Det finns sekvenser i The Night of the Hunter som är så makalöst vackra att ett ungt filmhjärta slår dubbelslag av rörelse. Men i längden vinner ändå helheten över detaljerna; de införlivas i allt, blir ett. Varenda scen är genomarbetad utifrån alla tänkbara infallsvinklar. Ljussättningens eleganta lek med skuggor, bildkompositionernas kontrollerade exakthet, manusets oförutsägbara uppbyggnad och filmmusikens hypnotiska tema utgör grundpelarna i ett av filmhistoriens mest originella mästerverk.
Det vore ett kardinalfel att återberätta minsta lilla del av filmens grundhistoria. Nej, varje åskådare bör med så öppna sinnen som möjligt ta sig an denna svartvita delikatess. Kännedom om handlingen förstör på intet vis upplevelsen, medan däremot motsatsen kan förhöja densamma. Det är absolut värt ett försök!
Filmens centralgestalt är Harry Powell, en svavelosande kringflackande predikant med förmågan att snacka omkull vem som helst. Han är en klassisk dubbelnatur och hans ambivalenta personlighet sammanfattas enklast med hjälp av de vitt skilda budskap han låtit tatuera på respektive hands fingrar. Tack vare Robert Mitchums helgjutna skådespeleri blir predikant Powell – i konkurrens med charmtrollet Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) i The Silence of the Lambs – en het kandidat till titeln århundradets filmpsykopat. Liksom Hopkins använder Mitchum röstens varierande tonlägen för att omväxlande låta sin karaktär smickra, övertyga och skrämma omgivningen. Hans dominans ställer frågan till resten av ensemblen: klarar ni av att hänga på?
Ja, övriga skådespelare svarar upp fint; James Gleason som Birdie, Shelley Winters som Willa Harper och Lillian Gish som den mystiska Rachel Cooper. Mest överraskande är barnskådespelarnas sensationella kvalitet. Både Billy Chapin (John) och Sally Jane Bruce (Pearl) lyckas övertyga åskådarna om att de verkligen är barn och inte barnskådespelare som försöker vara barn. Med små medel lyckas de förmedla stora känslor. Det är magiskt!
The Night of the Hunter brukar kategoriseras som film noir då den stilmässigt delar genrens visuella huvuddrag. I själva verket är filmen mer svårdefinierad; den bär lika mycket sagans mytomspunna symbolik som thrillerns spänningsskapande signatur. Till det kan läggas inslag av dramatisk realism, expressionism och gåtfull naturlyrik. Det är en oemotståndlig och unik blandning.
Filmen missförstods dessvärre av sin samtida publik: det finansiella fiaskot var ett faktum. Den regidebuterande skådespelaren Charles Laughton tog det hela hårt. The Night of the Hunter blev hans enda film och först i efterhand har såväl film som regissör fått det storslagna erkännande de båda förtjänar.
Betyg: 10.
Wednesday, February 28, 2007
Tuesday, February 27, 2007
DVD: Ko to tamo peva (1980)
Slobodan Sijans Ko to tamo peva (1980) handlar i all sin enkelhet om en bussresa genom ett krigets Jugoslavien anno 1941. På väg mot Belgrad fylls en skrotfärdig buss efterhand på med en brokig skara människor; en dekorerad äldre krigshjälte, ett nygift kärlekspar, en skönsjungande men sliskig charmör, en stensamlande fascistsympatisör och många fler. Med på resan finns också två zigenarpojkar, vars traditionella sång och musik fungerar som navet i en annars spretig film.
Filmen är tveklöst en komedi, men den uppmärksamme åskådaren kan säkert upptäcka tyngre teman under ytan. Kriget ligger bokstavligt talat som ett mörkt moln över bussen och militären trilskas några gånger. En del komiska poänger förloras dock i form av undermålig textning (till engelska) och interna kulturella referenser. Kvar finns en mix bestående av en stor del humor, en mindre del allvar och en resterande del smittande charm. Det räcker långt för den som är ute efter en annorlunda filmupplevelse. Betyg: 7.
Filmen är tveklöst en komedi, men den uppmärksamme åskådaren kan säkert upptäcka tyngre teman under ytan. Kriget ligger bokstavligt talat som ett mörkt moln över bussen och militären trilskas några gånger. En del komiska poänger förloras dock i form av undermålig textning (till engelska) och interna kulturella referenser. Kvar finns en mix bestående av en stor del humor, en mindre del allvar och en resterande del smittande charm. Det räcker långt för den som är ute efter en annorlunda filmupplevelse. Betyg: 7.
DVD: The Last Temptation of Christ (1988)
Berättelsen om Jesus från Nasaret måste vara om inte berättelsernas berättelse så åtminstone en av huvudkandidaterna till den utmärkelsen. Att återberätta handlingen känns därför ganska överflödigt. I Martin Scorseses The Last Temptation of Christ (1988) skiljer sig dock perspektivet en aning från den etablerade normen. Filmens manus – skrivet av Paul Schrader med Nikos Kazantzakis kontroversiella roman som förlaga – målar upp en mångsidig bild av Jesus och hans närmaste vänner.
I stark kontrast till bibelns evangelier lyfts Judas (Harvey Keitel) och Maria Magdalena (Barbara Hershey) fram som nyckelgestalter för Jesus spirituella utveckling. Judas är här en slug intrigmakare som finner vänskap där han inte hade förväntat det. Maria Magdalena är ungdomskärleken som efter att ha förirrat sig in i prostitution och självförakt slutligen finner sin plats i livet som lärjunge. I svåra roller bjuder både Hershey och Keitel på lysande spel.
Jesus blir i Willem Dafoes expressiva gestaltning en komplex grubblare med utstrålning, en man som tvivlar på att han är utvald och slits mellan att vara god och att falla för det onda, frestelserna. Från filmens början, där stor vikt läggs vid att berätta hur Jesus blev den man som vi känner från bibeln, till andra halvan där han skildras mer konventionellt, om än med en överraskande knorr på slutet, tillför Defoe en gripande mänsklig dimension i en av sina bästa rolltolkningar.
Förutom det som redan nämnts finns det några ingredienser som bidragit lite extra till slutresultatet: Peter Gabriels rytmiskt orientaliska filmmusik skiftar mellan att driva på och att fylla ut på ett njutbart vis. Harry Dean Stanton och David Bowie glänser i små men avgörande roller. Och sedan går det inte att komma ifrån Martin Scoreses habila hantverksskicklighet. Oavsett genre lyckas han så gott som alltid hitta rätt balans mellan dialog och bildberättande. Det är storslaget, hypereffektivt och proffsigt.
The Last Temptation of Christ orsakade liksom sin litterära förlaga en storm av vrede från bokstavstroende katoliker, inklusive ett gäng från Vatikanen. Även om det finns en del dubiösa tolkningar i filmen – som när Jesus i inledningen tillverkar korsfästelsekors åt romarna – är det ändå i det svåra, det utmanande, det som bryter mönstret, som filmens kärna finns. Nya perspektiv på gamla sanningar skapar här en mycket stimulerande och tankeväckande film. Betyg: 9.
I stark kontrast till bibelns evangelier lyfts Judas (Harvey Keitel) och Maria Magdalena (Barbara Hershey) fram som nyckelgestalter för Jesus spirituella utveckling. Judas är här en slug intrigmakare som finner vänskap där han inte hade förväntat det. Maria Magdalena är ungdomskärleken som efter att ha förirrat sig in i prostitution och självförakt slutligen finner sin plats i livet som lärjunge. I svåra roller bjuder både Hershey och Keitel på lysande spel.
Jesus blir i Willem Dafoes expressiva gestaltning en komplex grubblare med utstrålning, en man som tvivlar på att han är utvald och slits mellan att vara god och att falla för det onda, frestelserna. Från filmens början, där stor vikt läggs vid att berätta hur Jesus blev den man som vi känner från bibeln, till andra halvan där han skildras mer konventionellt, om än med en överraskande knorr på slutet, tillför Defoe en gripande mänsklig dimension i en av sina bästa rolltolkningar.
Förutom det som redan nämnts finns det några ingredienser som bidragit lite extra till slutresultatet: Peter Gabriels rytmiskt orientaliska filmmusik skiftar mellan att driva på och att fylla ut på ett njutbart vis. Harry Dean Stanton och David Bowie glänser i små men avgörande roller. Och sedan går det inte att komma ifrån Martin Scoreses habila hantverksskicklighet. Oavsett genre lyckas han så gott som alltid hitta rätt balans mellan dialog och bildberättande. Det är storslaget, hypereffektivt och proffsigt.
The Last Temptation of Christ orsakade liksom sin litterära förlaga en storm av vrede från bokstavstroende katoliker, inklusive ett gäng från Vatikanen. Även om det finns en del dubiösa tolkningar i filmen – som när Jesus i inledningen tillverkar korsfästelsekors åt romarna – är det ändå i det svåra, det utmanande, det som bryter mönstret, som filmens kärna finns. Nya perspektiv på gamla sanningar skapar här en mycket stimulerande och tankeväckande film. Betyg: 9.
Sunday, February 25, 2007
DVD: A Fistful of Dynamite (1971)
A Fistful of Dynamite (1971), Sergio Leones sjätte långfilm, är en stilbildande lektion i kreativt bildkomponerande där experimentella inslag får samsas med traditionellt episkt berättande. John (James Coburn), en irländsk dynamitard och revolutionskämpe, slår sig mot alla odds samman med den mexikanska ärkebanditen Juan (Rod Steiger). Tillsammans utgör de filmens dynamiska hjälteduo i ett Mexiko präglat av revolution.
Filmen ångar av kaxighet och självförtroende, mycket tack vare Ennio Morricones fenomenala musik. Tyvärr förvinner emellanåt det underliggande allvaret bland alla snabba komiska poänger och frekventa explosioner. Men när krutröken har lagt sig är det bara att konstatera: A Fistful of Dynamite är en underskattad film som förtjänar en större publik. Betyg: 8.
Filmen ångar av kaxighet och självförtroende, mycket tack vare Ennio Morricones fenomenala musik. Tyvärr förvinner emellanåt det underliggande allvaret bland alla snabba komiska poänger och frekventa explosioner. Men när krutröken har lagt sig är det bara att konstatera: A Fistful of Dynamite är en underskattad film som förtjänar en större publik. Betyg: 8.
Saturday, February 24, 2007
DVD: The Trouble with Harry (1955)
Det första problemet med Harry är att han är död. Det andra problemet är att ingen tycks vara helt säker på vem som mördat honom, hur det har gått till eller varför det skedde. Flera av filmens huvudkaraktärer tror sig dock vara skyldiga till att ha orsakat hans död. Detta är grundförutsättningarna för den makabra men lättsamma Hitchcockkomedin(!) The Trouble with Harry (Ugglor i mossen).
Filmen utspelar sig i en sömnigt nostalgisk småstad mitt ute i den idylliska amerikanska landsbygdens ingenmansland. Det är precis ett sådant ställe där människor i vanliga fall bara dör av naturliga orsaker – om de ens dör överhuvudtaget.
Hitchcock har valt ett drömskt teatraliskt anslag. Färgskalans mjuka skiftningar i grön-brun-orange antyder höst, men tiden spelar egentligen ingen roll. Det är förmodligen mest av grävtekniska skäl som handlingen är förlagd till sensommaren.
Komiken växer fram ur karaktärernas självcentrering och uttrycks i dialogens nyansskillnader. De stundtals underfundiga replikerna accentuerar en känsla av absurditet. Det är sjuk humor flera år innan den sjuka humorn uppfanns.
Problemet med filmen är att tyngdpunkten ligger på två olika kärlekshistorier som båda uppkommer mycket hastigt och aldrig känns helt trovärdiga. Naturligtvis kan det uppstå kärlek vid första ögonkastet, men i det här fallet missar Amors rekordsnabba pilar sitt mål.
The Trouble with Harry är mycket stil och lite substans. Det är välspelat, vykortsvackert och bitvis riktigt underhållande, men utan att sätta några djupare spår. Filmen är dock ett måste för den som vill komplettera sin bild av mästerregissören Alfred Hitchcock. Betyg: 6.
Filmen utspelar sig i en sömnigt nostalgisk småstad mitt ute i den idylliska amerikanska landsbygdens ingenmansland. Det är precis ett sådant ställe där människor i vanliga fall bara dör av naturliga orsaker – om de ens dör överhuvudtaget.
Hitchcock har valt ett drömskt teatraliskt anslag. Färgskalans mjuka skiftningar i grön-brun-orange antyder höst, men tiden spelar egentligen ingen roll. Det är förmodligen mest av grävtekniska skäl som handlingen är förlagd till sensommaren.
Komiken växer fram ur karaktärernas självcentrering och uttrycks i dialogens nyansskillnader. De stundtals underfundiga replikerna accentuerar en känsla av absurditet. Det är sjuk humor flera år innan den sjuka humorn uppfanns.
Problemet med filmen är att tyngdpunkten ligger på två olika kärlekshistorier som båda uppkommer mycket hastigt och aldrig känns helt trovärdiga. Naturligtvis kan det uppstå kärlek vid första ögonkastet, men i det här fallet missar Amors rekordsnabba pilar sitt mål.
The Trouble with Harry är mycket stil och lite substans. Det är välspelat, vykortsvackert och bitvis riktigt underhållande, men utan att sätta några djupare spår. Filmen är dock ett måste för den som vill komplettera sin bild av mästerregissören Alfred Hitchcock. Betyg: 6.
med flyget till Malaga..
Äntligen framme i Malaga. Bagaget är hämtat från rullbandet. Följ skyltarna, följ pilarna. Salida: utgång. Dörrarna öppnas. Jag går ut i solen, känner värmen mot min hud, myser.
Några timmar tidigare är det vinternatt på Vintervägen i Stuvsta. Klockan visar tjugo över fyra; kvicksilvret minus sju. Taxin är på väg. Jag huttrar, ryser till.
Stockholmsnatten är öde. Endast taxibilar är ute på vägarna. En lång rökpelare stiger från en skorsten upp mot himlen där neonskyltarnas trötta sken dominerar.
Sedan Arlanda med sina stora fria ytor där morgontrötta människor köar i bumerangformade halvcirklar. Kontrasten mellan vidsträckta vänthallar och flygplanets sardinburksinredning är total.
Att flyga innebär nämligen att trängas. Om man nu inte betalar extra för att sitta vid en nödutgång där det går att sträcka på benen. För oss andra är det trångt, rejält trångt. Benutrymmet är obefintligt, sittställningen sammanpressad och kontakten med omgivningen omedelbar åt alla håll.
Att flyga innebär också att gå på toa. Vissa går tre gånger, andra två, men de flesta nöjer sig med en rejäl gång. Sen finns det vi som blir över, vi med kronisk flygtoaskräck, vi som sätter urinblåsan i viloläge och hoppas på det bästa.
Jag flyger med lågprisbolaget Sterling vars personal alltid är lätt att kategorisera. Kaptenen är en genomsympatisk dansk som garanterat låter likadant oavsett om han pratar engelska eller ”snacker dansk”. Övrig personal är svensk. Stewarden är serviceinriktad till tusen med en begynnande antydan till blonderad schlagerlugg som matchar den ljusa inställsamma rösten. Flygvärdinnorna är indelade i arbetslag efter hårfärg; den ena är blondin, den andra brunett. Allt är helt enkelt som det ska vara.
Men ändå är det något som inte riktigt stämmer.
I högtalarna ropas det ut att Sterling har infört ett förbud mot att ta med egen mat ombord! Jag gömmer mina skinksmörgåsar under skrivblocket och inhandlar en minimal burk apelsinjuice för en tjuga. Runt omkring mig beställer folk in frukost för 65 riksdaler medan jag smygäter mina mackor, sörplar i mig juicen och antecknar försynt…
Tre timmar senare sitter jag på en soldränkt balkong när mobilen brummar till. Det är ett sms från en vän i Sverige: ”Själv är jag fast på tåget mellan Teckomatorp och Vallåkra i hagelstorm, för att en man springer på spåret i Vallåkra och jagas av polisen. God jul!” Jag ser upp på den klarblå himlen, skrattar till och inser att jag inte kommer längta hem på ett bra tag.
Några timmar tidigare är det vinternatt på Vintervägen i Stuvsta. Klockan visar tjugo över fyra; kvicksilvret minus sju. Taxin är på väg. Jag huttrar, ryser till.
Stockholmsnatten är öde. Endast taxibilar är ute på vägarna. En lång rökpelare stiger från en skorsten upp mot himlen där neonskyltarnas trötta sken dominerar.
Sedan Arlanda med sina stora fria ytor där morgontrötta människor köar i bumerangformade halvcirklar. Kontrasten mellan vidsträckta vänthallar och flygplanets sardinburksinredning är total.
Att flyga innebär nämligen att trängas. Om man nu inte betalar extra för att sitta vid en nödutgång där det går att sträcka på benen. För oss andra är det trångt, rejält trångt. Benutrymmet är obefintligt, sittställningen sammanpressad och kontakten med omgivningen omedelbar åt alla håll.
Att flyga innebär också att gå på toa. Vissa går tre gånger, andra två, men de flesta nöjer sig med en rejäl gång. Sen finns det vi som blir över, vi med kronisk flygtoaskräck, vi som sätter urinblåsan i viloläge och hoppas på det bästa.
Jag flyger med lågprisbolaget Sterling vars personal alltid är lätt att kategorisera. Kaptenen är en genomsympatisk dansk som garanterat låter likadant oavsett om han pratar engelska eller ”snacker dansk”. Övrig personal är svensk. Stewarden är serviceinriktad till tusen med en begynnande antydan till blonderad schlagerlugg som matchar den ljusa inställsamma rösten. Flygvärdinnorna är indelade i arbetslag efter hårfärg; den ena är blondin, den andra brunett. Allt är helt enkelt som det ska vara.
Men ändå är det något som inte riktigt stämmer.
I högtalarna ropas det ut att Sterling har infört ett förbud mot att ta med egen mat ombord! Jag gömmer mina skinksmörgåsar under skrivblocket och inhandlar en minimal burk apelsinjuice för en tjuga. Runt omkring mig beställer folk in frukost för 65 riksdaler medan jag smygäter mina mackor, sörplar i mig juicen och antecknar försynt…
Tre timmar senare sitter jag på en soldränkt balkong när mobilen brummar till. Det är ett sms från en vän i Sverige: ”Själv är jag fast på tåget mellan Teckomatorp och Vallåkra i hagelstorm, för att en man springer på spåret i Vallåkra och jagas av polisen. God jul!” Jag ser upp på den klarblå himlen, skrattar till och inser att jag inte kommer längta hem på ett bra tag.
Wednesday, February 21, 2007
Filmstudion: Kes (1969)
Filmstudion, biograf Kino, den 20/2 kl. 21:00.
Kes (1969) är en vardagsrealistisk film som med charm och humor vågar gå sin egen väg. Samma beskrivning passar in på filmens huvudkaraktär Billy Casper (David Bradley), en tankspridd tonåring som har det lika kämpigt i hemmet som i skolan. Hans gruvarbetande storebror behandlar honom illa och såväl lärare som elever har svårt att acceptera Billy som den han är. Det är lätt att förstå hur naturen blir hans ventil; det är där han en tidig morgon får syn på en ung falk som han sedan med möda och envishet försöker träna upp.
Kes utspelar sig i en typisk mindre brittisk gruvstad. Det handlar om arbetarklassens vedermödor och regissör Ken Loach är på sin hemmaplan. Dialogen är välskriven och lockar till flera skratt. En särskilt rolig sekvens innefattar en gravt narcissistisk idrottslärares klumpiga försök att lära eleverna spela fotboll. Idrottslektionen är utförligt skildrad, från ombytet före till den förhatliga duschen efteråt; scenerna tillåts utveckla sig ordentligt i ett behagligt långsamt berättande. Det är ett modigt val av Loach, men ett val som fungerar.
Filmens stilrena foto, signerat Chris Menges (The Mission, The Pledge), kommer särskilt till sin rätt i naturskildringarna. Där finns gruvan och fabriken hela tiden i bakgrunden som en nästan omärkbar men mäktig kuliss, en påminnelse för Billy om att naturen blott är en tillfällig undanflykt.
Vissa inslag är stereotypa för genren: den onda storebrodern, den demoniska rektorn och självklart de onda lärarna med sin godhjärtade kollega och motpol - engelskläraren - som ser Billy, som intresserar sig för vem han är och vad han gör. Samtidigt är det ändå så träffsäkert skildrat att sådana smärre snedsteg med lätthet kan förlåtas.
Falken Kes, som fått ge namn till filmen, fungerar mest som en berättarteknisk och känslomässig motor. Ja, för det här är lika mycket en film om en ung arbetarkilles vardag. Det handlar om extraarbete, familjebråk, skolgårdsrealism och den omedvetna längtan bort från arbetarklassens förutbestämda öden. Billy Casper må inte vara den mest allmänbildade personen i världen, men en sak är han säker på: han vill inte börja jobba i gruvan och bli som sin bror. Betyg: 8.
Kes (1969) är en vardagsrealistisk film som med charm och humor vågar gå sin egen väg. Samma beskrivning passar in på filmens huvudkaraktär Billy Casper (David Bradley), en tankspridd tonåring som har det lika kämpigt i hemmet som i skolan. Hans gruvarbetande storebror behandlar honom illa och såväl lärare som elever har svårt att acceptera Billy som den han är. Det är lätt att förstå hur naturen blir hans ventil; det är där han en tidig morgon får syn på en ung falk som han sedan med möda och envishet försöker träna upp.
Kes utspelar sig i en typisk mindre brittisk gruvstad. Det handlar om arbetarklassens vedermödor och regissör Ken Loach är på sin hemmaplan. Dialogen är välskriven och lockar till flera skratt. En särskilt rolig sekvens innefattar en gravt narcissistisk idrottslärares klumpiga försök att lära eleverna spela fotboll. Idrottslektionen är utförligt skildrad, från ombytet före till den förhatliga duschen efteråt; scenerna tillåts utveckla sig ordentligt i ett behagligt långsamt berättande. Det är ett modigt val av Loach, men ett val som fungerar.
Filmens stilrena foto, signerat Chris Menges (The Mission, The Pledge), kommer särskilt till sin rätt i naturskildringarna. Där finns gruvan och fabriken hela tiden i bakgrunden som en nästan omärkbar men mäktig kuliss, en påminnelse för Billy om att naturen blott är en tillfällig undanflykt.
Vissa inslag är stereotypa för genren: den onda storebrodern, den demoniska rektorn och självklart de onda lärarna med sin godhjärtade kollega och motpol - engelskläraren - som ser Billy, som intresserar sig för vem han är och vad han gör. Samtidigt är det ändå så träffsäkert skildrat att sådana smärre snedsteg med lätthet kan förlåtas.
Falken Kes, som fått ge namn till filmen, fungerar mest som en berättarteknisk och känslomässig motor. Ja, för det här är lika mycket en film om en ung arbetarkilles vardag. Det handlar om extraarbete, familjebråk, skolgårdsrealism och den omedvetna längtan bort från arbetarklassens förutbestämda öden. Billy Casper må inte vara den mest allmänbildade personen i världen, men en sak är han säker på: han vill inte börja jobba i gruvan och bli som sin bror. Betyg: 8.
Tuesday, February 20, 2007
Kinky Afro demaskerar melodifestivalen
För er som inte redan läser Kinky Afro-bloggen, kommer här ett lästips.
Jag har inte sett någon av årets deltävlingar, men kan ändå känna att beskrivningen av melodifestivalen träffar så rätt. Dessutom är övergången från schlagerdekadens till schlagerlugg smått genialisk. Läs, njut och skratta.
Jag har inte sett någon av årets deltävlingar, men kan ändå känna att beskrivningen av melodifestivalen träffar så rätt. Dessutom är övergången från schlagerdekadens till schlagerlugg smått genialisk. Läs, njut och skratta.
Monday, February 19, 2007
DVD: Blodets tron - Kumonosu jô (1957)
Akira Kurosawa tolkar Macbeth i Blodets tron - Kumonosu jô (1957). Handlingen är förflyttad till en japansk samurajvärld, men själva berättelsen känns ändå igen för den som kan sin Shakespeare. Utan att avslöja för mycket om handlingen, vill jag ändå påpeka att det är en klassisk tragedi och som sådan följer den sin genres uppbyggnad och förväntningar. Fokuseringen hos tittaren ligger alltså inte i första hand på vad filmen handlar om, utan på hur den är berättad.
Blodets tron har ett ganska varierat tempo. Under filmens första halva finns alldeles för många transportsträckor - till häst; ridande samurajer som galopperar fram på fält och i förtrollade skogar. Emellanåt blir det lite för långsamt för min smak, men så fort det hettar till vet Kurosawa hur han ska hantera sitt material. Det är effektiva och snygga bildkompositioner i svart och vitt, särskilt i de drömlika dimsekvenserna.
En detalj som väcker en viss munterhet hos undertecknad är den PowerPoint-inspirerade klippningen där valda scener antingen rullar ut åt höger eller vänster. Antagligen ville regissören visa att mer tid passerat mellan just de klippen och detta är mest en kuriosadetalj som självklart inte påverkar bedömningen.
Den som bär upp filmen är huvudrollsinnehavaren Toshirô Mifune. Han fullkomligen äger varenda scen, på gott och ont. Det är fysiskt skådespeleri i världsklass. Den enda skådespelare jag kan komma på som dominerat på samma sätt är Ernst-Hugo Järegård i exempelvis Riget och Europa. Mifunes animerade minspel får Jack Nicholson i högform att framstå som nedtonad. Samtidigt är det just där, i de yviga gesternas landskap där ögon spärras upp, näsborrar fladdrar och käkmuskler spänns, som det ibland går överstyr. En stramare personregi hade inte gjort filmen sämre.
Likaledes ambivalent är filmmusiken. Under långa stunder är den helt frånvarande för att sedan dyka upp i vissa nyckelscener på ett raffinerat vis. Mer filmmusik hade inte heller gjort filmen sämre.
Kumonosu jô är allmänt rankad som en klassiker. Alla filmguider ger den höga betyg och visst är det en sevärd film. Avslutningsscenen är bara den ett stycke magisk filmhistoria. Personligen saknar jag dock det där lilla extra för att den ska kunna nå upp till de högsta betygen. Betyg: 7
Blodets tron har ett ganska varierat tempo. Under filmens första halva finns alldeles för många transportsträckor - till häst; ridande samurajer som galopperar fram på fält och i förtrollade skogar. Emellanåt blir det lite för långsamt för min smak, men så fort det hettar till vet Kurosawa hur han ska hantera sitt material. Det är effektiva och snygga bildkompositioner i svart och vitt, särskilt i de drömlika dimsekvenserna.
En detalj som väcker en viss munterhet hos undertecknad är den PowerPoint-inspirerade klippningen där valda scener antingen rullar ut åt höger eller vänster. Antagligen ville regissören visa att mer tid passerat mellan just de klippen och detta är mest en kuriosadetalj som självklart inte påverkar bedömningen.
Den som bär upp filmen är huvudrollsinnehavaren Toshirô Mifune. Han fullkomligen äger varenda scen, på gott och ont. Det är fysiskt skådespeleri i världsklass. Den enda skådespelare jag kan komma på som dominerat på samma sätt är Ernst-Hugo Järegård i exempelvis Riget och Europa. Mifunes animerade minspel får Jack Nicholson i högform att framstå som nedtonad. Samtidigt är det just där, i de yviga gesternas landskap där ögon spärras upp, näsborrar fladdrar och käkmuskler spänns, som det ibland går överstyr. En stramare personregi hade inte gjort filmen sämre.
Likaledes ambivalent är filmmusiken. Under långa stunder är den helt frånvarande för att sedan dyka upp i vissa nyckelscener på ett raffinerat vis. Mer filmmusik hade inte heller gjort filmen sämre.
Kumonosu jô är allmänt rankad som en klassiker. Alla filmguider ger den höga betyg och visst är det en sevärd film. Avslutningsscenen är bara den ett stycke magisk filmhistoria. Personligen saknar jag dock det där lilla extra för att den ska kunna nå upp till de högsta betygen. Betyg: 7
Hur jag betygsätter film
Eftersom den här bloggen till stor del kommer att handla om de filmer som jag ser, anser jag det vara nödvändigt med en kortare presentation av min betygsskala.
Jag använder mig av en 10-gradig skala där 1 är lägst och 10 är högst.
1-3 = Filmen är inte godkänd. Den inbördes ordningen kan ses som olika grader i filmhelvetet.
4 = Filmen är godkänd, varken mer eller mindre.
5 = Ganska bra.
6 = Bra.
7 = Riktigt bra!
8 = En toppfilm!
9 = En suveränt bra film. Snudd på mästerverk.
10 = Mästerverk!
Alla filmer som får en 7:a eller högre kan jag rekommendera.
Klart som korvspad, eller hur?
Jag använder mig av en 10-gradig skala där 1 är lägst och 10 är högst.
1-3 = Filmen är inte godkänd. Den inbördes ordningen kan ses som olika grader i filmhelvetet.
4 = Filmen är godkänd, varken mer eller mindre.
5 = Ganska bra.
6 = Bra.
7 = Riktigt bra!
8 = En toppfilm!
9 = En suveränt bra film. Snudd på mästerverk.
10 = Mästerverk!
Alla filmer som får en 7:a eller högre kan jag rekommendera.
Klart som korvspad, eller hur?
Sunday, February 18, 2007
Om DN och faktakollen
När DN skriver om "den regidebuterande åttiotalsstjärnan Emilio Estevez" sätter förmodligen vissa tankemönster igång hos läsarna. Jaså han fick göra film. Det var som fan! Vissa läsare kommer kanske ihåg någon eller några av filmerna som grundlade hans stjärnstatus: The Outsiders, Repo Man, The Breakfast Club, St. Elmo's Fire, Stakeout och Young Guns. Detta är dock av mindre betydelse idag.
Ingen vettig människa skulle få för sig att ifrågasätta Estevez status som åttiotalsstjärna. Det är inte där problemet ligger. Nej, problemet är att DN inte känner till att Emilio Estevez regidebuterade 1986 med Wisdom. Det är en anmärkningsvärd miss med tanke på hur enkelt det är att använda sig av IMDB; en sökning, några klick och sedan har man sina fakta.
Under de 20 år som förflutit mellan Wisdom och Bobby har Estevez dessutom hunnit med att regissera ytterligare fyra långfilmer samt åtta avsnitt i olika TV-serier. Han är med andra ord en relativt erfaren regissör. Och om läsarna hade fått den informationen tillhanda, hade säkerligen deras intryck och förväntningar kring filmen varit annorlunda. Så låt oss nu bara hoppas att DN sköter sin faktakoll bättre i framtiden.
Ingen vettig människa skulle få för sig att ifrågasätta Estevez status som åttiotalsstjärna. Det är inte där problemet ligger. Nej, problemet är att DN inte känner till att Emilio Estevez regidebuterade 1986 med Wisdom. Det är en anmärkningsvärd miss med tanke på hur enkelt det är att använda sig av IMDB; en sökning, några klick och sedan har man sina fakta.
Under de 20 år som förflutit mellan Wisdom och Bobby har Estevez dessutom hunnit med att regissera ytterligare fyra långfilmer samt åtta avsnitt i olika TV-serier. Han är med andra ord en relativt erfaren regissör. Och om läsarna hade fått den informationen tillhanda, hade säkerligen deras intryck och förväntningar kring filmen varit annorlunda. Så låt oss nu bara hoppas att DN sköter sin faktakoll bättre i framtiden.
Subscribe to:
Posts (Atom)
