ta hans plats. När nu Jack ska gå i pension har Nobody en genialisk plan för hur han ska kunna bli den störste hjälten någonsin. Frågan är bara om han lyckas få Jack med på noterna…

Berättelsen försöker emellanåt röra sig åt det episka hållet, men det storslagna sköljs bort av ett nytt sorts innehåll där fysisk humor och ordvitsar mixas med bikaraktärer som både ser ut och talar på ett minst sagt annorlunda sätt. Typiskt är att det på en kyrkogård finns en gravsten märkt Sam Peckinpah, "ett fint namn för en Navahoindian". Vidare är båda hjältarna fullständigt överlägsna sina motståndare, ett faktum som resulterar i många skratt. De kan skjuta fyra skott genom en hatt utan att göra fler än tre hål. Pricksäkerheten är övernaturlig, men helt i linje med filmen i övrigt.

Sergio Leones spirituella ande vakar över filmen. Det är hans idé som blivit manus som sedan blivit film och han har uppenbart bidragit till regisserandet även om det är Tonino Valeriis namn som står i historieböckerna. Leones metodiskt noggranna sätt att långsamt bygga upp en scen kan man inte komma ifrån. Bilderna får tala, översiktsbilder växlar med närbilder och varje scen lotsas fram mot ett mindre crescendo. Det enda som inte är Leone är all slapstickhumor där man snarare tagit intryck av den då mycket inflytelserika asiatiska kampsportsfilmen.

Terrence Hill, eller Mario Girotti som han hette när han föddes, gör sin Nobody till en blåögd spjuver med ett leende som hämtat från en tandblekningskampanj. Hans ögon fullkomligt svämmar över av glimtar och hans rörelsemönster förkroppsligar en serietidningsgestalt. Detta blir en kontrast till Henry Fondas veteran som både har en röst och ett allvar som erinrar oss om en äldre tid.

Just det där allvaret hade förmodligen inte behövts och nu finns det där till ingen nytta. För är det något som den här filmen aldrig kommer att kunna bli så är det allvarlig. Förvisso är det snyggt med klacksparkar, men här går det ofta överstyr och spelarna klackar och dribblar i alla lägen. De glömmer nästan bort att ett bra passningsspel alltid överträffar summan av de individuella delikatesserna…

För att få upp My Name is Nobody till en sjua och medföljande rekommendation behövs något utöver det vanliga och tungan på vågen blir som så många gånger förr Ennio Morricone, superkompositören från Rom. Hans påhittighet är obegränsad och hans kreativa lekfullhet firar stora triumfer i en ekvilibristisk ljudfantasi som spinner vidare på den uppdaterade ljudbild som dök upp i 1971 års A Fistful of Dynamite. Den italienska westernfilmen har förmodligen aldrig låtit bättre än så här.
Betyg: 7.

DVD: Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask (1972)

Woody Allen-filmen har idag blivit ett begrepp. Filmteoretiska tyckare i dagspressen använder ofta Allenjämförelser för att få fram en poäng om hur nutida filmer berättas. Hans sätt att skriva, agera i och regissera film har blivit patenterat. Det handlar antingen om ett drama med komiska inslag eller en komedi med dramatiska infall. Woody Allen-filmen blev ett begrepp i och med 1977 års succé Annie Hall och två år senare kom Manhattan och gjorde alla saliga. Vad dagens filmtyckare i regel glömmer bort är alla de tidiga filmer som Allen gjorde innan han mognade och blev kulturelitens neurotiska älskling.

Ett av dessa tidiga alster är Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask från 1972. Filmen, baserad på David Reubens bok med samma namn, försöker göra humor av (avvikande) sexualitet och det lyckas stundtals. Ämnet angrips dock med en vuxen tramsighet som är betydligt mer osympatisk än den barnsliga tramsigheten. Ur tramset ska de ihållande skratten födas är det tänkt, men så blir det inte riktigt.

Sju pikanta frågor ger sju allt annat än uppriktiga svar gjorda som sju absurda episoder där Woody själv medverkar i ett par stycken. Ett exempel är frågan om huruvida afrodisiaka fungerar, vilket ger en historisk betraktelse där Hamlet blandas med slapstick och Woodys egen ståuppkomik (han spelar en hovnarr i spandexbyxor). Den bästa episoden handlar om den kvinnliga orgasmen med Allen som Fabrizio, en italiensk playboy med långt hår, yviga polisonger och svarta solglasögon. Rent spontant hade det varit spännande att få se den nutida Allen försöka sig på en sådan karaktär istället för den neurotiska gubben som blivit hans paradroll på senare år.

Italienepisoden är bäst av flera skäl. För det första lyckas regissören kombinera innehåll med form då han mycket medvetet gjort fotot i Antonionis anda. Rummet blir geometri och karaktärerna omsluts och stängs in på tidstypiskt italienskt vis. För det andra talar alla italienska, vilket i kombination med mode och frisyrer blir helt optimalt ur humorsynpunkt. Slutligen, för det tredje, lyckas Allen driva med mansrollen på ett sätt som övriga episoder inte riktigt förmår matcha.

Överlag blir manuset väldigt mycket manus och texten fastnar några gånger mellan publik och skådespelare. Detta ger en mycket ojämn kvalitet på spelet och en humor som känns ganska daterad. Episodformatet gör att karaktärerna aldrig klarar av att ta sig ur sina ytliga tvångströjor. Innehållet blir endast betraktande, aldrig djupt eller insiktsfullt. Visst är det tokigt, galet och ibland riktigt roligt, men känslan av att det hade kunnat göras så mycket bättre dröjer sig kvar långt efteråt. Betyg: 5.

DVD: Mr. Brooks (2007)

Seriemördare säljer bra och seriemördande säljer ännu bättre. Bruce A. Evans Mr. Brooks utnyttjar smart den nygamla trenden och introducerar ännu en postmodern mördare, en man som hade kunnat ha en videodagbok på nätet där han resonerar med sig själv om sina gärningar. Märk väl att filmen inte handlar om just det. Han råkar bara passa in på den profilen.

Kevin Costner är Mr. Brooks, företagsledare och ägare till en förpackningsfirma samtidigt som han är en kärleksfull far till vuxen dotter (Danielle Panabaker) och mjuk make till vacker hustru (Marg Helgenberger). Men han är också psykiskt sjuk och beroende av att mörda. En annan del av hans personlighet, spelad av William Hurt, uppmuntrar hans drifter, manar på och peppar. Egentligen vill Brooks lägga av med mördandet, men är man väl beroende av något är det svårt att sluta. Han försöker med besök hos Anonyma Alkoholister, men den inre rösten är för stark och han ger sig ut på fler uppdrag.

Sjukdomsinsikten är en av filmens många paradoxer. (En idiotisk genetisk vinkling är en annan.) En psykiskt sjuk person har i regel inte någon sjukdomsinsikt, men här måste ett sådant faktum ignoreras. Mr. Brooks är en film som hamnar i ”tänk om”-facket. Tänk om man skulle göra en film om en seriemördare som är beroende av mördandet, men som också försöker sluta. Underhållningsfilmen som tankeexperiment är inte helt fel tänkt.

Det finns en Dexterdoft och Dexterkänsla över manusets ambivalens kring huvudpersonens moral. Mr. Brooks trampar dels iväg på välkända vandringsleder för Hollywoodskapade seriemördare, dels promenerar han ut i det okända och gör något oväntat. Här finns ett samband till tv-kritikernas nyss nämnda gunstling. Mr. Brooks sätt att betrakta sig själv, sin omgivning och sina i grunden onda handlingar påminner om Dexters modus operandi – minus det goda syftet.

Grundstoryn är simpel men kittlande. Huvudpersonen utför ett dubbelmord, men gör ett misstag och blir fotograferad av offrens spionerande granne, Mr. Smith (Dane Cook), som sedan idkar utpressning. Men istället för en lösensumma begär han att få följa med Brooks på ett nytt mord. Både mästare och rekryt planerar att ta den andres liv samtidigt som polisen, under ledning av kriminalpolis Tracy Atwood (Demi Moore), börjar komma dem på spåren…

Filmen har en svullen, ömmande akilleshäl: manusförfattarna (Evans och Raynold Gideon) gör det stora misstaget att vilja vara för smarta. Ett helt gäng sidohandlingar introduceras och handlingen kompliceras i onödan. De vill göra filmen till ett stort pussel när ett litet hade fungerat mycket bättre. När fler och fler karaktärer ska sammanfogas genom olika orsakssamband ökar också risken för att åskådaren ska falla ner i någon logisk fallucka. Särskilt fokuseringen på Atwoods privatliv känns märklig, även om den fyller en funktion så som filmen utvecklar sig.

Trots de berättartekniska krumbukterna och flera onödiga orimligheter lyckas Evans få till en skön nervig känsla och en spänning som håller intresset vid liv in i det sista. John Lindleys foto hittar en passande färgskala och Ramin Djawadis musik får mig ånyo att associera till Dexter. Ur produktionssynpunkt behöver filmen verkligen inte skämmas för något. Det är på manusnivå som de största bristerna finns.

Mr. Brooks kommer förmodligen att bli mest ihågkommen som Kevin Costners återkomst som habil skådespelare efter några års kvalitetstorka. Här samarbetar han förträffligt med en skicklig William Hurt och visar upp nyanser som lovar gott inför framtiden. Han spelar ju egentligen tre roller. Mannen med de tre ansiktena: familjefadern, yrkesmannen och seriemördaren. I filmens mest fascinerande scener finns de där på samma gång. En för alla, alla för en. Betyg: 6.

DVD: Pretty in Pink (1986)

Manusförfattaren John Hughes vet hur man fångar en tidsepoks rätta stämning genom välskriven dialog och lite annorlunda karaktärsbeskrivningar. Handlingen i Pretty in Pink är i vanlig ordning förlagd till High School och tiden är 1980-tal och den där sista terminen på gymnasiet. Låt oss ta en titt på de viktigaste karaktärerna och deras inbördes relationer.

Hon som är söt i rosa är Andie (Molly Ringwald), en cool tjej som går sina egna vägar och har en bra relation till sin tankspridde pappa (Harry Dean Stanton). Hennes bästa kompis är Iona (Harry Dean Stanton), en trettioårig primadonna (det tog nästan hela filmen innan jag fattade att hon inte var jämngammal). Ytterligare en i outsidergänget är Duckie (Jon Cryer) och han är väldigt kär i Andie men för bra kompis med henne för att det ska kunna bli något av det hela.

De som är utanför är utanför och inte med i några prestigesammanhang. För att vara inne ska man i vanlig ordning vara sportkille eller cheerleadertjej. Blane (Andrew McCarthy) är av det rätta sportvirket och blir föremål för Andies förälskelse. Snart börjar han motvilligt att upptäcka att även en annorlunda tjej kan vara nog så spännande. Detta gillas inte av hans kompis Steff (James Spader), en dumdryg rikemansslyngel med giftig tunga och rufsig lugg.

Andie har blivit kär i en kille från den rika sidan av staden och bor själv i ett fattigt kvarter. Samtidigt vill Duckie ha Andie, men vågar inte ta steget. Blane lockas av den rödhåriga flickans charm, men vet inte vad han vill och pressas hårt av konventioner och grupptryck. När skolavslutningen och den obligatoriska skolbalen närmar sig är det ännu ovisst hur dramat kommer att sluta…

Molly Ringwald har blivit två år äldre sedan Sixteen Candles, men har bevarat sin ungdomligt fotogeniska utstrålning. Hon är allvarligare här, mer eftertänksam och inte lika benägen att försöka sig på några galna tokerier. Genom filmen har jag dock väldigt svårt att släppa tanken på hur fula en del av hennes kläder är. Andie ska ju vara den där tjejen som är så självständig att hon syr sina egna kläder, symbolen för att hon vågar gå sin egen väg. Den känslan lyckas filmen visserligen förmedla, men rutinerade kostymdesignern Marilyn Vance får ändå underkänt för sitt arbete.

Skådespelarinsatserna är desto bättre. Stanton är sevärd som arbetslös änkeman och Spaders överklasspåg görs med den konstruktiva arrogans som senare gett honom viss kultstatus. Vidare hittar Cryer, numera ett välbekant ansikte i tv-serien Two and a Half Men, ett barnsligt, trånande uttryck som Duckie medan jag inte riktigt tycker att Andrew McCarthy har den karisma som en drömprins bör ha. Hans utseende är tyvärr lite för vanligt för att man ska vara helt nöjd.

Pretty in Pink är Howard Deutch regidebut och han gör sitt jobb utan att vara sig glänsa eller förlora kontrollen. Det är säkert, proffsigt och förnuftigt med enkla bildlösningar och ett osexigt bildspråk. Själva intrigen har - tack vare John Hughes skrivtalang - blivit en rätt så trevlig resa mot den förväntade upplösningen. Romantik, vänskap och utanförskap är huvudteman i en film som man redan på förhand vet hur den ska sluta. Tack vare några talangfulla skådespelare hamnar förutsägbarheten tillfälligt i skymundan, vilket garanterar en ganska mysig filmupplevelse. Betyg: 6.

DVD: The Young One (1960)

För de allra flesta filmälskare är Luis Buñuel känd som den store surrealisten. Filmer som Borgarklassens diskreta charm, Begärets dunkla mål och Dagfjärilen anses vara stora klassiker och överhuvudtaget är hans mest kända filmer gjorda i Europa.

Men Buñuel tillbringade också en stor del av både sitt liv och sin karriär i Mexiko. Det spanska inbördeskriget tvingade honom till USA och Hollywood. 1946 gick sedan flyttlasset söderut till en blomstrande mexikansk filmindustri och 1960 kom ett av hans mest bortglömda storverk, The Young One.

Filmen är en av endast ett fåtal Buñuelfilmer på engelska och manuset är baserat på en story av Peter Matthiessen. Handlingen kretsar kring ett fåtal personer på en ö i det djupt rasistiska amerikanska södern. En svart jazzmusiker, Traver (Bernie Hamilton), anländer dit i en liten motorbåt. Han är trött, svettig, hungrig och - får vi veta genom en tillbakablick - på flykt undan rättvisan såsom misstänkt för våldtäkt på en vit kvinna. En misstanke som på den tiden var synonymt med döden om du var svart.

På ön bor den rasistiska skogvaktaren Miller (Zachary Scott) tillsammans med Evalyn (Key Meersman), en trettonårig flicka vars morfar och tillika förmyndare just har dött. När Miller tar båten in till staden för att göra affärer passar Traver på att undersöka ön, upptäcker huset och blir bekant med Evalyn. Han ger henne 20 dollar för lite mat, ett skjutvapen och andra förnödenheter. När Miller kommer tillbaka och får syn på sedeln tolkar hans egna begär situationen på fel sätt. Han ger sig ut på jakt efter den svarte inkräktaren, skjuter ett hål i hans båt och fångar in honom. Ett intrikat triangeldrama där maktförhållandena växlar kan ta sin början…

The Young One blev ingen succé när den kom ut. Varken kritik eller publik hade överseende med det moraliskt dubbelbottnade och laddade i teman som incest och rasism. Skildringen av den unga flickan var vågad och hon framställdes något ambivalent, både som offer och som en sensuell och stark flicka. Visserligen var det sexuella inte uttalat, men bara att antyda något så förbjudet retade säkert gallfeber på en hel del puritaner.

Buñuel lyckas bygga upp en tät stämning genom att begränsa händelserna till ön. Många utomhusscener spelades in på plats utanför Acapulco, medan resten av scenerna spelades in i Churubusco Studios i Mexico City. Den täta vegetationen görs ständigt närvarande genom ett flertal kameraåkningar i sidled. Vilda djur, tama djur och en biodling får plats i berättelsen och i en tidig scen ges vi dessutom en spektakulär närbild på en krabba som spetsas av en vrålhungrig Traver.

Det Buñueltypiskt drömlika finns i en scen där jazzmusikern plockar fram sitt instrument och spelar en hypnotisk melodi som genljuder genom natten. Fast filmens styrka är annars dramatiken och spelet mellan huvudpersonerna. Nyckelpersonen Miller slits mellan sina olika drifter. Han borde vara en person man hatar, men regissören lyckas få oss att överväga hans situation, att ge honom en andra moralisk chans. Exakt hur den känslosvängningen går till vet jag inte, men att The Young One är en mycket bra film är desto mer uppenbart. Betyg: 8.

DVD: Turistas (2006)

Idén är bra, om än inte ny. Alla känner någon som känner någon som har åkt jorden runt med en ryggsäck på ryggen. Upplevelsen är så pass kulturellt etablerad att en rysare som utnyttjar fenomenet borde kunna ha stora förutsättningar att få fäste i den breda massan. Att den inte riktigt lyckades med det beror dels på att filmen inte är tillräckligt bra, dels att den inte är tillräckligt obehaglig i jämförelse med en tortyrrulle som Hostel.

I Hostel var det Östeuropa som var spelplatsen. I John Stockwells Turistas är det Brasilien som besöks och den brasilianska landsbygdsbefolkningen som får utgöra måltavla för manusförfattarens föga innovativa fördomar.

Vi har sex unga människor som alla är ute på ”den stora resan”. Det är sex ytliga, västerländska karaktärer fördelade på tre tjejer och tre killar. Samtliga är mycket välskapta: tjejerna slanka, söta och långbenta; killarna präktiga, muskulösa och gängliga. Några är mer sympatiska än andra, vilket ger vissa ledtrådar om eventuell överlevnadsfrekvens.

Efter en bussolycka lockas de unga människorna till en okänd strand, ett veritabelt paradis. Ett telefonsamtal rings. En ond man svarar och får besked om att det nu finns lämpliga offer. En festkväll i paradiset förbyts mot en mardröm när de vaknar. Alla människor är borta, deras bagage och identitetshandlingar har blivit stulna och någon ska försöka locka in dem i en fruktansvärd fälla…

I en timme är Turistas bra. Många scener är skrämmande och regissör Stockwell har bra koll på sitt hantverk. Specialeffekterna, fotot och musiken ger en visuellt behaglig färd in i djungeln. Det finns även några undervattensscener som är tekniskt briljanta. Att behöva simma en lång sträcka genom okänt vatten upplevs garanterat som olustigt av de allra flesta.

Sista halvtimmen är dock väldigt händelserik och den stora massan av händelser förmår inte regissören reda ut för sin publik. Klippningen förvandlas till ett kaostekniskt laboratorium där man plötsligt inte vet vem som jagar vem eller varför. Överblicken försvinner och utan den blir ganska mycket meningslöst.

Dessutom infinner sig flera konstigheter i berättandet. Det blir ett par underliga sammanträffanden för mycket och karaktärerna kan inte låta bli att fatta några riktigt idiotiska beslut som leder fram till spännande men onödigt arrangerade situationer. Och när det sker börjar man plötsligt haka upp sig på diverse logiska luckor och plötsligt har filmen rasat två steg på betygsskalan. Turistas är okej underhållning för en sen kväll med gänget, men risken är stor att den bleknar vid sidan om andra, mer brutala filmer i genren. Betyg: 4.

Koyaanisquatsi (1982)

koy.aa.nis.qat.si (Hopi) [n] 1. crazy life 2. life out of balance 3. life disintegrating 4. life in turmoil 5. a way of life that calls for another way of living.

Svävande molnmassor klipps ihop med mäktiga svallvågor och branta vattenfall. Kameran rör sig längs med stolta klippformationer och flyter fram över kopparfärgade bergväggar. Solens ljus och molnens skuggor rör sig över landskapet. Den stora hotande fabriken blir en bakgrundskuliss till familjeidyllen på stranden.

Regissören Godfrey Reggio har med hjälp av filmfotografen Ron Fricke gjort en av filmhistoriens märkligaste filmer. I Koyaanisqatsi finns inga karaktärer och ingen dialog. Istället utgörs innehållet av en rad scener som binds samman av en övergripande tematik om människan/naturen/civilisationen. Det mesta är gjort i antingen slow-motion eller fast-motion. Några få bilder presenteras i normal hastighet.

Ljudbilden består av en komposition av tonsättaren Philip Glass. Körer och synthar påminner understundom om Jean-Michel Jarres glädjespridande. Ljudbilden upplevs därför till en början som aningen konstlad, men ganska snart sätter den sig, får fäste, slår rot. Effektljuden är ytterst få. Glass får hela ljudbilden till sitt förfogande och förvaltar det ansvaret på bästa sätt.

Under en mycket lång sekvens fokuserar Reggio på staden. Bilar och människor visas upp i snabbspolad gestaltning. Greppet gör att hela den komplexa bilden av vårt samhälle såsom uppbyggt av individer smulas samman visuellt. De unika enheterna förs samman till en flock, ett folk, en böljande massa.

Trafiken ter sig löjlig. Människan tycks befinna sig på ett löpande band, på väg till eller från sitt arbete. Hon verkar vara fast i ett system som håller kvar henne och inte spottar ut henne förrän hon blivit gammal, sjuk eller kraftlös. De femfiliga motorvägarna med sina vindlande av- och påfarter kapslar in arbetstagaren och dennes bil. Kritiken mot det strikt bilburna samhället finns där, men även samhällen med mycket kollektivtrafik får uppleva trafikinfarkter.

Koyaanisquatsi är en lika vacker som grafisk upplevelse. Det finns en enorm skönhet i att se en stor havsvåg röra sig i slow-motion och det grafiska finns överallt omkring oss. Upplevelsen av att se ett reningsverk eller ett stort industrikomplex från ovan är storslagen. Ibland infinner sig en Sim City-känsla. Åskådaren har just byggt färdigt sin stad och trycker på en knapp för att se den leva. Vårt framstående samhällsbygge kan te sig skrattretande i höghastighetsperspektiv. Likt myror pinnar vi på med våra sysslor, vårt konsumerande och våra banala fritidsintressen.

Körerna skanderar koyaanisquatsi och vad uttrycket betyder står i inledningen av recensionen. Budskapet, om att det är fel att gräva i jorden och att exploatera densamma, är både sympatiskt och problematiskt. Sympatiskt i den bemärkelsen att många kan ställa upp på beskrivningen av jorden som exploaterad till överdrift; problematisk eftersom utan en viss exploatering eller utvinning av råvaror hade de tekniska fundament som det moderna samhället vilar på aldrig blivit till.

Tolkningarna av innehållet kan skifta, men efter att ha sett filmen har man åtminstone en åsikt. Tankar om jorden, naturen, människan och civilisationen bubblar fram. På ett plan möts ekologi och ekonomi, på ett annat biologi och filosofi. Skönhetsupplevelsen har en intellektuell spegel och det är denna spegel som gör filmen så sevärd. Det borde vara en mänsklig rättighet att någon gång få stanna upp och studera den värld vi lever i. Koyaanisquatsi, som kom redan 1982, ger oss den möjligheten. Betyg: 8.

DVD: Chopping Mall (1986)

När man ska se skräckfilmer från 1980-talet är det mer regel än undantag att man blir besviken. Lyckas en film med sina effekter är det garanterat problem med manus och vice versa. Chopping Mall (1986) är därför en positiv överraskning och då menar jag inte bara den torra ordleken i titeln. Som film gör den inget revolutionerande någonstans, men den lyckas på något sätt minimera skadan hos samtliga innehållselement.

Handlingen är en variation på ett klassiskt skräcktema, men istället för att stänga in några ungdomar i en avlägsen stuga vid en pittoresk sjö är de fast i ett köpcentrum. Åtta ungdomar, fyra tjejer och fyra killar, festar loss i en möbelaffär där mjuka soffor och elastiska madrasser utgör perfekta hångelhörnor för unga människor.

Faran för dem är inte någon maskförsedd mördare med psykopatiskt ondskefulla drag och inte heller någon inom gruppen som i hemlighet spelar de andra ett spratt. Nej, faran är ett bevakningssystem som nyligen installerats där tre robotar skyddar affärerna från nattliga inbrott. Systemet sägs tidigt vara helt säkert, men ett blixtnedslag senare är ungdomarna i dödlig fara…

Regissören Jim Wynorski vet om genrens förutsägbarhet (vad ska egentligen hända med en majoritet av ungdomarna?) och regisserar därför med tydliga blinkningar och referenser till andra skräckfilmer. Det makabra innehållet är tydligtvis gjort både för att skrämmas och att roa: låg budget, exploaterande inslag och en del splatter. Musiken är åttabitars Nintendoglädje som lyser upp en humor som både är frivillig (absurditeten i situationen) och ofrivillig (robotarna skjuter blåa och rosa laserskott).

Chopping Mall har också en försvarstaktisk dimension. Hur hade man själv agerat om man var instängd i ett köpcentrum tillsammans med tre hyperfarliga mördarrobotar? Varje rätt fattat strategiskt beslut är ett bra beslut och varje dåligt beslut är ett steg närmare döden. Överhuvudtaget har filmen en någorlunda övertygande psykologi.

Robotdesignen är gemytlig och plåtbestarna har exempelvis utrustats med larvfötter och blinkande lampor som uttrycker aggressivitet. Filmens charm ligger i motsatsförhållandet mellan de sexdrömmande ungdomarna och de omutliga säkerhetsrobotarna. Någonstans inuti den konflikten finns en manifesterad, skämtsam men ändå relevant, kritik mot ett framtida övervakningssamhälle. Det är inte illa pinkat för en skräckfilm från 1986. Betyg: 5.

DVD: Diner (1982)

Diner är en film som jag inbillar mig att alla fyrtioåriga Hollywoodregissörer hade velat göra om de hade varit 40 år gamla 1982. Barry Levinson var 40 år gammal 1982 och därför var det han som fick göra filmen om hur det var att vara ung 1959. Nostalgin är ständigt närvarande och det fungerar säkert jättebra om man är med på det, men om man hamnar lite utanför hela grejen med stora bilar och hamburgerhaket i berättelsens centrum kan man tyvärr inte ta sig in igen.

Filmens tagline sammanfattar riktningen: Suddenly, life was more than french fries, gravy and girls. Vi har ett gäng kompisar. Fem grabbar som alltid har hållit ihop. Fem grabbar som vuxit upp tillsammans och som nu hamnat i universitetsåldern. De står där i vägskälet mellan ungdom och vuxenliv och tvekar inför att ta steget snett framåt uppåt. De vill egentligen inte bli vuxna, men olika händelser tvingar in dem i fållan.

Alla har de någon form av problem som utvecklas till handlingstrådar i filmen. Kevin Bacons Timothy har alkoholproblem och Mickey Rourkes Boogie har klantat sig med en pengaskuld. De andras problem rör relationer. En är redan gift och har problem med sitt äktenskap. En annan ska gifta sig och är osäker på hur han ska klara av bröllopet. En tredje har gjort en tjej med barn och måste övertyga henne om att behålla det. Fem killar, fem problem, en film.

Första halvan är pratig. Killarna samlas på sitt favoritställe, Diner, och snackar brudar och bärs. Andra halvan är mer händelsestyrd. Problemen ska ju helst få sin lösning. Det är välgjort, välskrivet, välspelat och välmenat, men ändå fattas något. 1950-talet lyfter aldrig trots en massa svängig musik, coola kläder och frisyrer som är epokmässigt korrekta. Diner känns hela tiden som en lättviktig kopia av American Graffiti .

Rourkes roll är intressant. Han spelar en charmör som kan få vilken kvinna som helst på fall genom verbala smekningar. Dessutom är han snygg att titta på. Det tidiga åttiotalet var hans utseendemässiga höjdpunkt i karriären. Tyvärr blir hans karaktär till sist en otrolig kvinnojagande smurf, något som illustreras av en scen där han kommer ridande i morgonsolens motljus för att ragga upp en tjej han spanat in några scener tidigare. Då är Bacon betydligt mer trovärdig och dessutom alltid delaktig i filmens bästa scener. Kevin Bacon, legenden, mannen som aldrig åldras.

Barry Levinson är och har alltid varit ett fullblodsproffs inom sin profession. Han kan sitt hantverk och regisserar alltid med trygga marginaler. Här blir det dock lite för säkert; marginalerna är för stora och det skrivna materialet något ojämnt. Han var regissören som var 40 år 1982 och som därför fick göra Diner. Det råkar också vara den sista seriösa filmen som Steve Guttenberg gjorde innan han blev poliskolefierad. Alltid något. Betyg: 5.

Dold identitet (2006)

Giuseppe Tornatores comeback som filmregissör efter sex års tystnad är ett spektakel till film som skiftar friskt mellan genrer. I Dold identitet (La Sconosciuta) alternerar sökta effekter med klichéer, bra med dåligt och splatter med obehaglig barnmisshandel. Det är vackert fotograferat, men känslomässigt ogenomtänkt. Stilblandningen blir den lilla tuvan som stjälper det stora lasset.

Tornatore vill berätta en stor berättelse. Han vill ge oss sin bild av ett nytt Europa där prostituerade från öst importeras i stora mängder till vårt rika väst. Irena (Kseniya Rappoport) har ett mörkt förflutet som prostituerad, vilket vi inledningsvis får veta genom tillbakablickande bilder på nakna kvinnor i en ond hallicks fångenskap. Nu är hon på jakt efter någon eller något. Exakt vad berättas inte, men det är underförstått att hon bär på en tragisk hemlighet. Hennes mål tycks vara att nästla sig in som barnflicka i en juvelarfamilj och för att nå sitt mål är hon beredd att ta till extrema metoder…

I normala fall är jag full av beundran när Ennio Morricones namn nämns. Här är det dock något som har gått riktigt snett. Musiken är det nog inget fel på egentligen. Det är hur den används som är ett mysterium. Ljudspåret styr såväl känslor som spänning med en förbluffande förutsägbarhet. Några sekunder innan det ska vara spännande dundrar Tornatore på med Morricones Bernard Herrmann-stråkar och när det är känslor inblandade hade man kunnat vara blind och ändå hängt med i dramaturgins luftakrobatik. Musiken är vacker, finstämd, onödigt uppskruvad volymmässigt och används genomgående på fel sätt. Detta beror enbart på regissörens förkärlek för det emotiva.

En bit in i Dold identitet börjar jag fundera på om Tornatore medvetet försöker parodiera en mainstreamthriller i stil med Sleeping with the Enemy. Manuset är taffligt och historien har många hål där trovärdigheten snabbt läcker ut. Ett exempel: Irena jobbar som barnflicka och har upptäckt ett kassaskåp i tvättstugan. Hon går iväg från matbordet för att fixa ett litet läckage från tvättmaskinen. Men, givetvis, måste hon försöka sig på att undersöka kassaskåpet just då. Hon har all tid i världen att göra det under den tid som hon är ensam i lägenheten, men hon måste göra det precis när hon kan bli påkommen. Således får vi se en korsklippning mellan bister kvinna som med stadiga steg går mott tvättstugan och en Irena som febrilt fumlar med att stänga igen och sopa undan spåren efter sig. Var det någon som sa kliché?

Ett annat problem är att det är snudd på omöjligt att sympatisera med huvudpersonens situation. När man inte exakt vet vad det är som hon söker, blir alla hennes övertramp och hennes uppenbara psykiska störning en stor vägg som aldrig kan passeras. Det spelar sedan ingen roll hur mycket de än försöker förklara snedstegen med huvudpersonens tragiska bakgrund; det är kvinnan där och då som vi ska ta ställning till och hon är mycket obehaglig.

Dold identitet innehåller ett fruktansvärt spekulativt våld, bland annat mot ett barn och många scener med nakenhet som är totalt omotiverade. Att regissören gillar nakna kvinnokroppar kan man, med tanke på hans ålder, förstå, men barnmisshandeln känns bara obegriplig.

Nu kan det låta som om filmen är en flopp och det är den förvisso, men den är inte helt genomusel. Ljusglimtar förekommer i form av tidigare nämnda vackra foto och ett förstklassigt skådespeleri. Utan dessa två komponenter hade det förmodligen blivit en bedrövlig filmupplevelse. Nu höjer sig filmen något under andra halvan och den klättrar därmed precis upp över gränsen för godkänt. Betyg: 4.

DVD: The Goonies (1985)

Steven Spielberg har som få andra nutida personligheter varit med om att rita om den genomsnittliga amerikanska medborgarens nöjeskarta. Kartan har sedan fått spridning över hela jordklotet och idag är nyss nämnde man ansvarig för världsberömda filmer som Jaws, Close Encounters of the Third Kind, Raiders of the Lost Ark och E.T.: The Extra-Terrestrial, bara för att nämna en handfull av hans tidigaste succéer. Spielbergs bild av världen fick ett enormt genomslag och i egenskap av att vara ekonomiskt oberoende kunde han börja skapa utifrån en producentroll.

Det började med Tobe Hoopers Poltergeist 1982. Spielberg skrev manus och producerade. 1985 var det så dags att uppdatera äventyrsgenren. Efter succéerna med de två första Indiana Jones-filmerna ville man testa konceptet på en yngre publik. Resultatet blev The Goonies där Spielberg (förutom att vara exekutiv producent) kom med storyn, Chris Columbus omvandlande den till ett manus och manuset filmades av Richard Donner.

I grund och botten är filmen en variation på vilken 130-sidig grönryggad ungdomsbok som helst. Enid Blytons böcker om De sex, Fem eller Äventyrens-serien hade kunnat utgöra förlaga. Det handlar om ett gäng ungdomar i olika åldrar som snubblar in på ett mysterium. Som motpart har de i regel ett gäng kriminella typer som tillhör mysteriet. Och berättelsen står alltid försiktigt med några tår i verkligheten medan sula och häl befinner sig i en fantasifull äventyrsvärld.

Historien i filmen dras igång när en i gänget stöter till en gammal tavla på en dunkel vind. Tavlan krossas och inuti den hittas en skattkarta. Skattkartan visar sig utgå från en startpunkt i ett avlägset hus där en kriminell tokfamilj gömmer sig undan polisen. Nu måste de unga hjältarna ta sig förbi busarna och hitta en väg ner i underjorden. Dessvärre kommer de kriminella dem på spåren och en farlig jakt på en lockande skatt kan börja…

The Goonies tar ett grönryggat universum och kryddar det med Spielbergs idévärld. De ungas expedition ner i underjorden ter sig nästan likt ett äventyrsspel. Gåtor måste lösas, mekaniska mysterier utforskas och rädslan för det okända övervinnas. Det är pussel och knåp och många spektakulära scener. Scenografin är mycket lyckad och Dave Grusins musik består av maffiga matinémelodier som suger in åskådaren i filmen.

På minuskontot noteras några outhärdliga scener där relationen mellan barn och föräldrar utvecklas till sliskigt familjepekoral. Karaktärerna är dessutom ganska stereotypa och några av dem måste tvunget använda sig av ett tonläge som ligger närmare skrik än tal. Det är obegripligt och enerverande. Fast i takt med den stigande spänningen tvingas de högljudda att lugna ner sig och när filmen går mot sitt crescendo kniper de följaktligen igen sina små käftar. The Goonies är full fart framåt likt en Indiana Jones för minderåriga och som äventyrsfilm betraktad bör den kunna tilltala barn i alla åldrar. Betyg: 7.

The Elephant Man (1980)

The Elephant Man (Elefantmannen) är kanske inte en film som den genomsnittlige filmfantasten associerar med David Lynch och hans underliga, ultrakonstnärliga registil. Om du däremot hade nämnt Eraserhead, Blue Velvet, Wild at Heart, Lost Highway, Mulholland Dr. eller Inland Empire hade folket genast hajat vem du pratar om.

Lynch har som få andra filmkreatörer lyckats skapa en egen filmisk stil som innebär ett ambivalent förhållande till det traditionella sättet att berätta en historia. Inskott av surrealism är mer regel än undantag. Det är konstigt och abstrakt och ofta underbart, men för att kunna bryta mot reglerna måste man också känna till dem. I The Elephant Man använder sig regissören av ett rakt och mycket konventionellt berättande. Det här är filmen där han för första gången visade att han behärskar det traditionella filmskapandet.

Elefantmannen är den sanna men friserade berättelsen om John Merrick (John Hurt), en man med en ovanlig sjukdom som ger missbildningar och abnorma utväxter på framförallt huvud och rygg. Han lever under den viktorianska tiden i England i utkanten av ett uttalat klassamhälle. Istället för att få vård ägs Merrick av en skrupelfri man som tjänar sitt levebröd på att visa upp honom som cirkusattraktion.

Vid en sådan uppvisning närvarar Dr. Fredrick Taves (Anthony Hopkins) och han blir djupt påverkad av det han får se. Det är uppenbart att den missbildade tilltalar både det humanitära och det vetenskapliga inom honom och Taves betalar såsmåningom ägaren för att kunna ta Merrick till sjukhuset för undersökning, skydd och forskning. En dag görs en förbluffande upptäckt som förändrar Merricks liv...

Genom hela filmen använder Lynch ett cirkustema av flyktig musik som påverkar hur man upplever filmen. Merrick visas upp i vetenskapens namn och exploateras för sitt deformerade utseendes skull. Taves verkar inte särskilt medveten om det etiskt tveksamma i hans agerande och överhuvudtaget är hans karaktär skriven som mer aningslös vetenskapsman än medkännande människa.

Under första halvtimmen visas elefantmannen inte alls i bild. Han göms i skuggor eller skymtar som en silhuett genom en tygduk. Fokus ligger i mycket högre grad på de personer som ser honom. Deras förfärade ansiktsuttryck väcker vårat intresse. Nyfikenheten stiger för varje minut och det ligger en stark spänning i den här uppbyggnaden. Publiken förvandlas till voyeurer. Vi vill se mannen och hans svullnader och vi vill se honom nu!

John Hurt gör en rörande insats i titelrollen och visar hur viktigt det är med nyanserat skådespeleri även när skicklig protesdesign har förändrat en karaktärs utseende helt och hållet. Det är stört omöjligt att undgå att påverkas av de starka känslor som integrerats i hans livssituation. Även Hopkins är bra, men det är ovant att se honom så ung och så oförskämt snygg. När hans stora publika genombrott kom 1991 (The Silence of the Lambs) var han 54 år gammal. Elva år tidigare var han således bara 43.

En kuriositet i sammanhanget är att filmens fotograf, Freddie Francis, även fotograferade Dune och The Straight Story, vilket innebär att han lyckats agera filmfotograf på de tre mest normala Lynchfilmerna. Detta är säkerligen ingen slump. En regissör vet betydelsen av en viss fotografs tekniska kunnande och i The Elephant Man ger detta kunnande en klassisk svartvit bild där mycket fokus har lagts på att få till en perfekt ljussättning.

Mitt i det konventionella berättandet och ett persongalleri befolkat av en hel del träiga sidokaraktärer lyckas David Lynch ge filmen några stänk av sitt konstnärliga vigvatten. Merricks abstrakta drömmar ger ledtrådar om en förlorad barndom och de suggestiva cirkusmiljöerna visar upp en mytisk värld fylld av missbildningar och abnormiteter. Återkommande bildmotiv är rökmoln och bolmande skorstenar och sjukhuset skildras som en pumpande, frustande maskin.

The Elephant Man är mer än bara ett vanligt drama. Den har en spännande början, ett något sämre mittenparti och slutligen en lika exceptionell som emotionell avslutning. Fotot, Hurt och Hopkins är tre oumbärliga nyckelingredienser i en mycket välsmakande anrättning tillagad av en kock som för en gångs skull höll sig inom de traditionella ramarna. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Identity (2002)

Jason Bourne var efterlängtad när han dök upp 2002. James Bond-filmen hade hamnat i en kreativ återvändsgränd och Hollywood skrek efter en manlig hjälte som kunde gå hem på bred front. Vin Diesel försökte fylla den luckan, men saknade Matt Damons allsidighet. Jason Bourne, en oemotståndlig blandning av hjälplöshet och stenhård maskulinitet, var karaktären som väckte spionfilmen ur sin mångåriga vintersömn.

The Bourne Identity, löst baserad på Robert Ludlums roman, tar sin början ute på Medelhavet. En italiensk fiskebåt plockar upp en skottskadad man (Damon) ur vattnet. Mannen vet inte vem han är eller vad som har hänt honom, men via en liten lampa som opererats in i höften på honom kan han läsa ett kontonummer och namnet på en bank i Zürich. Han sticker såsmåningom dit och i bankfacket hittar han en massa pengar, ett vapen och spår som leder till Paris.

Han får emellertid inte mycket tid till eftertanke eftersom han plötsligt jagas av en insatsstyrka. Mannen tar hjälp av en främmande kvinna, Marie (Franka Potente), och tillsammans tar de sig till Paris i hennes skruttbil. Han vet nu att han är Jason Bourne, och han vet var han bor, men mycket jobb återstår innan han vet vem som försöker mörda honom och vem han egentligen är. Både han och Marie befinner sig nu i livsfara...

Hela hjältens åkomma med minnesförlusten är förvisso en gimmick, men som sådan är den nästintill oslagbar. Man känner sig lyckligt lottad över att ha fått träda in i Jason Bournes psyke, att få uppleva hans känslor och dela hans smärta över att inte kunna minnas vem han var och vad han jobbade med.

Samtidigt är det oerhört fascinerande att få vara med om ögonblicken när han så sakteliga upptäcker att han är mycket bra på ganska mycket. Han lär sig med tiden att han kan prata flera språk flytande, behärskar kampsport och skjutvapen och har en enastående förmåga att läsa av situationer och människor. Bourne är en snudd på övernaturlig hjälte och det är helt i sin ordning. Ett visst mått av överdrifter är nödvändigt för att etablera honom som en stark filmisk gestalt.

Jag har tidigare beskrivit Matt Damon som det säkraste kortet bland Hollywoods manliga skådespelarelit. Han är killen som ytterst sällan gör en dålig prestation och som alltid tar sitt yrke på största allvar. Med tanke på den beryktade stabiliteten är det uppfriskande att få se en betydligt mer osäker Damon sakta växa in i sin roll. Han erövrar sin karaktär och blir ett med Jason Bourne.

Det är ju något av en kliché att superhjälten måste träffa en tjej och att det sedan alltid uppstår känslor mellan dem. Franka Potente, som inte är någon av mina favoritskådespelare, gör därför ett godtagbart jobb i en något otacksam roll. Chris Cooper är i vanlig ordning säker som pressad spionboss och Brian Cox, Clive Owen och Julia Stiles glänser i små men nödvändiga biroller.

Doug Liman (Swingers, Go) har regisserat en maxad mainstreamfilm som väver samman spänning och spektakulär action genom ett perfekt avvägt tempo. Pulseringen är monumental och gör The Bourne Identity till ett bra träningspass. Hårt jobb följs av viloperioder och högt tempo lugnas ner i väntan på nästa explosiva kick. John Powells bombastiska musik understryker, förstärker och oroar. Våldsutbrotten är filmens toppar och stunderna däremellan är tillräckligt engagerande för att man ska bli oerhört underhållen. Betyg: 8.

Gitarrmongot (2004)

Gitarrmongot, Erik Rutström, är en liten kille med blond, rufsig frisyr och ninjagrimaser som gillar att spela gitarr utanför ett utav Göteborgs centralt belägna Systembolag. Hans tolvåriga kroppsliga uppenbarelse består nästan uteslutande av energi och om han hade varit fotbollsspelare på elitnivå hade kommentatorerna antingen kallat honom ”energiknippe” eller ”duracellkanin på mitten”. Enligt legenden var det just utanför Systembolaget som regissören Ruben Östlund upptäckte honom och fick tanken att den grabben ska vara med i min nya långfilm.

Gitarrmongot, filmen, består av mestadels komiska situationer fångade i en slags halvdokumentär stil. Kameran är med något undantag nästan alltid tillbakadragen, statisk, orörlig. Östlund gör som den sentida Roy Andersson och låter varje scen bli en bildruta, varje bildruta en händelse, en aktivitet. Det är stilrena kompositioner som fångar något svenskt. Jag kommer genast att tänka på Lars Tunbjörks fotografier från ett annat Sverige lite vid sidan om det vanliga.

Filmen är ganska löst sammanhållen. En gemensam nämnare är staden, ett lätt igenkänningsbart Göteborg med spårvagnar, broar och vatten. En annan är persongalleriet där vissa typer återkommer oftare än andra. Mest central är energiske Erik och hans pappa. Andra som återkommer är ett gäng tonårskillar som gillar meningslös skadegörelse, två mc-knuttar som gillar våld och en psykiskt sjuk kvinna med tvångstankar.

Filmens huvudtema är meningslösheten. Erik tycker kanske inte att det är meningslöst att tokspela på gitarren samtidigt som hans pipiga röst ylar fram en bisarr tolkning av The lion sleeps tonight, men för den genomsnittlige åskådaren är det ju det. Det är därför som vi skrattar åt honom och det absurda i situationen. På samma sätt är det med ligistgänget som kastar cyklar i vattnet. Det är ju rätt så taskigt och okänsligt gjort av dem, men de flesta väljer ändå att skratta åt galenskapen.

Östlund tycks ha en förkärlek för det destruktiva. I en scen är det några innebandyspelande småkillar som gör taktfasta Hitlerhälsningar i grupp till dödsmetallmusik och i en annan är det två unga män som i berusat tillstånd försöker slå sönder en flaska mot sina egna huvuden. Folk sniffar och dricker och saboterar och allt är som sagt tämligen meningslöst. Det är vanligt, men ändå ovanligt; möjligt att känna igen sig, men ändå avvikande. Extremt normala miljöer blir spelplats för onormala händelser.

En The Deer Hunter-inspirerad scen bryter plötsligt mönstret. Det komiska sugs snabbt ut ur salongen ungefär som om publiken blivit instängd i en bastu och regissören står utanför och skruvar upp värmen samtidigt som han visar sin leende nuna i det lilla immiga fönstret på bastudörren. Allvaret skär sig mot den allenarådande lättsamheten, vilket nog var nödvändigt. Publiken blir påmind om hur små förskjutningar som behövs för att det lättsamma ska bli gravallvar.

Filmens grundproblem är att det i stort sett är samma fem eller sex skämt som upprepas flera gånger, vilket i längden blir aningen tröttsamt. Dessutom finns det några försök till provokationer i form av fula ord och äldre män som ska vara tillsammans med mycket unga kvinnor som bara går mig förbi.

Gitarrmongot (den internationella titeln är fantastiskt nog The Guitar Mongoloid) är frisk filmkonst med lika delar vitalitet och originalitet. Tyvärr räcker det inte hela vägen till en rekommendation, men den som vill se en udda, semidokumentär kultfilm med farligt höga doser av sjuk humor kan inte gå fel. Jag vill definitivt se mer av Ruben Östlund i framtiden. Betyg: 6.

DVD: Eaten Alive! (1980)

Exploitation. Naket. Blodigt. Djurplågeri. Våldtäkter. Kannibalism. Voodoodans. Reningsritualer. Drogförgftning. Man kan gissa att en hel del nötter kommer att söka sig hit efter den här innehållsbeskrivningen. Umberto Lenzis Eaten Alive! (Mangiati vivi!) är en passande titel som i stora drag beskriver den fara som huvudpersonerna utsätter sig för.

Filmen börjar med att en inföding beväpnad med blåsrör och kobragiftsspetsade pilar skjuter ner några män i New York. Han blir dock överkörd av en lastbil, men polisen hittar bilder och en kort filmsekvens på honom. Spåren leder till Diana Morris (Paola Senatore) en ung kvinna som är med i en farlig sekt och som nu rapporteras vara försvunnen på Nya Guinea.

Polisen kallar in lillasystern Sheila (Janet Ågren), arvtagerska till en sydstatsmagnat, som genast åker dit för att försöka spåra upp sin försvunna släkting. Väl på plats stöter hon ihop med en amerikansk tuffing, Mark (Robert Kerman). Han är desertör från Vietnamkriget och tjänar nu pengar på en blodig variant av armbrytning. Men när Sheila öppnar plånboken för honom blir han genast intresserad av att hjälpa till.

Den farliga sekten har etablerat sig mitt i en del av naturen där farliga köttätande kannibaler behärskar omgivningarna och således effektivt förhindrar alla rymningsförsök. Mark och Sheila ger sig ut på en minst sagt händelserik djungelexpedition. Kommer de att överleva, hitta systern och få med sig henne hem igen?

Med lite mindre sensationslystna producenter hade det här kunnat bli en slags äventyrsfilm i stil med Romancing the Stone eller The Jewel of the Nile. Vi hade kunnat skratta åt Michael Douglas och Kathleen Turners oförmåga att hålla sams och vi hade tagit oss igenom deras strapatser med ett leende på läpparna.

Nu är det långt ifrån någon idyllisk tillvaro som skildras. Eaten Alive! är ökänd. Den är förmodligen inte den värsta kannibalfilmen som gjorts, men den har en hel del grafiskt våld, inklusive autentiska bilder av djur som äter djur och människor som skär i levande djur. Specialeffekterna är medelbra, men de räcker till för att man ska känna sig obehaglig till mods när någon vilde börjar knapra på ett smalben.

Censuren i diverse länder satte höga åldersgränser och filmen förbjöds ibland helt och hållet, vilket givetvis bara ökade allmänhetens sug efter en kick. En film som förbjuds av censuren har redan en given kultstatus att se fram emot. Liksom publiken till nutidens Hostel och Saw hade dåtidens åskådare en fascination för det förbjudna och det groteska. Man ville testa sina gränser och helt enkelt se om man klarade av att ta sig igenom äcklet.

Beskrivningen av de köttätande infödingarna kommer aldrig att vinna några priser i mångkulturens namn. Även om filmens djungelscener är inspelade på Sri Lanka kan man inte låta bli att tycka lite synd om Nya Guinea som framställs som ganska efterblivet. Vilket land i världen skulle acceptera att det sprang omkring kannibaler som käkade upp alla turister och äventyrare som vågade sig in i skogens djup?

Nåväl, det är väl knappast meningen att en sådan här film ska leva högt på sin trovärdighet, men jag stör mig på designen av infödingarna. Perukerna halkar gradvis ur sina positioner och den skräckinjagande massan reduceras slutligen till actionklichéer som kommer springande en och en. En kittlande tanke är hur obehaglig Eaten Alive! hade blivit om den hade gjorts idag. Realism kan vara nog så skrämmande i sådana här sammanhang…

Att filmen fungerar beror på att det finns tre element av fara hela tiden. Vi har de vilda djuren, ormarna och krokodilerna, som vaktar i träd och i flodens grumliga djup. Vi har den galne sektledaren som byggt upp sitt minisamhälle mitt i djungeln och som skapat en armé beväpnad med kobragift. Och till sist har vi de skogstokiga kannibalerna som alltid tycks vara sugna på ett skrovmål.

Den finns därför en ständigt närvarande spänning och såväl repliker som skådespeleri är på en acceptabel nivå. Ågren och Kerman är den sortens skådespelare som aldrig kommer att vinna några stora priser, men som har hittat sitt fack och regelbundet spelar med i diverse B-filmer. Även regissör Lenzi får fram det som han vill ha fram. Publiken ska testas, äcklas, roas och bli rejält skrämd. Resultatet är en helt okej, men mycket sjuk film.
Betyg: 4.

My Name Is Albert Ayler (2005)

Hans namn är Albert Ayler och han var jazzmusiker. Men vem var han egentligen? Vad spelade han för musik och varför blev han så omtalad? Dessa frågor försöker Kasper Collin besvara i filmen My Name Is Albert Ayler.

Den biografiska dokumentärfilmen som genre tillförs dock inte mycket nytt av Collin. Överlag är han mycket formatbunden. Vänner, familjemedlemmar och tidigare bandmedlemmar uttalar sig om sin ärade kollega. Musik spelas och bilder visas upp. Aylers egna ord, hämtade från olika inspelningar under 1960-talet, berättar om vem han var och vad han spelar. De andra fyller i, bekräftar eller dementerar. Det är med andra ord som i vilken annan dokumentär som helst.

Vad får en svensk filmare att vilja göra en film om Albert Ayler? Förmodligen för att det finns en koppling till Sverige. Han kom hit och spelade i början av 60-talet, uppträdde på restauranger och knöt kontakter. Den svenska jazzkulturen lyfts fram och dåvarande svenska flickvännen kommer till tals. Berättelsen om när Ayler följde med och fick se midnattssolen broderas ut. Nog finns det stoff för en film alltid.

Men det finns två stora grundproblem som Collin inte lyckas lösa. A. Bildmaterialet räcker inte till för 78 minuter. Den vakne åskådaren irriteras av att samma bilder och sekvenser används upprepade gånger. Det är bilder från en bil som kör in i Cleveland, ett fotografi på en ung Albert med saxofon, två suddiga foton på Alberts mor samt en högkvalitativ bildsekvens från en spelning i Europa. När samma fotografi zoomas in för fjärde gången är det plötsligt inte lika roligt längre.

B. Det andra problemet är kanske det mest fundamentala. Ayler spelade en sorts freestyle-jazz som mestadels handlar om att bara släppa loss utan att tänka på någon sorts allmän musikalitet. Således låter musiken för det mesta för jävligt. Det är en brutal jazz, ett skränigt oljud som alienerar lyssnaren. Naturligtvis har all musik ett värde, men det är lätt att förstå att folk buade när de hörde Ayler spela. Filmen lyckas aldrig överbrygga den här klyftan mellan åskådare och musik.

Resonemanget leder vidare till de tvivel som uppstår när man ska bilda sig en egen uppfattning om Ayler. Jag har svårt att få bilden av honom som en jazzlegend att stämma överens med de bilder jag har sett och den musik jag har hört. I filmen medverkar inga oberoende bedömare, bara folk som jobbat nära honom. Visst är han en excentrisk experimentmakare, men i övrigt finns inte så mycket mer. Det är bara när han tvingas rätta sig in i ledet som musiken överhuvudtaget går att lyssna på.

När My Name Is Albert Ayler når fram är det bilder och musik som drar åt samma håll. Filmen har också ett starkt känslosamt innehåll. Likt många andra musikrebeller dog Ayler alldeles för ung och Collin besöker hans gravplats tillsammans med pappan. Oavsett vem som besöker en grav är det alltid lätt att skapa starka scener med ett sådant berättargrepp.

Detta är en film som andas tv-produktion. Innehållet är intressant, men knappast värt att visas på bio. Regin är osäker, berättandet hyggligt men tveksamt. När eftertexterna rullar bekräftas mina fördomar. Collin hade assistans av en dramaturgisk rådgivare och det märks fast det inte borde göra det. Den debuterande regissören har gjort en film som haltar betänkligt. Dessutom tillhör 90 procent av all musik kategorin ”extremt svårlyssnat”. Sågverksjazz gör att filmen definitivt inte bör ses eller höras av ljudkänsliga individer. Betyg: 4.

DVD: Room at the Top (1959)

Joe Lampton (Laurence Harvey) är klipsk, dryg och oerhört målmedveten. Han vet vad han vill ha och skäms inte för att berätta det för arbetskamrater och nyfunna vänner. Susan Brown (Heather Sears), dotter till stadens starke man, är föremål för hans hastigt uppflammande passion. Han vill ha henne, men vill hon ha honom och – kanske viktigast av allt – vill hennes familj att hon ska ha honom?

Room at the Top är berättelsen om den fattiga pojken från landet som trotsar sitt arv och utbildar sig inom ekonomi. När läget är rätt flyttar han till en större fabriksstad, får ett jobb och blir kär i fel flicka. Den söta rikemansdottern har redan en fästman och den snygge arbetargrabben har inte lyckats dölja sitt ursprung. Han arbetar i motvind, men han arbetar i alla fall och försöker fånga henne samtidigt som hennes fästman inte är sen att påpeka Joes brister.

Vår huvudperson börjar i en teatergrupp för att komma närmare Susan, men istället träffar han på Alice Aisgill (Simone Signoret), en något äldre kvinna. Vänskap uppstår och utvecklas snabbt till mer. Alice är olyckligt gift och Joe blir hennes tillfälliga räddning. Men nu infinner sig ett stort problem och ett avgörande beslut måste fattas. Ska han välja Susan eller Alice? Och kan han verkligen få den kvinna som han väljer?

Jack Claytons prisbelönta film brukar i regel sorteras in som ett tidigt verk inom den diskbänksrealistiska brittiska dramagenren, något som inte känns helt bekvämt. Filmen fokuserar så mycket mer på känslor och relationer även om hjältens bakgrund ger ett uttalat klassperspektiv. Berättelsen är starkt färgad av underdogmentalitet och revanschtänkande. Joe vill ge igen, men det blir inte riktigt som han har tänkt sig. Den ungdomliga tron på Kärleken stöter på patrull i verkligheten.

Neil Patersons eminenta manus, baserat på en roman av John Braine, var med 1959 års mått mätt mycket vågat. Karaktärerna uttryckte sina innersta tankar om sex, kärlek och otrohet och den slående realismen fångas av ett rakt språk och trovärdiga miljöskildringar. Vidare förvaltas det skrivna säkert av Clayton som lyckas hitta en fungerande balans mellan ett poetiskt bildspråk och autentiskt skådespeleri.

Harvey, kanske mest känd för sin roll som programmerad mördare i The Manchurian Candidate, är mycket lyckad i huvudrollen och blir i mina ögon till en närmast mytisk man, en korsning av den unge Clint Eastwood och Ewan McGregor. Han plockar fram en framfusighet och kaxighet som har bäring i den fysiska kroppen. Den medfödda manligheten med lika delar muskler och charm firar ånyo stora triumfer. Förvisso kan karaktären upplevas som svår att ta till sig, men eftersom han förändras under filmens gång är detta inget större problem.

Allra bäst i ett mycket välspelat drama är dock Simone Signoret. Men hur bra hon än är på att förmedla känslor via röstens skiftningar är det ändå i de tysta ögonblicken som magin skapas. Signorets ögon uträttar mer i Room at the Top än många duktiga skådespelare gör på en hel film. De största aktörerna definieras ofta av en inbyggd förmåga att skapa någonting av ingenting, att göra tystnaden till en bästa vän och att erövra bilden. Detta fenomen, som brukar kallas närvaro, räckte hela vägen till en mycket välförtjänt Oscarsstatyett för Signoret. Betyg: 8.

DVD: Kids (1995)

Larry Clarks Kids är en realistisk provokation. Det är en film som skildrar ungdomar som faktiskt är unga och som beter sig oansvarigt och motbjudande. Den handlar om personer som på intet sätt är representativa för alla unga människor, men som är tillräckligt verkliga för att det ska göra riktigt ont att se dem behandla varandra illa.

Filmens första förgrundsgestalt är Telly (Leo Fitzpatrick), en tonårskille som har HIV utan att själv veta om det. Han är omogen, otrevlig och skryter om alla sina erövringar på tjejfronten. Hans taktik består av att snacka sig till sex genom att vara snäll och gullig mot unga oskulder, helst tjejer som just har kommit i puberteten.

Han umgås mest med en nerdrogad nolla som heter Casper (Justin Pierce). De båda grabbarna tillhör en extrem skejtkultur där droger, våld och småbrottslighet hör till vardagens små nöjen. Återigen är det en bild som garanterat inte är representativ för alla skejtare, men som ändå har tillräckligt mycket realism i sig för att vara trovärdig.

Filmens andra förgrundsgestalt är Jennie (Chloë Sevigny). Hon är en av Tellys tidigare tjejer och han tog hennes oskuld. Nu hänger hon med en kompis för att göra ett HIV-test och till hennes stora förvåning är det positivt. Uppgiven och desperat ger hon sig ut på en tröstlös jakt efter Telly…

Det värsta som finns är folk som sänker en film på moraliska grunder. Alla vet att ungdomar har sex. Enstaka 12-13 åringar har sex. Flickor kan bli utnyttjade och i extremfall också smittas av olika sjukdomar. Det har hänt förr, även i trygga Sverige.

Filmen visar upp flera exempel på ett taskigt (och ibland kriminellt) beteende. Telly är en player som snackar till sig sex och det är omoraliskt handlat av honom. Men det går faktiskt att säga nej. Att tjejerna i filmen inte klarar av att sätta gränser är problematiskt, men det är inget som man kan uppröra sig över alltför mycket. Det tragiska är inte handlingarna i sig, utan det faktum att Telly har HIV och således riskerar att smitta alla sina erövringar.

Det är inte vad filmen handlar om som är det viktiga, utan hur den visar upp handlingen. Nittonårige Harmony Korine har skrivit ett manus som är fräscht med mycket välskriven dialog. I en mustig tidig sekvens korsklipps det mellan ett killgäng och ett tjejgäng som snackar sex. Båda grupperna är ganska fula i mun, men tjejernas snack tycks åtminstone ha en viss förankring i verkligheten medan killarna svävar i det blå.

Ett stort frågetecken vad gäller realismen är hur Jennie behandlas när hon får beskedet om att hon är smittad av en dödlig sjukdom. Jag var helt säker på att även ett land som USA hade ett smittskyddsansvar där en smittad måste uppge vilka personer han/hon haft sex med för att på så vis kunna spåra smittan och förhindra vidare spridning. Nu släpps hon bara ut på gatan och det känns mycket märkligt.

Annars märks det verklighetstrogna tydligast genom frånvaron av föräldraansvar. Ungdomar som hamnat på glid i samhället, oavsett om de är slackers, skejtare eller rejvare, har ofta föräldrar som brister i ansvaret. I Tellys fall finns en desillusionerad mamma där hemma som inte fattar ett jota av vad sonen håller på med.

Larry Clark har kritiserats för att frossa i bilder på halvnakna tonåringar och visst kan man förstå kritiken. Ibland får kameran ett eget liv, blir regissörens egna ögon, som stannar till och ser något i tunnelbanan eller spanar in benen på en tjej. Det är förmodligen den subjektiva känslan som lätt tolkas som något gubbsjukt. Ja, Clark tycker om att filma unga människor, men gör det filmen sämre? Nej.

Detta är en svår film att se, men den som orkar ta sig igenom allt elände kan konstatera att skådespelarprestationerna är utmärkta. Tre av skådespelarna visar särskilt stor talang och samtliga tre har lyckats utmärkt med sina efterföljande karriärer. De tre är Rosario Dawson som spelar en av Tellys erövringar, samt Fitzpatrick och Sevigny i huvudrollerna. Kids är långt ifrån något mästerverk, men det är en sevärd om än något deprimerande film som skakar om och får en att reagera, känna, tänka. Betyg: 7.

Storm (2005)

Filmen börjar med att det blåser hård storm över Gotland. Katarina Sandströms tydliga nyhetsstämma berättar att många är döda och att stormen rör sig mot nordväst. Det kraftiga vindarna är på väg mot rikets huvudstad och Donny (Eric Ericson) tittar på teven och reflekterar över grannarna som har sex. Sedan hoppar han in i en taxi och tar sikte på någon passande nattklubb.

Donny Davidson kallas DD och är en så kallad innekille. Han jobbar på Nöjesguiden och trivs med att ge sig ut i Stockholms nattliv och spana in tjejer. Kärlek gillar han dock inte; där stoppas han av utebliven ytkänsel sedan barndomen. Denna defekt hindrar emellertid inte honom från att ägna sig åt minnesmasturbation där kvällens hetaste pudding memorerats i hjärnan. Livet han lever är till synes problemfritt. Han sitter där i taxin när...

…plötsligt den akrobatiska godhjärtade actionhjältinnan Lova (Eva Röse) studsar in i hans liv och motvilligt låter han sig sugas in i en semirealistisk fantasivärld. Han får en liten ask (eller kub rättare sagt) i sin hand och en order om att försvara den till varje pris från en massa skalliga typer ledda av en ond Jonas Karlsson. Det hela utvecklas gradvis till att bli en personlig resa i tid och rum där asken döljer ett bortträngt minne. Ska Donny lyckas öppna asken och samtidigt undkomma de onda?

Storm, skriven och regisserad av Måns Mårlind och Björn Stein, har ett hypermodernt berättande där ingen utvikning är för oväsentlig och allt är möjligt. Det är gränslöst, opålitligt och mycket lekfullt. Perspektivet förflyttas mellan olika berättarnivåer, från serietidning till datorspel och från verklighet till fantasi. Filmen är gjord med en ironisk blinkning, men det finns en hårfin gräns mellan att göra något med glimten i ögat och att vara tramsig, en gräns som tyvärr passeras med jämna mellanrum.

Eftersom filmen är samproducerad med Film i Väst har manusduon fått skriva in Vänersborg i handlingen och eftersom filmen är svensk har de fått skriva in ett samtidsmedvetet ångermotiv där en svensk man får mental smisk för sitt utnyttjande av en ung kvinna. Inte ens en film som Storm kan slå sig fri från den tematik av politisk korrekthet som länge präglat svensk film.

Jag retar mig på att farbror Freud fortfarande har en så stor makt över unga filmskapare. Om någon vuxen man ”har blivit kall” är det förmodligen så att det finns en förklaring i barndomen till varför det gick snett. En skäggig psykoanalytisk fadersgestalt bjuder på golfapplåder i psykiatrihimlen medan vi som genomskådat det hela bara kan sucka djupt och hoppas på en bättre morgondag.

Det har sagts att Storm är en film som man antingen älskar eller hatar, ett uttalande som jag anser vara fullständig gallimatias. De som har gett filmen högsta betyg bortser helt från filmens många brister och de som använt motorsågen bortser från alla dess förtjänster. Sanningen finns som vanligt precis mittemellan de båda ytterligheterna.

Mårlind och Stein har gett filmen en unik visuell aura. Deras vision ligger långt över det svenska genomsnittet och nära internationell toppklass. Det är tekniskt briljant med kreativa och välgjorda specialeffekter. Actionsekvenserna skiftar dock i kvalitet. Så fort det är någon som gör något enskilt – springer, hoppar, klättrar – är det högsta klass, men när det är fler än två som ska slåss tappar regissörerna kontrollen över skeendet. Istället för att tydligt visa vad som händer ersätter de överblicken med en snabb klippning.

Röse, Karlsson och Eriksson gör mycket bra ifrån sig så länge replikerna är bra, men så fort en stinkande rad letat sig in sänks de av skitlukten. Det tycks vara stört omöjligt att lyckas få det svenska språket att fungera som ett coolt actionspråk. Dessutom finns det patetiska klichéer i form av en huvudperson som uttrycker att han visst kan visa känslor, han gråter ju när han går på bio.

Storm skiftar stil lika ofta som Gwen Stefani byter scenkläder. Genrer som action, fantasy, rysare, komedi och drama har vävts ihop till en ganska unik freudiansk soppa där vuxen man med tveksam kvinnosyn ska rättas in i ledet genom självterapi. När den fungerar som allra bäst är den rolig, spännande, snygg och skrämmande, men när den inte gör det är den ganska trist.

Jag välkomnar filmens estetiska och idémässiga framsteg, men noterar samtidigt att alltför många kalkoningredienser letat sig in i manus. Bryr du dig inte om dåliga repliker och ett typiskt svenskanpassat politiskt korrekt innehåll? Då kommer du garanterat att älska den här filmen. Betyg: 5.

DVD: Atlantic City (1980)

Atlantic City är en märklig film som börjar med ett frågetecken. Citroninsmörjning blandas med reinkarnationsflum, men ändå sugs man långsamt in i historien och efter ett tag har frågetecknet blivit ett utropstecken. Detta håller i sig länge, men mot slutet tappar berättelsen fart och frågetecknet träder fram igen.

Atlantic City är också en stad i snabb förändring. Den håller på att rivas och byggas upp på nytt. Lukrativa casinon växer fram, skrotiga höghus med hyreslägenheter demoleras. I ett sådant rivfärdigt hus bor filmens två huvudpersoner, Lou Pascal (Burt Lancaster) och Sally Matthews (Susan Sarandon). Han är en gammal smågangster som tror att han en gång varit något stort; hon är en diversearbetande ung kvinna som utbildar sig till croupier och drömmer om Monte Carlo.

Deras vägar möts genom hennes (före detta) man, Dave (Robert Joy). Han anländer till Atlantic City tillsammans med sin nya flickvän (tillika Sallys syster!) Chrissie (Hollis McLaren) och ett paket knark som han stulit från maffian i Philadelphia. Dave stöter ihop med Lou och ber om hans hjälp med att sälja knarket. Samtidigt dyker drogernas rättmätiga ägare upp och försätter alla inblandade i livsfara. Lou försöker ta sig ur situationen, men lyckas bara dra in Sally i det hela…

Drogintrigen är inget stort motiv i filmen. Visst, det är en handling som för historien framåt, men framförallt är det en handling som för samman Lou med Sally. Hon är 35-40 år yngre än honom och han brukar kika på henne när hon smörjer in brösten med saft från nypressade citroner. Kanske är det kärlek i luften, kanske inte. Men det finns någon slags attraktion mellan dem i alla fall och det är den attraktionen som är filmens emotionella centrum.

Tyvärr har jag svårt att acceptera Lancaster som en hjälte. Han är helt enkelt för gammal för sin roll. Enligt födelseattesten är han 67 år i filmen, men hans karaktär ser ut att vara minst 75. Särskilt irriterande är att han beskrivs som den virile åldringen som lägrar den betydligt yngre Sarandon. Varför vill hon ha honom? Filmen är så säker på sin sak att den inte bryr sig om att ens försöka ställa den frågan.

Fransmannen Louis Malle regisserar med behärskning. Det finns några utmärkta actionscener som blir lyckade eftersom det inte finns några övertoner. Realismen sätts i första rummet och det är lovvärt. Även de få scener som utspelar sig inuti ett casino ger mersmak och man önskar att där fanns fler. Regissören väljer dock att ge exteriörerna en mer framträdande roll, vilket ger en njutbar stadsskildring och en film som lever upp till sin titel. Betyg: 6.

DVD: A Tale of Two Sisters (2003)

A Tale of Two Sisters är en sydkoreansk rysare som rider vidare på den nya japanska skräckfilmsvågen. Delar av innehållet påminner så mycket om den japanska undergenren, J-Horror, att många åskådare misstagit den för att vara japansk. Nu är den inte det och vad det innebär kommer jag snart att reda ut.

Kim Ji-woons film (han har även skrivit manus) är gjord antingen som ett relationsdrama med skräckinfluenser eller som en rysare med dramatisk laddning. Välj perspektiv själva. Denna blandning av genrer innebär framförallt mer karaktärsskildring än vad som är brukligt i skräckfilmer.

Relationsdramat kan brytas ner till ett klassiskt filmmotiv. Det handlar om två unga tonårsflickor vars mamma tragiskt har gått bort. Istället har pappan träffat en ny ung kvinna och hon har flyttat in till familjen. Det är flickorna mot styvmamman, en urkraft mot två, och vid sidan står en uppgiven fadersgestalt och blundar.

Miljön är perfekt anpassad för allehanda otäckheter. Familjen bor i ett stort lyxhus med till synes oändliga korridorer, gåtfulla garderober och ljud som hörs genom golvet. Om någon tassar fram på våningen ovanför hörs stegen tydligt ner till den som skräckslaget kurar ihop sig under sitt täcke.

Liksom andra filmer i genren är det ljudet som är nyckeln till alla skrämseleffekter. Det finns en bra mix mellan stämningsfull och skrämmande filmmusik, samt de typiska, plötsliga höga effektljuden som får den lättskrämda fegisen att vilja lämna sin plats i soffan. Filmens främsta behållning är 4-5 rejäla överraskningsmoment av den kaliber som ger både gåshud och bultande hjärta.

Det sydkoreanska stuket märks i bildbehandlingen där det trots stillsamheten bjuds på ett uttrycksfullt, stilistiskt foto. Det handlar om ett kontrollerat lugn före rysarstormen och kameran rör sig långsamt med hjälp av avancerade krantagningar och åkningar. Detta sätts sedan i kontrast till den snabba, orytmiska klippningen i de självande ögonblick då skräcken utlöses och rusar mot den försvarslösa åskådaren.

Filmen har dock ett märkbart problem: den bygger upp ett pussel som blir en gåta vars slutgiltiga svar inte känns helt övertygande. Det är inte bra om man i en sådan här film måste ödsla en stor mängd tankekraft på att försöka få saker att gå ihop, att knyta ihop olika trådar och fragment.

Berättandets relativa komplexitet leder stundtals till en olustig och opålitlig känsla som bryter illusionens grepp och gör upplevelsen en aning mindre sinnlig. Fast nyckelorden i föregående mening är ”en aning”. A Tale of Two Sisters är på det stora hela en ovanligt övertygande genreblandning som rekommenderas för alla våghalsiga filmälskare på jakt efter en skrämselkick för stunden. Betyg: 7.

DVD: It's a Mad Mad Mad Mad World (1963)

Stanley Kramers It’s a Mad Mad Mad Mad World (En ding ding ding ding värld) är enligt konstens alla regler på tok för lång (två timmar och trettiofyra minuter) och då är det ändå den nedklippta versionen jag har sett. Originalversionen var över tre timmar lång. Filmskaparna vet om att det kan bli segt och har därför lagt in en bensträckare efter drygt 90 minuter. Och visst, att få gå upp och syresätta hjärnan är inte helt fel, men det finns så mycket mer som de hade kunnat klippa bort. I totaltrimmad form hade filmen varit en superklassiker. Nu är den bara bra.

Allt börjar på en slingrande bergsväg. En galning gasar på och kör om i helt fel lägen. Olyckan hänger i luften. Farliga omkörningar följs av livsfarliga manövrer och till slut går det inte mer. En skenande bil störtar ner för en bergssluttning och de fyra närmast efterföljande fordonen stannar till och man häpnar över det som nyss har skett. De tar sig ner för sluttningen för att se om det finns några överlevande.

Nere vid bilvraket möter de en svårt skadad man som i dödens väntrum bekänner en hemlighet. I Santa Rosita finns en skatt nedgrävd. Den döende mannen beskriver exakt platsen och ger en visuell ledtråd. Polisen dyker strax upp och frågar om mannen har sagt något. De lyssnande nekar och kör sedan vidare. Efter ett tag stannar de och börjar resonera om hur skatten ska fördelas, men hur rättvisa de än försöker vara är det någon som känner sig besviken. Förhandlingarna bryter samman och jakten kan börja. Vem hinner först till skatten?

Nu börjar filmens svagaste del, en utdragen väntan på något smarrigt. För att inte alla ska komma till Santa Rosita för snabbt måste manusförfattarna Tania och William Rose skriva in en massa fördröjande förvecklingar. Bilar kommer att haverera och deltagarna kommer att tvingas använda allt från cykel till bärgningsbil och skraltiga flygplan. I modernare varianter på temat har filmskaparna valt att fokusera mer på bilarnas hastighetsegenskaper, men här är det ganska grått och trist på den fronten.

Många skämt fokuserar på slapstick och stunts, men förmodligen är det den stora mängden humorpersonligheter som ska vara mest roligt. It’s a Mad Mad Mad Mad World mönstrar en stark laguppställning av komiker och skådespelare från en tid som tyvärr är alltför obekant för en nutidsorienterad filmälskare. De namn som känns igen är Mickey Rooney, Spencer Tracy och Buster Keaton, men i övrigt går man miste om den där finurliga känslan av att få se alla samtidens skojare i samma film.

De sista 40 minuterna är dock mycket bra och framförallt mycket roliga. Jag kan förstå de personer som inte orkar se ända dit, men slutfasen är definitivt sevärd, tokig och så där avslappnat absurd. Kämpa er därför igenom det sega mellanpartiet och njut av upplösningen. Ibland är det underbart att skörda tålmodighetens välsmakande frukter. Betyg: 6.

DVD: Flashdance (1983)

Flashdance är 1980-tal genom i första hand musiken. Karen Kamon, Irene Cara, Kim Carnes, Michael Sembello och Laura Branigan sjunger låtar där taktfasta ljud från plastiga trummaskiner ackompanjerar breda synthslingor. Det var så det skulle låta då enligt alla inneproducenter och det är populärmusiken i ett nötskal.

Men filmen är inte bara musik. 80-talets oförnuftiga designideal genomsyrar hela produktionen. Man får benvärmarna, pannbanden, leotarderna, de obeskrivligt fluffiga och puffiga frisyrerna samt färgkombinationer från yttre rymden. Det var tider det.

Berättelsen handlar om 18-åriga Alex (Jennifer Beals) som är så söt att kraminstinkterna lockas fram. Hon är en ganska mångsidig karaktär: på dagen arbetar hon som svetsare på ett bygge, på kvällen dansar hon på en klubb. Hon cyklar omkring på en herrcykel med bockstyre och håller med lätthet distansen till jobbiga killar. Bor gör hon i en övergiven lagerlokal tillsammans med sin hund och, innan det glöms bort, ja, hon är även katolik och biktar sig två gånger under filmens gång.

Alex har en dröm om att bli antagen till Pittsburgs balettakademi, att få göra någonting av all den danstalang hon har begåvats med. Problemet är att hon saknar formella meriter. Det hon kan har hon lärt sig på egen hand. Efter en av hennes vanliga kvällsshower kommer en 15 år äldre man fram till henne och vill prata. Det visar sig att han är hennes chef och snart står Alex inför en mängd olika val. Allt blir plötsligt lite komplicerat. Ska hon välja kärleken eller dansen? Bara det ena, inget eller båda?

Regissören Adrian Lyne kom från reklamfilmsbranschen när han gjorde den fina Foxes 1980. Tre år senare fick han göra Flashdance och han regisserar med energi, mycket energi. Filmen är uppbyggd av en mängd danskollage där motljuset härskar och där galanta unga damer gör akrobatiska rörelser till hitmusik. Det hela är väldigt nära den fullständiga kitschen och Lyne utnyttjar effektfullt alla möjliga tricks från sin tidigare yrkeskarriär.

Många håller säkert med om att det inte är svårt att tolka filmandet av unga, halvnakna kvinnor som dansar (med närbilder på leotardskrev och rumpor) som sexistiskt, men filmen har en annan förtjänst som bryter mönstret. Alex arbetar på en mansdominerad arbetsplats och i mången liknande film skriver manusförfattarna in en massa sexuella anspelningar och nedsättande kommentarer från arbetskamraterna. Här slipper vi den biten. Alex är helt enkelt en arbetare i mängden, vilket är skönt.

Flashdance är en feelgoodfilm som framförallt lyfts av ledmotivet What a feeling, än idag en av de mest omtyckta låtarna från 80-talet. Men man ska inte heller underskatta Jennifer Bealseffekten. Hon var kanske inte någon ny Meryl Streep, men hon äger ett avväpnande leende, är smärt, smidig och vältränad och har en sexig utstrålning. Filmen blev en av demonproducenten Jerry Bruckheimers första stora succéer (närmare 100 miljoner dollar spelades in i USA). I lilla Sverige var det drygt 440 000 svenskar som lät sig ryckas med av trummaskiner, vild dans och benvärmarestetikens allt annat än diskreta charm. Betyg: 6.