DVD: My Name is Nobody (1973)

My Name is Nobody är en humoristisk bagatell som utforskar westernhjältens situation med en stor portion kärlek. När filmen börjar är den största hjälten Jack Beauregard (Henry Fonda) och hans största beundrare en ung man (Terence Hill) med det lite avvikande namnet Nobody. Jack är veteranen med fler dödsoffer på sitt samvete än han kan komma ihåg; Nobody är uppkomlingen som vill ta hans plats. När nu Jack ska gå i pension har Nobody en genialisk plan för hur han ska kunna bli den störste hjälten någonsin. Frågan är bara om han lyckas få Jack med på noterna…

Berättelsen försöker emellanåt röra sig åt det episka hållet, men det storslagna sköljs bort av ett nytt sorts innehåll där fysisk humor och ordvitsar mixas med bikaraktärer som både ser ut och talar på ett minst sagt annorlunda sätt. Typiskt är att det på en kyrkogård finns en gravsten märkt Sam Peckinpah, "ett fint namn för en Navahoindian". Vidare är båda hjältarna fullständigt överlägsna sina motståndare, ett faktum som resulterar i många skratt. De kan skjuta fyra skott genom en hatt utan att göra fler än tre hål. Pricksäkerheten är övernaturlig, men helt i linje med filmen i övrigt.

Sergio Leones spirituella ande vakar över filmen. Det är hans idé som blivit manus som sedan blivit film och han har uppenbart bidragit till regisserandet även om det är Tonino Valeriis namn som står i historieböckerna. Leones metodiskt noggranna sätt att långsamt bygga upp en scen kan man inte komma ifrån. Bilderna får tala, översiktsbilder växlar med närbilder och varje scen lotsas fram mot ett mindre crescendo. Det enda som inte är Leone är all slapstickhumor där man snarare tagit intryck av den då mycket inflytelserika asiatiska kampsportsfilmen.

Terrence Hill, eller Mario Girotti som han hette när han föddes, gör sin Nobody till en blåögd spjuver med ett leende som hämtat från en tandblekningskampanj. Hans ögon fullkomligt svämmar över av glimtar och hans rörelsemönster förkroppsligar en serietidningsgestalt. Detta blir en kontrast till Henry Fondas veteran som både har en röst och ett allvar som erinrar oss om en äldre tid.

Just det där allvaret hade förmodligen inte behövts och nu finns det där till ingen nytta. För är det något som den här filmen aldrig kommer att kunna bli så är det allvarlig. Förvisso är det snyggt med klacksparkar, men här går det ofta överstyr och spelarna klackar och dribblar i alla lägen. De glömmer nästan bort att ett bra passningsspel alltid överträffar summan av de individuella delikatesserna…

För att få upp My Name is Nobody till en sjua och medföljande rekommendation behövs något utöver det vanliga och tungan på vågen blir som så många gånger förr Ennio Morricone, superkompositören från Rom. Hans påhittighet är obegränsad och hans kreativa lekfullhet firar stora triumfer i en ekvilibristisk ljudfantasi som spinner vidare på den uppdaterade ljudbild som dök upp i 1971 års A Fistful of Dynamite. Den italienska westernfilmen har förmodligen aldrig låtit bättre än så här.
Betyg: 7.

DVD: Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask (1972)

Woody Allen-filmen har idag blivit ett begrepp. Filmteoretiska tyckare i dagspressen använder ofta Allenjämförelser för att få fram en poäng om hur nutida filmer berättas. Hans sätt att skriva, agera i och regissera film har blivit patenterat. Det handlar antingen om ett drama med komiska inslag eller en komedi med dramatiska infall. Woody Allen-filmen blev ett begrepp i och med 1977 års succé Annie Hall och två år senare kom Manhattan och gjorde alla saliga. Vad dagens filmtyckare i regel glömmer bort är alla de tidiga filmer som Allen gjorde innan han mognade och blev kulturelitens neurotiska älskling.

Ett av dessa tidiga alster är Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask från 1972. Filmen, baserad på David Reubens bok med samma namn, försöker göra humor av (avvikande) sexualitet och det lyckas stundtals. Ämnet angrips dock med en vuxen tramsighet som är betydligt mer osympatisk än den barnsliga tramsigheten. Ur tramset ska de ihållande skratten födas är det tänkt, men så blir det inte riktigt.

Sju pikanta frågor ger sju allt annat än uppriktiga svar gjorda som sju absurda episoder där Woody själv medverkar i ett par stycken. Ett exempel är frågan om huruvida afrodisiaka fungerar, vilket ger en historisk betraktelse där Hamlet blandas med slapstick och Woodys egen ståuppkomik (han spelar en hovnarr i spandexbyxor). Den bästa episoden handlar om den kvinnliga orgasmen med Allen som Fabrizio, en italiensk playboy med långt hår, yviga polisonger och svarta solglasögon. Rent spontant hade det varit spännande att få se den nutida Allen försöka sig på en sådan karaktär istället för den neurotiska gubben som blivit hans paradroll på senare år.

Italienepisoden är bäst av flera skäl. För det första lyckas regissören kombinera innehåll med form då han mycket medvetet gjort fotot i Antonionis anda. Rummet blir geometri och karaktärerna omsluts och stängs in på tidstypiskt italienskt vis. För det andra talar alla italienska, vilket i kombination med mode och frisyrer blir helt optimalt ur humorsynpunkt. Slutligen, för det tredje, lyckas Allen driva med mansrollen på ett sätt som övriga episoder inte riktigt förmår matcha.

Överlag blir manuset väldigt mycket manus och texten fastnar några gånger mellan publik och skådespelare. Detta ger en mycket ojämn kvalitet på spelet och en humor som känns ganska daterad. Episodformatet gör att karaktärerna aldrig klarar av att ta sig ur sina ytliga tvångströjor. Innehållet blir endast betraktande, aldrig djupt eller insiktsfullt. Visst är det tokigt, galet och ibland riktigt roligt, men känslan av att det hade kunnat göras så mycket bättre dröjer sig kvar långt efteråt. Betyg: 5.

DVD: Mr. Brooks (2007)

Seriemördare säljer bra och seriemördande säljer ännu bättre. Bruce A. Evans Mr. Brooks utnyttjar smart den nygamla trenden och introducerar ännu en postmodern mördare, en man som hade kunnat ha en videodagbok på nätet där han resonerar med sig själv om sina gärningar. Märk väl att filmen inte handlar om just det. Han råkar bara passa in på den profilen.

Kevin Costner är Mr. Brooks, företagsledare och ägare till en förpackningsfirma samtidigt som han är en kärleksfull far till vuxen dotter (Danielle Panabaker) och mjuk make till vacker hustru (Marg Helgenberger). Men han är också psykiskt sjuk och beroende av att mörda. En annan del av hans personlighet, spelad av William Hurt, uppmuntrar hans drifter, manar på och peppar. Egentligen vill Brooks lägga av med mördandet, men är man väl beroende av något är det svårt att sluta. Han försöker med besök hos Anonyma Alkoholister, men den inre rösten är för stark och han ger sig ut på fler uppdrag.

Sjukdomsinsikten är en av filmens många paradoxer. (En idiotisk genetisk vinkling är en annan.) En psykiskt sjuk person har i regel inte någon sjukdomsinsikt, men här måste ett sådant faktum ignoreras. Mr. Brooks är en film som hamnar i ”tänk om”-facket. Tänk om man skulle göra en film om en seriemördare som är beroende av mördandet, men som också försöker sluta. Underhållningsfilmen som tankeexperiment är inte helt fel tänkt.

Det finns en Dexterdoft och Dexterkänsla över manusets ambivalens kring huvudpersonens moral. Mr. Brooks trampar dels iväg på välkända vandringsleder för Hollywoodskapade seriemördare, dels promenerar han ut i det okända och gör något oväntat. Här finns ett samband till tv-kritikernas nyss nämnda gunstling. Mr. Brooks sätt att betrakta sig själv, sin omgivning och sina i grunden onda handlingar påminner om Dexters modus operandi – minus det goda syftet.

Grundstoryn är simpel men kittlande. Huvudpersonen utför ett dubbelmord, men gör ett misstag och blir fotograferad av offrens spionerande granne, Mr. Smith (Dane Cook), som sedan idkar utpressning. Men istället för en lösensumma begär han att få följa med Brooks på ett nytt mord. Både mästare och rekryt planerar att ta den andres liv samtidigt som polisen, under ledning av kriminalpolis Tracy Atwood (Demi Moore), börjar komma dem på spåren…

Filmen har en svullen, ömmande akilleshäl: manusförfattarna (Evans och Raynold Gideon) gör det stora misstaget att vilja vara för smarta. Ett helt gäng sidohandlingar introduceras och handlingen kompliceras i onödan. De vill göra filmen till ett stort pussel när ett litet hade fungerat mycket bättre. När fler och fler karaktärer ska sammanfogas genom olika orsakssamband ökar också risken för att åskådaren ska falla ner i någon logisk fallucka. Särskilt fokuseringen på Atwoods privatliv känns märklig, även om den fyller en funktion så som filmen utvecklar sig.

Trots de berättartekniska krumbukterna och flera onödiga orimligheter lyckas Evans få till en skön nervig känsla och en spänning som håller intresset vid liv in i det sista. John Lindleys foto hittar en passande färgskala och Ramin Djawadis musik får mig ånyo att associera till Dexter. Ur produktionssynpunkt behöver filmen verkligen inte skämmas för något. Det är på manusnivå som de största bristerna finns.

Mr. Brooks kommer förmodligen att bli mest ihågkommen som Kevin Costners återkomst som habil skådespelare efter några års kvalitetstorka. Här samarbetar han förträffligt med en skicklig William Hurt och visar upp nyanser som lovar gott inför framtiden. Han spelar ju egentligen tre roller. Mannen med de tre ansiktena: familjefadern, yrkesmannen och seriemördaren. I filmens mest fascinerande scener finns de där på samma gång. En för alla, alla för en. Betyg: 6.

DVD: Pretty in Pink (1986)

Manusförfattaren John Hughes vet hur man fångar en tidsepoks rätta stämning genom välskriven dialog och lite annorlunda karaktärsbeskrivningar. Handlingen i Pretty in Pink är i vanlig ordning förlagd till High School och tiden är 1980-tal och den där sista terminen på gymnasiet. Låt oss ta en titt på de viktigaste karaktärerna och deras inbördes relationer.

Hon som är söt i rosa är Andie (Molly Ringwald), en cool tjej som går sina egna vägar och har en bra relation till sin tankspridde pappa (Harry Dean Stanton). Hennes bästa kompis är Iona (Harry Dean Stanton), en trettioårig primadonna (det tog nästan hela filmen innan jag fattade att hon inte var jämngammal). Ytterligare en i outsidergänget är Duckie (Jon Cryer) och han är väldigt kär i Andie men för bra kompis med henne för att det ska kunna bli något av det hela.

De som är utanför är utanför och inte med i några prestigesammanhang. För att vara inne ska man i vanlig ordning vara sportkille eller cheerleadertjej. Blane (Andrew McCarthy) är av det rätta sportvirket och blir föremål för Andies förälskelse. Snart börjar han motvilligt att upptäcka att även en annorlunda tjej kan vara nog så spännande. Detta gillas inte av hans kompis Steff (James Spader), en dumdryg rikemansslyngel med giftig tunga och rufsig lugg.

Andie har blivit kär i en kille från den rika sidan av staden och bor själv i ett fattigt kvarter. Samtidigt vill Duckie ha Andie, men vågar inte ta steget. Blane lockas av den rödhåriga flickans charm, men vet inte vad han vill och pressas hårt av konventioner och grupptryck. När skolavslutningen och den obligatoriska skolbalen närmar sig är det ännu ovisst hur dramat kommer att sluta…

Molly Ringwald har blivit två år äldre sedan Sixteen Candles, men har bevarat sin ungdomligt fotogeniska utstrålning. Hon är allvarligare här, mer eftertänksam och inte lika benägen att försöka sig på några galna tokerier. Genom filmen har jag dock väldigt svårt att släppa tanken på hur fula en del av hennes kläder är. Andie ska ju vara den där tjejen som är så självständig att hon syr sina egna kläder, symbolen för att hon vågar gå sin egen väg. Den känslan lyckas filmen visserligen förmedla, men rutinerade kostymdesignern Marilyn Vance får ändå underkänt för sitt arbete.

Skådespelarinsatserna är desto bättre. Stanton är sevärd som arbetslös änkeman och Spaders överklasspåg görs med den konstruktiva arrogans som senare gett honom viss kultstatus. Vidare hittar Cryer, numera ett välbekant ansikte i tv-serien Two and a Half Men, ett barnsligt, trånande uttryck som Duckie medan jag inte riktigt tycker att Andrew McCarthy har den karisma som en drömprins bör ha. Hans utseende är tyvärr lite för vanligt för att man ska vara helt nöjd.

Pretty in Pink är Howard Deutch regidebut och han gör sitt jobb utan att vara sig glänsa eller förlora kontrollen. Det är säkert, proffsigt och förnuftigt med enkla bildlösningar och ett osexigt bildspråk. Själva intrigen har - tack vare John Hughes skrivtalang - blivit en rätt så trevlig resa mot den förväntade upplösningen. Romantik, vänskap och utanförskap är huvudteman i en film som man redan på förhand vet hur den ska sluta. Tack vare några talangfulla skådespelare hamnar förutsägbarheten tillfälligt i skymundan, vilket garanterar en ganska mysig filmupplevelse. Betyg: 6.

DVD: The Young One (1960)

För de allra flesta filmälskare är Luis Buñuel känd som den store surrealisten. Filmer som Borgarklassens diskreta charm, Begärets dunkla mål och Dagfjärilen anses vara stora klassiker och överhuvudtaget är hans mest kända filmer gjorda i Europa.

Men Buñuel tillbringade också en stor del av både sitt liv och sin karriär i Mexiko. Det spanska inbördeskriget tvingade honom till USA och Hollywood. 1946 gick sedan flyttlasset söderut till en blomstrande mexikansk filmindustri och 1960 kom ett av hans mest bortglömda storverk, The Young One.

Filmen är en av endast ett fåtal Buñuelfilmer på engelska och manuset är baserat på en story av Peter Matthiessen. Handlingen kretsar kring ett fåtal personer på en ö i det djupt rasistiska amerikanska södern. En svart jazzmusiker, Traver (Bernie Hamilton), anländer dit i en liten motorbåt. Han är trött, svettig, hungrig och - får vi veta genom en tillbakablick - på flykt undan rättvisan såsom misstänkt för våldtäkt på en vit kvinna. En misstanke som på den tiden var synonymt med döden om du var svart.

På ön bor den rasistiska skogvaktaren Miller (Zachary Scott) tillsammans med Evalyn (Key Meersman), en trettonårig flicka vars morfar och tillika förmyndare just har dött. När Miller tar båten in till staden för att göra affärer passar Traver på att undersöka ön, upptäcker huset och blir bekant med Evalyn. Han ger henne 20 dollar för lite mat, ett skjutvapen och andra förnödenheter. När Miller kommer tillbaka och får syn på sedeln tolkar hans egna begär situationen på fel sätt. Han ger sig ut på jakt efter den svarte inkräktaren, skjuter ett hål i hans båt och fångar in honom. Ett intrikat triangeldrama där maktförhållandena växlar kan ta sin början…

The Young One blev ingen succé när den kom ut. Varken kritik eller publik hade överseende med det moraliskt dubbelbottnade och laddade i teman som incest och rasism. Skildringen av den unga flickan var vågad och hon framställdes något ambivalent, både som offer och som en sensuell och stark flicka. Visserligen var det sexuella inte uttalat, men bara att antyda något så förbjudet retade säkert gallfeber på en hel del puritaner.

Buñuel lyckas bygga upp en tät stämning genom att begränsa händelserna till ön. Många utomhusscener spelades in på plats utanför Acapulco, medan resten av scenerna spelades in i Churubusco Studios i Mexico City. Den täta vegetationen görs ständigt närvarande genom ett flertal kameraåkningar i sidled. Vilda djur, tama djur och en biodling får plats i berättelsen och i en tidig scen ges vi dessutom en spektakulär närbild på en krabba som spetsas av en vrålhungrig Traver.

Det Buñueltypiskt drömlika finns i en scen där jazzmusikern plockar fram sitt instrument och spelar en hypnotisk melodi som genljuder genom natten. Fast filmens styrka är annars dramatiken och spelet mellan huvudpersonerna. Nyckelpersonen Miller slits mellan sina olika drifter. Han borde vara en person man hatar, men regissören lyckas få oss att överväga hans situation, att ge honom en andra moralisk chans. Exakt hur den känslosvängningen går till vet jag inte, men att The Young One är en mycket bra film är desto mer uppenbart. Betyg: 8.

DVD: Turistas (2006)

Idén är bra, om än inte ny. Alla känner någon som känner någon som har åkt jorden runt med en ryggsäck på ryggen. Upplevelsen är så pass kulturellt etablerad att en rysare som utnyttjar fenomenet borde kunna ha stora förutsättningar att få fäste i den breda massan. Att den inte riktigt lyckades med det beror dels på att filmen inte är tillräckligt bra, dels att den inte är tillräckligt obehaglig i jämförelse med en tortyrrulle som Hostel.

I Hostel var det Östeuropa som var spelplatsen. I John Stockwells Turistas är det Brasilien som besöks och den brasilianska landsbygdsbefolkningen som får utgöra måltavla för manusförfattarens föga innovativa fördomar.

Vi har sex unga människor som alla är ute på ”den stora resan”. Det är sex ytliga, västerländska karaktärer fördelade på tre tjejer och tre killar. Samtliga är mycket välskapta: tjejerna slanka, söta och långbenta; killarna präktiga, muskulösa och gängliga. Några är mer sympatiska än andra, vilket ger vissa ledtrådar om eventuell överlevnadsfrekvens.

Efter en bussolycka lockas de unga människorna till en okänd strand, ett veritabelt paradis. Ett telefonsamtal rings. En ond man svarar och får besked om att det nu finns lämpliga offer. En festkväll i paradiset förbyts mot en mardröm när de vaknar. Alla människor är borta, deras bagage och identitetshandlingar har blivit stulna och någon ska försöka locka in dem i en fruktansvärd fälla…

I en timme är Turistas bra. Många scener är skrämmande och regissör Stockwell har bra koll på sitt hantverk. Specialeffekterna, fotot och musiken ger en visuellt behaglig färd in i djungeln. Det finns även några undervattensscener som är tekniskt briljanta. Att behöva simma en lång sträcka genom okänt vatten upplevs garanterat som olustigt av de allra flesta.

Sista halvtimmen är dock väldigt händelserik och den stora massan av händelser förmår inte regissören reda ut för sin publik. Klippningen förvandlas till ett kaostekniskt laboratorium där man plötsligt inte vet vem som jagar vem eller varför. Överblicken försvinner och utan den blir ganska mycket meningslöst.

Dessutom infinner sig flera konstigheter i berättandet. Det blir ett par underliga sammanträffanden för mycket och karaktärerna kan inte låta bli att fatta några riktigt idiotiska beslut som leder fram till spännande men onödigt arrangerade situationer. Och när det sker börjar man plötsligt haka upp sig på diverse logiska luckor och plötsligt har filmen rasat två steg på betygsskalan. Turistas är okej underhållning för en sen kväll med gänget, men risken är stor att den bleknar vid sidan om andra, mer brutala filmer i genren. Betyg: 4.

Koyaanisquatsi (1982)

koy.aa.nis.qat.si (Hopi) [n] 1. crazy life 2. life out of balance 3. life disintegrating 4. life in turmoil 5. a way of life that calls for another way of living.

Svävande molnmassor klipps ihop med mäktiga svallvågor och branta vattenfall. Kameran rör sig längs med stolta klippformationer och flyter fram över kopparfärgade bergväggar. Solens ljus och molnens skuggor rör sig över landskapet. Den stora hotande fabriken blir en bakgrundskuliss till familjeidyllen på stranden.

Regissören Godfrey Reggio har med hjälp av filmfotografen Ron Fricke gjort en av filmhistoriens märkligaste filmer. I Koyaanisqatsi finns inga karaktärer och ingen dialog. Istället utgörs innehållet av en rad scener som binds samman av en övergripande tematik om människan/naturen/civilisationen. Det mesta är gjort i antingen slow-motion eller fast-motion. Några få bilder presenteras i normal hastighet.

Ljudbilden består av en komposition av tonsättaren Philip Glass. Körer och synthar påminner understundom om Jean-Michel Jarres glädjespridande. Ljudbilden upplevs därför till en början som aningen konstlad, men ganska snart sätter den sig, får fäste, slår rot. Effektljuden är ytterst få. Glass får hela ljudbilden till sitt förfogande och förvaltar det ansvaret på bästa sätt.

Under en mycket lång sekvens fokuserar Reggio på staden. Bilar och människor visas upp i snabbspolad gestaltning. Greppet gör att hela den komplexa bilden av vårt samhälle såsom uppbyggt av individer smulas samman visuellt. De unika enheterna förs samman till en flock, ett folk, en böljande massa.

Trafiken ter sig löjlig. Människan tycks befinna sig på ett löpande band, på väg till eller från sitt arbete. Hon verkar vara fast i ett system som håller kvar henne och inte spottar ut henne förrän hon blivit gammal, sjuk eller kraftlös. De femfiliga motorvägarna med sina vindlande av- och påfarter kapslar in arbetstagaren och dennes bil. Kritiken mot det strikt bilburna samhället finns där, men även samhällen med mycket kollektivtrafik får uppleva trafikinfarkter.

Koyaanisquatsi är en lika vacker som grafisk upplevelse. Det finns en enorm skönhet i att se en stor havsvåg röra sig i slow-motion och det grafiska finns överallt omkring oss. Upplevelsen av att se ett reningsverk eller ett stort industrikomplex från ovan är storslagen. Ibland infinner sig en Sim City-känsla. Åskådaren har just byggt färdigt sin stad och trycker på en knapp för att se den leva. Vårt framstående samhällsbygge kan te sig skrattretande i höghastighetsperspektiv. Likt myror pinnar vi på med våra sysslor, vårt konsumerande och våra banala fritidsintressen.

Körerna skanderar koyaanisquatsi och vad uttrycket betyder står i inledningen av recensionen. Budskapet, om att det är fel att gräva i jorden och att exploatera densamma, är både sympatiskt och problematiskt. Sympatiskt i den bemärkelsen att många kan ställa upp på beskrivningen av jorden som exploaterad till överdrift; problematisk eftersom utan en viss exploatering eller utvinning av råvaror hade de tekniska fundament som det moderna samhället vilar på aldrig blivit till.

Tolkningarna av innehållet kan skifta, men efter att ha sett filmen har man åtminstone en åsikt. Tankar om jorden, naturen, människan och civilisationen bubblar fram. På ett plan möts ekologi och ekonomi, på ett annat biologi och filosofi. Skönhetsupplevelsen har en intellektuell spegel och det är denna spegel som gör filmen så sevärd. Det borde vara en mänsklig rättighet att någon gång få stanna upp och studera den värld vi lever i. Koyaanisquatsi, som kom redan 1982, ger oss den möjligheten. Betyg: 8.

DVD: Chopping Mall (1986)

När man ska se skräckfilmer från 1980-talet är det mer regel än undantag att man blir besviken. Lyckas en film med sina effekter är det garanterat problem med manus och vice versa. Chopping Mall (1986) är därför en positiv överraskning och då menar jag inte bara den torra ordleken i titeln. Som film gör den inget revolutionerande någonstans, men den lyckas på något sätt minimera skadan hos samtliga innehållselement.

Handlingen är en variation på ett klassiskt skräcktema, men istället för att stänga in några ungdomar i en avlägsen stuga vid en pittoresk sjö är de fast i ett köpcentrum. Åtta ungdomar, fyra tjejer och fyra killar, festar loss i en möbelaffär där mjuka soffor och elastiska madrasser utgör perfekta hångelhörnor för unga människor.

Faran för dem är inte någon maskförsedd mördare med psykopatiskt ondskefulla drag och inte heller någon inom gruppen som i hemlighet spelar de andra ett spratt. Nej, faran är ett bevakningssystem som nyligen installerats där tre robotar skyddar affärerna från nattliga inbrott. Systemet sägs tidigt vara helt säkert, men ett blixtnedslag senare är ungdomarna i dödlig fara…

Regissören Jim Wynorski vet om genrens förutsägbarhet (vad ska egentligen hända med en majoritet av ungdomarna?) och regisserar därför med tydliga blinkningar och referenser till andra skräckfilmer. Det makabra innehållet är tydligtvis gjort både för att skrämmas och att roa: låg budget, exploaterande inslag och en del splatter. Musiken är åttabitars Nintendoglädje som lyser upp en humor som både är frivillig (absurditeten i situationen) och ofrivillig (robotarna skjuter blåa och rosa laserskott).

Chopping Mall har också en försvarstaktisk dimension. Hur hade man själv agerat om man var instängd i ett köpcentrum tillsammans med tre hyperfarliga mördarrobotar? Varje rätt fattat strategiskt beslut är ett bra beslut och varje dåligt beslut är ett steg närmare döden. Överhuvudtaget har filmen en någorlunda övertygande psykologi.

Robotdesignen är gemytlig och plåtbestarna har exempelvis utrustats med larvfötter och blinkande lampor som uttrycker aggressivitet. Filmens charm ligger i motsatsförhållandet mellan de sexdrömmande ungdomarna och de omutliga säkerhetsrobotarna. Någonstans inuti den konflikten finns en manifesterad, skämtsam men ändå relevant, kritik mot ett framtida övervakningssamhälle. Det är inte illa pinkat för en skräckfilm från 1986. Betyg: 5.

DVD: Diner (1982)

Diner är en film som jag inbillar mig att alla fyrtioåriga Hollywoodregissörer hade velat göra om de hade varit 40 år gamla 1982. Barry Levinson var 40 år gammal 1982 och därför var det han som fick göra filmen om hur det var att vara ung 1959. Nostalgin är ständigt närvarande och det fungerar säkert jättebra om man är med på det, men om man hamnar lite utanför hela grejen med stora bilar och hamburgerhaket i berättelsens centrum kan man tyvärr inte ta sig in igen.

Filmens tagline sammanfattar riktningen: Suddenly, life was more than french fries, gravy and girls. Vi har ett gäng kompisar. Fem grabbar som alltid har hållit ihop. Fem grabbar som vuxit upp tillsammans och som nu hamnat i universitetsåldern. De står där i vägskälet mellan ungdom och vuxenliv och tvekar inför att ta steget snett framåt uppåt. De vill egentligen inte bli vuxna, men olika händelser tvingar in dem i fållan.

Alla har de någon form av problem som utvecklas till handlingstrådar i filmen. Kevin Bacons Timothy har alkoholproblem och Mickey Rourkes Boogie har klantat sig med en pengaskuld. De andras problem rör relationer. En är redan gift och har problem med sitt äktenskap. En annan ska gifta sig och är osäker på hur han ska klara av bröllopet. En tredje har gjort en tjej med barn och måste övertyga henne om att behålla det. Fem killar, fem problem, en film.

Första halvan är pratig. Killarna samlas på sitt favoritställe, Diner, och snackar brudar och bärs. Andra halvan är mer händelsestyrd. Problemen ska ju helst få sin lösning. Det är välgjort, välskrivet, välspelat och välmenat, men ändå fattas något. 1950-talet lyfter aldrig trots en massa svängig musik, coola kläder och frisyrer som är epokmässigt korrekta. Diner känns hela tiden som en lättviktig kopia av American Graffiti .

Rourkes roll är intressant. Han spelar en charmör som kan få vilken kvinna som helst på fall genom verbala smekningar. Dessutom är han snygg att titta på. Det tidiga åttiotalet var hans utseendemässiga höjdpunkt i karriären. Tyvärr blir hans karaktär till sist en otrolig kvinnojagande smurf, något som illustreras av en scen där han kommer ridande i morgonsolens motljus för att ragga upp en tjej han spanat in några scener tidigare. Då är Bacon betydligt mer trovärdig och dessutom alltid delaktig i filmens bästa scener. Kevin Bacon, legenden, mannen som aldrig åldras.

Barry Levinson är och har alltid varit ett fullblodsproffs inom sin profession. Han kan sitt hantverk och regisserar alltid med trygga marginaler. Här blir det dock lite för säkert; marginalerna är för stora och det skrivna materialet något ojämnt. Han var regissören som var 40 år 1982 och som därför fick göra Diner. Det råkar också vara den sista seriösa filmen som Steve Guttenberg gjorde innan han blev poliskolefierad. Alltid något. Betyg: 5.

Dold identitet (2006)

Giuseppe Tornatores comeback som filmregissör efter sex års tystnad är ett spektakel till film som skiftar friskt mellan genrer. I Dold identitet (La Sconosciuta) alternerar sökta effekter med klichéer, bra med dåligt och splatter med obehaglig barnmisshandel. Det är vackert fotograferat, men känslomässigt ogenomtänkt. Stilblandningen blir den lilla tuvan som stjälper det stora lasset.

Tornatore vill berätta en stor berättelse. Han vill ge oss sin bild av ett nytt Europa där prostituerade från öst importeras i stora mängder till vårt rika väst. Irena (Kseniya Rappoport) har ett mörkt förflutet som prostituerad, vilket vi inledningsvis får veta genom tillbakablickande bilder på nakna kvinnor i en ond hallicks fångenskap. Nu är hon på jakt efter någon eller något. Exakt vad berättas inte, men det är underförstått att hon bär på en tragisk hemlighet. Hennes mål tycks vara att nästla sig in som barnflicka i en juvelarfamilj och för att nå sitt mål är hon beredd att ta till extrema metoder…

I normala fall är jag full av beundran när Ennio Morricones namn nämns. Här är det dock något som har gått riktigt snett. Musiken är det nog inget fel på egentligen. Det är hur den används som är ett mysterium. Ljudspåret styr såväl känslor som spänning med en förbluffande förutsägbarhet. Några sekunder innan det ska vara spännande dundrar Tornatore på med Morricones Bernard Herrmann-stråkar och när det är känslor inblandade hade man kunnat vara blind och ändå hängt med i dramaturgins luftakrobatik. Musiken är vacker, finstämd, onödigt uppskruvad volymmässigt och används genomgående på fel sätt. Detta beror enbart på regissörens förkärlek för det emotiva.

En bit in i Dold identitet börjar jag fundera på om Tornatore medvetet försöker parodiera en mainstreamthriller i stil med Sleeping with the Enemy. Manuset är taffligt och historien har många hål där trovärdigheten snabbt läcker ut. Ett exempel: Irena jobbar som barnflicka och har upptäckt ett kassaskåp i tvättstugan. Hon går iväg från matbordet för att fixa ett litet läckage från tvättmaskinen. Men, givetvis, måste hon försöka sig på att undersöka kassaskåpet just då. Hon har all tid i världen att göra det under den tid som hon är ensam i lägenheten, men hon måste göra det precis när hon kan bli påkommen. Således får vi se en korsklippning mellan bister kvinna som med stadiga steg går mott tvättstugan och en Irena som febrilt fumlar med att stänga igen och sopa undan spåren efter sig. Var det någon som sa kliché?

Ett annat problem är att det är snudd på omöjligt att sympatisera med huvudpersonens situation. När man inte exakt vet vad det är som hon söker, blir alla hennes övertramp och hennes uppenbara psykiska störning en stor vägg som aldrig kan passeras. Det spelar sedan ingen roll hur mycket de än försöker förklara snedstegen med huvudpersonens tragiska bakgrund; det är kvinnan där och då som vi ska ta ställning till och hon är mycket obehaglig.

Dold identitet innehåller ett fruktansvärt spekulativt våld, bland annat mot ett barn och många scener med nakenhet som är totalt omotiverade. Att regissören gillar nakna kvinnokroppar kan man, med tanke på hans ålder, förstå, men barnmisshandeln känns bara obegriplig.

Nu kan det låta som om filmen är en flopp och det är den förvisso, men den är inte helt genomusel. Ljusglimtar förekommer i form av tidigare nämnda vackra foto och ett förstklassigt skådespeleri. Utan dessa två komponenter hade det förmodligen blivit en bedrövlig filmupplevelse. Nu höjer sig filmen något under andra halvan och den klättrar därmed precis upp över gränsen för godkänt. Betyg: 4.

DVD: The Goonies (1985)

Steven Spielberg har som få andra nutida personligheter varit med om att rita om den genomsnittliga amerikanska medborgarens nöjeskarta. Kartan har sedan fått spridning över hela jordklotet och idag är nyss nämnde man ansvarig för världsberömda filmer som Jaws, Close Encounters of the Third Kind, Raiders of the Lost Ark och E.T.: The Extra-Terrestrial, bara för att nämna en handfull av hans tidigaste succéer. Spielbergs bild av världen fick ett enormt genomslag och i egenskap av att vara ekonomiskt oberoende kunde han börja skapa utifrån en producentroll.

Det började med Tobe Hoopers Poltergeist 1982. Spielberg skrev manus och producerade. 1985 var det så dags att uppdatera äventyrsgenren. Efter succéerna med de två första Indiana Jones-filmerna ville man testa konceptet på en yngre publik. Resultatet blev The Goonies där Spielberg (förutom att vara exekutiv producent) kom med storyn, Chris Columbus omvandlande den till ett manus och manuset filmades av Richard Donner.

I grund och botten är filmen en variation på vilken 130-sidig grönryggad ungdomsbok som helst. Enid Blytons böcker om De sex, Fem eller Äventyrens-serien hade kunnat utgöra förlaga. Det handlar om ett gäng ungdomar i olika åldrar som snubblar in på ett mysterium. Som motpart har de i regel ett gäng kriminella typer som tillhör mysteriet. Och berättelsen står alltid försiktigt med några tår i verkligheten medan sula och häl befinner sig i en fantasifull äventyrsvärld.

Historien i filmen dras igång när en i gänget stöter till en gammal tavla på en dunkel vind. Tavlan krossas och inuti den hittas en skattkarta. Skattkartan visar sig utgå från en startpunkt i ett avlägset hus där en kriminell tokfamilj gömmer sig undan polisen. Nu måste de unga hjältarna ta sig förbi busarna och hitta en väg ner i underjorden. Dessvärre kommer de kriminella dem på spåren och en farlig jakt på en lockande skatt kan börja…

The Goonies tar ett grönryggat universum och kryddar det med Spielbergs idévärld. De ungas expedition ner i underjorden ter sig nästan likt ett äventyrsspel. Gåtor måste lösas, mekaniska mysterier utforskas och rädslan för det okända övervinnas. Det är pussel och knåp och många spektakulära scener. Scenografin är mycket lyckad och Dave Grusins musik består av maffiga matinémelodier som suger in åskådaren i filmen.

På minuskontot noteras några outhärdliga scener där relationen mellan barn och föräldrar utvecklas till sliskigt familjepekoral. Karaktärerna är dessutom ganska stereotypa och några av dem måste tvunget använda sig av ett tonläge som ligger närmare skrik än tal. Det är obegripligt och enerverande. Fast i takt med den stigande spänningen tvingas de högljudda att lugna ner sig och när filmen går mot sitt crescendo kniper de följaktligen igen sina små käftar. The Goonies är full fart framåt likt en Indiana Jones för minderåriga och som äventyrsfilm betraktad bör den kunna tilltala barn i alla åldrar. Betyg: 7.

The Elephant Man (1980)

The Elephant Man (Elefantmannen) är kanske inte en film som den genomsnittlige filmfantasten associerar med David Lynch och hans underliga, ultrakonstnärliga registil. Om du däremot hade nämnt Eraserhead, Blue Velvet, Wild at Heart, Lost Highway, Mulholland Dr. eller Inland Empire hade folket genast hajat vem du pratar om.

Lynch har som få andra filmkreatörer lyckats skapa en egen filmisk stil som innebär ett ambivalent förhållande till det traditionella sättet att berätta en historia. Inskott av surrealism är mer regel än undantag. Det är konstigt och abstrakt och ofta underbart, men för att kunna bryta mot reglerna måste man också känna till dem. I The Elephant Man använder sig regissören av ett rakt och mycket konventionellt berättande. Det här är filmen där han för första gången visade att han behärskar det traditionella filmskapandet.

Elefantmannen är den sanna men friserade berättelsen om John Merrick (John Hurt), en man med en ovanlig sjukdom som ger missbildningar och abnorma utväxter på framförallt huvud och rygg. Han lever under den viktorianska tiden i England i utkanten av ett uttalat klassamhälle. Istället för att få vård ägs Merrick av en skrupelfri man som tjänar sitt levebröd på att visa upp honom som cirkusattraktion.

Vid en sådan uppvisning närvarar Dr. Fredrick Taves (Anthony Hopkins) och han blir djupt påverkad av det han får se. Det är uppenbart att den missbildade tilltalar både det humanitära och det vetenskapliga inom honom och Taves betalar såsmåningom ägaren för att kunna ta Merrick till sjukhuset för undersökning, skydd och forskning. En dag görs en förbluffande upptäckt som förändrar Merricks liv...

Genom hela filmen använder Lynch ett cirkustema av flyktig musik som påverkar hur man upplever filmen. Merrick visas upp i vetenskapens namn och exploateras för sitt deformerade utseendes skull. Taves verkar inte särskilt medveten om det etiskt tveksamma i hans agerande och överhuvudtaget är hans karaktär skriven som mer aningslös vetenskapsman än medkännande människa.

Under första halvtimmen visas elefantmannen inte alls i bild. Han göms i skuggor eller skymtar som en silhuett genom en tygduk. Fokus ligger i mycket högre grad på de personer som ser honom. Deras förfärade ansiktsuttryck väcker vårat intresse. Nyfikenheten stiger för varje minut och det ligger en stark spänning i den här uppbyggnaden. Publiken förvandlas till voyeurer. Vi vill se mannen och hans svullnader och vi vill se honom nu!

John Hurt gör en rörande insats i titelrollen och visar hur viktigt det är med nyanserat skådespeleri även när skicklig protesdesign har förändrat en karaktärs utseende helt och hållet. Det är stört omöjligt att undgå att påverkas av de starka känslor som integrerats i hans livssituation. Även Hopkins är bra, men det är ovant att se honom så ung och så oförskämt snygg. När hans stora publika genombrott kom 1991 (The Silence of the Lambs) var han 54 år gammal. Elva år tidigare var han således bara 43.

En kuriositet i sammanhanget är att filmens fotograf, Freddie Francis, även fotograferade Dune och The Straight Story, vilket innebär att han lyckats agera filmfotograf på de tre mest normala Lynchfilmerna. Detta är säkerligen ingen slump. En regissör vet betydelsen av en viss fotografs tekniska kunnande och i The Elephant Man ger detta kunnande en klassisk svartvit bild där mycket fokus har lagts på att få till en perfekt ljussättning.

Mitt i det konventionella berättandet och ett persongalleri befolkat av en hel del träiga sidokaraktärer lyckas David Lynch ge filmen några stänk av sitt konstnärliga vigvatten. Merricks abstrakta drömmar ger ledtrådar om en förlorad barndom och de suggestiva cirkusmiljöerna visar upp en mytisk värld fylld av missbildningar och abnormiteter. Återkommande bildmotiv är rökmoln och bolmande skorstenar och sjukhuset skildras som en pumpande, frustande maskin.

The Elephant Man är mer än bara ett vanligt drama. Den har en spännande början, ett något sämre mittenparti och slutligen en lika exceptionell som emotionell avslutning. Fotot, Hurt och Hopkins är tre oumbärliga nyckelingredienser i en mycket välsmakande anrättning tillagad av en kock som för en gångs skull höll sig inom de traditionella ramarna. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Identity (2002)

Jason Bourne var efterlängtad när han dök upp 2002. James Bond-filmen hade hamnat i en kreativ återvändsgränd och Hollywood skrek efter en manlig hjälte som kunde gå hem på bred front. Vin Diesel försökte fylla den luckan, men saknade Matt Damons allsidighet. Jason Bourne, en oemotståndlig blandning av hjälplöshet och stenhård maskulinitet, var karaktären som väckte spionfilmen ur sin mångåriga vintersömn.

The Bourne Identity, löst baserad på Robert Ludlums roman, tar sin början ute på Medelhavet. En italiensk fiskebåt plockar upp en skottskadad man (Damon) ur vattnet. Mannen vet inte vem han är eller vad som har hänt honom, men via en liten lampa som opererats in i höften på honom kan han läsa ett kontonummer och namnet på en bank i Zürich. Han sticker såsmåningom dit och i bankfacket hittar han en massa pengar, ett vapen och spår som leder till Paris.

Han får emellertid inte mycket tid till eftertanke eftersom han plötsligt jagas av en insatsstyrka. Mannen tar hjälp av en främmande kvinna, Marie (Franka Potente), och tillsammans tar de sig till Paris i hennes skruttbil. Han vet nu att han är Jason Bourne, och han vet var han bor, men mycket jobb återstår innan han vet vem som försöker mörda honom och vem han egentligen är. Både han och Marie befinner sig nu i livsfara...

Hela hjältens åkomma med minnesförlusten är förvisso en gimmick, men som sådan är den nästintill oslagbar. Man känner sig lyckligt lottad över att ha fått träda in i Jason Bournes psyke, att få uppleva hans känslor och dela hans smärta över att inte kunna minnas vem han var och vad han jobbade med.

Samtidigt är det oerhört fascinerande att få vara med om ögonblicken när han så sakteliga upptäcker att han är mycket bra på ganska mycket. Han lär sig med tiden att han kan prata flera språk flytande, behärskar kampsport och skjutvapen och har en enastående förmåga att läsa av situationer och människor. Bourne är en snudd på övernaturlig hjälte och det är helt i sin ordning. Ett visst mått av överdrifter är nödvändigt för att etablera honom som en stark filmisk gestalt.

Jag har tidigare beskrivit Matt Damon som det säkraste kortet bland Hollywoods manliga skådespelarelit. Han är killen som ytterst sällan gör en dålig prestation och som alltid tar sitt yrke på största allvar. Med tanke på den beryktade stabiliteten är det uppfriskande att få se en betydligt mer osäker Damon sakta växa in i sin roll. Han erövrar sin karaktär och blir ett med Jason Bourne.

Det är ju något av en kliché att superhjälten måste träffa en tjej och att det sedan alltid uppstår känslor mellan dem. Franka Potente, som inte är någon av mina favoritskådespelare, gör därför ett godtagbart jobb i en något otacksam roll. Chris Cooper är i vanlig ordning säker som pressad spionboss och Brian Cox, Clive Owen och Julia Stiles glänser i små men nödvändiga biroller.

Doug Liman (Swingers, Go) har regisserat en maxad mainstreamfilm som väver samman spänning och spektakulär action genom ett perfekt avvägt tempo. Pulseringen är monumental och gör The Bourne Identity till ett bra träningspass. Hårt jobb följs av viloperioder och högt tempo lugnas ner i väntan på nästa explosiva kick. John Powells bombastiska musik understryker, förstärker och oroar. Våldsutbrotten är filmens toppar och stunderna däremellan är tillräckligt engagerande för att man ska bli oerhört underhållen. Betyg: 8.

Gitarrmongot (2004)

Gitarrmongot, Erik Rutström, är en liten kille med blond, rufsig frisyr och ninjagrimaser som gillar att spela gitarr utanför ett utav Göteborgs centralt belägna Systembolag. Hans tolvåriga kroppsliga uppenbarelse består nästan uteslutande av energi och om han hade varit fotbollsspelare på elitnivå hade kommentatorerna antingen kallat honom ”energiknippe” eller ”duracellkanin på mitten”. Enligt legenden var det just utanför Systembolaget som regissören Ruben Östlund upptäckte honom och fick tanken att den grabben ska vara med i min nya långfilm.

Gitarrmongot, filmen, består av mestadels komiska situationer fångade i en slags halvdokumentär stil. Kameran är med något undantag nästan alltid tillbakadragen, statisk, orörlig. Östlund gör som den sentida Roy Andersson och låter varje scen bli en bildruta, varje bildruta en händelse, en aktivitet. Det är stilrena kompositioner som fångar något svenskt. Jag kommer genast att tänka på Lars Tunbjörks fotografier från ett annat Sverige lite vid sidan om det vanliga.

Filmen är ganska löst sammanhållen. En gemensam nämnare är staden, ett lätt igenkänningsbart Göteborg med spårvagnar, broar och vatten. En annan är persongalleriet där vissa typer återkommer oftare än andra. Mest central är energiske Erik och hans pappa. Andra som återkommer är ett gäng tonårskillar som gillar meningslös skadegörelse, två mc-knuttar som gillar våld och en psykiskt sjuk kvinna med tvångstankar.

Filmens huvudtema är meningslösheten. Erik tycker kanske inte att det är meningslöst att tokspela på gitarren samtidigt som hans pipiga röst ylar fram en bisarr tolkning av The lion sleeps tonight, men för den genomsnittlige åskådaren är det ju det. Det är därför som vi skrattar åt honom och det absurda i situationen. På samma sätt är det med ligistgänget som kastar cyklar i vattnet. Det är ju rätt så taskigt och okänsligt gjort av dem, men de flesta väljer ändå att skratta åt galenskapen.

Östlund tycks ha en förkärlek för det destruktiva. I en scen är det några innebandyspelande småkillar som gör taktfasta Hitlerhälsningar i grupp till dödsmetallmusik och i en annan är det två unga män som i berusat tillstånd försöker slå sönder en flaska mot sina egna huvuden. Folk sniffar och dricker och saboterar och allt är som sagt tämligen meningslöst. Det är vanligt, men ändå ovanligt; möjligt att känna igen sig, men ändå avvikande. Extremt normala miljöer blir spelplats för onormala händelser.

En The Deer Hunter-inspirerad scen bryter plötsligt mönstret. Det komiska sugs snabbt ut ur salongen ungefär som om publiken blivit instängd i en bastu och regissören står utanför och skruvar upp värmen samtidigt som han visar sin leende nuna i det lilla immiga fönstret på bastudörren. Allvaret skär sig mot den allenarådande lättsamheten, vilket nog var nödvändigt. Publiken blir påmind om hur små förskjutningar som behövs för att det lättsamma ska bli gravallvar.

Filmens grundproblem är att det i stort sett är samma fem eller sex skämt som upprepas flera gånger, vilket i längden blir aningen tröttsamt. Dessutom finns det några försök till provokationer i form av fula ord och äldre män som ska vara tillsammans med mycket unga kvinnor som bara går mig förbi.

Gitarrmongot (den internationella titeln är fantastiskt nog The Guitar Mongoloid) är frisk filmkonst med lika delar vitalitet och originalitet. Tyvärr räcker det inte hela vägen till en rekommendation, men den som vill se en udda, semidokumentär kultfilm med farligt höga doser av sjuk humor kan inte gå fel. Jag vill definitivt se mer av Ruben Östlund i framtiden. Betyg: 6.

DVD: Eaten Alive! (1980)

Exploitation. Naket. Blodigt. Djurplågeri. Våldtäkter. Kannibalism. Voodoodans. Reningsritualer. Drogförgftning. Man kan gissa att en hel del nötter kommer att söka sig hit efter den här innehållsbeskrivningen. Umberto Lenzis Eaten Alive! (Mangiati vivi!) är en passande titel som i stora drag beskriver den fara som huvudpersonerna utsätter sig för.

Filmen börjar med att en inföding beväpnad med blåsrör och kobragiftsspetsade pilar skjuter ner några män i New York. Han blir dock överkörd av en lastbil, men polisen hittar bilder och en kort filmsekvens på honom. Spåren leder till Diana Morris (Paola Senatore) en ung kvinna som är med i en farlig sekt och som nu rapporteras vara försvunnen på Nya Guinea.

Polisen kallar in lillasystern Sheila (Janet Ågren), arvtagerska till en sydstatsmagnat, som genast åker dit för att försöka spåra upp sin försvunna släkting. Väl på plats stöter hon ihop med en amerikansk tuffing, Mark (Robert Kerman). Han är desertör från Vietnamkriget och tjänar nu pengar på en blodig variant av armbrytning. Men när Sheila öppnar plånboken för honom blir han genast intresserad av att hjälpa till.

Den farliga sekten har etablerat sig mitt i en del av naturen där farliga köttätande kannibaler behärskar omgivningarna och således effektivt förhindrar alla rymningsförsök. Mark och Sheila ger sig ut på en minst sagt händelserik djungelexpedition. Kommer de att överleva, hitta systern och få med sig henne hem igen?

Med lite mindre sensationslystna producenter hade det här kunnat bli en slags äventyrsfilm i stil med Romancing the Stone eller The Jewel of the Nile. Vi hade kunnat skratta åt Michael Douglas och Kathleen Turners oförmåga att hålla sams och vi hade tagit oss igenom deras strapatser med ett leende på läpparna.

Nu är det långt ifrån någon idyllisk tillvaro som skildras. Eaten Alive! är ökänd. Den är förmodligen inte den värsta kannibalfilmen som gjorts, men den har en hel del grafiskt våld, inklusive autentiska bilder av djur som äter djur och människor som skär i levande djur. Specialeffekterna är medelbra, men de räcker till för att man ska känna sig obehaglig till mods när någon vilde börjar knapra på ett smalben.

Censuren i diverse länder satte höga åldersgränser och filmen förbjöds ibland helt och hållet, vilket givetvis bara ökade allmänhetens sug efter en kick. En film som förbjuds av censuren har redan en given kultstatus att se fram emot. Liksom publiken till nutidens Hostel och Saw hade dåtidens åskådare en fascination för det förbjudna och det groteska. Man ville testa sina gränser och helt enkelt se om man klarade av att ta sig igenom äcklet.

Beskrivningen av de köttätande infödingarna kommer aldrig att vinna några priser i mångkulturens namn. Även om filmens djungelscener är inspelade på Sri Lanka kan man inte låta bli att tycka lite synd om Nya Guinea som framställs som ganska efterblivet. Vilket land i världen skulle acceptera att det sprang omkring kannibaler som käkade upp alla turister och äventyrare som vågade sig in i skogens djup?

Nåväl, det är väl knappast meningen att en sådan här film ska leva högt på sin trovärdighet, men jag stör mig på designen av infödingarna. Perukerna halkar gradvis ur sina positioner och den skräckinjagande massan reduceras slutligen till actionklichéer som kommer springande en och en. En kittlande tanke är hur obehaglig Eaten Alive! hade blivit om den hade gjorts idag. Realism kan vara nog så skrämmande i sådana här sammanhang…

Att filmen fungerar beror på att det finns tre element av fara hela tiden. Vi har de vilda djuren, ormarna och krokodilerna, som vaktar i träd och i flodens grumliga djup. Vi har den galne sektledaren som byggt upp sitt minisamhälle mitt i djungeln och som skapat en armé beväpnad med kobragift. Och till sist har vi de skogstokiga kannibalerna som alltid tycks vara sugna på ett skrovmål.

Den finns därför en ständigt närvarande spänning och såväl repliker som skådespeleri är på en acceptabel nivå. Ågren och Kerman är den sortens skådespelare som aldrig kommer att vinna några stora priser, men som har hittat sitt fack och regelbundet spelar med i diverse B-filmer. Även regissör Lenzi får fram det som han vill ha fram. Publiken ska testas, äcklas, roas och bli rejält skrämd. Resultatet är en helt okej, men mycket sjuk film.
Betyg: 4.