Äntligen framme i Malaga. Bagaget är hämtat från rullbandet. Följ skyltarna, följ pilarna. Salida: utgång. Dörrarna öppnas. Jag går ut i solen, känner värmen mot min hud, myser.
Några timmar tidigare är det vinternatt på Vintervägen i Stuvsta. Klockan visar tjugo över fyra; kvicksilvret minus sju. Taxin är på väg. Jag huttrar, ryser till.
Stockholmsnatten är öde. Endast taxibilar är ute på vägarna. En lång rökpelare stiger från en skorsten upp mot himlen där neonskyltarnas trötta sken dominerar.
Sedan Arlanda med sina stora fria ytor där morgontrötta människor köar i bumerangformade halvcirklar. Kontrasten mellan vidsträckta vänthallar och flygplanets sardinburksinredning är total.
Att flyga innebär nämligen att trängas. Om man nu inte betalar extra för att sitta vid en nödutgång där det går att sträcka på benen. För oss andra är det trångt, rejält trångt. Benutrymmet är obefintligt, sittställningen sammanpressad och kontakten med omgivningen omedelbar åt alla håll.
Att flyga innebär också att gå på toa. Vissa går tre gånger, andra två, men de flesta nöjer sig med en rejäl gång. Sen finns det vi som blir över, vi med kronisk flygtoaskräck, vi som sätter urinblåsan i viloläge och hoppas på det bästa.
Jag flyger med lågprisbolaget Sterling vars personal alltid är lätt att kategorisera. Kaptenen är en genomsympatisk dansk som garanterat låter likadant oavsett om han pratar engelska eller ”snacker dansk”. Övrig personal är svensk. Stewarden är serviceinriktad till tusen med en begynnande antydan till blonderad schlagerlugg som matchar den ljusa inställsamma rösten. Flygvärdinnorna är indelade i arbetslag efter hårfärg; den ena är blondin, den andra brunett. Allt är helt enkelt som det ska vara.
Men ändå är det något som inte riktigt stämmer.
I högtalarna ropas det ut att Sterling har infört ett förbud mot att ta med egen mat ombord! Jag gömmer mina skinksmörgåsar under skrivblocket och inhandlar en minimal burk apelsinjuice för en tjuga. Runt omkring mig beställer folk in frukost för 65 riksdaler medan jag smygäter mina mackor, sörplar i mig juicen och antecknar försynt…
Tre timmar senare sitter jag på en soldränkt balkong när mobilen brummar till. Det är ett sms från en vän i Sverige: ”Själv är jag fast på tåget mellan Teckomatorp och Vallåkra i hagelstorm, för att en man springer på spåret i Vallåkra och jagas av polisen. God jul!” Jag ser upp på den klarblå himlen, skrattar till och inser att jag inte kommer längta hem på ett bra tag.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Låter som en riktig kanonflygning det =P Är lite avundsjuk på dig allt. Sitter på SOL (dock utan sol), i bibblan och skriver på min hemtenta nu. Och smygäter mina mackor ;)
Post a Comment