Filmstudion: Marie Antoinette (2006)

Sofia Coppolas Marie Antoinette, baserad på Antonia Frasers bok, lämnar ingen helt oberörd. Många har förfasats över att filmen inte tar ställning mot regenten Marie Antoinette, att den varken dömer eller fördömer, medan andra har tråkats ut av filmens påstådda brist på handling eller tagit illa upp av all konsumtions-
hysteri. Men det finns även en grupp som har tagit filmen till sina hjärtan. Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert gav den högsta betyg och i Sverige fick den exempelvis en fyra i DN (”kompromisslös och ganska underbar”) och betyget fem av sex i SVD (”en menuett i rocktakt”). Älska eller hata, det är frågan.

Filmen tar sin början i Österrike där en fjortonårig blåblodig flicka utnyttjas som ett politiskt redskap för att stärka banden med Frankrike. Marie Antoinette (Kirsten Dunst) gifts bort och via en stel gränsceremoni hamnar hon i ett helt nytt land i en främmande kultur och med ett stort krav på sina axlar: att producera en avkomma! Detta är dock lättare sagt än gjort, då den likaledes unge prinsen (Jason Schwartzman) inte verkar särskilt intresserad av dylika aktiviteter.

Parallellt med den centrala handlingstråden tar filmen upp många aspekter på det sociala området; intriger, konsumtion, kläder, långtråkiga middagar, sömniga kyrkobesök, fester, meningslösa rutiner och den stora ensamheten i att vara omgiven av så många människor och ändå inte riktigt ha någon nära vän. Det torde inte finnas någon som skulle vilja vara fjorton år och i praktiken förlora all sin personliga frihet.

Marie Antoinette är en film som reformerar det traditionella kostymdramat genom en sanslös flört med nutiden. En del består av konsumtionshysterin där den stackars rika flickan köper sig lycka i form av kläder, flärdfulla frisyrer och skor i massor. En annan del är modet som är väldigt samtida för att vara dåtida (och därav Sofia Coppolas piedestalplacering i modetidningar över hela världen). Vidare används musiken på sedvanligt Coppolavis. Det är poppigt värre och allt anakronistiskt innehåll får sin kulmen på en maskeradbal där de festande dansar loss till nutida musik. På film är som vanligt allt tillåtet och man måste bara beundra filmskaparens mod. Till syvende och sist är ju ändå historiska filmer en slags spegling av samtiden.

Marie Antoinette är Sofia Coppolas tredje långfilm och redan har hon funnit ett sätt att berätta, en patenterad visuell stil, som man kan förknippa med henne. Det är en stil som innebär ett mjukt flyt i bildberättandet och en välutvecklad känsla för bildkomposition, ofta i samverkan med bakgrundsmusiken. Hon har även en unik förmåga att skildra människor som festar (jämför med Lost in Translation), även om detta i hög grad kan bero på dialog och klippning.

Kirsten Dunst är barnstjärnan som växte upp och blev vuxenstjärna och som här visar att hon har talang så det räcker till och blir över. Särskilt imponerande är hur hon med en sådan trovärdighet lyckas spela fjortonårig tösabit, speciellt med tanke på att hon i verkligheten är cirka tio år äldre. I birollerna lägger man märke till namn som Marianne Faithfull, Rip Torn och Asia Argento. Däremot lyckas inte Jason Schwartzman fylla ut rollen som kronprinsen. Han är så timid och efterbliven att man kan ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt att tona ner honom så mycket.

Skratten är många under filmens första tre fjärdedelar och de flesta skämten faller inom två områden: 1. Kronprinsens impotens och vuxenvärldens tryck på Marie Antoinette att lösa det problemet. 2. De många, långa och ofattbart omständliga slottsrutinerna som blir en del av kulturkrocken som följer på flytten till Versailles. Så här i efterhand är det underligt att så många kritiker undlät sig att nämna hur rolig filmen faktiskt är.

Mot slutet av filmen ska plötsligt det politiska innehållet fogas in i handlingen. Tonårsparet har blivit vuxna regenter och den nye kungen får ta ställning till olika strategiska militära och finansiella beslut. Det är då som filmen vissnar. Lyskraften upphör, självförtroendet raderas. Man tappar intresset och avslutningen blir en ren transportsträcka. Men som helhet är Marie Antoinette ändå en klart sevärd rebellisk och anakronistisk kostymfilm som - på gott eller ont - garanterat inte kommer lämna någon åskådare oberörd. Betyg: 7.