Sagolandet

Bloggen avslutad

2008-01-01T04:18:00.000+01:00

Som den trogne läsaren säkert redan noterat har det varit sparsamt med uppdateringar den sista tiden. Brist på tid och inspiration har varit starkt bidragande orsaker till att den här bloggen nu inte längre kommer att uppdateras. 248 skrivna recensioner på ett halvår räcker ändå gott.

Nu drar undertecknad vidare till nya projekt.

Häng med du också till Dream-a-Dreamland!

DVD: My Name is Nobody (1973)

2007-11-18T10:54:00.000+01:00

My Name is Nobody är en humoristisk bagatell som utforskar westernhjältens situation med en stor portion kärlek. När filmen börjar är den största hjälten Jack Beauregard (Henry Fonda) och hans största beundrare en ung man (Terence Hill) med det lite avvikande namnet Nobody. Jack är veteranen med fler dödsoffer på sitt samvete än han kan komma ihåg; Nobody är uppkomlingen som vill ta hans plats. När nu Jack ska gå i pension har Nobody en genialisk plan för hur han ska kunna bli den störste hjälten någonsin. Frågan är bara om han lyckas få Jack med på noterna…

Berättelsen försöker emellanåt röra sig åt det episka hållet, men det storslagna sköljs bort av ett nytt sorts innehåll där fysisk humor och ordvitsar mixas med bikaraktärer som både ser ut och talar på ett minst sagt annorlunda sätt. Typiskt är att det på en kyrkogård finns en gravsten märkt Sam Peckinpah, "ett fint namn för en Navahoindian". Vidare är båda hjältarna fullständigt överlägsna sina motståndare, ett faktum som resulterar i många skratt. De kan skjuta fyra skott genom en hatt utan att göra fler än tre hål. Pricksäkerheten är övernaturlig, men helt i linje med filmen i övrigt.

Sergio Leones spirituella ande vakar över filmen. Det är hans idé som blivit manus som sedan blivit film och han har uppenbart bidragit till regisserandet även om det är Tonino Valeriis namn som står i historieböckerna. Leones metodiskt noggranna sätt att långsamt bygga upp en scen kan man inte komma ifrån. Bilderna får tala, översiktsbilder växlar med närbilder och varje scen lotsas fram mot ett mindre crescendo. Det enda som inte är Leone är all slapstickhumor där man snarare tagit intryck av den då mycket inflytelserika asiatiska kampsportsfilmen.

Terrence Hill, eller Mario Girotti som han hette när han föddes, gör sin Nobody till en blåögd spjuver med ett leende som hämtat från en tandblekningskampanj. Hans ögon fullkomligt svämmar över av glimtar och hans rörelsemönster förkroppsligar en serietidningsgestalt. Detta blir en kontrast till Henry Fondas veteran som både har en röst och ett allvar som erinrar oss om en äldre tid.

Just det där allvaret hade förmodligen inte behövts och nu finns det där till ingen nytta. För är det något som den här filmen aldrig kommer att kunna bli så är det allvarlig. Förvisso är det snyggt med klacksparkar, men här går det ofta överstyr och spelarna klackar och dribblar i alla lägen. De glömmer nästan bort att ett bra passningsspel alltid överträffar summan av de individuella delikatesserna…

För att få upp My Name is Nobody till en sjua och medföljande rekommendation behövs något utöver det vanliga och tungan på vågen blir som så många gånger förr Ennio Morricone, superkompositören från Rom. Hans påhittighet är obegränsad och hans kreativa lekfullhet firar stora triumfer i en ekvilibristisk ljudfantasi som spinner vidare på den uppdaterade ljudbild som dök upp i 1971 års A Fistful of Dynamite. Den italienska westernfilmen har förmodligen aldrig låtit bättre än så här.
Betyg: 7.

DVD: Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask (1972)

2007-11-15T11:07:00.000+01:00

Woody Allen-filmen har idag blivit ett begrepp. Filmteoretiska tyckare i dagspressen använder ofta Allenjämförelser för att få fram en poäng om hur nutida filmer berättas. Hans sätt att skriva, agera i och regissera film har blivit patenterat. Det handlar antingen om ett drama med komiska inslag eller en komedi med dramatiska infall. Woody Allen-filmen blev ett begrepp i och med 1977 års succé Annie Hall och två år senare kom Manhattan och gjorde alla saliga. Vad dagens filmtyckare i regel glömmer bort är alla de tidiga filmer som Allen gjorde innan han mognade och blev kulturelitens neurotiska älskling.

Ett av dessa tidiga alster är Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask från 1972. Filmen, baserad på David Reubens bok med samma namn, försöker göra humor av (avvikande) sexualitet och det lyckas stundtals. Ämnet angrips dock med en vuxen tramsighet som är betydligt mer osympatisk än den barnsliga tramsigheten. Ur tramset ska de ihållande skratten födas är det tänkt, men så blir det inte riktigt.

Sju pikanta frågor ger sju allt annat än uppriktiga svar gjorda som sju absurda episoder där Woody själv medverkar i ett par stycken. Ett exempel är frågan om huruvida afrodisiaka fungerar, vilket ger en historisk betraktelse där Hamlet blandas med slapstick och Woodys egen ståuppkomik (han spelar en hovnarr i spandexbyxor). Den bästa episoden handlar om den kvinnliga orgasmen med Allen som Fabrizio, en italiensk playboy med långt hår, yviga polisonger och svarta solglasögon. Rent spontant hade det varit spännande att få se den nutida Allen försöka sig på en sådan karaktär istället för den neurotiska gubben som blivit hans paradroll på senare år.

Italienepisoden är bäst av flera skäl. För det första lyckas regissören kombinera innehåll med form då han mycket medvetet gjort fotot i Antonionis anda. Rummet blir geometri och karaktärerna omsluts och stängs in på tidstypiskt italienskt vis. För det andra talar alla italienska, vilket i kombination med mode och frisyrer blir helt optimalt ur humorsynpunkt. Slutligen, för det tredje, lyckas Allen driva med mansrollen på ett sätt som övriga episoder inte riktigt förmår matcha.

Överlag blir manuset väldigt mycket manus och texten fastnar några gånger mellan publik och skådespelare. Detta ger en mycket ojämn kvalitet på spelet och en humor som känns ganska daterad. Episodformatet gör att karaktärerna aldrig klarar av att ta sig ur sina ytliga tvångströjor. Innehållet blir endast betraktande, aldrig djupt eller insiktsfullt. Visst är det tokigt, galet och ibland riktigt roligt, men känslan av att det hade kunnat göras så mycket bättre dröjer sig kvar långt efteråt. Betyg: 5.

DVD: Mr. Brooks (2007)

2007-11-15T10:00:00.000+01:00

Seriemördare säljer bra och seriemördande säljer ännu bättre. Bruce A. Evans Mr. Brooks utnyttjar smart den nygamla trenden och introducerar ännu en postmodern mördare, en man som hade kunnat ha en videodagbok på nätet där han resonerar med sig själv om sina gärningar. Märk väl att filmen inte handlar om just det. Han råkar bara passa in på den profilen.

Kevin Costner är Mr. Brooks, företagsledare och ägare till en förpackningsfirma samtidigt som han är en kärleksfull far till vuxen dotter (Danielle Panabaker) och mjuk make till vacker hustru (Marg Helgenberger). Men han är också psykiskt sjuk och beroende av att mörda. En annan del av hans personlighet, spelad av William Hurt, uppmuntrar hans drifter, manar på och peppar. Egentligen vill Brooks lägga av med mördandet, men är man väl beroende av något är det svårt att sluta. Han försöker med besök hos Anonyma Alkoholister, men den inre rösten är för stark och han ger sig ut på fler uppdrag.

Sjukdomsinsikten är en av filmens många paradoxer. (En idiotisk genetisk vinkling är en annan.) En psykiskt sjuk person har i regel inte någon sjukdomsinsikt, men här måste ett sådant faktum ignoreras. Mr. Brooks är en film som hamnar i ”tänk om”-facket. Tänk om man skulle göra en film om en seriemördare som är beroende av mördandet, men som också försöker sluta. Underhållningsfilmen som tankeexperiment är inte helt fel tänkt.

Det finns en Dexterdoft och Dexterkänsla över manusets ambivalens kring huvudpersonens moral. Mr. Brooks trampar dels iväg på välkända vandringsleder för Hollywoodskapade seriemördare, dels promenerar han ut i det okända och gör något oväntat. Här finns ett samband till tv-kritikernas nyss nämnda gunstling. Mr. Brooks sätt att betrakta sig själv, sin omgivning och sina i grunden onda handlingar påminner om Dexters modus operandi – minus det goda syftet.

Grundstoryn är simpel men kittlande. Huvudpersonen utför ett dubbelmord, men gör ett misstag och blir fotograferad av offrens spionerande granne, Mr. Smith (Dane Cook), som sedan idkar utpressning. Men istället för en lösensumma begär han att få följa med Brooks på ett nytt mord. Både mästare och rekryt planerar att ta den andres liv samtidigt som polisen, under ledning av kriminalpolis Tracy Atwood (Demi Moore), börjar komma dem på spåren…

Filmen har en svullen, ömmande akilleshäl: manusförfattarna (Evans och Raynold Gideon) gör det stora misstaget att vilja vara för smarta. Ett helt gäng sidohandlingar introduceras och handlingen kompliceras i onödan. De vill göra filmen till ett stort pussel när ett litet hade fungerat mycket bättre. När fler och fler karaktärer ska sammanfogas genom olika orsakssamband ökar också risken för att åskådaren ska falla ner i någon logisk fallucka. Särskilt fokuseringen på Atwoods privatliv känns märklig, även om den fyller en funktion så som filmen utvecklar sig.

Trots de berättartekniska krumbukterna och flera onödiga orimligheter lyckas Evans få till en skön nervig känsla och en spänning som håller intresset vid liv in i det sista. John Lindleys foto hittar en passande färgskala och Ramin Djawadis musik får mig ånyo att associera till Dexter. Ur produktionssynpunkt behöver filmen verkligen inte skämmas för något. Det är på manusnivå som de största bristerna finns.

Mr. Brooks kommer förmodligen att bli mest ihågkommen som Kevin Costners återkomst som habil skådespelare efter några års kvalitetstorka. Här samarbetar han förträffligt med en skicklig William Hurt och visar upp nyanser som lovar gott inför framtiden. Han spelar ju egentligen tre roller. Mannen med de tre ansiktena: familjefadern, yrkesmannen och seriemördaren. I filmens mest fascinerande scener finns de där på samma gång. En för alla, alla för en. Betyg: 6.

DVD: Pretty in Pink (1986)

2007-11-14T09:55:00.000+01:00

Manusförfattaren John Hughes vet hur man fångar en tidsepoks rätta stämning genom välskriven dialog och lite annorlunda karaktärsbeskrivningar. Handlingen i Pretty in Pink är i vanlig ordning förlagd till High School och tiden är 1980-tal och den där sista terminen på gymnasiet. Låt oss ta en titt på de viktigaste karaktärerna och deras inbördes relationer.

Hon som är söt i rosa är Andie (Molly Ringwald), en cool tjej som går sina egna vägar och har en bra relation till sin tankspridde pappa (Harry Dean Stanton). Hennes bästa kompis är Iona (Harry Dean Stanton), en trettioårig primadonna (det tog nästan hela filmen innan jag fattade att hon inte var jämngammal). Ytterligare en i outsidergänget är Duckie (Jon Cryer) och han är väldigt kär i Andie men för bra kompis med henne för att det ska kunna bli något av det hela.

De som är utanför är utanför och inte med i några prestigesammanhang. För att vara inne ska man i vanlig ordning vara sportkille eller cheerleadertjej. Blane (Andrew McCarthy) är av det rätta sportvirket och blir föremål för Andies förälskelse. Snart börjar han motvilligt att upptäcka att även en annorlunda tjej kan vara nog så spännande. Detta gillas inte av hans kompis Steff (James Spader), en dumdryg rikemansslyngel med giftig tunga och rufsig lugg.

Andie har blivit kär i en kille från den rika sidan av staden och bor själv i ett fattigt kvarter. Samtidigt vill Duckie ha Andie, men vågar inte ta steget. Blane lockas av den rödhåriga flickans charm, men vet inte vad han vill och pressas hårt av konventioner och grupptryck. När skolavslutningen och den obligatoriska skolbalen närmar sig är det ännu ovisst hur dramat kommer att sluta…

Molly Ringwald har blivit två år äldre sedan Sixteen Candles, men har bevarat sin ungdomligt fotogeniska utstrålning. Hon är allvarligare här, mer eftertänksam och inte lika benägen att försöka sig på några galna tokerier. Genom filmen har jag dock väldigt svårt att släppa tanken på hur fula en del av hennes kläder är. Andie ska ju vara den där tjejen som är så självständig att hon syr sina egna kläder, symbolen för att hon vågar gå sin egen väg. Den känslan lyckas filmen visserligen förmedla, men rutinerade kostymdesignern Marilyn Vance får ändå underkänt för sitt arbete.

Skådespelarinsatserna är desto bättre. Stanton är sevärd som arbetslös änkeman och Spaders överklasspåg görs med den konstruktiva arrogans som senare gett honom viss kultstatus. Vidare hittar Cryer, numera ett välbekant ansikte i tv-serien Two and a Half Men, ett barnsligt, trånande uttryck som Duckie medan jag inte riktigt tycker att Andrew McCarthy har den karisma som en drömprins bör ha. Hans utseende är tyvärr lite för vanligt för att man ska vara helt nöjd.

Pretty in Pink är Howard Deutch regidebut och han gör sitt jobb utan att vara sig glänsa eller förlora kontrollen. Det är säkert, proffsigt och förnuftigt med enkla bildlösningar och ett osexigt bildspråk. Själva intrigen har - tack vare John Hughes skrivtalang - blivit en rätt så trevlig resa mot den förväntade upplösningen. Romantik, vänskap och utanförskap är huvudteman i en film som man redan på förhand vet hur den ska sluta. Tack vare några talangfulla skådespelare hamnar förutsägbarheten tillfälligt i skymundan, vilket garanterar en ganska mysig filmupplevelse. Betyg: 6.

DVD: The Young One (1960)

2007-11-09T12:54:00.000+01:00

För de allra flesta filmälskare är Luis Buñuel känd som den store surrealisten. Filmer som Borgarklassens diskreta charm, Begärets dunkla mål och Dagfjärilen anses vara stora klassiker och överhuvudtaget är hans mest kända filmer gjorda i Europa.

Men Buñuel tillbringade också en stor del av både sitt liv och sin karriär i Mexiko. Det spanska inbördeskriget tvingade honom till USA och Hollywood. 1946 gick sedan flyttlasset söderut till en blomstrande mexikansk filmindustri och 1960 kom ett av hans mest bortglömda storverk, The Young One.

Filmen är en av endast ett fåtal Buñuelfilmer på engelska och manuset är baserat på en story av Peter Matthiessen. Handlingen kretsar kring ett fåtal personer på en ö i det djupt rasistiska amerikanska södern. En svart jazzmusiker, Traver (Bernie Hamilton), anländer dit i en liten motorbåt. Han är trött, svettig, hungrig och - får vi veta genom en tillbakablick - på flykt undan rättvisan såsom misstänkt för våldtäkt på en vit kvinna. En misstanke som på den tiden var synonymt med döden om du var svart.

På ön bor den rasistiska skogvaktaren Miller (Zachary Scott) tillsammans med Evalyn (Key Meersman), en trettonårig flicka vars morfar och tillika förmyndare just har dött. När Miller tar båten in till staden för att göra affärer passar Traver på att undersöka ön, upptäcker huset och blir bekant med Evalyn. Han ger henne 20 dollar för lite mat, ett skjutvapen och andra förnödenheter. När Miller kommer tillbaka och får syn på sedeln tolkar hans egna begär situationen på fel sätt. Han ger sig ut på jakt efter den svarte inkräktaren, skjuter ett hål i hans båt och fångar in honom. Ett intrikat triangeldrama där maktförhållandena växlar kan ta sin början…

The Young One blev ingen succé när den kom ut. Varken kritik eller publik hade överseende med det moraliskt dubbelbottnade och laddade i teman som incest och rasism. Skildringen av den unga flickan var vågad och hon framställdes något ambivalent, både som offer och som en sensuell och stark flicka. Visserligen var det sexuella inte uttalat, men bara att antyda något så förbjudet retade säkert gallfeber på en hel del puritaner.

Buñuel lyckas bygga upp en tät stämning genom att begränsa händelserna till ön. Många utomhusscener spelades in på plats utanför Acapulco, medan resten av scenerna spelades in i Churubusco Studios i Mexico City. Den täta vegetationen görs ständigt närvarande genom ett flertal kameraåkningar i sidled. Vilda djur, tama djur och en biodling får plats i berättelsen och i en tidig scen ges vi dessutom en spektakulär närbild på en krabba som spetsas av en vrålhungrig Traver.

Det Buñueltypiskt drömlika finns i en scen där jazzmusikern plockar fram sitt instrument och spelar en hypnotisk melodi som genljuder genom natten. Fast filmens styrka är annars dramatiken och spelet mellan huvudpersonerna. Nyckelpersonen Miller slits mellan sina olika drifter. Han borde vara en person man hatar, men regissören lyckas få oss att överväga hans situation, att ge honom en andra moralisk chans. Exakt hur den känslosvängningen går till vet jag inte, men att The Young One är en mycket bra film är desto mer uppenbart. Betyg: 8.

DVD: Turistas (2006)

2007-11-09T10:19:00.000+01:00

Idén är bra, om än inte ny. Alla känner någon som känner någon som har åkt jorden runt med en ryggsäck på ryggen. Upplevelsen är så pass kulturellt etablerad att en rysare som utnyttjar fenomenet borde kunna ha stora förutsättningar att få fäste i den breda massan. Att den inte riktigt lyckades med det beror dels på att filmen inte är tillräckligt bra, dels att den inte är tillräckligt obehaglig i jämförelse med en tortyrrulle som Hostel.

I Hostel var det Östeuropa som var spelplatsen. I John Stockwells Turistas är det Brasilien som besöks och den brasilianska landsbygdsbefolkningen som får utgöra måltavla för manusförfattarens föga innovativa fördomar.

Vi har sex unga människor som alla är ute på ”den stora resan”. Det är sex ytliga, västerländska karaktärer fördelade på tre tjejer och tre killar. Samtliga är mycket välskapta: tjejerna slanka, söta och långbenta; killarna präktiga, muskulösa och gängliga. Några är mer sympatiska än andra, vilket ger vissa ledtrådar om eventuell överlevnadsfrekvens.

Efter en bussolycka lockas de unga människorna till en okänd strand, ett veritabelt paradis. Ett telefonsamtal rings. En ond man svarar och får besked om att det nu finns lämpliga offer. En festkväll i paradiset förbyts mot en mardröm när de vaknar. Alla människor är borta, deras bagage och identitetshandlingar har blivit stulna och någon ska försöka locka in dem i en fruktansvärd fälla…

I en timme är Turistas bra. Många scener är skrämmande och regissör Stockwell har bra koll på sitt hantverk. Specialeffekterna, fotot och musiken ger en visuellt behaglig färd in i djungeln. Det finns även några undervattensscener som är tekniskt briljanta. Att behöva simma en lång sträcka genom okänt vatten upplevs garanterat som olustigt av de allra flesta.

Sista halvtimmen är dock väldigt händelserik och den stora massan av händelser förmår inte regissören reda ut för sin publik. Klippningen förvandlas till ett kaostekniskt laboratorium där man plötsligt inte vet vem som jagar vem eller varför. Överblicken försvinner och utan den blir ganska mycket meningslöst.

Dessutom infinner sig flera konstigheter i berättandet. Det blir ett par underliga sammanträffanden för mycket och karaktärerna kan inte låta bli att fatta några riktigt idiotiska beslut som leder fram till spännande men onödigt arrangerade situationer. Och när det sker börjar man plötsligt haka upp sig på diverse logiska luckor och plötsligt har filmen rasat två steg på betygsskalan. Turistas är okej underhållning för en sen kväll med gänget, men risken är stor att den bleknar vid sidan om andra, mer brutala filmer i genren. Betyg: 4.

Koyaanisquatsi (1982)

2007-11-09T09:32:00.000+01:00

koy.aa.nis.qat.si (Hopi) [n] 1. crazy life 2. life out of balance 3. life disintegrating 4. life in turmoil 5. a way of life that calls for another way of living.

Svävande molnmassor klipps ihop med mäktiga svallvågor och branta vattenfall. Kameran rör sig längs med stolta klippformationer och flyter fram över kopparfärgade bergväggar. Solens ljus och molnens skuggor rör sig över landskapet. Den stora hotande fabriken blir en bakgrundskuliss till familjeidyllen på stranden.

Regissören Godfrey Reggio har med hjälp av filmfotografen Ron Fricke gjort en av filmhistoriens märkligaste filmer. I Koyaanisqatsi finns inga karaktärer och ingen dialog. Istället utgörs innehållet av en rad scener som binds samman av en övergripande tematik om människan/naturen/civilisationen. Det mesta är gjort i antingen slow-motion eller fast-motion. Några få bilder presenteras i normal hastighet.

Ljudbilden består av en komposition av tonsättaren Philip Glass. Körer och synthar påminner understundom om Jean-Michel Jarres glädjespridande. Ljudbilden upplevs därför till en början som aningen konstlad, men ganska snart sätter den sig, får fäste, slår rot. Effektljuden är ytterst få. Glass får hela ljudbilden till sitt förfogande och förvaltar det ansvaret på bästa sätt.

Under en mycket lång sekvens fokuserar Reggio på staden. Bilar och människor visas upp i snabbspolad gestaltning. Greppet gör att hela den komplexa bilden av vårt samhälle såsom uppbyggt av individer smulas samman visuellt. De unika enheterna förs samman till en flock, ett folk, en böljande massa.

Trafiken ter sig löjlig. Människan tycks befinna sig på ett löpande band, på väg till eller från sitt arbete. Hon verkar vara fast i ett system som håller kvar henne och inte spottar ut henne förrän hon blivit gammal, sjuk eller kraftlös. De femfiliga motorvägarna med sina vindlande av- och påfarter kapslar in arbetstagaren och dennes bil. Kritiken mot det strikt bilburna samhället finns där, men även samhällen med mycket kollektivtrafik får uppleva trafikinfarkter.

Koyaanisquatsi är en lika vacker som grafisk upplevelse. Det finns en enorm skönhet i att se en stor havsvåg röra sig i slow-motion och det grafiska finns överallt omkring oss. Upplevelsen av att se ett reningsverk eller ett stort industrikomplex från ovan är storslagen. Ibland infinner sig en Sim City-känsla. Åskådaren har just byggt färdigt sin stad och trycker på en knapp för att se den leva. Vårt framstående samhällsbygge kan te sig skrattretande i höghastighetsperspektiv. Likt myror pinnar vi på med våra sysslor, vårt konsumerande och våra banala fritidsintressen.

Körerna skanderar koyaanisquatsi och vad uttrycket betyder står i inledningen av recensionen. Budskapet, om att det är fel att gräva i jorden och att exploatera densamma, är både sympatiskt och problematiskt. Sympatiskt i den bemärkelsen att många kan ställa upp på beskrivningen av jorden som exploaterad till överdrift; problematisk eftersom utan en viss exploatering eller utvinning av råvaror hade de tekniska fundament som det moderna samhället vilar på aldrig blivit till.

Tolkningarna av innehållet kan skifta, men efter att ha sett filmen har man åtminstone en åsikt. Tankar om jorden, naturen, människan och civilisationen bubblar fram. På ett plan möts ekologi och ekonomi, på ett annat biologi och filosofi. Skönhetsupplevelsen har en intellektuell spegel och det är denna spegel som gör filmen så sevärd. Det borde vara en mänsklig rättighet att någon gång få stanna upp och studera den värld vi lever i. Koyaanisquatsi, som kom redan 1982, ger oss den möjligheten. Betyg: 8.

DVD: Chopping Mall (1986)

2007-11-07T11:45:00.000+01:00

När man ska se skräckfilmer från 1980-talet är det mer regel än undantag att man blir besviken. Lyckas en film med sina effekter är det garanterat problem med manus och vice versa. Chopping Mall (1986) är därför en positiv överraskning och då menar jag inte bara den torra ordleken i titeln. Som film gör den inget revolutionerande någonstans, men den lyckas på något sätt minimera skadan hos samtliga innehållselement.

Handlingen är en variation på ett klassiskt skräcktema, men istället för att stänga in några ungdomar i en avlägsen stuga vid en pittoresk sjö är de fast i ett köpcentrum. Åtta ungdomar, fyra tjejer och fyra killar, festar loss i en möbelaffär där mjuka soffor och elastiska madrasser utgör perfekta hångelhörnor för unga människor.

Faran för dem är inte någon maskförsedd mördare med psykopatiskt ondskefulla drag och inte heller någon inom gruppen som i hemlighet spelar de andra ett spratt. Nej, faran är ett bevakningssystem som nyligen installerats där tre robotar skyddar affärerna från nattliga inbrott. Systemet sägs tidigt vara helt säkert, men ett blixtnedslag senare är ungdomarna i dödlig fara…

Regissören Jim Wynorski vet om genrens förutsägbarhet (vad ska egentligen hända med en majoritet av ungdomarna?) och regisserar därför med tydliga blinkningar och referenser till andra skräckfilmer. Det makabra innehållet är tydligtvis gjort både för att skrämmas och att roa: låg budget, exploaterande inslag och en del splatter. Musiken är åttabitars Nintendoglädje som lyser upp en humor som både är frivillig (absurditeten i situationen) och ofrivillig (robotarna skjuter blåa och rosa laserskott).

Chopping Mall har också en försvarstaktisk dimension. Hur hade man själv agerat om man var instängd i ett köpcentrum tillsammans med tre hyperfarliga mördarrobotar? Varje rätt fattat strategiskt beslut är ett bra beslut och varje dåligt beslut är ett steg närmare döden. Överhuvudtaget har filmen en någorlunda övertygande psykologi.

Robotdesignen är gemytlig och plåtbestarna har exempelvis utrustats med larvfötter och blinkande lampor som uttrycker aggressivitet. Filmens charm ligger i motsatsförhållandet mellan de sexdrömmande ungdomarna och de omutliga säkerhetsrobotarna. Någonstans inuti den konflikten finns en manifesterad, skämtsam men ändå relevant, kritik mot ett framtida övervakningssamhälle. Det är inte illa pinkat för en skräckfilm från 1986. Betyg: 5.

DVD: Diner (1982)

2007-11-07T10:56:00.000+01:00

Diner är en film som jag inbillar mig att alla fyrtioåriga Hollywoodregissörer hade velat göra om de hade varit 40 år gamla 1982. Barry Levinson var 40 år gammal 1982 och därför var det han som fick göra filmen om hur det var att vara ung 1959. Nostalgin är ständigt närvarande och det fungerar säkert jättebra om man är med på det, men om man hamnar lite utanför hela grejen med stora bilar och hamburgerhaket i berättelsens centrum kan man tyvärr inte ta sig in igen.

Filmens tagline sammanfattar riktningen: Suddenly, life was more than french fries, gravy and girls. Vi har ett gäng kompisar. Fem grabbar som alltid har hållit ihop. Fem grabbar som vuxit upp tillsammans och som nu hamnat i universitetsåldern. De står där i vägskälet mellan ungdom och vuxenliv och tvekar inför att ta steget snett framåt uppåt. De vill egentligen inte bli vuxna, men olika händelser tvingar in dem i fållan.

Alla har de någon form av problem som utvecklas till handlingstrådar i filmen. Kevin Bacons Timothy har alkoholproblem och Mickey Rourkes Boogie har klantat sig med en pengaskuld. De andras problem rör relationer. En är redan gift och har problem med sitt äktenskap. En annan ska gifta sig och är osäker på hur han ska klara av bröllopet. En tredje har gjort en tjej med barn och måste övertyga henne om att behålla det. Fem killar, fem problem, en film.

Första halvan är pratig. Killarna samlas på sitt favoritställe, Diner, och snackar brudar och bärs. Andra halvan är mer händelsestyrd. Problemen ska ju helst få sin lösning. Det är välgjort, välskrivet, välspelat och välmenat, men ändå fattas något. 1950-talet lyfter aldrig trots en massa svängig musik, coola kläder och frisyrer som är epokmässigt korrekta. Diner känns hela tiden som en lättviktig kopia av American Graffiti .

Rourkes roll är intressant. Han spelar en charmör som kan få vilken kvinna som helst på fall genom verbala smekningar. Dessutom är han snygg att titta på. Det tidiga åttiotalet var hans utseendemässiga höjdpunkt i karriären. Tyvärr blir hans karaktär till sist en otrolig kvinnojagande smurf, något som illustreras av en scen där han kommer ridande i morgonsolens motljus för att ragga upp en tjej han spanat in några scener tidigare. Då är Bacon betydligt mer trovärdig och dessutom alltid delaktig i filmens bästa scener. Kevin Bacon, legenden, mannen som aldrig åldras.

Barry Levinson är och har alltid varit ett fullblodsproffs inom sin profession. Han kan sitt hantverk och regisserar alltid med trygga marginaler. Här blir det dock lite för säkert; marginalerna är för stora och det skrivna materialet något ojämnt. Han var regissören som var 40 år 1982 och som därför fick göra Diner. Det råkar också vara den sista seriösa filmen som Steve Guttenberg gjorde innan han blev poliskolefierad. Alltid något. Betyg: 5.

Dold identitet (2006)

2007-11-07T10:13:00.000+01:00

Giuseppe Tornatores comeback som filmregissör efter sex års tystnad är ett spektakel till film som skiftar friskt mellan genrer. I Dold identitet (La Sconosciuta) alternerar sökta effekter med klichéer, bra med dåligt och splatter med obehaglig barnmisshandel. Det är vackert fotograferat, men känslomässigt ogenomtänkt. Stilblandningen blir den lilla tuvan som stjälper det stora lasset.

Tornatore vill berätta en stor berättelse. Han vill ge oss sin bild av ett nytt Europa där prostituerade från öst importeras i stora mängder till vårt rika väst. Irena (Kseniya Rappoport) har ett mörkt förflutet som prostituerad, vilket vi inledningsvis får veta genom tillbakablickande bilder på nakna kvinnor i en ond hallicks fångenskap. Nu är hon på jakt efter någon eller något. Exakt vad berättas inte, men det är underförstått att hon bär på en tragisk hemlighet. Hennes mål tycks vara att nästla sig in som barnflicka i en juvelarfamilj och för att nå sitt mål är hon beredd att ta till extrema metoder…

I normala fall är jag full av beundran när Ennio Morricones namn nämns. Här är det dock något som har gått riktigt snett. Musiken är det nog inget fel på egentligen. Det är hur den används som är ett mysterium. Ljudspåret styr såväl känslor som spänning med en förbluffande förutsägbarhet. Några sekunder innan det ska vara spännande dundrar Tornatore på med Morricones Bernard Herrmann-stråkar och när det är känslor inblandade hade man kunnat vara blind och ändå hängt med i dramaturgins luftakrobatik. Musiken är vacker, finstämd, onödigt uppskruvad volymmässigt och används genomgående på fel sätt. Detta beror enbart på regissörens förkärlek för det emotiva.

En bit in i Dold identitet börjar jag fundera på om Tornatore medvetet försöker parodiera en mainstreamthriller i stil med Sleeping with the Enemy. Manuset är taffligt och historien har många hål där trovärdigheten snabbt läcker ut. Ett exempel: Irena jobbar som barnflicka och har upptäckt ett kassaskåp i tvättstugan. Hon går iväg från matbordet för att fixa ett litet läckage från tvättmaskinen. Men, givetvis, måste hon försöka sig på att undersöka kassaskåpet just då. Hon har all tid i världen att göra det under den tid som hon är ensam i lägenheten, men hon måste göra det precis när hon kan bli påkommen. Således får vi se en korsklippning mellan bister kvinna som med stadiga steg går mott tvättstugan och en Irena som febrilt fumlar med att stänga igen och sopa undan spåren efter sig. Var det någon som sa kliché?

Ett annat problem är att det är snudd på omöjligt att sympatisera med huvudpersonens situation. När man inte exakt vet vad det är som hon söker, blir alla hennes övertramp och hennes uppenbara psykiska störning en stor vägg som aldrig kan passeras. Det spelar sedan ingen roll hur mycket de än försöker förklara snedstegen med huvudpersonens tragiska bakgrund; det är kvinnan där och då som vi ska ta ställning till och hon är mycket obehaglig.

Dold identitet innehåller ett fruktansvärt spekulativt våld, bland annat mot ett barn och många scener med nakenhet som är totalt omotiverade. Att regissören gillar nakna kvinnokroppar kan man, med tanke på hans ålder, förstå, men barnmisshandeln känns bara obegriplig.

Nu kan det låta som om filmen är en flopp och det är den förvisso, men den är inte helt genomusel. Ljusglimtar förekommer i form av tidigare nämnda vackra foto och ett förstklassigt skådespeleri. Utan dessa två komponenter hade det förmodligen blivit en bedrövlig filmupplevelse. Nu höjer sig filmen något under andra halvan och den klättrar därmed precis upp över gränsen för godkänt. Betyg: 4.

DVD: The Goonies (1985)

2007-11-07T09:22:00.000+01:00

Steven Spielberg har som få andra nutida personligheter varit med om att rita om den genomsnittliga amerikanska medborgarens nöjeskarta. Kartan har sedan fått spridning över hela jordklotet och idag är nyss nämnde man ansvarig för världsberömda filmer som Jaws, Close Encounters of the Third Kind, Raiders of the Lost Ark och E.T.: The Extra-Terrestrial, bara för att nämna en handfull av hans tidigaste succéer. Spielbergs bild av världen fick ett enormt genomslag och i egenskap av att vara ekonomiskt oberoende kunde han börja skapa utifrån en producentroll.

Det började med Tobe Hoopers Poltergeist 1982. Spielberg skrev manus och producerade. 1985 var det så dags att uppdatera äventyrsgenren. Efter succéerna med de två första Indiana Jones-filmerna ville man testa konceptet på en yngre publik. Resultatet blev The Goonies där Spielberg (förutom att vara exekutiv producent) kom med storyn, Chris Columbus omvandlande den till ett manus och manuset filmades av Richard Donner.

I grund och botten är filmen en variation på vilken 130-sidig grönryggad ungdomsbok som helst. Enid Blytons böcker om De sex, Fem eller Äventyrens-serien hade kunnat utgöra förlaga. Det handlar om ett gäng ungdomar i olika åldrar som snubblar in på ett mysterium. Som motpart har de i regel ett gäng kriminella typer som tillhör mysteriet. Och berättelsen står alltid försiktigt med några tår i verkligheten medan sula och häl befinner sig i en fantasifull äventyrsvärld.

Historien i filmen dras igång när en i gänget stöter till en gammal tavla på en dunkel vind. Tavlan krossas och inuti den hittas en skattkarta. Skattkartan visar sig utgå från en startpunkt i ett avlägset hus där en kriminell tokfamilj gömmer sig undan polisen. Nu måste de unga hjältarna ta sig förbi busarna och hitta en väg ner i underjorden. Dessvärre kommer de kriminella dem på spåren och en farlig jakt på en lockande skatt kan börja…

The Goonies tar ett grönryggat universum och kryddar det med Spielbergs idévärld. De ungas expedition ner i underjorden ter sig nästan likt ett äventyrsspel. Gåtor måste lösas, mekaniska mysterier utforskas och rädslan för det okända övervinnas. Det är pussel och knåp och många spektakulära scener. Scenografin är mycket lyckad och Dave Grusins musik består av maffiga matinémelodier som suger in åskådaren i filmen.

På minuskontot noteras några outhärdliga scener där relationen mellan barn och föräldrar utvecklas till sliskigt familjepekoral. Karaktärerna är dessutom ganska stereotypa och några av dem måste tvunget använda sig av ett tonläge som ligger närmare skrik än tal. Det är obegripligt och enerverande. Fast i takt med den stigande spänningen tvingas de högljudda att lugna ner sig och när filmen går mot sitt crescendo kniper de följaktligen igen sina små käftar. The Goonies är full fart framåt likt en Indiana Jones för minderåriga och som äventyrsfilm betraktad bör den kunna tilltala barn i alla åldrar. Betyg: 7.

The Elephant Man (1980)

2007-11-03T12:04:00.000+01:00

The Elephant Man (Elefantmannen) är kanske inte en film som den genomsnittlige filmfantasten associerar med David Lynch och hans underliga, ultrakonstnärliga registil. Om du däremot hade nämnt Eraserhead, Blue Velvet, Wild at Heart, Lost Highway, Mulholland Dr. eller Inland Empire hade folket genast hajat vem du pratar om.

Lynch har som få andra filmkreatörer lyckats skapa en egen filmisk stil som innebär ett ambivalent förhållande till det traditionella sättet att berätta en historia. Inskott av surrealism är mer regel än undantag. Det är konstigt och abstrakt och ofta underbart, men för att kunna bryta mot reglerna måste man också känna till dem. I The Elephant Man använder sig regissören av ett rakt och mycket konventionellt berättande. Det här är filmen där han för första gången visade att han behärskar det traditionella filmskapandet.

Elefantmannen är den sanna men friserade berättelsen om John Merrick (John Hurt), en man med en ovanlig sjukdom som ger missbildningar och abnorma utväxter på framförallt huvud och rygg. Han lever under den viktorianska tiden i England i utkanten av ett uttalat klassamhälle. Istället för att få vård ägs Merrick av en skrupelfri man som tjänar sitt levebröd på att visa upp honom som cirkusattraktion.

Vid en sådan uppvisning närvarar Dr. Fredrick Taves (Anthony Hopkins) och han blir djupt påverkad av det han får se. Det är uppenbart att den missbildade tilltalar både det humanitära och det vetenskapliga inom honom och Taves betalar såsmåningom ägaren för att kunna ta Merrick till sjukhuset för undersökning, skydd och forskning. En dag görs en förbluffande upptäckt som förändrar Merricks liv...

Genom hela filmen använder Lynch ett cirkustema av flyktig musik som påverkar hur man upplever filmen. Merrick visas upp i vetenskapens namn och exploateras för sitt deformerade utseendes skull. Taves verkar inte särskilt medveten om det etiskt tveksamma i hans agerande och överhuvudtaget är hans karaktär skriven som mer aningslös vetenskapsman än medkännande människa.

Under första halvtimmen visas elefantmannen inte alls i bild. Han göms i skuggor eller skymtar som en silhuett genom en tygduk. Fokus ligger i mycket högre grad på de personer som ser honom. Deras förfärade ansiktsuttryck väcker vårat intresse. Nyfikenheten stiger för varje minut och det ligger en stark spänning i den här uppbyggnaden. Publiken förvandlas till voyeurer. Vi vill se mannen och hans svullnader och vi vill se honom nu!

John Hurt gör en rörande insats i titelrollen och visar hur viktigt det är med nyanserat skådespeleri även när skicklig protesdesign har förändrat en karaktärs utseende helt och hållet. Det är stört omöjligt att undgå att påverkas av de starka känslor som integrerats i hans livssituation. Även Hopkins är bra, men det är ovant att se honom så ung och så oförskämt snygg. När hans stora publika genombrott kom 1991 (The Silence of the Lambs) var han 54 år gammal. Elva år tidigare var han således bara 43.

En kuriositet i sammanhanget är att filmens fotograf, Freddie Francis, även fotograferade Dune och The Straight Story, vilket innebär att han lyckats agera filmfotograf på de tre mest normala Lynchfilmerna. Detta är säkerligen ingen slump. En regissör vet betydelsen av en viss fotografs tekniska kunnande och i The Elephant Man ger detta kunnande en klassisk svartvit bild där mycket fokus har lagts på att få till en perfekt ljussättning.

Mitt i det konventionella berättandet och ett persongalleri befolkat av en hel del träiga sidokaraktärer lyckas David Lynch ge filmen några stänk av sitt konstnärliga vigvatten. Merricks abstrakta drömmar ger ledtrådar om en förlorad barndom och de suggestiva cirkusmiljöerna visar upp en mytisk värld fylld av missbildningar och abnormiteter. Återkommande bildmotiv är rökmoln och bolmande skorstenar och sjukhuset skildras som en pumpande, frustande maskin.

The Elephant Man är mer än bara ett vanligt drama. Den har en spännande början, ett något sämre mittenparti och slutligen en lika exceptionell som emotionell avslutning. Fotot, Hurt och Hopkins är tre oumbärliga nyckelingredienser i en mycket välsmakande anrättning tillagad av en kock som för en gångs skull höll sig inom de traditionella ramarna. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Identity (2002)

2007-11-01T11:49:00.000+01:00

Jason Bourne var efterlängtad när han dök upp 2002. James Bond-filmen hade hamnat i en kreativ återvändsgränd och Hollywood skrek efter en manlig hjälte som kunde gå hem på bred front. Vin Diesel försökte fylla den luckan, men saknade Matt Damons allsidighet. Jason Bourne, en oemotståndlig blandning av hjälplöshet och stenhård maskulinitet, var karaktären som väckte spionfilmen ur sin mångåriga vintersömn.

The Bourne Identity, löst baserad på Robert Ludlums roman, tar sin början ute på Medelhavet. En italiensk fiskebåt plockar upp en skottskadad man (Damon) ur vattnet. Mannen vet inte vem han är eller vad som har hänt honom, men via en liten lampa som opererats in i höften på honom kan han läsa ett kontonummer och namnet på en bank i Zürich. Han sticker såsmåningom dit och i bankfacket hittar han en massa pengar, ett vapen och spår som leder till Paris.

Han får emellertid inte mycket tid till eftertanke eftersom han plötsligt jagas av en insatsstyrka. Mannen tar hjälp av en främmande kvinna, Marie (Franka Potente), och tillsammans tar de sig till Paris i hennes skruttbil. Han vet nu att han är Jason Bourne, och han vet var han bor, men mycket jobb återstår innan han vet vem som försöker mörda honom och vem han egentligen är. Både han och Marie befinner sig nu i livsfara...

Hela hjältens åkomma med minnesförlusten är förvisso en gimmick, men som sådan är den nästintill oslagbar. Man känner sig lyckligt lottad över att ha fått träda in i Jason Bournes psyke, att få uppleva hans känslor och dela hans smärta över att inte kunna minnas vem han var och vad han jobbade med.

Samtidigt är det oerhört fascinerande att få vara med om ögonblicken när han så sakteliga upptäcker att han är mycket bra på ganska mycket. Han lär sig med tiden att han kan prata flera språk flytande, behärskar kampsport och skjutvapen och har en enastående förmåga att läsa av situationer och människor. Bourne är en snudd på övernaturlig hjälte och det är helt i sin ordning. Ett visst mått av överdrifter är nödvändigt för att etablera honom som en stark filmisk gestalt.

Jag har tidigare beskrivit Matt Damon som det säkraste kortet bland Hollywoods manliga skådespelarelit. Han är killen som ytterst sällan gör en dålig prestation och som alltid tar sitt yrke på största allvar. Med tanke på den beryktade stabiliteten är det uppfriskande att få se en betydligt mer osäker Damon sakta växa in i sin roll. Han erövrar sin karaktär och blir ett med Jason Bourne.

Det är ju något av en kliché att superhjälten måste träffa en tjej och att det sedan alltid uppstår känslor mellan dem. Franka Potente, som inte är någon av mina favoritskådespelare, gör därför ett godtagbart jobb i en något otacksam roll. Chris Cooper är i vanlig ordning säker som pressad spionboss och Brian Cox, Clive Owen och Julia Stiles glänser i små men nödvändiga biroller.

Doug Liman (Swingers, Go) har regisserat en maxad mainstreamfilm som väver samman spänning och spektakulär action genom ett perfekt avvägt tempo. Pulseringen är monumental och gör The Bourne Identity till ett bra träningspass. Hårt jobb följs av viloperioder och högt tempo lugnas ner i väntan på nästa explosiva kick. John Powells bombastiska musik understryker, förstärker och oroar. Våldsutbrotten är filmens toppar och stunderna däremellan är tillräckligt engagerande för att man ska bli oerhört underhållen. Betyg: 8.

Gitarrmongot (2004)

2007-11-01T10:50:00.000+01:00

Gitarrmongot, Erik Rutström, är en liten kille med blond, rufsig frisyr och ninjagrimaser som gillar att spela gitarr utanför ett utav Göteborgs centralt belägna Systembolag. Hans tolvåriga kroppsliga uppenbarelse består nästan uteslutande av energi och om han hade varit fotbollsspelare på elitnivå hade kommentatorerna antingen kallat honom ”energiknippe” eller ”duracellkanin på mitten”. Enligt legenden var det just utanför Systembolaget som regissören Ruben Östlund upptäckte honom och fick tanken att den grabben ska vara med i min nya långfilm.

Gitarrmongot, filmen, består av mestadels komiska situationer fångade i en slags halvdokumentär stil. Kameran är med något undantag nästan alltid tillbakadragen, statisk, orörlig. Östlund gör som den sentida Roy Andersson och låter varje scen bli en bildruta, varje bildruta en händelse, en aktivitet. Det är stilrena kompositioner som fångar något svenskt. Jag kommer genast att tänka på Lars Tunbjörks fotografier från ett annat Sverige lite vid sidan om det vanliga.

Filmen är ganska löst sammanhållen. En gemensam nämnare är staden, ett lätt igenkänningsbart Göteborg med spårvagnar, broar och vatten. En annan är persongalleriet där vissa typer återkommer oftare än andra. Mest central är energiske Erik och hans pappa. Andra som återkommer är ett gäng tonårskillar som gillar meningslös skadegörelse, två mc-knuttar som gillar våld och en psykiskt sjuk kvinna med tvångstankar.

Filmens huvudtema är meningslösheten. Erik tycker kanske inte att det är meningslöst att tokspela på gitarren samtidigt som hans pipiga röst ylar fram en bisarr tolkning av The lion sleeps tonight, men för den genomsnittlige åskådaren är det ju det. Det är därför som vi skrattar åt honom och det absurda i situationen. På samma sätt är det med ligistgänget som kastar cyklar i vattnet. Det är ju rätt så taskigt och okänsligt gjort av dem, men de flesta väljer ändå att skratta åt galenskapen.

Östlund tycks ha en förkärlek för det destruktiva. I en scen är det några innebandyspelande småkillar som gör taktfasta Hitlerhälsningar i grupp till dödsmetallmusik och i en annan är det två unga män som i berusat tillstånd försöker slå sönder en flaska mot sina egna huvuden. Folk sniffar och dricker och saboterar och allt är som sagt tämligen meningslöst. Det är vanligt, men ändå ovanligt; möjligt att känna igen sig, men ändå avvikande. Extremt normala miljöer blir spelplats för onormala händelser.

En The Deer Hunter-inspirerad scen bryter plötsligt mönstret. Det komiska sugs snabbt ut ur salongen ungefär som om publiken blivit instängd i en bastu och regissören står utanför och skruvar upp värmen samtidigt som han visar sin leende nuna i det lilla immiga fönstret på bastudörren. Allvaret skär sig mot den allenarådande lättsamheten, vilket nog var nödvändigt. Publiken blir påmind om hur små förskjutningar som behövs för att det lättsamma ska bli gravallvar.

Filmens grundproblem är att det i stort sett är samma fem eller sex skämt som upprepas flera gånger, vilket i längden blir aningen tröttsamt. Dessutom finns det några försök till provokationer i form av fula ord och äldre män som ska vara tillsammans med mycket unga kvinnor som bara går mig förbi.

Gitarrmongot (den internationella titeln är fantastiskt nog The Guitar Mongoloid) är frisk filmkonst med lika delar vitalitet och originalitet. Tyvärr räcker det inte hela vägen till en rekommendation, men den som vill se en udda, semidokumentär kultfilm med farligt höga doser av sjuk humor kan inte gå fel. Jag vill definitivt se mer av Ruben Östlund i framtiden. Betyg: 6.

DVD: Eaten Alive! (1980)

2007-11-01T09:34:00.000+01:00

Exploitation. Naket. Blodigt. Djurplågeri. Våldtäkter. Kannibalism. Voodoodans. Reningsritualer. Drogförgftning. Man kan gissa att en hel del nötter kommer att söka sig hit efter den här innehållsbeskrivningen. Umberto Lenzis Eaten Alive! (Mangiati vivi!) är en passande titel som i stora drag beskriver den fara som huvudpersonerna utsätter sig för.

Filmen börjar med att en inföding beväpnad med blåsrör och kobragiftsspetsade pilar skjuter ner några män i New York. Han blir dock överkörd av en lastbil, men polisen hittar bilder och en kort filmsekvens på honom. Spåren leder till Diana Morris (Paola Senatore) en ung kvinna som är med i en farlig sekt och som nu rapporteras vara försvunnen på Nya Guinea.

Polisen kallar in lillasystern Sheila (Janet Ågren), arvtagerska till en sydstatsmagnat, som genast åker dit för att försöka spåra upp sin försvunna släkting. Väl på plats stöter hon ihop med en amerikansk tuffing, Mark (Robert Kerman). Han är desertör från Vietnamkriget och tjänar nu pengar på en blodig variant av armbrytning. Men när Sheila öppnar plånboken för honom blir han genast intresserad av att hjälpa till.

Den farliga sekten har etablerat sig mitt i en del av naturen där farliga köttätande kannibaler behärskar omgivningarna och således effektivt förhindrar alla rymningsförsök. Mark och Sheila ger sig ut på en minst sagt händelserik djungelexpedition. Kommer de att överleva, hitta systern och få med sig henne hem igen?

Med lite mindre sensationslystna producenter hade det här kunnat bli en slags äventyrsfilm i stil med Romancing the Stone eller The Jewel of the Nile. Vi hade kunnat skratta åt Michael Douglas och Kathleen Turners oförmåga att hålla sams och vi hade tagit oss igenom deras strapatser med ett leende på läpparna.

Nu är det långt ifrån någon idyllisk tillvaro som skildras. Eaten Alive! är ökänd. Den är förmodligen inte den värsta kannibalfilmen som gjorts, men den har en hel del grafiskt våld, inklusive autentiska bilder av djur som äter djur och människor som skär i levande djur. Specialeffekterna är medelbra, men de räcker till för att man ska känna sig obehaglig till mods när någon vilde börjar knapra på ett smalben.

Censuren i diverse länder satte höga åldersgränser och filmen förbjöds ibland helt och hållet, vilket givetvis bara ökade allmänhetens sug efter en kick. En film som förbjuds av censuren har redan en given kultstatus att se fram emot. Liksom publiken till nutidens Hostel och Saw hade dåtidens åskådare en fascination för det förbjudna och det groteska. Man ville testa sina gränser och helt enkelt se om man klarade av att ta sig igenom äcklet.

Beskrivningen av de köttätande infödingarna kommer aldrig att vinna några priser i mångkulturens namn. Även om filmens djungelscener är inspelade på Sri Lanka kan man inte låta bli att tycka lite synd om Nya Guinea som framställs som ganska efterblivet. Vilket land i världen skulle acceptera att det sprang omkring kannibaler som käkade upp alla turister och äventyrare som vågade sig in i skogens djup?

Nåväl, det är väl knappast meningen att en sådan här film ska leva högt på sin trovärdighet, men jag stör mig på designen av infödingarna. Perukerna halkar gradvis ur sina positioner och den skräckinjagande massan reduceras slutligen till actionklichéer som kommer springande en och en. En kittlande tanke är hur obehaglig Eaten Alive! hade blivit om den hade gjorts idag. Realism kan vara nog så skrämmande i sådana här sammanhang…

Att filmen fungerar beror på att det finns tre element av fara hela tiden. Vi har de vilda djuren, ormarna och krokodilerna, som vaktar i träd och i flodens grumliga djup. Vi har den galne sektledaren som byggt upp sitt minisamhälle mitt i djungeln och som skapat en armé beväpnad med kobragift. Och till sist har vi de skogstokiga kannibalerna som alltid tycks vara sugna på ett skrovmål.

Den finns därför en ständigt närvarande spänning och såväl repliker som skådespeleri är på en acceptabel nivå. Ågren och Kerman är den sortens skådespelare som aldrig kommer att vinna några stora priser, men som har hittat sitt fack och regelbundet spelar med i diverse B-filmer. Även regissör Lenzi får fram det som han vill ha fram. Publiken ska testas, äcklas, roas och bli rejält skrämd. Resultatet är en helt okej, men mycket sjuk film.
Betyg: 4.

My Name Is Albert Ayler (2005)

2007-10-30T10:16:00.000+01:00

Hans namn är Albert Ayler och han var jazzmusiker. Men vem var han egentligen? Vad spelade han för musik och varför blev han så omtalad? Dessa frågor försöker Kasper Collin besvara i filmen My Name Is Albert Ayler.

Den biografiska dokumentärfilmen som genre tillförs dock inte mycket nytt av Collin. Överlag är han mycket formatbunden. Vänner, familjemedlemmar och tidigare bandmedlemmar uttalar sig om sin ärade kollega. Musik spelas och bilder visas upp. Aylers egna ord, hämtade från olika inspelningar under 1960-talet, berättar om vem han var och vad han spelar. De andra fyller i, bekräftar eller dementerar. Det är med andra ord som i vilken annan dokumentär som helst.

Vad får en svensk filmare att vilja göra en film om Albert Ayler? Förmodligen för att det finns en koppling till Sverige. Han kom hit och spelade i början av 60-talet, uppträdde på restauranger och knöt kontakter. Den svenska jazzkulturen lyfts fram och dåvarande svenska flickvännen kommer till tals. Berättelsen om när Ayler följde med och fick se midnattssolen broderas ut. Nog finns det stoff för en film alltid.

Men det finns två stora grundproblem som Collin inte lyckas lösa. A. Bildmaterialet räcker inte till för 78 minuter. Den vakne åskådaren irriteras av att samma bilder och sekvenser används upprepade gånger. Det är bilder från en bil som kör in i Cleveland, ett fotografi på en ung Albert med saxofon, två suddiga foton på Alberts mor samt en högkvalitativ bildsekvens från en spelning i Europa. När samma fotografi zoomas in för fjärde gången är det plötsligt inte lika roligt längre.

B. Det andra problemet är kanske det mest fundamentala. Ayler spelade en sorts freestyle-jazz som mestadels handlar om att bara släppa loss utan att tänka på någon sorts allmän musikalitet. Således låter musiken för det mesta för jävligt. Det är en brutal jazz, ett skränigt oljud som alienerar lyssnaren. Naturligtvis har all musik ett värde, men det är lätt att förstå att folk buade när de hörde Ayler spela. Filmen lyckas aldrig överbrygga den här klyftan mellan åskådare och musik.

Resonemanget leder vidare till de tvivel som uppstår när man ska bilda sig en egen uppfattning om Ayler. Jag har svårt att få bilden av honom som en jazzlegend att stämma överens med de bilder jag har sett och den musik jag har hört. I filmen medverkar inga oberoende bedömare, bara folk som jobbat nära honom. Visst är han en excentrisk experimentmakare, men i övrigt finns inte så mycket mer. Det är bara när han tvingas rätta sig in i ledet som musiken överhuvudtaget går att lyssna på.

När My Name Is Albert Ayler når fram är det bilder och musik som drar åt samma håll. Filmen har också ett starkt känslosamt innehåll. Likt många andra musikrebeller dog Ayler alldeles för ung och Collin besöker hans gravplats tillsammans med pappan. Oavsett vem som besöker en grav är det alltid lätt att skapa starka scener med ett sådant berättargrepp.

Detta är en film som andas tv-produktion. Innehållet är intressant, men knappast värt att visas på bio. Regin är osäker, berättandet hyggligt men tveksamt. När eftertexterna rullar bekräftas mina fördomar. Collin hade assistans av en dramaturgisk rådgivare och det märks fast det inte borde göra det. Den debuterande regissören har gjort en film som haltar betänkligt. Dessutom tillhör 90 procent av all musik kategorin ”extremt svårlyssnat”. Sågverksjazz gör att filmen definitivt inte bör ses eller höras av ljudkänsliga individer. Betyg: 4.

DVD: Room at the Top (1959)

2007-10-30T09:13:00.000+01:00

Joe Lampton (Laurence Harvey) är klipsk, dryg och oerhört målmedveten. Han vet vad han vill ha och skäms inte för att berätta det för arbetskamrater och nyfunna vänner. Susan Brown (Heather Sears), dotter till stadens starke man, är föremål för hans hastigt uppflammande passion. Han vill ha henne, men vill hon ha honom och – kanske viktigast av allt – vill hennes familj att hon ska ha honom?

Room at the Top är berättelsen om den fattiga pojken från landet som trotsar sitt arv och utbildar sig inom ekonomi. När läget är rätt flyttar han till en större fabriksstad, får ett jobb och blir kär i fel flicka. Den söta rikemansdottern har redan en fästman och den snygge arbetargrabben har inte lyckats dölja sitt ursprung. Han arbetar i motvind, men han arbetar i alla fall och försöker fånga henne samtidigt som hennes fästman inte är sen att påpeka Joes brister.

Vår huvudperson börjar i en teatergrupp för att komma närmare Susan, men istället träffar han på Alice Aisgill (Simone Signoret), en något äldre kvinna. Vänskap uppstår och utvecklas snabbt till mer. Alice är olyckligt gift och Joe blir hennes tillfälliga räddning. Men nu infinner sig ett stort problem och ett avgörande beslut måste fattas. Ska han välja Susan eller Alice? Och kan han verkligen få den kvinna som han väljer?

Jack Claytons prisbelönta film brukar i regel sorteras in som ett tidigt verk inom den diskbänksrealistiska brittiska dramagenren, något som inte känns helt bekvämt. Filmen fokuserar så mycket mer på känslor och relationer även om hjältens bakgrund ger ett uttalat klassperspektiv. Berättelsen är starkt färgad av underdogmentalitet och revanschtänkande. Joe vill ge igen, men det blir inte riktigt som han har tänkt sig. Den ungdomliga tron på Kärleken stöter på patrull i verkligheten.

Neil Patersons eminenta manus, baserat på en roman av John Braine, var med 1959 års mått mätt mycket vågat. Karaktärerna uttryckte sina innersta tankar om sex, kärlek och otrohet och den slående realismen fångas av ett rakt språk och trovärdiga miljöskildringar. Vidare förvaltas det skrivna säkert av Clayton som lyckas hitta en fungerande balans mellan ett poetiskt bildspråk och autentiskt skådespeleri.

Harvey, kanske mest känd för sin roll som programmerad mördare i The Manchurian Candidate, är mycket lyckad i huvudrollen och blir i mina ögon till en närmast mytisk man, en korsning av den unge Clint Eastwood och Ewan McGregor. Han plockar fram en framfusighet och kaxighet som har bäring i den fysiska kroppen. Den medfödda manligheten med lika delar muskler och charm firar ånyo stora triumfer. Förvisso kan karaktären upplevas som svår att ta till sig, men eftersom han förändras under filmens gång är detta inget större problem.

Allra bäst i ett mycket välspelat drama är dock Simone Signoret. Men hur bra hon än är på att förmedla känslor via röstens skiftningar är det ändå i de tysta ögonblicken som magin skapas. Signorets ögon uträttar mer i Room at the Top än många duktiga skådespelare gör på en hel film. De största aktörerna definieras ofta av en inbyggd förmåga att skapa någonting av ingenting, att göra tystnaden till en bästa vän och att erövra bilden. Detta fenomen, som brukar kallas närvaro, räckte hela vägen till en mycket välförtjänt Oscarsstatyett för Signoret. Betyg: 8.

DVD: Kids (1995)

2007-10-23T11:02:00.000+01:00

Larry Clarks Kids är en realistisk provokation. Det är en film som skildrar ungdomar som faktiskt är unga och som beter sig oansvarigt och motbjudande. Den handlar om personer som på intet sätt är representativa för alla unga människor, men som är tillräckligt verkliga för att det ska göra riktigt ont att se dem behandla varandra illa.

Filmens första förgrundsgestalt är Telly (Leo Fitzpatrick), en tonårskille som har HIV utan att själv veta om det. Han är omogen, otrevlig och skryter om alla sina erövringar på tjejfronten. Hans taktik består av att snacka sig till sex genom att vara snäll och gullig mot unga oskulder, helst tjejer som just har kommit i puberteten.

Han umgås mest med en nerdrogad nolla som heter Casper (Justin Pierce). De båda grabbarna tillhör en extrem skejtkultur där droger, våld och småbrottslighet hör till vardagens små nöjen. Återigen är det en bild som garanterat inte är representativ för alla skejtare, men som ändå har tillräckligt mycket realism i sig för att vara trovärdig.

Filmens andra förgrundsgestalt är Jennie (Chloë Sevigny). Hon är en av Tellys tidigare tjejer och han tog hennes oskuld. Nu hänger hon med en kompis för att göra ett HIV-test och till hennes stora förvåning är det positivt. Uppgiven och desperat ger hon sig ut på en tröstlös jakt efter Telly…

Det värsta som finns är folk som sänker en film på moraliska grunder. Alla vet att ungdomar har sex. Enstaka 12-13 åringar har sex. Flickor kan bli utnyttjade och i extremfall också smittas av olika sjukdomar. Det har hänt förr, även i trygga Sverige.

Filmen visar upp flera exempel på ett taskigt (och ibland kriminellt) beteende. Telly är en player som snackar till sig sex och det är omoraliskt handlat av honom. Men det går faktiskt att säga nej. Att tjejerna i filmen inte klarar av att sätta gränser är problematiskt, men det är inget som man kan uppröra sig över alltför mycket. Det tragiska är inte handlingarna i sig, utan det faktum att Telly har HIV och således riskerar att smitta alla sina erövringar.

Det är inte vad filmen handlar om som är det viktiga, utan hur den visar upp handlingen. Nittonårige Harmony Korine har skrivit ett manus som är fräscht med mycket välskriven dialog. I en mustig tidig sekvens korsklipps det mellan ett killgäng och ett tjejgäng som snackar sex. Båda grupperna är ganska fula i mun, men tjejernas snack tycks åtminstone ha en viss förankring i verkligheten medan killarna svävar i det blå.

Ett stort frågetecken vad gäller realismen är hur Jennie behandlas när hon får beskedet om att hon är smittad av en dödlig sjukdom. Jag var helt säker på att även ett land som USA hade ett smittskyddsansvar där en smittad måste uppge vilka personer han/hon haft sex med för att på så vis kunna spåra smittan och förhindra vidare spridning. Nu släpps hon bara ut på gatan och det känns mycket märkligt.

Annars märks det verklighetstrogna tydligast genom frånvaron av föräldraansvar. Ungdomar som hamnat på glid i samhället, oavsett om de är slackers, skejtare eller rejvare, har ofta föräldrar som brister i ansvaret. I Tellys fall finns en desillusionerad mamma där hemma som inte fattar ett jota av vad sonen håller på med.

Larry Clark har kritiserats för att frossa i bilder på halvnakna tonåringar och visst kan man förstå kritiken. Ibland får kameran ett eget liv, blir regissörens egna ögon, som stannar till och ser något i tunnelbanan eller spanar in benen på en tjej. Det är förmodligen den subjektiva känslan som lätt tolkas som något gubbsjukt. Ja, Clark tycker om att filma unga människor, men gör det filmen sämre? Nej.

Detta är en svår film att se, men den som orkar ta sig igenom allt elände kan konstatera att skådespelarprestationerna är utmärkta. Tre av skådespelarna visar särskilt stor talang och samtliga tre har lyckats utmärkt med sina efterföljande karriärer. De tre är Rosario Dawson som spelar en av Tellys erövringar, samt Fitzpatrick och Sevigny i huvudrollerna. Kids är långt ifrån något mästerverk, men det är en sevärd om än något deprimerande film som skakar om och får en att reagera, känna, tänka. Betyg: 7.

Storm (2005)

2007-10-23T10:02:00.000+01:00

Filmen börjar med att det blåser hård storm över Gotland. Katarina Sandströms tydliga nyhetsstämma berättar att många är döda och att stormen rör sig mot nordväst. Det kraftiga vindarna är på väg mot rikets huvudstad och Donny (Eric Ericson) tittar på teven och reflekterar över grannarna som har sex. Sedan hoppar han in i en taxi och tar sikte på någon passande nattklubb.

Donny Davidson kallas DD och är en så kallad innekille. Han jobbar på Nöjesguiden och trivs med att ge sig ut i Stockholms nattliv och spana in tjejer. Kärlek gillar han dock inte; där stoppas han av utebliven ytkänsel sedan barndomen. Denna defekt hindrar emellertid inte honom från att ägna sig åt minnesmasturbation där kvällens hetaste pudding memorerats i hjärnan. Livet han lever är till synes problemfritt. Han sitter där i taxin när...

…plötsligt den akrobatiska godhjärtade actionhjältinnan Lova (Eva Röse) studsar in i hans liv och motvilligt låter han sig sugas in i en semirealistisk fantasivärld. Han får en liten ask (eller kub rättare sagt) i sin hand och en order om att försvara den till varje pris från en massa skalliga typer ledda av en ond Jonas Karlsson. Det hela utvecklas gradvis till att bli en personlig resa i tid och rum där asken döljer ett bortträngt minne. Ska Donny lyckas öppna asken och samtidigt undkomma de onda?

Storm, skriven och regisserad av Måns Mårlind och Björn Stein, har ett hypermodernt berättande där ingen utvikning är för oväsentlig och allt är möjligt. Det är gränslöst, opålitligt och mycket lekfullt. Perspektivet förflyttas mellan olika berättarnivåer, från serietidning till datorspel och från verklighet till fantasi. Filmen är gjord med en ironisk blinkning, men det finns en hårfin gräns mellan att göra något med glimten i ögat och att vara tramsig, en gräns som tyvärr passeras med jämna mellanrum.

Eftersom filmen är samproducerad med Film i Väst har manusduon fått skriva in Vänersborg i handlingen och eftersom filmen är svensk har de fått skriva in ett samtidsmedvetet ångermotiv där en svensk man får mental smisk för sitt utnyttjande av en ung kvinna. Inte ens en film som Storm kan slå sig fri från den tematik av politisk korrekthet som länge präglat svensk film.

Jag retar mig på att farbror Freud fortfarande har en så stor makt över unga filmskapare. Om någon vuxen man ”har blivit kall” är det förmodligen så att det finns en förklaring i barndomen till varför det gick snett. En skäggig psykoanalytisk fadersgestalt bjuder på golfapplåder i psykiatrihimlen medan vi som genomskådat det hela bara kan sucka djupt och hoppas på en bättre morgondag.

Det har sagts att Storm är en film som man antingen älskar eller hatar, ett uttalande som jag anser vara fullständig gallimatias. De som har gett filmen högsta betyg bortser helt från filmens många brister och de som använt motorsågen bortser från alla dess förtjänster. Sanningen finns som vanligt precis mittemellan de båda ytterligheterna.

Mårlind och Stein har gett filmen en unik visuell aura. Deras vision ligger långt över det svenska genomsnittet och nära internationell toppklass. Det är tekniskt briljant med kreativa och välgjorda specialeffekter. Actionsekvenserna skiftar dock i kvalitet. Så fort det är någon som gör något enskilt – springer, hoppar, klättrar – är det högsta klass, men när det är fler än två som ska slåss tappar regissörerna kontrollen över skeendet. Istället för att tydligt visa vad som händer ersätter de överblicken med en snabb klippning.

Röse, Karlsson och Eriksson gör mycket bra ifrån sig så länge replikerna är bra, men så fort en stinkande rad letat sig in sänks de av skitlukten. Det tycks vara stört omöjligt att lyckas få det svenska språket att fungera som ett coolt actionspråk. Dessutom finns det patetiska klichéer i form av en huvudperson som uttrycker att han visst kan visa känslor, han gråter ju när han går på bio.

Storm skiftar stil lika ofta som Gwen Stefani byter scenkläder. Genrer som action, fantasy, rysare, komedi och drama har vävts ihop till en ganska unik freudiansk soppa där vuxen man med tveksam kvinnosyn ska rättas in i ledet genom självterapi. När den fungerar som allra bäst är den rolig, spännande, snygg och skrämmande, men när den inte gör det är den ganska trist.

Jag välkomnar filmens estetiska och idémässiga framsteg, men noterar samtidigt att alltför många kalkoningredienser letat sig in i manus. Bryr du dig inte om dåliga repliker och ett typiskt svenskanpassat politiskt korrekt innehåll? Då kommer du garanterat att älska den här filmen. Betyg: 5.

DVD: Atlantic City (1980)

2007-10-23T09:04:00.000+01:00

Atlantic City är en märklig film som börjar med ett frågetecken. Citroninsmörjning blandas med reinkarnationsflum, men ändå sugs man långsamt in i historien och efter ett tag har frågetecknet blivit ett utropstecken. Detta håller i sig länge, men mot slutet tappar berättelsen fart och frågetecknet träder fram igen.

Atlantic City är också en stad i snabb förändring. Den håller på att rivas och byggas upp på nytt. Lukrativa casinon växer fram, skrotiga höghus med hyreslägenheter demoleras. I ett sådant rivfärdigt hus bor filmens två huvudpersoner, Lou Pascal (Burt Lancaster) och Sally Matthews (Susan Sarandon). Han är en gammal smågangster som tror att han en gång varit något stort; hon är en diversearbetande ung kvinna som utbildar sig till croupier och drömmer om Monte Carlo.

Deras vägar möts genom hennes (före detta) man, Dave (Robert Joy). Han anländer till Atlantic City tillsammans med sin nya flickvän (tillika Sallys syster!) Chrissie (Hollis McLaren) och ett paket knark som han stulit från maffian i Philadelphia. Dave stöter ihop med Lou och ber om hans hjälp med att sälja knarket. Samtidigt dyker drogernas rättmätiga ägare upp och försätter alla inblandade i livsfara. Lou försöker ta sig ur situationen, men lyckas bara dra in Sally i det hela…

Drogintrigen är inget stort motiv i filmen. Visst, det är en handling som för historien framåt, men framförallt är det en handling som för samman Lou med Sally. Hon är 35-40 år yngre än honom och han brukar kika på henne när hon smörjer in brösten med saft från nypressade citroner. Kanske är det kärlek i luften, kanske inte. Men det finns någon slags attraktion mellan dem i alla fall och det är den attraktionen som är filmens emotionella centrum.

Tyvärr har jag svårt att acceptera Lancaster som en hjälte. Han är helt enkelt för gammal för sin roll. Enligt födelseattesten är han 67 år i filmen, men hans karaktär ser ut att vara minst 75. Särskilt irriterande är att han beskrivs som den virile åldringen som lägrar den betydligt yngre Sarandon. Varför vill hon ha honom? Filmen är så säker på sin sak att den inte bryr sig om att ens försöka ställa den frågan.

Fransmannen Louis Malle regisserar med behärskning. Det finns några utmärkta actionscener som blir lyckade eftersom det inte finns några övertoner. Realismen sätts i första rummet och det är lovvärt. Även de få scener som utspelar sig inuti ett casino ger mersmak och man önskar att där fanns fler. Regissören väljer dock att ge exteriörerna en mer framträdande roll, vilket ger en njutbar stadsskildring och en film som lever upp till sin titel. Betyg: 6.

DVD: A Tale of Two Sisters (2003)

2007-10-23T08:23:00.000+01:00

A Tale of Two Sisters är en sydkoreansk rysare som rider vidare på den nya japanska skräckfilmsvågen. Delar av innehållet påminner så mycket om den japanska undergenren, J-Horror, att många åskådare misstagit den för att vara japansk. Nu är den inte det och vad det innebär kommer jag snart att reda ut.

Kim Ji-woons film (han har även skrivit manus) är gjord antingen som ett relationsdrama med skräckinfluenser eller som en rysare med dramatisk laddning. Välj perspektiv själva. Denna blandning av genrer innebär framförallt mer karaktärsskildring än vad som är brukligt i skräckfilmer.

Relationsdramat kan brytas ner till ett klassiskt filmmotiv. Det handlar om två unga tonårsflickor vars mamma tragiskt har gått bort. Istället har pappan träffat en ny ung kvinna och hon har flyttat in till familjen. Det är flickorna mot styvmamman, en urkraft mot två, och vid sidan står en uppgiven fadersgestalt och blundar.

Miljön är perfekt anpassad för allehanda otäckheter. Familjen bor i ett stort lyxhus med till synes oändliga korridorer, gåtfulla garderober och ljud som hörs genom golvet. Om någon tassar fram på våningen ovanför hörs stegen tydligt ner till den som skräckslaget kurar ihop sig under sitt täcke.

Liksom andra filmer i genren är det ljudet som är nyckeln till alla skrämseleffekter. Det finns en bra mix mellan stämningsfull och skrämmande filmmusik, samt de typiska, plötsliga höga effektljuden som får den lättskrämda fegisen att vilja lämna sin plats i soffan. Filmens främsta behållning är 4-5 rejäla överraskningsmoment av den kaliber som ger både gåshud och bultande hjärta.

Det sydkoreanska stuket märks i bildbehandlingen där det trots stillsamheten bjuds på ett uttrycksfullt, stilistiskt foto. Det handlar om ett kontrollerat lugn före rysarstormen och kameran rör sig långsamt med hjälp av avancerade krantagningar och åkningar. Detta sätts sedan i kontrast till den snabba, orytmiska klippningen i de självande ögonblick då skräcken utlöses och rusar mot den försvarslösa åskådaren.

Filmen har dock ett märkbart problem: den bygger upp ett pussel som blir en gåta vars slutgiltiga svar inte känns helt övertygande. Det är inte bra om man i en sådan här film måste ödsla en stor mängd tankekraft på att försöka få saker att gå ihop, att knyta ihop olika trådar och fragment.

Berättandets relativa komplexitet leder stundtals till en olustig och opålitlig känsla som bryter illusionens grepp och gör upplevelsen en aning mindre sinnlig. Fast nyckelorden i föregående mening är ”en aning”. A Tale of Two Sisters är på det stora hela en ovanligt övertygande genreblandning som rekommenderas för alla våghalsiga filmälskare på jakt efter en skrämselkick för stunden. Betyg: 7.

DVD: It's a Mad Mad Mad Mad World (1963)

2007-10-22T11:44:00.000+01:00

Stanley Kramers It’s a Mad Mad Mad Mad World (En ding ding ding ding värld) är enligt konstens alla regler på tok för lång (två timmar och trettiofyra minuter) och då är det ändå den nedklippta versionen jag har sett. Originalversionen var över tre timmar lång. Filmskaparna vet om att det kan bli segt och har därför lagt in en bensträckare efter drygt 90 minuter. Och visst, att få gå upp och syresätta hjärnan är inte helt fel, men det finns så mycket mer som de hade kunnat klippa bort. I totaltrimmad form hade filmen varit en superklassiker. Nu är den bara bra.

Allt börjar på en slingrande bergsväg. En galning gasar på och kör om i helt fel lägen. Olyckan hänger i luften. Farliga omkörningar följs av livsfarliga manövrer och till slut går det inte mer. En skenande bil störtar ner för en bergssluttning och de fyra närmast efterföljande fordonen stannar till och man häpnar över det som nyss har skett. De tar sig ner för sluttningen för att se om det finns några överlevande.

Nere vid bilvraket möter de en svårt skadad man som i dödens väntrum bekänner en hemlighet. I Santa Rosita finns en skatt nedgrävd. Den döende mannen beskriver exakt platsen och ger en visuell ledtråd. Polisen dyker strax upp och frågar om mannen har sagt något. De lyssnande nekar och kör sedan vidare. Efter ett tag stannar de och börjar resonera om hur skatten ska fördelas, men hur rättvisa de än försöker vara är det någon som känner sig besviken. Förhandlingarna bryter samman och jakten kan börja. Vem hinner först till skatten?

Nu börjar filmens svagaste del, en utdragen väntan på något smarrigt. För att inte alla ska komma till Santa Rosita för snabbt måste manusförfattarna Tania och William Rose skriva in en massa fördröjande förvecklingar. Bilar kommer att haverera och deltagarna kommer att tvingas använda allt från cykel till bärgningsbil och skraltiga flygplan. I modernare varianter på temat har filmskaparna valt att fokusera mer på bilarnas hastighetsegenskaper, men här är det ganska grått och trist på den fronten.

Många skämt fokuserar på slapstick och stunts, men förmodligen är det den stora mängden humorpersonligheter som ska vara mest roligt. It’s a Mad Mad Mad Mad World mönstrar en stark laguppställning av komiker och skådespelare från en tid som tyvärr är alltför obekant för en nutidsorienterad filmälskare. De namn som känns igen är Mickey Rooney, Spencer Tracy och Buster Keaton, men i övrigt går man miste om den där finurliga känslan av att få se alla samtidens skojare i samma film.

De sista 40 minuterna är dock mycket bra och framförallt mycket roliga. Jag kan förstå de personer som inte orkar se ända dit, men slutfasen är definitivt sevärd, tokig och så där avslappnat absurd. Kämpa er därför igenom det sega mellanpartiet och njut av upplösningen. Ibland är det underbart att skörda tålmodighetens välsmakande frukter. Betyg: 6.

DVD: Flashdance (1983)

2007-10-22T10:51:00.000+01:00

Flashdance är 1980-tal genom i första hand musiken. Karen Kamon, Irene Cara, Kim Carnes, Michael Sembello och Laura Branigan sjunger låtar där taktfasta ljud från plastiga trummaskiner ackompanjerar breda synthslingor. Det var så det skulle låta då enligt alla inneproducenter och det är populärmusiken i ett nötskal.

Men filmen är inte bara musik. 80-talets oförnuftiga designideal genomsyrar hela produktionen. Man får benvärmarna, pannbanden, leotarderna, de obeskrivligt fluffiga och puffiga frisyrerna samt färgkombinationer från yttre rymden. Det var tider det.

Berättelsen handlar om 18-åriga Alex (Jennifer Beals) som är så söt att kraminstinkterna lockas fram. Hon är en ganska mångsidig karaktär: på dagen arbetar hon som svetsare på ett bygge, på kvällen dansar hon på en klubb. Hon cyklar omkring på en herrcykel med bockstyre och håller med lätthet distansen till jobbiga killar. Bor gör hon i en övergiven lagerlokal tillsammans med sin hund och, innan det glöms bort, ja, hon är även katolik och biktar sig två gånger under filmens gång.

Alex har en dröm om att bli antagen till Pittsburgs balettakademi, att få göra någonting av all den danstalang hon har begåvats med. Problemet är att hon saknar formella meriter. Det hon kan har hon lärt sig på egen hand. Efter en av hennes vanliga kvällsshower kommer en 15 år äldre man fram till henne och vill prata. Det visar sig att han är hennes chef och snart står Alex inför en mängd olika val. Allt blir plötsligt lite komplicerat. Ska hon välja kärleken eller dansen? Bara det ena, inget eller båda?

Regissören Adrian Lyne kom från reklamfilmsbranschen när han gjorde den fina Foxes 1980. Tre år senare fick han göra Flashdance och han regisserar med energi, mycket energi. Filmen är uppbyggd av en mängd danskollage där motljuset härskar och där galanta unga damer gör akrobatiska rörelser till hitmusik. Det hela är väldigt nära den fullständiga kitschen och Lyne utnyttjar effektfullt alla möjliga tricks från sin tidigare yrkeskarriär.

Många håller säkert med om att det inte är svårt att tolka filmandet av unga, halvnakna kvinnor som dansar (med närbilder på leotardskrev och rumpor) som sexistiskt, men filmen har en annan förtjänst som bryter mönstret. Alex arbetar på en mansdominerad arbetsplats och i mången liknande film skriver manusförfattarna in en massa sexuella anspelningar och nedsättande kommentarer från arbetskamraterna. Här slipper vi den biten. Alex är helt enkelt en arbetare i mängden, vilket är skönt.

Flashdance är en feelgoodfilm som framförallt lyfts av ledmotivet What a feeling, än idag en av de mest omtyckta låtarna från 80-talet. Men man ska inte heller underskatta Jennifer Bealseffekten. Hon var kanske inte någon ny Meryl Streep, men hon äger ett avväpnande leende, är smärt, smidig och vältränad och har en sexig utstrålning. Filmen blev en av demonproducenten Jerry Bruckheimers första stora succéer (närmare 100 miljoner dollar spelades in i USA). I lilla Sverige var det drygt 440 000 svenskar som lät sig ryckas med av trummaskiner, vild dans och benvärmarestetikens allt annat än diskreta charm. Betyg: 6.

DVD: Wild Hogs (2007)

2007-10-20T10:40:00.000+01:00

Motorcykelfilmer brukar handlar om frihet, frigörelse och coolhet. Tänk Easy Rider och ni förstår vad som menas. Att sätta sig på en stor, svart dundrade båge kan förvandla vilken grå man som helst till kaxig rebell. I Walt Beckers Wild Hogs är det fyra medelålders män som söker meningen med livet genom en motorcykelresa västerut.

Det är fyra grabbar som en gång i tiden var unga och tog livet med en klackspark. Nu är de betydligt äldre och känner hur åldrandets betongfundament är på väg att svetsas fast på deras fötter. Något måste göras åt detta och det måste göras fort.

Två av gängmedlemmarna är familjefäder. Bobby (Martin Lawrence) är svart skribent och förtryckt av sin framgångsrika hustru, medan Doug (Tim Allen) är vit tandläkare vars största problem är att tonårssonen inte tycker att han är lika häftig som kompisarnas pappor. Coolast i gänget är istället Woody (John Travolta), eftersom han är gift med en supermodell. Fast nu har han skilt sig, något som han givetvis inte berättar för sina kompisar.

Gruppen har också en klassisk tönt som medlem. Det är datanörden Dudley (William H. Macy) som är så tafatt och blyg med kvinnor att det öppnar upp för en kärlekshistoria och en biroll för Marisa Tomei. Han är också gängets kamikazepilot, en veritabel tokstolle, som varje dag råkar gasa på för mycket och krascha med hojen. Lyckligtvis tar varken han eller motorcykeln någon större skada och de kan alltid fortsätta.

Under resan gång kommer de att stöta på problem och det största av dessa problem är ett obehagligt mc-gäng i New Mexico som leds av en totaltatuerad Ray Liotta. Det rivaliserade gänget låter sig inte imponeras av de fyras Wild Hogs-emblem på ryggarna och bakgrunden som stadsnissar lyser likt radioaktivitet genom skinnklädseln. Efter en fräck sabotagekupp tvingas de vilda svinen att ta belägring i en mindre stad och frågan är hur de ska lyckas ta sig därifrån…

Filmens proffsiga foto blir aningen komiskt emellanåt. Det handlar om att filma fyra motorcyklar på så många olika sätt som möjligt. Ibland åker de fyra i bredd, andra gånger på rad och vid sällsynta tillfällen i plusformation. Det är bilder rakt framifrån och bakifrån, snett framifrån och bakifrån, på avstånd från sidan och nära från sidan och någon gång får man en inflygningsbild med helikopter.

Den kvalitativt mycket ojämna komiken präglas i vanlig ordning av en uttalad bögskräck. Coole Woody skjutsar Dudley på sin motorcykel och Dudley håller i honom, rör vid honom, vilket får coolingen att fräsa ifrån: Gör aldrig om det där! I pojkgruppen på förskolan Vildsvinet är killbaciller det värsta tänkbara. En muskulös polisiär hårdhomokille får representera en ganska avvikande homosexualitet som säkert skrämmer skiten ur ett manligt heterosexuellt Amerika. Vilken tur att det bara är på skoj…

Resan västerut är en jakt på ungdomens förlorade paradis. Vuxna män pratar ut. Varför är vi inte unga längre? Har du vaknat upp en morgon och undrat var ditt liv har tagit vägen? Det blir många klyschiga repliker om ”gänget”, ”sammanhållningen” och utrop om hur starka de är tillsammans. En för alla, alla för en. Medelåldersmaffian slår tillbaka.

Samtliga huvudrollsinnehavare tillhör de kändare delarna av skådespelarskrået i Hollywood. Man kan fråga sig varför en annars så habil kille som William H. Macy ska solka ner sitt rykte med en sådan här skräpfilm. Att Travolta, Allen och Lawrence gör det känns mer logiskt. Däremot är det tragiskt att se hur Ray Liotta gått från det lysande genombrottet i Goodfellas 1990 till kass birollsskurk i Wild Hogs 2007. Kommer han någonsin att ta sig upp ur sitt träsk?

Wild Hogs är, som ni säkert redan har räknat ut, en film som jag inte gillar särskilt mycket. Men trots mina aversioner kan jag inte undgå att bli imponerad av den sista halvtimmens fantastiska uppvisning i mallfilmskapande. Varenda möjlig manusingrediens som behövs för att krydda filmen kastas oförskräckt ner i filmsoppan. Det ger ett kvalitativt dåligt, men härligt konsekvent och ganska underhållande slut som lockar fram en hel del skratt av fel anledning. Betyg: 3.

Darling (2007)

2007-10-18T10:45:00.000+01:00

Där har jag min familj, och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Filmfestival. Du reser bort från hemmets trygga vrå och bor hos en god vän ute i Frölunda. Varje morgon stiger du upp med ett leende och tar spårvagnen in till stan. Göteborgs Filmfestival har blivit en tradition för mig och det är något speciellt med festivalvisningar. Hur klarar man av att inte låta sig påverkas av att en films regissör sitter i publiken, eller av den ofta mycket gemytliga stämning som smittar och gör att de rungande applåderna efteråt känns som en konkret handling för världsfred? Johan Klings Darling var en stor favorit vid den senaste festivalen och därför var det med skräckblandad nyfikenhet som jag såg fram emot att få se om den på bio.

Darling består av två separata handlingar som allt mer närmar sig varandra och slutligen går ihop. Den ena berättelsen handlar om Stureplanssnäckan Eva (Michelle Meadows) som är snygg, rik, odräglig och trots många bekanta mycket ensam. Den andra handlar om elektroingenjören Bernard (Michael Segerström) som är sympatisk, pratig och nyligen friställd från sin arbetsplats. Han är 60, eller ja, 61 om man ska vara exakt, och han har nyligen genomgått en skilsmässa som gjort även honom ensam. Alla deras gemensamma bekanta har följt hustrun, medan han är arbetslös och på jakt efter ett jobb.

Genren är dramakomedi och humorn bygger mycket på exakta iakttagelser av vanliga mänskliga svenska beteenden som sedan filtreras genom huvudkaraktärernas unika personligheter. Filmen speglar ytligheten i dagens storstadsliv och anslaget är skenbart lätt. Många delintriger rör ordinära kompisrelationer bland brats och nyrika unga människor och det kan säkert störa en del åskådare. Det komiska anslaget till trots, under den glättiga ytan finns ett djup, en sorgsen ådra som berör och som får sin kulmen i en av de mest melankoliska scenerna i en svensk film någonsin.

Kling har reklamfilmsbakgrund, något som inte märks i hans regisserande. Han hittar ett distinkt eget uttryck och trots en minimal budget och uteblivet filmstöd lyckas han ge Darling ett sofistikerat skal. Istället för att skryta med sina detaljkunskaper – så som många andra reklamfilmare börjat sina karriärer – tar han det enkla till en högre nivå. Vidare är Markus Lindkvist klippning varierad och i perfekt synk med musiken som i sin tur är nyckeln till filmens fina temperament. Spanskljudande gitarrer samt Elgars finaste cellokonsert för tankarna bort från Sverige.

Recensenterna har haft svårt att bestämma sig för om Michelle Meadows är mycket bra eller dålig i rollen som Eva. Det är förståeligt att de tvekar. Hennes spel är verkligen dämpat, mimiken obefintlig och kroppsspråket nästan omärkbart, men hennes insats växer ju längre filmen fortgår. Det finns något där, något obestämbart men bra. Michael Segerström är betydligt enklare att kategorisera: en fullkomligt lysande insats. Dessutom lyckas Kling utmärkt med personregin, vilket säkrar fint spel ut i minsta biroll.

Den här recensionen börjar med ett kort utdrag ut Orups popdänga Stockholm och någonstans i den associationen börjar det personliga i relationen till den här filmen. Beskrivningarna av ensamheten fångar mig och träffar mitt hjärta på djupet. Filmens liv innefattas av storstadens frostiga kyla, den enskilda individens sökande efter en mening med livet och skiftningarna mellan melankoliskt drama och sprittande societetskomedi. Darling är något så ovanligt som en mycket bra nutida svensk film och de rungande applåderna från festivalen kan nu fortsätta att eka i minnets vindlande korridorer. Betyg: 8.

DVD: Some Like It Hot (1959)

2007-10-18T09:50:00.000+01:00

Män i kvinnokläder lockar många. Den här recensionen kommer att få många sökträffar från människor som letar efter bilder på män i kvinnokläder. Heterosexuella män i kvinnokläder är ett kul inslag för de allra flesta och i Hollywoods värld kan man mycket väl skratta åt Robin Williams som tant eller åt Jack Lemmon och Tony Curtis som bastanta medlemmar i en damorkester. Det är gränsöverskridande utan att passera gränsen; allt är tryggt och säkert och ingen behöver känna sig provocerad.

Billy Wilders klassiska Some Like It Hot (I hetaste laget) handlar om två musiker, Joe (Curtis) och Jerry (Lemmon), som hamnar i onåd hos några av Chicagos värsta mafiosos efter att ha råkat bevittna en avrättning. Deras framtid i staden är hotad, ja hela deras existens är på väg att ryckas bort. I maffians hårdkokta värld är ett levande vittne ett dåligt vittne. Den som råkar se lite för mycket får betala ett högt pris för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle.

Maffian vill skicka Joe och Jerry till de sälla jaktmarkerna. Hur löser man en sådan kris? Jo, det hela är egentligen ganska simpelt. Man tar på sig kvinnokläder, lösbröst, peruk och några välspacklade lager smink. Sedan anmäler man sig till två lediga platser i en ambulerande damorkester på väg till soliga Florida. Joe blir Josephine och Jerry blir Daphne. Intrigen tätnar när båda fattar intresse för den yppiga blondinen Sugar Kane Kowalczyk (Marilyn Monroe), orkesterns frontfigur (sång och ukulele). Kommer någon av dem lyckas vinna hennes hjärta och kan de båda männen i kvinnokläder verkligen klara sig undan maffian?

Curtis och Lemmon imponerar med en orimligt bra tajming och en förmåga att gå in och ut ur sina olika roller på ett mycket roligt sätt. De ser inte direkt ut som kvinnor och de låter inte heller som kvinnor, men det fungerar mycket bra ändå. Deras relativa brist på kvinnlighet blir ytterligare en dimension i humorn. Som när Sugar berömmer Daphne för hennes breda axlar och platta bröst, eller när en excentrisk miljonär blir betuttad i samma persons muskulösa vader.

Monroe är lysande, lyhörd, lustfylld och typecastad. Rollen är absolut begränsad och könsstereotyp, särskilt om man ser på den med nutidens könsmedvetna blick, men inom begränsningarna gör hon underverk med det lilla hon har att jobba med. Vi bryr oss om hennes karaktär och vi förförs av hennes oerhörda scennärvaro och legendariska sexighet. Den som inte blir pirrig när Marilyn sjunger ”Aa-ah-um! Boop-boop-a-doop!” måste vara känslomässigt djupfryst. Hennes klänningar är också av det vågade slaget, även med dagens mått mätt, och det är lätt att förstå hennes ikonisering och status som världens sexsymbol nummer ett.

Billy Wilder var per definition ingen konstnär. Han sökte inte de svåraste konstnärligaste vägarna som regissör och skrev inte de mest komplicerade manuskripten. Nej, han var en äkta hantverkare som blev så bra på det han gjorde att han med rätta kunde kallas en av filmens stora mästare. Some Like It Hot har inga överflödiga klipp, inga ogenomtänkta bildlösningar, inget som stör eller provocerar. Därigenom var Wilder en mycket traditionell regissör, en som förvaltade arvet efter stilisten Frank Capra, en efterkrigstidens Martin Scorsese med en lägstanivå som var högre än många andra regissörers högstanivå.

Wilder visade genom sin karriär att han behärskar thrillern, dramat och här komedin. Some Like It Hot är fylld av förförisk förväxlingshumor och skojigheter en masse, men samtidigt finns där också några längre sjok av skrattbefriad uppbyggnad, scener som inte är lika fenomenala som resten av filmen. En komedi som är två timmar måste fyllas med 30 minuter fler skämt än en normallång skrattfilm och det lyckas inte riktigt här. Som helhet är det ändå en komisk milstolpe och en film som absolut måste ses, om inte annat för Curtis, Lemmons och en underbar Marilyn Monroes skull. Betyg: 8.

DVD: Epic Movie (2007)

2007-10-11T10:39:00.000+01:00

Parodifilmen – filmen som gör parodi på andra filmer – har en relativt kort historia. Mina egna erfarenheter av genren har oftast varit goda. Top Secret!, Hot Shots! och Hot Shots! Part Deux var åtminstone roliga, men konstigt nog sjönk de i värde för varje ny titt. Det var som om det inte gick att se om dem för många gånger, som om skämten hade ett bäst före-datum.

Epic Movie börjar med att introducera fyra föräldralösa barn som råkar vara vuxna. Via The Da Vinci Code hittar vi Lucy (Jayma Mays), i Nacho Libre-land hittas Edward (Kal Penn), Susan (Faune Chambers) får vi möta i Snakes on a Plane och slutligen Peter (Adam Campbell) som hamnat i X-Men: The Last Stand. Alla fyra får tag på en guldbiljett till ett episkt äventyr och kommer till Willy Wonkas chokladfabrik bara för att upptäcka att deras välgörare är en galning. Sedan promenerar Lucy in i ett klädskåp och äventyret kan börja…

Nåväl, det är aningen irriterande att filmskaparna valt att göra parodier på just de filmer jag inte har sett. Merparten av filmen följer The Chronicles of Narnia med infall från bland annat Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, Superman Returns, Mission: Impossible III och Harry Potter and the Goblet of Fire. Hade filmen då blivit roligare om jag hade sett exakt alla de filmer som parodieras? Nej, det tror jag inte. Ett dåligt skämt är ett dåligt skämt oavsett bakgrund och referenser.

Epic Movie är allt annat än episk. Den består av en lång rad ojämna sketcher som någon klippt ihop. Regidebuterande Jason Friedberg och Aaron Seltzer (som manusförfattare ligger de bakom Scary Movie-serien och Date Movie) tillför inget nytt till en redan urvattnad genre. Ett exempel: varför är det alltid en karaktär som måste förvandlas till en woaah-chaa-jiiiande kung fu-demon och göra trippelvolter och saltomortaler med tillhörande sparkar och slag? Vi har ju sett det förut.

Denna regiduo har missbedömt sin publik ganska ordentligt. Selzer och Friedberg tycker att det är roligt med rapmusik och gör därför några parodier på MTV-liknande bling bling-program. De tror även att det roligaste som finns är att se en bäver och en faun hångla och låter oss därför ta del av en sådan scen två gånger. De skämtar upprepade gånger om kiss och kräk, samt låter en karaktär dricka det där bruna rinnande som inte är choklad. Dessutom minskar de arbetslösheten hos yrkeskategorin glamourmodeller eftersom de med jämna mellanrum inflikar nakna bröst eller kråmande lättklädda kvinnor.

Till filmens försvar ska påtalas att den är rolig vid fem eller sex tillfällen, men allt det dåliga, tråkiga och oinspirerade sänker filmen till botten. Lille Tony Cox som var så skön i Bad Santa är här en spillra av sitt forna jag och för nöja sig med att köra släde åt the White Bitch (Jennifer Coolidge). Inte ens nutidsreferenser till Paris Hilton eller en fängslad skäggig Mel Gibson fungerar särskilt bra. Epic Movie är tomhetens sändebud på jorden och det kanske är dags att skrota den här genren eller åtminstone frysa ner Friedberg och Selzer i några årtionden. Dessvärre ser jag att duon redan 2008 har två nya parodifilmer på gång. Sorgligt, Hollywood! Betyg: 2.

1920-talet

2007-10-08T10:39:00.000+01:00

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

Metropolis (6)

1928

1929

DVD: Secretary (2002)

2007-10-08T10:12:00.000+01:00

Secretary har en intrig som bygger på sadomasochism, ett ämne som misshandlats rejält genom filmhistorien. Därför är det imponerande att Steven Shainberg lyckas lotsa åskådarna helskinnade genom en smiskandets dramatik. Roger Ebert beskriver det klockrent: ”Eftersom s/m involverar poser som är absorberade för utövarna, men absurda för de som tittar på, brukar vi fnissa vid fel tillfällen. Här är en film där vi fnissar vid rätt tillfällen.” Så sant som det är sagt.

När filmen börjar släpps Lee (Maggie Gyllenhaal) ut från ett mentalsjukhus där hon varit inlagd en längre tid. Hon börjar på en sekreterarutbildning, men det är uppenbart att hon inte mår bra. När ångesten tränger sig på plockar hon fram en liten ask med redskap för att så säkert som möjligt kunna skära små hål i sin kropp. Hon är ung, trasig, dejtar en loser (Jeremy Davies) och vill bli sekreterare.

Lee hamnar på en utrotningshotad skrivmaskinskurs och klarar sig utmärkt. Snart är hon redo för att kasta sig ut på arbetsmarknaden. En annons för ett sekreterarjobb hos en mindre advokatbyrå lockar henne och självklart får hon jobb där. Advokaten (James Spader) visar sig vara en underlig person och snart hamnar hon i olika rollspelsliknande situationer. Hon fascineras av lekarna och blir kär i en man som inte tycks vilja ha henne. Kommer kärleken någonsin att besvaras, eller ska det hela stanna vid ett diskret kollegialt smiskande?

Filmen fungerar förvånansvärt bra och mycket beror på personkemin mellan Spader och Gyllenhaal. Hon är så där oemotståndligt vardagssöt som bara hon kan vara och han är gåtfullt cool. Kanske är advokaten lite för mystisk och oförklarlig för att kunna fungera som trovärdig karaktär, men på något vis köper man hans något avvikande attityd till mänskligheten.

Advokatbyrån är en våt dröm för kontorsfetischister. Överallt finns tidlösa markörer för kontorsarbete. Hålslagare, rödpennor, makuleringsapparater, en skrivmaskin av äldre modell (inte en dator så långt ögat kan nå), färgglada mappar i tiotal, brevsprättare, tippextuber och en gammaldags militärgrön telefon utgör tillsammans en stor prick över ett designens i. Rummen är dessutom målade i subtila versioner av grönt, rött, beige och brunt, vilket ger en ombonad känsla. Det är varmt, stilfullt och modernt – man vill åka dit och bara vandra omkring en stund.

Betyget sänks av ett slut som inte lever upp till det som Erin Cressida Wilsons manus ditintills byggt upp. Det är ett slut som känns som en kompromiss och ett onödigt tillrättaläggande. Nu får man acceptera att det inte kan göras ogjort och istället njuta av Spader och Gyllenhaals fina spel. Secretary beskriver hur en trasig människa läker på ett oväntat sätt och upprättar samtidigt sadomasochismens förstörda filmrykte. Betyg: 7.

Metropolis (1927)

2007-10-08T09:20:00.000+01:00

There can be no understanding between the hands and the brain unless the heart acts as mediator.

Metropolis är inte bara en naiv men själfull framtidsfantasi utan också en ekonomisk mastodontfilm innan begreppet fanns i var filmkunnigs hjärna. Fritz Lang regisserade en film som i dagens penningvärde hade kostat hisnande 1,4 miljarder kronor. Många slantar gick åt till att betala statister, 37 000 inalles, varav 25 000 män, 11 000 kvinnor, 1 100 skalliga män, 750 barn, 100 mörkhyade personer och 25 asiater.

Jag såg den restaurerade kopian och kvaliteten på den är makalös. Det finns dock ett stort problem: ungefär en fjärdedel av filmen saknas. Det har man försökt lösa genom textskyltar som berättar den uteblivna handlingen, ett grepp som förvisso tätar vissa hål, men som samtidigt bidrar till filmens sömnighet. Ta vilken bra film som helst, gör av med en fjärdedel av innehållet och lägg in lite text här och där. Nej, det blir förmodligen inte så bra som det kunde ha varit.

Filmen handlar om ett framtidssamhälle där två klasser delar på ansvaret. Ovan jord finns tänkarna som planerar och förkovrar sig i kultur, underhållning och andra intellektuella aktiviteter. Under jord finns de förslavade arbetarna som driver stora maskiner som får samhällets hjul att snurra. Handlingen spetsas till när en man från den rika sidan vågar sig på ett besök ner i underjorden. Kan han vara den saknade länken mellan händer och hjärna?

Metropolis har en ganska basal dramaturgi där gott ställs mot ont och där handlingen kompliceras av ett klassiskt förväxlingsmotiv. Skådespeleriet är mestadels överspel där uppspärrade ögon (som för övrigt är rejält sminkade på såväl de manliga som de kvinnliga karaktärerna) och en allt annat än avspänd mimik hör till vanligheterna. I nutid skulle ett sådant spel få alla kritiker att rynka på näsan, men nu är detta inte en ny film och därför har alla överseende med dylika brister.

Grundproblemet är annars att man inte engageras av huvudpersonernas situation. De verkar tillhöra någon annan mänsklighet än den man är van vid och visst, kanske var manusförfattarna Lang och Thea von Harbou (även roman) ute efter att visa upp en ny sorts människa. Dessvärre präglas händelseförloppet av en saktfärdighet som är segare än kola. Bortsett från sista halvtimmen är det nästan en total brist på spänning, vilket är väldigt synd.

Metropolis räddas helt och hållet av specialeffekter, design och en allmän påhittighet som gäller allt från fotografi till klippning. Många av nutidens science fiction-filmer lånar stora delar av sin visuella idé härifrån och den detaljintresserade kan kolla efter sådana ting och pricka av dem i sin checklista. Störst inflytande har förmodligen designen av roboten haft, men även exteriörernas utseende har kopierats och inspirerat andra filmskapare än idag.

Om man ska plocka ett stildrag som etsar sig fast i skallen långt efter filmvisningen så är det bildspråket. Behandlingen av ljus och skugga ansluter filmen till den samtida tyska expressionismen, medan andra mer abstrakta bilder flörtar med Dali och den likaledes samtida surrealismen.

Metropolis anses vara ett av de stora mästerverken inom filmen och återigen håller jag inte alls med. Redan i sig anser jag stumfilmen vara en ofullständig variation av vanlig film. Om nu stumfilmer är så fantastiskt bra, varför gör inte fler regissörer stumfilmer idag? Och kom inte och säg att det beror på publiken. Det finns så många regissörer som gör film för sin egen skull och dessa borde väl göra stumfilm om nu dessa filmer är så lysande som alla kritiker gör gällande?

Nej, det gör de inte. Stumfilmen är ett minne från en annan tid och självfallet är det viktigt att bevara den filmhistoria som varje räddat äldre verk kan ge oss. Men bara för den sakens skull behöver man inte ge gamla stumfilmer överbetyg av nostalgiska skäl. Metropolis är bra, men inte mer än så. Betyg: 6.

Container (2006)

2007-10-06T10:33:00.000+01:00

Bedömningsgrund för åldersgräns: Genomgående tung och ångestladdad stämning med inslag av hallucinationer och surrealism.

Container är en logisk uppföljare till den misslyckade Ett hål i mitt hjärta. Återigen har vi en regissör som söker efter ett uttryck och som så förtvivlat gärna vill vara viktig. Lukas Moodysson vill bära alla världens problem på sina konstnärsaxlar. Det är hemskt att barn svälter i Afrika och andra världskriget var ju också dumt och Tjernobyl och potentiella kärnkraftsolyckor är värda våra tårar och utseendefixeringen och kändishetsandet är stora problem i samhället idag. Han tycker så mycket den där Lukas.

Formmässigt är det en film som påminner mer om konst än om film. Ljudet består enbart av Mariha Åbergs röst. Hon läser upp en 74 minuter lång monolog som tar upp allt mellan himmel och jord. Ett typiskt drag är att olika kändisnamn inflikas varannan minut. Tom Cruise, Katie Holmes, Paris Hilton, Christina Aguilera, Spice Girls, Kylie Minogue och Claes Elfsberg ger texten en dagsaktuell känsla. Mest fokus lägger dock manusförfattaren på Savannah, porrstjärnan som begick självmord 1994.

Andra reflektioner gäller ravioli, Ebay och paparazzifotografer och ofta nämns en företeelse i texten några minuter innan den syns i bild. Det gör att filmen trots det fragmentariska innehållet ändå utgör en slags helhet. Ibland blir det dock så konstigt att man tappar sugen alldeles. Jesus och Maria sägs exempelvis vara David & Victoria Beckham och det är säkert kul för någon, men inte för mig.

I bild syns en överviktig man (Peter Lorentzon) och en smal kvinna med asiatiskt utseende (Åberg). De syns en och en eller bredvid varandra. Ibland bär han på henne och någon gång tar hon hand om honom (borstar hans tänder). Om man ska tolka texten är hon hans inre kvinna och han är en transsexuell man som vill byta kön.

Filmens röst kan bland annat tänkas tillhöra följande personer: Den fete mannen, den smala kvinnan, jungfru Maria och regissören. I den internationella versionen tillförs ytterligare en dimension i form av att rösten också blir en person. Och ibland tycks rösterna tala med varandra, men Åberg använder samma bräckliga tonfall filmen igenom. Det är således mer uppläsning än röstskådespeleri.

Miljöerna varierar mellan en sjaskig lägenhet, svensk utemiljö, en soptipp, ett öde sjukhus i Tjernobyl och nattklubbsmiljöer. Ombytligheten gör att det är svårt att greppa bilderna som är filmade med svartvit grovkornighet. En amerikansk filmkritiker kallade Container en typisk examensfilm från en regiutbildning. De blivande regissörerna vill ofta göra avantgardiska experimentfilmer och vänder sig gärna inåt med sina ambitioner. Den är alltså inte så unik som film som vissa försvarare vill göra gällande.

Problemet med innehållet är att jag aldrig riktigt känner att det är på allvar. Situationerna som utspelar sig på duken framför mig är så bisarra att det inte går att göra något vettigt av dem. Några exempel:

Den feta mannen tejpar sitt ansikte och sedan tejpar han fast en docka på ansiktet.

Samme man tar på sig en gasmask.

Han lägger sig på golvet, lägger en golvlampa bredvid sig och välter sedan en soffa över sig som ett jumbotäcke.

Den korpulente typen ligger i ett badkar med kläderna på.

Iklädd blond peruk försöker han kyssa andra män på något uteställe. Intensiteten i hans försök gör att peruken hamnar på sned.

Den smala kvinnan lyfter på ett täcke och finner en ormgrop av äldre människor som nakna slingrar sig intill varandra.

Karaktärerna kysser speglar, mobiltelefoner och mycket annat bråte.

En Jesusfigur i miniatyr suger på ett lösbröst och läggs sedan på ryggen till en förvuxen nyckelpiga som vandrar iväg.

Det finns många fler konstiga exempel, men jag tror nog ni förstår vart jag vill komma. Container är bara lite över sjuttio minuter lång och det är bra. Den korta tiden gör att man utan större problem orkar ta sig igenom filmen och under några minuter mot slutet är det nästan bra, men bara nästan. Det är ett fall framåt sedan Ett hål i mitt hjärta, men det säger egentligen inte så mycket i sammanhanget.

Moodysson sade vid en visning i London att man måste se Container sju gånger för att inse hur välstrukturerad den är. Ett sådant uttalande styrker tesen om att han är en mycket självupptagen regissör, en man som har utvecklats till att bli filmens motsvarighet till litteraturens Ann Jäderlund. Och liksom Jäderlund har också Moodysson sina fans.

Det bestående intrycket är en regissör som har tappat stinget. Allt är pretentiöst, otillräckligt, diffust och dåligt. Det rör sig om en egomasturbation av gigantiskt mått. Container är således inget att ha som film, men som konstprojekt hade den säkert gjort susen. Betyg: 2.

DVD: Ett hål i mitt hjärta (2004)

2007-10-06T10:12:00.000+01:00

Ett hål i mitt hjärta är en arg film som vevar vilt åt alla håll och kanter. Porr är fel, dokusåpor är dåliga, media är farligt, män är djur och fixeringen vid skönhet är ohälsosam. Lukas Moodysson slår omväxlande in öppna och halvöppna dörrar och bjuder på en dubbelmoral som heter duga. Mer om det sistnämnda sist i recensionen.

Filmen handlar om fyra extremt ytliga karaktärers förehavanden i en liten lägenhet någonstans i Sverige. Pappa Rickard (Thorsten Flinck), hans kompis Geko (Goran Marjanovic) och aspirerande porraktrisen Tess (Sanna Bråding) ska spela in porrfilm och i rummet intill sitter mullvadsmannen Eric (Björn Almroth) och poserar som en godhetens apostel. En kort sammanfattning av varje karaktär blir rätt så givande:

Rickard: Medelålders lönnfet man och porrkreatör som har problem med relationen till sin son, men som verkar uppskatta att spela in porr. Han är en dålig man, ett djur.

Geko: Vältränad snubbe, rakad skalle och pung, sömnproblem under filminspelningen eftersom han drömmer sig bort, saknar tydligtvis spärrar och trivs med att förnedra sin kvinnliga motspelerska (att kräka henne i munnen är inget problem). Anser sig för övrigt ha stor kuk.

Tess: En kvällstidningskaraktär med sensationella förtecken. Hon ville bli modell när hon var fem och porrstjärna när hon var tolv. Som tonåring sålde hon och kompisen använda trosor till diverse porrgubbar (flickorna köpte trosor, lade dem i ett badkar och kissade sedan på dem för att de skulle få den rätta doften). Hon är 21 år, men ser ut, pratar och agerar som en tonåring. Hon har förminskat blygdläpparna och vill förstora brösten ("de är för små"). Att få medverka i Rickards film gör att hon äntligen kan få leva ut sin barndomsdröm. Halleluja.

Eric: Mumlande svartrockskliché med långt svart hår, svarta kläder, blek hy och mild stämma. Han har alltid persiennerna nerdragna och i mitten av rummet hänger en snara från taket. På husdjursfronten är det daggmaskar som gäller och när han vill vara djup är det tankar om livet på havets botten som vädras. Eric lyssnar gärna på experimentella oljud och han verkar inte gilla sin pappa.

Karaktärernas intetsägande grundhet förstärks av att dialogen ligger på en relativt låg nivå. Man får inte känslan av att karaktärerna verkligen säger det de säger. Nej, jag upplever snarare att det är regissörens röst som läggs i deras munnar. Särskilt problematisk är sonens karaktär som är så utstuderat låtsasdjup att man aldrig kan ta hans dravel på allvar.

Annars är det bästa exemplet på hur banalt skriven filmen är följande: Rickard presenteras som en dålig människa, en man som inte vet vad han ska göra av sin manlighet och som satsar varje gram tillgängligt testosteron på att spela in en amatörporrfilm. Självfallet vore det av intresse att få veta hur han blev denna trasiga figur. Hur blev Rickard en misslyckad man? Hur ska Lukas Moodysson lyckas förklara hans bisarra beteende? Jo, Rickard blev så klart utnyttjad av sin pappa när han var liten. Man kan bara sucka djupt åt det eländiga manushantverket.

Ett hål i mitt hjärta kan sammanfattas med ett ord: chock. Den består av ett bombardemang av effekter i ett effektsökeri som framkallar en gradvis växande irritation. Mildaste chocken är att alla varumärken är maskerade, ett grepp som stör mer än det tillför. Utöver det står nakenchock, porrchock, ljudchock, spychock, matchock, strypchock, blodchock och dockchock på dagordningen. Äckliga operationsbilder klipps in regelbundet och jag kan se Moodyssons självgoda flin som fegt kikar fram bakom varje ny chock som introduceras. Sällan har effekter varit så meningslösa.

Som en del av anpassningen till en slags samtid har filmen några inslag som hämtas från dokusåpans estetik. Karaktärerna biktar sig inför en nattkamera a la Big Brother. Exakt vad detta tillför vet jag inte, men det ger knappast karaktärerna något utökat djup.

Visuellt är Ett hål i mitt hjärta en veritabel katastrof. Fotot är fruktansvärt fult, vilket säkert är medvetet. Känslan rör sig åt dogmahållet, fast utan danskarnas estetik och rytm. Här är bildberättandet stelt, orytmiskt och med ett kameraarbete som ter sig tämligen meningslöst.

Ljudspåret är liksom bildinnehållet pålagt för att chocka. Musikavsnitten (techno) har högre volym än övriga filmen och med jämna mellanrum attackeras trumhinnorna av likaledes kraftfulla störningsljud. Nej, filmen är inte gjord för att vara en dans på rosor…

Slutligen vill jag återanknyta till dubbelmoralen i filmen. Med tanke på hur manuset skildrar porr kan man gissa sig till att regissören inte är någon varmare anhängare av porrindustrin. Med det i bakhuvudet kan man inte låta bli att notera hur Sanna Brådings nakna kropp exponeras under hela filmen. Förvisso får vi också se Flincks och Marjanovic hängpungar, men det rör sig knappast om samma sorts direkta exponering. Dubbelmoralen lyser igenom och befäster att Ett hål i mitt hjärta är skit i sin allra renaste form. Betyg: 1.

C.R.A.Z.Y. (2005)

2007-10-05T10:49:00.000+01:00

Jean-Marc Vallées C.R.A.Z.Y. är publikfrieri på hög nivå. Varje händelse i filmen är designad för att kunna påverka publiken i största möjliga omfattning och den har blivit en succé hemma i Kanada och på filmfestivaler runt om i världen (den vann bl.a. publikpriset på Göteborgs filmfestival 2006). Framgången är fullt förståelig då det är svårt att värja sig mot spontaniteten, humorn och det varma dramatiska innehållet.

Tillvägagångssättet består i att slå ut åskådarnas försvarsmekanismer, att rubba balansen och göra skillnad. Detta sker främst genom musiken som utgör filmens turboladdade motor. Ljudbilden är magiskt musikalisk. Några gånger är det väntade val (Sympathy for the Devil, White Rabbit och Space Oddity) medan det andra gånger blir lite mer vågat (Charles Aznavour möter The Cure). Mest hörs dock Patsy Cline och filmens inofficiella ledmotiv är hennes version av Willy Nelsons tillbakalutade Crazy.

Handlingen tar sin början på julaftonskvällen 1960 hemma hos familjen Beaulieu i Québec. Mamma Laurianne (Danielle Proulx) har en stor rund mage och tre bröder har dagen efter fått en lillebror. I och med att lille Zac föds på samma dag som Jesus får han under resten av livet finna sig i att bli jämförd med kristendomens förgrundsgestalt.

Vi hoppar några år framåt i tiden och får följa den yngste pojken Beaulieu från sex till åtta års ålder och allt vad den tiden har att erbjuda. Den unge Zac finner fiendskapen med sin pappa och ett nära förhållande med sin mamma. Han är inte som alla andra pojkar och vill helst av allt leka med dockor, något som hans trångsynta far inte gillar. På nätterna kissar han på sig och på dagarna får han i uppdrag att tänka på folk som har skadat sig eller är sjuka. Han anses nämligen ha fått övernaturliga gåvor.

Nytt hopp framåt. Zac är 15, supersnygg och liksom alla andra tonåringar osäker på sin identitet. Vilken roll ska han ha i livet? Vad ska han göra av de känslor han känner för killar? C.R.A.Z.Y. handlar om att bli vuxen och samtidigt att komma överens med den egna sexualiteten. Men filmen handlar också om en maktkamp mellan en pappa som inte tolererar homosexualitet och en son som samlar mod för att konfrontera honom men aldrig riktigt vågar ta steget. Kan Zac finna sig själv och samtidigt behålla kontakten med sin pappa?

När en film utspelar sig mellan 1960 och 1980 uppstår ett gottebord för designers och scenografer. Det finns så många val att göra och här görs nästan alla dessa val rätt. Det är tidstypiskt mode och inredningar som fungerar. I kombination med den myckna musiken kan man aldrig gissa fel om vilket årtionde det handlar om.

Dessutom lyckas skådespelarna bra med att skildra åldrandets processer. Oftast sker detta med hjälp av subtila förändringar i sminkningen samt mer drastiska förändringar i klädstil och hårmode. Kvar finns ändå några procent att gestalta och dessa procent sköter skådespelarna med bravur. Marc-André Grondin i rollen som den äldre Zac är Kanadas svar på Jared Leto och Michel Côté lyckas integrera humor i sin tolkning av pappan. Vidare är det intressant att notera att regissören gett en roll åt sin egen son, Émile Vallée, och att sonen lyckas över förväntan som den unge Zac.

Bröderna är däremot större besvikelser som karaktärer. För enkelhetens skull har manusförfattarna valt att göra en bror till rebell och drogkonsument, en annan till sportgalning med svällande överkropp och en tredje till läspojke med glasögon. Lägg till det en mamma vars främsta egenskap är en godhjärtad kristendom och en pappa som definieras lika mycket genom sin homofobi som genom sin sångglädje. Det hela är lite för uppenbart och således blir det väl tunt på sidokaraktärsfronten.

Ibland brukar man prata om raka berättelser som är berättade utan krusiduller. C.R.A.Z.Y. är dessa filmers direkta motsats. Här är krusidullerna – utsvängningarna, snirklarna, drömmarna, tankehoppen – det centrala, navet kring vilket allt annat snurrar. Därigenom blir filmen försiktigt experimentell med påtaglig Tom Tykwer-känsla över regin. Det är tekniskt skickligt, men inte nödvändigtvis det mest effektiva sättet att berätta.

De publikfriande inslagen i berättandet yttrar sig som scener eller händelser som alltid tycks gå ett, två eller tre steg för långt. Filmen innehåller ett par Jesusliknelser för mycket och det zoomas alltför ofta in på den korsfästa frälsaren på väggen. Vidare inkluderas några övertydliga, övernaturliga och framförallt överflödiga tankeöverföringar och det röks på i parti och minut. Det är som om någon elitatlet skulle få för sig att hoppa tresteg istället för längdhopp; det ser bra ut, men vederbörande landar någonstans i ingenstans, en bit bortanför längdhoppsgropen, och det är inte skönt kan jag lova.

Att C.R.A.Z.Y. är Zacs film förstår man direkt genom att det är hans berättarröst som ger oss insikter om situationer och händelseförlopp. Men trots det blir jag aldrig riktigt klok på vem han är. När Zac söker sin identitet tycks det vara den fysiska homosexualiteten han eftersöker. Var finns kärleken? Var finns det innerliga, det innersta, det äkta? Känslorna försvinner bort bland alla minnen och anekdoter. Barndomens längtansfyllda blick mot flickornas docklek äts upp av puberteten och en vilja att vara häftig. Kvar finns en genuint underhållande men också något ytlig beskrivning av en ung mans allt annat än raka väg till vuxenheten. Betyg: 7.

Gradiva (2006)

2007-10-04T09:20:00.000+01:00

Den sista scenen i Gradiva (C'est Gradiva qui vous appelle) lider mot sitt slut och olika intryck är på väg att sorteras till ett omdöme i mitt huvud. Det är ett negativt omdöme baserat på skarpt kritiska observationer. Jag sitter på femte raden till höger i Kinos stora salong och filmen är på väg att ta slut.

Då plötsligt stiger sakta ett rynkigt huvud upp över sidoräcket intill mig. En lärd mans tärda ansikte kikar försiktigt fram och ögnar duken en kort stund. Det är Alain Robbe-Grillet, filmens 85-årige regissör, som smugit in i salongen. Det väntar nämligen en frågestund efteråt och hans blick får mig än idag att rysa en smula.

Filmen handlar om en medelålders vit man som likt Stourley Kracklite i The Belly of an Architect anländer till en främmande kultur för att utföra framstående kulturarbete. Han heter John Locke (James Wilby) och namnet får väl antas vara en filosofisk antydning, samtidigt som man även kan misstänka att det är en avlägsen yngre kusin till Antonionis David Locke i Yrke: reporter.

Locke lockas in i en orientalisk värld där dröm och verklighet flyter samman. Han möter en blind man som inte är blind, en taxi som inte är en taxi och ett spöke av en kvinna från det förflutna. Dessutom vet alla han möter vem han är, medan han själv får famla i ovisshet om de andra identiteter.

Tematiskt upprepas scener, motiv och namn från både Eden and After och Den odödliga. Naturligtvis är kvinnorna antigen gudinnor eller förslavade offer och regissörens tidigare fascination för rep, kedjor och piskor har här förstärkts av ytterligare en brutalitetsnivå: den skärande kniven.

Nu kan man kanske försvara filmskaparen genom att säga att det bara är fantasi, att man inte säkert kan veta om det är meningen att vara på riktigt eller inte, men fakta kvarstår: det är kvinnorna i filmen som utsätts för olika former av obehagligt våld och det är ingen slump.

Herr Locke bor tillsammans med en undergiven hushållerska som mer än gärna klär av sig för honom och vars favoritreplik är ”Oui, monsieur”. Hon spelas av Dany Verissimo som fick sitt genombrott som vanlig skådespelerska i Banlieue 13. Dessförinnan hade hon en karriär som porrskådis, något som kanske förklarar de frekvent förekommande exponeringarna av hennes kropp.

Vad är då meningen med filmen? Varför ska man vilja veta hur det går för John Locke? Svaret är att det vet jag inte. Jag förstår inte riktigt Robbe-Grillets tankar och jag lockas inte heller av hans berättande. Gradiva är en gubbsjuk orientalisk fantasi där spekulativ nakenhet och fördomsfulla skildringar av arabiska manliga könsstereotyper bildar en hycklande allians av olustighet och komik. Visst är det snyggt, emellanåt, men enbart yta räcker sällan för en god filmupplevelse. Betyg: 3.

Den odödliga (1963)

2007-10-03T08:57:00.000+01:00

Den odödliga (L'immortelle) är mycket yta, lite djup och en hel del pretentioner. Huvudkaraktären är N (Jacques Doniol-Valcroze), en fransos på vift i österlandet. Han får syn på en vacker kvinna, L (Françoise Brion), och hon blir målet för hans begär. Sedan försvinner hon plötsligt och N får leta efter henne. Alla säger att hon aldrig har funnits, men han är säker på sin sak. Hur går detta egentligen ihop?

Det handlar förmodligen om kärlek, men inte enligt den gängse definitionen. Det är sensuellt, men aldrig erotiskt. En hand rör vid en kind, nuddar en en axel, smeker den sträckta halsen nästan motvilligt. Antydningarnas teater spelas upp.

Regissör Alain Robbe-Grillet använder sig av upprepningar, vilket blir effektivt i de enskilda scenerna. Återkommande bilder är en man med två hundar, en gubbe som sitter på en stol vid vattnet, en äldre man som sitter likt en vakt utanför en moské och en hjälpsam hushållerska. Exakt vad de olika figurerna ska betyda vet jag inte och det kanske inte spelar så stor roll. En gubbe som sitter vid vattnet på en vanlig stol är kanske mest ett estetiskt motiv.

Den odödliga är en på det hela taget en mycket visuell film. Maurice Barrys svartvita bilder fångar upp ett Istanbul som står på två ben. Det är det genuina Istanbul mot turisternas dito. Arkitektur, vatten, moskéer, byggnader och ruiner hamnar i åskådarens synfält: långsamt, stillsamt, dröjande.

Filmens lugn är så påtagligt att man riskerar att somna. Sömnframkallande episoder varvas med lysande små bildberättelser. Ett orientaliskt soundtrack skänker stämning och skapar oklarhet på samma gång och det finns mycket dialog på turkiska som inte översätts. Vi ska vara på samma nivå som huvudkaraktären; det han inte förstår ska inte heller vi förstå.

Dramatiken i Den odödliga baserar på det oförklarliga. Fokus ligger på saker som aldrig verkar ha ägt rum, men som huvudkaraktären upplever som verkliga. Denna lek med minnet blir bara en något sämre variant av I fjol i Marienbad. Ogenomträngliga karaktärer borgar för ett obefintligt känsloutrymme.

Helhetsupplevelsen är en lektion i ineffektivitet, en grundkurs i konsten att göra det lätta svårt och det svåra till omöjliga gåtor. Robbe-Grillet har ingenting att säga mig som han inte redan har sagt förut, men jag lyssnar artigt, lyssnar noga. Till slut har jag lyssnat klart och inser att jag är fel person på rätt plats. Den här filmen talar inte till mig. Betyg: 5.

DVD: Knocked Up (2007)

2007-09-28T11:19:00.000+01:00

Knocked Up (På smällen) är en präktig romantisk komedi förklädd till en inte så präktig romantisk komedi. Det finns en bra början som följs av ett ganska hopplöst mellanparti och sedan blir det helt okej igen på slutet. Någonstans i röran finns alltså en bra, men präktig film som Judd Apatow byggt ut till något mycket sämre.

Filmen har en lovande upptakt där tönten Ben (Seth Rogen) går på nattklubb och lyckas ragga upp supersnygga tv-reportern Alison (Katherine Heigl). Båda har druckit och även om hon är tio gånger snyggare än honom, köper man motvilligt att det nog ändå skulle kunna vara teoretiskt möjligt. Det är ett gränsfall, men det fungerar.

Efter engångsligget fortsätter livet som vanligt för de båda inblandande. Alison jobbar vidare på E! och Ben stojar vidare tillsammans med sitt nördgäng. De ska försöka få ihop en hemsida där skådespelerskors nakenscener registreras med tidsuppgifter. Och mellan filmtittandet försöker de mest variera sitt hobbyknarkande (fiskskål, cyklop etc).

Sedan visar det sig ju så klart att Alison har blivit gravid, befruktad av ett monster till kille. Hon överväger abort, men inser snabbt att hon vill behålla barnet. Ben måste ringas upp och den gravida försöker få honom att ta ansvar, något som han inte klarar av. Han är ju kille och killar ska bara ha kul. Tjejer som tjatar är jobbiga. Varför måste man bli vuxen egentligen?

Ben har inga pengar, ingen stil och inget hyfs. Han är 23 år ung och idiot. Hans enda positiva egenskap är en viss humor, men hans oförmåga att välja när han ska vara rolig eller inte gör att han ganska snabbt framstår som ett hopplöst fall. Enbart hans entoniga röst borde vara tillräckligt för att få Alison att inse att hon borde hålla sig långt borta från hans liv.

Hennes val är filmens nyckel och jag köper inte det. Ben är en hjärndöd, nedknarkad loser och Alison verkar faktiskt ha något mellan öronen. I en någorlunda trovärdig film hade följande scenarier varit möjliga:

a.) Alison söker upp Ben och han får hjälpa henne med aborten.

b.) Alison skiter i Ben, gör abort och fortsätter göra karriär inom tv.

c.) Alison skiter i Ben, föder barnet, forsätter göra karriär inom tv och har råd med en nanny.

d.) Alison underrättar Ben om det inträffade, berättar att hon ska behålla barnet och att han kommer att få träffa sin son eller dotter när han har vuxit upp och visat att han kan ta ansvar för sitt liv.

Men icke sa Nicke. Hon väljer istället att försöka bli kär i odjuret och det blir en lång väntan (filmen är två timmar och nio minuter lång!) på att bullen ska komma ut ur ugnen...

Knocked Up innehåller, precis som i The 40 Year Old Virgin, ett sunkigt grabbgäng. Då var det hemelektronik som gällde, nu är det film som är grejen. Det här är kufiska killar som ger filmnördarna dåligt rykte. Man behöver ju inte vara osympatisk bara för att man kan mycket om film.

Skildringen av grabbgänget, Ben och hans relation till Alison är filmens centrum. En annan prominent del handlar om Alisons storasyster Debbie (Leslie Mann), hennes man Pete (Paul Rudd) och deras två gulliga ungar (regissörens egna barn). Apatow vill uppenbarligen jämföra Alison och Ben med Pete och Debbie i ett outhärdligt sidospår.

Vi får se hur schizofren papparollen kan vara när man egentligen bara vill skita i allt ansvar. Pete var en gång i tiden som Ben och därför får de bra kontakt med varandra och sticker iväg till Las Vegas för att knapra psykadeliska svampar och kolla på nakenshower. Sedan kommer han hem och gullar med ungarna. Det är ett sidospår som enbart fungerar som utfyllnad och som inte tillför grundstoryn särskilt mycket.

Jag saknar överhuvudtaget Alisons perspektiv på det hela. Om jag hade skrivit filmen hade jag gjort Pete och Debbie till marginalfigurer och istället skrivit in lite vänner till Alison. Hur hade de reagerat på Alisons val att försöka få ihop det med den hemske Ben? Hur hade Ben reagerat om han fått komma och hälsa på Alison och hennes kompisar? Nu får vi bara se hur Alison plågar sig igenom några kvällar hemma hos Ben och gänget.

Humorn är ojämn och växlar mellan roligt och inte alls roligt. Ett stående skämt handlar om ett vad om att en i gänget inte får raka av sig skägget samtidigt som de andra får förolämpa honom. Klarar han vadet får han ett års hyra betald och omvänt får han betala de andras hyra om han misslyckas. Andra skämt tar sikte på läkaryrkets mest abnorma utövare och filmen inger knappast förtroende för den amerikanska mödravården.

Regimässigt är filmen dock ett klart fall framåt. Apatow hittar stundtals ett eget uttryck och lyckas framförallt väl med att integrera många sköna låtar. Bildberättandet blir därmed inte lika platt som i hans förra film. Dessutom gör både Heigl och Rogen godkända insatser; det är ju knappast deras fel att karaktärerna fattar konstiga beslut.

En tematisk likhet med föregångaren finns dock. Liksom The 40 Year Old Virgin är Knocked Up en sällsynt mix av obscena skämt och tillrättalagd kärnfamiljspropaganda. Den kristna högern gör ånyo vågen, om än motvilligt – fula ord och engångsligg är ju fel! Budskapet är att ett barn behöver en mor och en far (oavsett hur odräglig och omogen han är). Det är en billig, lätt genomskådlig formel som Apatow använder och den fungerar. En hel generation amerikanska filmkritiker har låtit sig duperas av hans senaste film och det är inte alls illa pinkat. Betyg: 4.

DVD: Ivans barndom (1962)

2007-09-28T10:23:00.000+01:00

Krig.

”Krig är ett fientligt förhållande mellan folk eller stater eller mellan parter inom samma stat (inbördeskrig) där användande av dödligt våld förekommer på ett systematiskt sätt.”

Kriget idag är bilder på sönderbombade byggnader eller notiser om dödsoffer från länder långt bort från vår trygga vardag. Kriget idag är hypotetiska diskussioner om huruvida vi behöver ett försvar eller inte. Krig är också historia och historien är vårt nu.

Ivans barndom, Andrei Tarkovskijs makalösa långfilmsdebut, visar upp ett krig som är nära, men ändå så långt borta. Vi befinner oss vid östfronten under andra världskriget och ett fåtal sovjetiska militärer gömmer sig för tyskarna. De tillhör en liten spaningsenhet och en av militärerna är ett barn. Med sin litenhet kan han ta sig in bakom fiendens linjer och få fram nyttig kunskap.

Vem är pojken med de brinnande ögonen? Ivan (Nikolai Burlyayev) är 12 år. Han är föräldralös, militärt kunnig, insatt i alla rutiner och reglementen. Han är bara ett barn i fysisk bemärkelse; filmens titel är mycket ironisk.

I drömsekvenser blickar han tillbaka i livet och ser sig själv som liten, lycklig och oförstörd. Men han drömmer också mardrömmar och återupplever sin moders död. Att hjälpa till i kriget är hans sätt att försöka göra något för sitt land. När man redan har förlorat allt man har kan man lika gärna förlora lite till.

Mellan de visuellt briljanta scenerna infinner sig emellanåt en obekväm långsamhet, en känsla av att filmen fastnat med fötterna i kvicksand och håller på att sjunka. Detta beror förmodligen på att sidokaraktärerna inte etableras på sedvanligt sätt, vilket gör det svårt att hålla koll på dem, att se vem som är vem. När alla personer har etablerats kommer Ivans barndom in på rätt kurs igen och ett sista nattligt spaningsuppdrag kan ta sin början...

Filmen är fotograferad med en visuell briljans som klår många av nutidens underverk. Vadim Yusovs poetiska bilder skiftar i stil från mardrömslik expressionism till fjäderlätt naturlyrik. Tarkovskij framstår som en regissör helt utan gränser, en möjligheternas mästare, med förkärlek för innovativa kameraåkningar och obalanserade kameravinklar. Ivans barndom är grandios filmkonst.

Den debuterande regissören visar upp kriget som en personlig mardröm. Miljöerna berättar inte alltid att ett krig pågår. Nej, det känns mer som en dystopisk, avskalad science fiction. Gåtfullheten och ovissheten blir till en besvärande, djupt obehaglig förnimmelse i magtrakten. Och sedan hör man ljudet av bomber och skottlossning i fjärran. Kriget är nära, men ändå så långt borta. Betyg: 8.

DVD: Krama mig (2005)

2007-09-27T12:34:00.000+01:00

Äntligen en vanlig tjej i en svensk film, tänker jag en kvart in i Kristina Humles tonårsdrama Krama mig. Minna (Henna Ohranen) är vanlig, dels på grund av att hon inte framställs som ett offer för patriarkatet och dels för att hon placerats mitt i en naturlig vardagsrealism. Det är en småstadsvärld där de små problemen lyfts fram och därmed blir filmen en kontrast till den vanligtvis så sensationsinriktade svenska ungdomsfilmen.

Minna är 19 år, jättesnäll och har nyligen gått ut gymnasiet med fina betyg. Hon vill egentligen inte vara där hon är, men som så många andra sitter hon fast i den lilla bruksorten med valsverket som centralpunkt. I storköket där hon jobbar får hon ta del av de äldre kvinnornas visdomsord och på körlektionerna blir hon förälskad i sin bilskollärare.

Det är en film om hur det går till när man blir vuxen och sakta men säkert arbetar fram ett mål om att komma någonstans i livet. Om hur tillvaron formas av några små men enkla delmål: körkort, kärlek, flytta hemifrån. Det sistnämnda vill hon inte först. Hon bor kvar hemma med en sextonårig lillasyster och en liten lillebror. Mamman är död och pappan har en ny tjej som inte drar jämnt med henne. Snart blir det omöjligt att bo kvar hemma.

Så här långt har allt varit riktigt bra. Vi har en engagerande om än ganska vardaglig intrig och en karismatisk huvudrollsinnehavare. Regin är pigg, bildlösningarna lekfullt funktionella och klippningen inpspirerad av regiskolans klassiska scenövergångar. Dessutom är Mario Adamsons musik medryckande plinkplonkig.

Sedan börjar problemen komma smygande som ninjor innan de slår till med full kraft. De manliga karaktärerna är exempelvis mindre lyckade. Vi har tre män som alla visar intresse för Minna och som alla framstår som mer eller mindre osympatiska. De ljuger, är otrogna och uppträder allmänt konstigt. Bilskolläraren Tomas (Tobias Aspelin) är minst femton år äldre än Minna och redan inne i ett långvarigt förhållande och ändå kastar han sig in i en relation med den nittonåriga snärtan. Kanske vill manusförfattaren på detta vis visa hur dåliga män är på att vara trogna?

Ett annat problem är att manuset då och då tar några onödiga kliv i sidled, bort från huvudintrigen och in i ointressanta sidospår. Dessutom finns det flera uselt skrivna repliker där det mest skrattretande är ett lån frånMission: Impossible II. I den filmens serietidningsvärld passar det bra att hjälten Ethan Hunt säger ”Damn, you’re beautiful!” åt sin sängkamrat. Men när 35-årige Tomas tittar nittonåriga Minna i ögonen och säger ”Fan vad du är fin” blir effekten enbart (o)lustig.

En tragikomisk detalj är att detta är en Film i Väst-produktion, vilket innebär att den är inspelad i Vänersborg. Miljöer från Tjenare kungen, Linas kvällsbok och många fler filmer känns igen och det distraherar. Visst är det trevligt att det finns ett regionalt inspelningsalternativ till Stockholm, men snälla, låt inte alla filmer utspela sig i Vänersborg!

Krama mig ska ha beröm för att den beskriver en helt vanlig tjej som visserligen inleder ett mindre lyckat förhållande med en äldre man, men som varken beskrivs som offer eller utlevande slampa för den sakens skull. Rent krasst består filmen av nittio procent film som är riktigt bra och sedan tio procent som är direkt undermålig. I vilken annan bransch skulle något sådant vara acceptabelt?

Hur många konsumenter skulle vara nöjda om var tionde inköpt mellanmjölk var rutten eller om var tionde Simpsonsavsnitt var helt under isen? Ingen, vågar jag säga. Så varför ska man acceptera att tio procent av en film inte håller måttet?

Krama mig har en riktigt bra grundkärna och Kristina Humle är tydligt både en regi- och manustalang. Tyvärr räcker det inte bara med talang utan det behövs fungerande feedback för att talangen ska förädlas. Ett manus måste bearbetas tills de ruttna inslagen är helt borta. Först därefter är det hög tid att börja filma. När svensk film har lärt sig den läxan kommer de senaste årens kris snart att vara ett minne blott. Betyg: 5.

Eden and After (1970)

2007-09-27T10:43:00.000+01:00

Eden and After börjar som en slags förhistorisk Idioterne. Vi får se en grupp uttråkade universitetsstuderande som fördriver tiden på Café Eden med att leka avancerade lekar där avrättningar och tortyr simuleras. Variationer på rysk roulette förekommer också och allt har en pervers underton.

En dag anländer en främling till gruppen och stör harmonin och det relativa lugnet. Särskilt påverkad blir den korthåriga blondinen Violette (Catherine Jourdan) och hela hennes värld är på väg att förändras. Mycket av den löjligt tunna historien byggs därefter upp kring en ful tavla som med lite god vilja liknar ett nordafrikanskt hus som ställts på högkant.

Filmen hoppar från miljö till miljö utan att ens försöka förklara varför. Det börjar i en ABF-normerad spegelväggslabyrint på caféet och fortsätter till en fabrik där ett läckage från en cistern fylld av en spermaliknande vätska lockar huvudpersonen till att ge sig själv en ansiktsinsmörjning. Sedan hoppar vi raskt till ett Tunisien där nakna slavflickor förvaras i upphissade järnburar och hjältinnan får svansa omkring i ett par kortkorta shorts som avslöjar de långa benens vertikala struktur.

Visst kan man försvara hoppen i tid och rum och bristen på logik med att det hela är fantasi. Men för mig blir det störigt att så mycket kan hända utan att regissören bryr sig om att ens försöka underbygga det hela. Ett tydligt exempel är en tvådelad scen där först två långbenta, lättklädda vuxenlolitor förenas i en lesbisk kyss och där sedan två manliga karaktärer jagar varandra med kniv ut i det långgrunda vattnet. Båda scenerna är kompetent regisserade, men delarna faller samman när helheten saknas.

Filmens enda ljusglimt är ändå nyss nämnda bildspråk där Antonioni citeras ihop med många egna idéer. Man vet att man kommit till en Alain Robbe-Grillet-film när en kvinna hänger från taket i en krok, bunden, fastkedjad och blir piskad. Regissörens böjelser är inte precis hemliga och säkert intressanta för honom själv, men för mig är det tomt effektsökeri.

Den tunisiska delen av berättelsen ser mest ut som filmade fotosessioner. Estetiken är en förlaga till franske tonårsfotografen Jacques Bourboulons färgrika alster ett halvt deccenium senare. Filmens hjältinna får ta på sig rollen som trånande sexobjekt med långa svarta stövlar, små röda trosor och en sönderriven t-shirt.

I princip har jag inga problem med nakenhet och erotiska skildringar i film, men i Eden and After exponeras de unga kvinnokropparna till överdrift. Det förvisso vackra bildspråket fokuserar ensidigt på det kvinnliga könet. Manskropparna syns någon gång skymta med de översta skjortknapparna uppknäppta, men annars ingenting. Slutsats: Robbe-Grillet är en tråkig mansgris. Betyg: 4.

Trans-Europ-Express (1966)

2007-09-27T09:44:00.000+01:00

Det senaste halvåret har jag sett en kortfilm (L'Arrivée d'un train à La Ciotat) och två långfilmer (The Lady Vanishes och The Narrow Margin) där tåg spelar en nyckelroll. Tåg är långa och tåg är trånga. Tågen flyter fram genom landskapet och blir en lika tydlig bild av förflyttning som cabrioleten i road-movien. Det är bara lite längre, lite trängre och nödbroms istället för handbroms.

Trots filmens titel är det en försvinnande liten del som faktiskt utspelar sig på själva tåget. Förklaringen till titeln är strikt ekonomisk. För att få låna ett tåg gratis från Trans-Europ-Express (TEE) krävde tågchefen att filmen skulle heta samma sak som tåget och detta accepterade filmskaparen.

Alain Robbe-Grillets Trans-Europ-Express är en lek med berättandet i den unge Jean-Luc Godards anda. Ett tåg rusar fram genom berättelsen, berättelsen rusar fram genom filmen och filmen rusar fram genom våra hjärnor. Det här är en vuxen lek. Barnets lek är något ohämmat, oförstört, medan den vuxne mannens lek är en lysten blick åt anarkins håll, en rebellisk uppstudsighet genom upprepade brott mot filmiska konventioner.

Manuset består av upprepningar och variationer på samma tema. Metaperspektivet finns där genom att en fiktiv regissör och producent diskuterar berättelsens framskridande och lyssnar på ljudet via en bandspelare. När en scen inte längre bedöms hålla måttet spolas det tillbaka i ett försök att göra det gjorda ogjort. Ett annat exempel på experimentlustan är när huvudkaraktären i samma scen kastar ett papperspaket i vattnet fyra gånger och ändå har kvar det under armen en stund senare.

Trans-Europ-Express tar sats från en simpel drogsmugglingshistoria där en man, Elias (Jean-Louis Trintignant), får i uppdrag att smuggla knark från Paris till Antwerpen på Trans-Europ-Express. Samtidigt spelar han också sig själv i den film som den fiktive regissören spelar in och allt är ganska märkligt. I Trintignant finns åtminstone en genretypisk egenskap, den maskuline hjälten i en mycket maskulin film.

Filmen utmanar och refererar thrillergenrens många klichéer och förväntningar. Det är fullt med rekvisita och typsituationer som thrillerkännaren snabbt känner igen. Vi har knarket i den dubbelbottnade resväskan, pistolen i den tjocka boken, det ofrånkomliga väskbytet, lömska lösskägg, kodspråk med viftande näsdukar, konstiga kartor, fotografier och viskande vägbeskrivningar. Det hela genomsyras av en absurdistisk humor som man antigen småler eller rycker på axlarna åt.

Men samtidigt som Robbe-Grillet anammar genrekonventionerna gör han också avsteg från traditionen genom att periodvis låta filmen gå ner i tempo, ett vågat grepp som framkallar gäspningar och sömnighet. Regissören söver oss sakta och sedan väcker han oss hastigt med bilder på kvinnans kropp. Elias bläddrar i en sadomasochistisk tidning och återskapar senare tablåerna på ett hotellrum tillsammans med en hora. Vi bjuds på lite sadism och rollspel med rep, kedjor och struptag, allt utfört enligt en herrtidningsestetik som känns aningen malplacerad.

Filmen är från 1966 och fotografiskt är det ungefär så franskt 1960-tal som det kan bli. Gatubilderna känns igen från Agnès Vardas Cléo de 5 à 7 och andra bildlån kan återkopplas till Godards Till sista andetaget. Det är flärdfullt och elegant och alla form- och narrationsexperiment till trots: filmen ser riktigt bra ut.

Berättelsen refererar, citerar och lånar från genrens rika historia, men det kan aldrig bli spännande. Därtill befinner sig regissören alltför långt från den trygga mainstreamfåran. När alla karaktärer är potentiella konstruktioner litar man aldrig på deras beteende. Det blir en lek för lekandets skull och till slut kommer man in i en återvändsgränd. Manusförfattaren har fått sina skratt och det är hög tid att knalla hemåt. Trans-Europ-Express är ingen helt lyckad film, men ändå det bästa jag hitintills har sett av regissören Robbe-Grillet. Betyg: 6.

Vigilante (1983)

2007-09-26T12:56:00.000+01:00

Vigilante är en rätt så välgjord genrefilm som följer en färdig mall till punkt och pricka. Förlagan är Michael Winners Death Wish från 1974. Båda filmerna använder hämnden som motiv samtidigt som anrättningen kryddas med en stark misstro mot myndigheterna och då särskilt mot polisens passivitet och oförmåga att göra ett bra jobb. Vissa grundförutsättningar måste också uppfyllas:

Först behövs en trovärdig hjälte, en kille som gärna får vara helylle men med en underliggande potential att kunna bli hårding. I Death Wish är denna man Charles Bronsons Paul Kersey och här heter han Eddie Marino och spelas av Robert Forster.

Sedan behövs ett fruktansvärt brott, något som är tillräckligt avskyvärt för att publiken ska kunna vinnas över på den anhöriges sida, en handling som är tillräckligt hemskt för att åskådarna ska vilja se blod.

För att göra detta möjligt måste ett elakt gäng introduceras. Det farliga gänget gör stan osäker, polisen står maktlös och attackerar oskyldiga kvinnor och barn. Eddies fru blir vittne till ett övergrepp, försöker gå emellan och blir sedan förföljd av gänget. Eddies son blir skjuten och hustrun både misshandlas svårt och blir våldtagen. Familjens idylliska liv slås i spillror.

Nu finns en bördig jordmån av hämnd och hat, men det fattas alltjämt lite innan han kan få sin revansch. Det behövs en person som kan få in Eddie på den rätta vägen. Passande nog lär han känna Nick (Fred Williamson), en cool kille som tillsammans med sina polare åker runt i en skåpbil och tar lagen i egna händer. Det är han som får in Eddie på hämndtankar och sedan kan man räkna ut resten…

Vigilante är en typisk B-film, men en ganska snygg sådan. Den är filmad i det bredaste filmformatet och ser verkligen ut som en riktig film. Om bristen på budget märks någonstans är det i specialeffekterna som är bättre än genomsnittet för genren, men där man ändå hade kunnat önska sig ett elegantare grafiskt våld.

Det stora problemet med berättelsen (och genren som helhet) är de platta karaktärerna och en förutsägbarhet i berättandet som man aldrig kan komma ifrån. Skildringen av det onda gängets medlemmar är en orgie i tidstypisk ”farlighet”. Det är jeansvästar, pannband och bandanas som knappast upplevs som skrämmande idag. Helt enligt mallen är också de två värsta busarna två etniska stereotyper: en är svart och snabbpratande, den andre är en lustsökande Kubakommunist med tjockt, oljesvart helskägg.

Regissör William Lustig började karriären som porrfilmsregissör under ett fingerat namn, fick sedan chansen att göra skräckfilmen Maniac och tre år senare kom denna. Vigilante är en genrefilm som aldrig lyfter till några oväntade höjder, men som heller aldrig sänker sig helt ner i våldsfilmsträsket. Med många välkoreograferade actioninslag och en habil biljakt finns tillräckligt med underhållning för 90 minuter. Och den i B-filmssammanhang alltid lika rekorderlige Williamson tar tillsammans med en bister Forster åskådaren genom filmen utan några större själsliga sår. Betyg: 5.

I fjol i Marienbad (1961)

2007-09-26T11:53:00.000+01:00

I fjol i Marienbad är en initiationsrit för alla anhängare av den europeiska konstfilmen. Den är en smal bro där alla cineaster måste passera innan de blir fullvärdiga medlemmar i den världsliga filmälskarklubben. Det är en lika frustrerande som imponerande film, ett konstverk som inte erbjuder några färdiga svar. Här finns bara den centrala frågan som upprepas gång på gång.

Något hände i fjol i Marienbad, men vad som hände vet nog inte ens manusförfattaren. Vi har A (Delphine Seyrig), en vacker kvinna som är gift med M (Sacha Pitoëff) och som uppvaktas av X (Giorgio Albertazzi). De befinner sig på ett slott någonstans i Europa och X försöker övertyga A om att de träffades förra året och att de då bestämde sig för att ses exakt ett år senare. Hon minns inte och han försöker övertala henne. Och i bakgrunden finns maken M som en skugga.

Allt utspelar sig omkring en lyxig scenografi där slottet (eller hotellet som de säger) är en samling salar – teaterrum, sovrum, sällskapsrum, korridorer med ornamenteringar och träpaneler, samt mängder av speglar överallt – omgiven av en perfekt ordnad, symmetrisk utemiljö med ansade buskar, gångar, öppna ytor och ståtliga statyer.

I fjol i Marienbad är en klassiker, absolut, men den saknar medkänsla och ett pulserande hjärta. Hela filmen är för mycket uppvisning för att jag ska vara helt nöjd. Det är för genomskinligt, för städat, för beräknat. Illusionen är ingen illusion. Illusionen är en konstruktion och konstruktionen är ett filmbygge där arkitekten heter Alain Robbe-Grillet och den ansvarige byggmästaren är Alain Resnais. Varje scen strävar så förtvivlat efter att vara fulländad, vilket gör helheten mindre fascinerande. Manusförfattare och regissör är alltför närvarande i filmen och styr karaktärerna med oönskad järnhand bort från spontanitetens möjligheter.

De båda herrarna pressar gränsen för vad en film egentligen är längre än någon film tidigare hade gjort. Den här filmen är litteratur som tonsatts med både bilder och musik. Det är överväldigande, smalt, svårt och storslaget i samma andetag. Om det svårast tänkbara finkulturella litteraturverket hade fått göra en film skulle den garanterat ha blivit en variation på detta.

Uppvisningen märks också i Sacha Viernys finstämda foto med otaliga kameraåkningar och en härligt mjukt finish på de förnämligt komponerade svartvita bilderna. Den fotografiska delen motsvarar en uppvisningsmatch i tennis där världens bästa spelare deltar. De utför precis varje slag som de kan, men åskådaren tar det inte på allvar eftersom det inte är en riktig match. Filmen hade därför kunnat göra sig av med minst hälften av alla visuella tricks utan att andemeningen hade gått förlorad.

Det experimenteras även på ljudsidan med selektivt utvald dialog, berättarröst och en ständigt närvarande musik. Det är ett underligt orgelmanglande med skogstokiga toccator som lugnats ner, försätts med konstnärlig tvångströja och sedan spänts fast vid bioduken. Med plötsliga, dramatiska utfall och grymma grimaser försöker musiken ta sig loss och slutligen lyckas det. Det är en märkligt effektiv musik som tangerar bildrutorna oerhört medveten om att den inte hade fungerat på egen hand.

I fjol i Marienbad lanserar även en ny sorts skådespeleri med skådespelare som är så styrda att de framstår mer som modeikoner än yrkesmänniskor. Deras förfinade drag framhävs genom en briljant ljussättning och särskilt Albertazzi imponerar med sin ljuvliga röst. Den smeker öronen med en hypnotisk ton som gör lyssnandet till en avslappningsövning för fanatiska frankofiler.

Sammanfattningsvis är detta en film som garanterat är värd sina lovord, men som i mitt tycke inte fungerar hela vägen. Uppvisningstänkandet kan man inte bortse ifrån och bristen på passion är ett problem. Det är en film som passerar obemärkt förbi den stora massan, men som alltid kommer att älskas av det lilla fåtalet. På filmens forum presenteras tolv möjliga tolkningar av den franske filmkritikern Rene Predal och till dessa kan läggas många andra inlägg som tydligt ger bilden av en film som det förmodligen är mer inspirerande att diskutera än att se. Betyg: 7.

DVD: Yrke: reporter (1975)

2007-09-25T12:25:00.000+01:00

Identitet. Vad gör oss till dem vi är? Är det summan av våra unika egenskaper, vårt utseende eller passet med personnummer och fotografi? På olika sätt har ämnet behandlats såväl i nutid (Fight Club och Adaptation.) som längre tillbaka i tiden (North by Northwest, Vertigo). Men allra mest identitetsfilm är nog ändå nyligen avlidne Michelangelo Antonionis Yrke: reporter (Professione: reporter) från 1975.

Den handlar om tv-journalisten David Locke (Jack Nicholson) som befinner sig någonstans i Saharaområdet för att försöka få fram material till en dokumentärfilm. När berättelsen börjar söker han febrilt efter en väg till gerillan som gömmer sig i de närliggande bergen, men det hela går dåligt. Han betalar en ung man för att guida honom dit, men uppdraget stöter på patrull, misslyckas. Öknens tomhet omsluter bokstavligen honom och hans jeep och han tvingas återvända till sitt hotellrum utan intervjuer, utmattad och uppgiven.

Hotellet, som är ett enkelt stenhus med några få rum, tycks inte ha så många andra gäster. Där bor bara en annan person, en man som David lite senare hittar död. I en tillbakablick får vi veta att den döda mannen är Robertson (Charles Mulvehill), att han liknar David och att de bara har träffats en gång tidigare för att supa bort några timmar tillsammans.

Nu händer dock något avgörande för hela filmens utveckling. David Locke, tv-journalisten, tar Robertsons pass och byter ut bilden mot hans egen. Robertsons bild hamnar följaktligen i hans eget pass. Därefter flyttar han helt sonika sin hotellkamrat till sitt eget rum, byter kläder med honom och anmäler att David Locke har dött. Identitetsbytet har genomförts.

I Robertsons handlingar hittar David en anteckningsbok med specifika datum och platser. Utan att tveka antar han den nya identiteten och ger sig ut på en farlig och omtumlande resa genom Europa...

Hemma i London nås hustrun Rachel (Jenny Runacre) av beskedet, men hon verkar inte ledsen. Istället söker hon sig till Davids producent och tillsammans börjar de gå igenom tidigare material som maken skickat från Saharaområdet. Samtidigt som de söker efter en ledtråd till vad som kan ha hänt honom, ges en utvidgad bild av vem han är, en bakgrund som blir mer än bara en yrkesetikett.

Liksom många andra Antonionifilmer präglas Yrke: reporter av en medveten långsamhet, men i det här fallet är den högst befogad. Långsamheten är en tillgång eftersom den ger oss tid till eftertanke medan vi först väntar på att få reda på vad David jagar i öknen i början och senare ser fram emot hur det ska gå för honom och hans nya identitet. Manuset fångar på så vis skickligt upp åskådarna och får oss att hela tiden vilja få veta mer.

David Locke blir en fascinerande karaktär tack vara mannen som spelar honom. Det är en fröjd att se Jack Nicholson vara så nedtonad, dämpad, tillbakahållen. I nästan alla andra Nicholsonfilmer har regissörerna valt att utnyttja hans patenterade förmåga att ryta till och vara manisk. Här får vi se ett annat sorts skådespeleri, en tystare och mer eftertänksam sida hos en av vår tids stora aktörer. Värt att nämna är också att han under andra halvan av filmen får personkemin att stämma med Maria Schneider, mest känd för sin roll i Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris.

I en intervju från 1983 sade Antonioni att han inte varit helt nöjd med någon av hans tidigare filmer. Yrke: reporter kunde ha blivit hans första perfekta film, men producentkrav på att olika scener skulle klippas bort och filmen kortas ner förstörde den möjligheten. Den version som jag har sett är hämtad från Jack Nicholsons privata arkiv och innehåller sju extra minuter som tidigare varit bortklippta. Om det är den version som regissören ansåg vara perfekt vet jag inte, men oavsett vilket är det en imponerande film.

Bilderna är förtjänstfullt komponerade med mättade färger och ackompanjerade av ett naturligt inspelat ljud. Öknen har aldrig tidigare skildrats som så vacker och på samma gång så oresonligt skrämmande och karg. Och i många scener utnyttjas fotot för att ge berättelsen nya spännande dimensioner. Filmen fylls därigenom av speciella ögonblick som lämpar sig väl för diskussion och tolkning. Inte minst den extraordinära slutscenen kan man se om och om igen för att försöka hitta nya infallsvinklar. Yrke: reporter stimulerar hjärnan som få andra filmer och är därför ett måste för alla seriösa cineaster. Betyg: 8.

Yi yi (2000)

2007-09-24T13:49:00.000+01:00

Visst är det något magiskt med filmer som rör sig upp mot tre timmar i längd och ändå inte känns sega. Hur lyckas regissören hålla intresset vid liv? Vad är egentligen knepet? Tja, det varierar självklart från film till film. Ofta tenderar de riktigt långa filmerna att vara episka till sin karaktär, men en modern trend (Short Cuts, Magnolia) är att berätta många olika små berättelser som sedan vävs ihop till en helhet.

Edward Yangs Yi-Yi väljer en annan väg i 173 njutbara minuter. Berättelsen är en slags släktkrönika där handlingen fokuserar på en taiwanesisk familj i Taiwan bestående av en mormor, en mamma och en pappa, samt en tonårsdotter och en åttaårig son. Nära dessa finns också pappans slarver till bror och hans nyblivna hustru.

Filmen fokuserar dock främst på tre personer. Mest central av dessa är pappan, N.J. (Nien-Jen Wu), en framgångsrik företagare och delägare i en IT-firma där hans medarbetare hela tiden fattar beslut som går emot hans vilja. Relationen med hustrun tycks inte heller vara den bästa och hon åker iväg på en religiös retreat för att finna inre harmoni. Samtidigt träffar han en gammal barn- och ungdomskärlek och minnena från förr väcks till liv på nytt.

Tonårsdottern Ting-Ting (Kelly Lee) är en omtänksam tjej som nästan är för snäll för sitt eget bästa. Detta illustreras av en hemläxa där hon och hennes klasskamrater fått i uppgift att få en krukväxt att blomma. Hon lägger ner så mycket energi på detta att hennes blomma i ren protest förblir en knopp, medan de slarviga tjejernas växter blommar ut. Hennes liv tar sedan en ny vändning när kompisens pojkvän plötsligt börjar intressera sig för henne.

De humoristiska inslagen står åttaårige Yang-Yang (Jonathan Chang) för. Han ser världen med barnets oförstörda blick och ställer de rätta frågorna. Med kamerans hjälp fångar han omgivningens absurditeter. Personligheten, den lillgamla frågvisheten och hans annorlunda sätt att tackla tillvaron, gör dock att han blir ovän med en mycket sträng magister och tillsammans får de utkämpa många intressanta duster...

Det är en relativt kort tidsperiod som skildras i filmen, men genom karaktärernas skiftande åldrar blir den samlade spännvidden livslång. Inom filmens ram får vi uppleva bröllop, födelsedagar, en födsel och en begravning. Ett genomgående tema är möten. Karaktärerna möts i förhållanden som omväxlande är yrkesmässiga, vänskapliga, plikttrogna, högtidliga, oförutsägbara, väntade och oväntade. Folk kommer nära varandra och folk glider ifrån, blir osams. Det är så som livet är för oss alla.

Kärlek är ett annat tema som Yang utforskar med känslig blick. Där finns lillkillens första platoniskt oskuldsfulla känslor till flickan som bara bråkar och tonårsflickans första uppvaknande med den smärtsamma erfarenheten att kärlek kan göra ont. Sedan finns också den besvarade, men omöjliga kärleken och ett resonemang om den livslånga förälskelsen, ett stickspår som får ett sorgligt men passande slut.

Regissör Yang behärskar tempo och personregi, men det är som bildkompositör han kommer bäst till sin rätt. Genom att använda sig av många reflektioner i fönster ansluter han sig till Rainer Werner Fassbinders klaustrofobiska estetik, där filmandet utifrån och in kan symbolisera instängdheten hos karaktärerna. Rent visuellt blir fönsterspeglingarna en tudelad uppdelning mellan den privata sfären och världen utanför, representerad av de återkommande reflektionerna av Taipeis nattliga stadslandskap.

Ytterligare ett stilgrepp är parallellismen där regissören korsklipper mellan två liknande historier i filmen. Det kan vara pappan och en vän som pratar om ett känslotillstånd under tiden som bilden klipps över till dottern och där de vuxnas dialog perfekt illustrerar hennes situation. Oftast är det pappans karaktärsdrag som går igen hos sonen, dottern eller hennes pojkvän på ett finurligt vis.

Totalt sett är det de mycket starka skådespelarinsatserna som övertygar oss om att händelserna verkligen äger rum, att det som sker är på riktigt. När filmen är slut har de tre huvudkaraktärerna blivit några månader äldre, mer erfarna och redo att gå vidare med sina liv. På samma sätt är vi som har sett filmen lite äldre, en positiv filmerfarenhet rikare och redo att kasta oss in i nya omtumlande filmvärldar. Betyg: 8.

DVD: The 40 Year Old Virgin (2005)

2007-09-24T08:57:00.000+01:00

Andy ”snedluggen” Stitzer (Steve Carell) är 40 år och inte som alla andra. Han är en nörd och inte vilken nörd som helst. Han är nörd inte bara på grund av att han är den enda personen i stan över 12 som cyklar, utan för att han använder cykelhjälm och tar med sig framhjulet in på jobbet i syfte att förhindra cykelns fysiska bortförande. Han är nörd inte bara för att han målar tennsoldater eller andra små gubbar, utan för att han även pratar med gubbarna när han målar dem. Han är nörd inte bara för att han ägnar helgen åt att göra sin favoritmacka, utan för att han lägger ner tre timmar av sin tid på att lyckas med saken.

Hemmet, där han ibland hastar runt och spelar ett otympligt instrument, antyder en tolvårings mognad vad gäller inredning och design. Vardagsrummet pryds huvudsakligen av en tv-spelsanpassad actionfåtölj med inbyggda joysticks i armstöden och i bokhyllorna ryms, förutom ett hundratal tv-spel, även en enorm samling av actionfigurer (med gubbarna kvar i förpackningarna). Han gillar att se Survivor med sina tokiga grannar och dessutom är han oskuld. Fyrtio år gammal och oskuld: vilken nörd!

Andy jobbar i en hemelektronikaffär motsvarande Siba eller Elgiganten. Han har jobbat där hela sitt liv och hamnat längst ner i rang som inventarieansvarig på lagret. Tänk er vad illa: den sortens affärer är inte precis kända för att vara hemvist för intellektuella och Andy är lägst rankad där och han har varit det i hela sitt liv. Vilken nörd!

En dag ska säljargrabbarna spela poker efter arbetstid, men en kille får förhinder. De behöver en fjärde spelare och motvilligt sneglar de bort mot tönten på lagret, han som alltid jobbat där men aldrig bevärdigats med en inbjudan eller ens en tanke om detsamma. Andy tackar dock ja och hamnar mitt i en groteskt grabbig pokerkväll. Alla ska berätta ett nytt sexminne och när det blir nykomlingens tur gör han sina manliga kompanjoner besvikna genom att inte motsvara den sociala koden. Andy hittar på, blir avslöjad och snart vet hans nyfunna bekanta om att han är oskuld.

Dagen efter blir han retad på jobbet. Till och med hans kvinnliga chef tycks veta om hans hemlighet och pikar honom på ett sätt som motsvarar sexuella trakasserier i alla andra möjliga fall, men som här ska vara en kul grej. Hans grabbiga kollegor försöker dock hjälpa honom och ger allehanda råd om hur han kan bli av med svendomen. Kan han med deras hjälp lyckas ta steget ut ur nördvärlden och bli en riktig man?

Nu inträffar filmens nyckelögonblick som det tyvärr är helt omöjligt att tro på. Andy snedlugg, supernörden personifierad, får chansen att ta hand om en kvinnlig kund och han är grå, trist, fantasilös, nördig och teknikfokuserad och ändå ger en förhållandevis snygg tjej, Trish (Catherine Keener), honom sitt nummer efter en minut. Det är dåligt manusarbete helt enkelt, men det snabba förloppet förklaras kanske av att man ville ägna mer tid åt Andys snedsteg.

En stor anledning till att jag inte gillar Judd Apatows The 40 Year Old Virgin är att jag inte orkar med grabbgängets inskränkthet. De pratar om tjejer på ett märkligt sätt och man får känslan av att de är 14-åriga killar som diskuterar saker som aldrig har ägt rum. De verkar uppenbarligen vara rädda för riktiga kvinnor och att någon av motsatta könet överhuvudtaget har övervägt en relation med dem är bortom mitt förstånd.

Liksom i många andra amerikanska mainstreamfilmer är det värsta tänkbara scenariot för de här killarna att vara bög. Homofobin är utbredd; homoskämten talrika, tråkiga. På skoj skickar de Andy till en stor, svart transvestit (haha...) och de försöker även lära ut hur man får till det med en full kvinna. Det går till och med så långt att när Andy, återigen mot alla tänkbara odds, lyckas ragga upp en uppenbart mycket berusad snygg tjej, ger några av killarna honom high five på vägen ut. Det hela är ganska osmakligt och patetiskt. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, att Roger Ebert älskar karaktärerna eller att massor av manliga oskulder på filmens imdb-forum säger sig ha hittat filmen för dem.

Humorn rör sig som väntat under bältet, men med den sämre tonårsfilmen som förebild. Det är morgonstånd, en spya i ansiktet, en mexikansk hora som har sex med en häst, viagravariationer och en nedkissad tröja. Samma målgrupp får sig också serverat en mängd nakna bröst och förmodligen gör de gemensam mental high five i biosalongen vid dessa tillfällen.

Berättelsen rör sig hela tiden i en förväntad och förutsägbar riktning. Andy och Trish börjar umgås och – tro det eller ej – ärkenörden visar sig ha ett gott hjärta och många andra fina egenskaper. Han är smart, ansvarsfull, charmig och rolig och avancerar snabbt framåt, både med Trish och med sin hemelektroniska karriär. Finns det någon anledning till att han i 20 år gått och gömt sina goda egenskaper? Nej, det är oförklarligt, men det passar så klart filmens agenda.

The 40 Year Old Virgin är hela två timmar och två minuter lång, vilket är minst en halvtimme för mycket. Tyvärr finns det ingenting som sticker ut visuellt. Apatow är en fullkomligt fantasilös regissör, en man som bara avbildar utan egna idéer. Nyckelordet är säkerhet och säkerhet i regisammanhang är förskräckligt långtråkigt.

Som helhet är dock filmen godkänd tack vare de scener som faktiskt är riktigt roliga. Det är scener som hade fungerat bättre i en annan film eller i ett sketchprogram på tv, scener där Carell känns trovärdig och hans karaktär väcker medkänsla. Det är förvisso svårt att tänka sig en man som inte vet hur en kondom fungerar i dagens sexualiserade samhälle, men som humor utgör det mötet filmens komiska höjdpunkt.

Slutet är dock en tillbakagång till något äckligt, men inte äckligt i filmens andemening. Nej, slutscenariot är en pryd paradox som borde göra anhängare till den kristna amerikanska högern stolta och det förvånar mig mycket att manusförfattarna (Apatow och Carell) valde en sådan utväg efter allt tidigare kåtsnack. Betyg: 4.

Tarnation (2003)

2007-09-23T16:59:00.000+01:00

1. Istället för Tarnation hade filmens titel kunnat vara Allt om min mamma, hennes föräldrar och mig själv. Jonathan Caouette lämnar ut sig själv och sina närmaste på ett oerhört hjärtskärande sätt.

2. Mamman: Renee var modell som barn, men hoppade som tonåring från ett tak och förändrades helt. Föräldrarna valde att skicka henne till en psykiatrisk vård där hon utsattes för hundratals elchocker. Det gjorde henne inte friskare. Idag är hon svårt psykisk sjuk, schizofren, knaprar lithium. Det är så smärtsamt uppenbart att hon är trasig och aldrig blir hel igen.

3. Sonen: Jonathan växte upp utan pappa och med en mamma som var sjuk och ofta frånvarande. Därför fick han ofta vara hos mormor och morfar. Tidigt i livet hittade han en verklighetsflykt i form av skådespeleri och hemvideoinspelningar. Som 11-åring gestaltade han ett tragiskt kvinnoöde med fullständig närvaro. Talangen fanns där tidigt. Sedan kom tonåren med självförakt, självskadebeteende och långa perioder på psyket. Jämfört med mammans sjukdom upplevs han dock som frisk.

4. Man kan diskutera många etiska frågor kring filmen. Att en filmare lämnar ut sig själv är allmänt vedertaget och accepterat, men att lämna ut sin psykiskt sjuka mamma och hennes gamla föräldrar känns mer tveksamt. Gjort är dock gjort och samma år gjorde Andrew Jarecki sin lika omdiskuterade Capturing the Friedmans. Just de frågetecken och känslor som detta tillvägagångssätt väcker är en viktig del av båda filmernas styrka.

5. I filmen återberättas en anekdot om en High School-uppsättning av David Lynch Blue Velvet såsom tolkad genom Marianne Faithfulls sånger. Bara en sån sak…

6. Tarnation är också berättelsen om en ung homosexuell mans uppväxt i ett trångsynt Texas och lättnaden när han flyttade hemifrån till världsstaden New York.

7. Filmens budget var futtiga 218 dollar. 218 dollar!? En struntsumma i filmvärlden som dock bör ha blivit några hundra tusen kronor dyrare eftersom produktionsbolaget har fått betala för musikrättigheterna till många sköna låtar: Ice Pulse med Cocteau Twins, The Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithful, Reptile med Lisa Germano, Wichita Lineman med Glen Campbell, Naked As We Came med Iron and Wine, Around and Round med The Red House Painters och många andra pärlor. Det är en öronvänlig blandning av gammalt, nytt och covers som förenas under ett långsmalt popparaply.

8. Billigheten beror på att mycket av materialet i filmen kommer från gamla hemvideoinspelningar, samt att inga skådespelare medverkar. All redigering är gjord i ett redigeringsprogram som finns på alla mac-datorer. Detta resulterar i en lekiver som i värsta fall ter sig som väldigt plottrig (vad händer om jag klickar här?) eller banal (fakta presenteras med torr, enkel och ypperligt funktionell text). Fast när regissören hittar flytet gör han det med besked. Blinkandet, flimrandet och färgexplosionerna blir meditativ mumma för mig, men jag gissar att många andra kan störa sig på kaoset.

9. Jag saknar information om den vuxne Caouettes liv. Det antyds att Jonathan fick skådespelarjobb när han kom till New York och jag hade gärna hört mer om det, om hur en framgångsrik ung man tar sina första trevande steg in i filmbranschen. Risken är väl att den utvikningen hade tagit ner lidandet på en mer hanterlig nivå, vilket i sin tur hade gett filmen en annan emotionell profil.

10. Liksom i nästan alla andra dokumentärfilmer blir det arrangerade, den medvetna manipulationen, ofrånkomlig. Några scener känns väldigt tillrättalagda och andra alldeles för privata. Det sistnämnda illustrerar tydligt vad det handlar om: att fullständigt lämna ut sig själv, sin mamma och hennes föräldrar inför en hel världs potentiella blickar. Tarnation är således hundra procent 2000-tal och, på gott och ont, en av de senaste årens mest personliga filmer. Betyg: 7.

Retribution (2006)

2007-09-23T10:15:00.000+01:00

Den moderna filmen är inte lika enkel att kategorisera som den äldre och genreblandningarna tar sig allt djärvare uttryck. Kiyoshi Kurosawas Retribution (Sakebi) är en polisfilm maskerad som rysare, eller, för den som hellre vänder på omeletten, en rysare förklädd till polisfilm.

I händelsernas centrum står en karaktär som känns igen från alla västerländska kultursfärer. Det är den ensamstående, medelålders polismannen med alkoholproblem. Han har skymtats i franska och amerikanska filmer och i Sverige har vi ju vår Wallander.

Kurosawas japanske polis slår dock sina internationella föregångare i konsten att vara fåordig. Han yttrar sig sällan i onödan och ur hans enordsrepertoar märks särskilt ehm, ah och uhm. Översättaren till festivalkopian har dock valt att ersätta varje läte med ett riktigt ord, vilket i mitt tycke är att dra översättningsfriheten några steg för långt.

Låt oss kika lite på handlingen. Polismannen Yoshioka (Kôji Yakusho) utreder ett mord på en kvinna i en röd klänning som blivit dränkt i en saltvattenspöl. Strax därefter börjar en kvinna i röd klänning att spöka för honom och dessutom äger fler mord rum, samtliga med samma tillvägagångssätt: dränkning i saltvatten på platser där saltvatten inte finns. Det visar sig också att mördaren i något fall efterlämnat spår, spår som leder mot Yoshioka själv! Är han en kallblodig mördare, eller är han utsatt för en elakartad komplott?

Yakusho spelar den slitne polismannen med ett närmast stoiskt lugn. När hans lägenhet drabbas av jordbävning är det inte sig själv han försöker rädda, utan whiskeyflaskan på soffbordet bredvid honom. De sista dropparna får absolut inte gå till spillo! Hade han varit lite mer loser kunde han lätt ha tagit plats i en Kaurismäki-film. Fast nu är ju lugnet mest en skyddande mask. Under den lugna ytan lurar en oberäknelig ilska som han gärna släpper lös på misstänkta mördare. När han blir arg blir han arg på riktigt.

Själva berättelsen är uppbyggd som ett ganska klurigt pussel där man får en bit var femte minut. Det går alltså inte att förutse exakt hur allt ligger till, men den som är bekant med genren kan säkert ana sig till ganska mycket.

Retribution bjuder nämligen på många arketypiska scener från den nya japanska skräckfilmen. Det rör sig om den nedtonade varianten. Svävande spöken som dyker upp i ögonvrån, krusningar på vattenfyllda hål som folk tvunget måste stirra ned i, isande skrik, det övergivna huset som så klart måste utforskas och mycket mer. Dessa lån, eller anpassningar till genrens standardmotiv, fungerar trots allt ganska bra även om de samtidigt är tecken på bristande originalitet.

Filmen är fotograferad på ett tilltalande sätt. Det är klart, koncist och snyggt. De avfolkade stadsmiljöerna lyfts fram och hela atmosfären känns betydligt mindre mainstream än andra filmer i genren. Just förmågan att skapa en unik stämning sägs vara Kiyoshi Kurosawas främsta egenskap som filmregissör. Här skapar han miljöer som oroar: ett bortglömt hamnområde som fastnat i tomrummet mellan rivning och nybyggande, strama affärsbyggnader och massor av grå betong.

Retribution är långsamt berättad, men aldrig tråkig. Växlingarna mellan polisfilmens utredningsverksamhet och rysarens skrämselförsök lättas upp av en ganska stor portion svart humor. Alla filmens små delframgångar skadas dock märkbart av ett slut som inte passar in. Tyvärr har regissören skrivit in några avslutande scener som helt åsidosätter de noggrant genomarbetade grundförutsättningarna och som därmed sabbar delar av nöjet. Betyg: 6.

Supervixens (1975)

2007-09-21T12:45:00.000+01:00

Sexploitation är inte för alla. Jag vill därför passa på att varna för ingående beskrivningar av nakna kvinnobröst. Om du är en pryd människa, tycker nakenhet är en synd och anser beskrivningar av bröst vara omoraliska, bör du kanske sluta läsa nu. Eller så kan du läsa vidare, synda och sedan be herren om förlåtelse.

Russ Meyers Supervixens utspelar sig i ett vidsträckt ökenlandskap långt ute på vischan i Arizona och New Mexico. Där jobbar filmens hjälte Clint (Charles Pitts) på en bensinmack och trots ödsligheten passerar en strid ström av ekipage hans arbetsplats. På hemmafronten har han problem med sin storbystade och evigt lättklädda tjej, SuperAngel (Shari Eubank), och deras bråkiga relation kan bäst beskrivas som ett ömsesidigt pucklande och nuppande.

Vid ett av deras gräl ringer en granne polisen. Storkäken Harry (Charles Napier) dyker upp, kör iväg Clint och lockas sedan i säng av den nymfomaniska SuperAngel. Den galne polismannen visar sig dock vara impotent, vilket hans besvikna sängkamrat inte är sen att påpeka. Hon hånar honom oavbrutet tills han spårar ur, mördar henne brutalt och därefter flyr scenen. Snart får Clint veta att polisen efterlyst honom för mordet på hans egen tjej. Med tummen i vädret liftar sig vår hjälte genom öken-Amerika och en annorlunda roadmovie tar sin början…

Det är helt otroligt att se en film där all kreativitet används till att uppfinna situationer där bröst och bakar exponeras, framhävs och hyllas. Den röda tråden är välväxta unga damer med en exhibitionistisk livsfilosofi och ett namn med prefixet super. Det är SuperAngel, SuperVixen, SuperCherry, SuperLorna, SuperSoul, SuperHaji och SuperEula som alla på sitt eget speciella sätt slår klorna i den ”stackars” Clint.

Det handlar om tuttar, ballonger, pattar, bomber, kuddar, bollar och meloner som tittar fram och säger hej. Bröstfixeringen är total. Rattarna är stora, naturliga, tunga, runda, guppande, svällande, svajande och omöjliga att gömma under kläder som är några storlekar för små. Det finns inte ett gram silikon så långt ögat kan nå och ändå utmanas tyngdlagen gång på gång. Brösten används till och med som vapen och en utnyttjad Clint får se sig daskad över kinderna av en euforiskt livsbejakande donna. Nog var det bättre förr!

Framhäver man den lyckade castingen på damsidan är det även på sin plats att redovisa herrsidans förtjänster. Napier passar fint som psykopatisk galning med ett ärkeamerikanskt utseende komplett med underbett och bländvitt leende. Clint är snyggare och erbjuder damerna ögonfröjd i form av åtsittande, utsvängda jeans och den tidtypiska jeansjackan – en gång på var rebells överkropp.

Om Supervixens inte håller måttet som film beror det främst på att Russ Meyer manusförfattaren inte räcker till. Russ Meyer regissören har däremot en viss stilsäkerhet och talang. Hans främsta uttryck i filmen är en känsla för bildkomposition och närbildsfokusering som i kombination med klippningen faktiskt ger ett stabilt visuellt intryck. Dessutom lyckas han få skådespelarna att göra sina tokiga roller riktigt bra.

En sexploitationfilm hade inte heller varit komplett utan betydande inslag av ultravåld och meningslöst köttande. Där finns också en absurd biljakt genom öknen och en avslutande vansinnig dynamitduell som tyvärr blir mer Snurre Sprätt än Sergio Leone.

Den i längden irriterande musiken är inspirerad av saxofonanstrukna stripplåtar och låter aldrig en scen förbli helt tyst. Minsta rörelse i någon riktning måste illustreras av en ivrig ton och humorn får därigenom ett övertydligt anslag. De väntade sexskämten ges dock variation genom en skön drift med tyskhet och ett oväntat användande av teckenspråk.

Supervixens håller på några minuter för länge och hela filmen kan ses som en växling mellan genialitet, anarki, exploatering och härdsmälta. Kultfilmsstatusen är därför given och Russ Meyer är kung av sexploitationgenren, men när filmen ska bedömas utifrån vanliga filmkriterier räcker betyget dessvärre inte ens till godkänt. Betyg: 3.

Renaissance (2006)

2007-09-21T11:19:00.000+01:00

I den datoranimerade filmens värld är allt möjligt. Ingen kameraåkning är för svår, inga övergångar för hisnande. Det är bara filmskaparnas fantasi som sätter gränserna.

Gränslösheten medför också ett stort ansvar. Bara för att allt kan göras innebär inte det att filmen blir bättre om det visuella uttrycket görs svårare och mer avancerat än någonsin förr. En kilometerlång kameraåkning – baklänges, snett uppifrån och ner – tillför sällan mer än den distraherar.

Regissör Christian Volckman fastnar ibland i de uteblivna gränsernas fälla. Han vill hänföra åskådarna och det hade han också gjort utan några av de mest omöjliga kameraåkningarna. Hans Renaissance är en teknisk triumf i bländande svartvitt med en story som lödar ihop science fiction med Frank Millersk serietidningsaction och sedan kryddar alltihop med en mörk neo-noir-känsla a la Blade Runner.

Det är en berättelse som känns bekant redan från start. Den som är någorlunda bevandrad i genren känner igen lånen från Minority Report och karaktärernas psykologiska uppbyggnad kan jämföras med vilken actionserie som helst. Själv såg jag tydliga drag från Garth, men det finns säkert många fler inspirationskällor.

Vi befinner oss i framtiden. Det är 2050 och Paris är en förändrad stad. En ung forskare (Illona) blir kidnappad och poliskapten Karas (röst: Daniel Craig) får uppdraget att lösa gåtan med vem som har kidnappat henne och varför. Spåren leder honom bakåt i tiden mot en farlig uppfinning som ett stort företag, Avalon, vill komma åt. När han börjar ta lite för många egna initiativ, tvingas den kvinnliga åklagaren stänga av honom. Kan han på egen hand lösa gåtan och samtidigt klara sig undan Avalons privata säkerhetsstyrkor?

Renaissance är en mycket visuell film. Det svartvita är extremt kontrastrikt, med branta övergångar mellan isvitt och becksvart. Gråzonerna har utelämnats helt och ersatts av en slags textur som ger filmen ett mycket unikt utseende. Till en början kan det också vara svårt att urskilja karaktärernas identitet, något som beror på att halva ansiktet är i ständig skugga.

Paris 2054 är en modern stad fylld av spännande design. Framtidens material är genomskinligt och hela torg är gjorda i glas med vägar under sig. De som kör bil kan se upp på människorna som promenerar på torget och vice versa. Lyxlägenheterna består till viss del av stora glaskuber där skog och växtlighet, hela ekosystem i miniatyr, tar uterummet till nya inredingsnivåer. Detta ger ett system där de stora fastigheternas värde troligtvis får beräknas per kubik istället för per kvadrat.

Tyvärr är filmens styrka också dess svaghet. Det är uppenbart att bilderna överträffar berättelsen med råge. Dialogen, som är på engelska, är ganska klyschig och intrigen snårig utan att för den skull vara komplex. De animerade karaktärerna har ett begränsat spektrum av känslor, men det är det breda konceptet som hindrar filmen från att lyfta. Genomskinliga monster, odödlighet, spetsforskning, romantik, action och spänning trycks ihop i en underhållande men i slutändan utmattande framtidsmix.
Betyg: 6.

2000-talet

2007-09-20T10:40:00.001+01:00

2000

Amores perros (10)
Battle Royale (4)
Den lugna staden (8)
In the mood for love (6)
Italiensk for begyndere (6)
Kod okänd (6)
När solen står som högst (7)
Prinsessan + krigaren (7)
Saint-Cyr (5)
Yi yi (8)
Änkan från St. Pierre (5)

2001

La Pianiste (8)
Leve kärleken (2)
Prozac Nation (6)
The Others (7)

2002

24 Hour Party People (6)
8 femmes (4)
Guds stad (4)
Infernal Affairs (8)
Ken Park (6)
Secretary (7)
The Bourne Identity (8)
The Pianist (8)

2003

A Tale of Two Sisters (7)
Detaljer (5)
Good Bye, Lenin! (7)
Livets hjul (9)
Swimming Pool (7)
Tarnation (7)
The Mother (6)
Touching the Void (8)

2004

2046 (8)
Camp Slaughter (1)
Ett hål i mitt hjärta (1)
Gitarrmongot (6)
Kung Fu Hustle (6)
Mean Girls (7)
Outfoxed (6)
The Notebook (8)
Tre solar (1)
Vår tids musik (3)

2005

Adams æbler (6)
Barnet (7)
C.R.A.Z.Y. (7)
Grizzly Man (7)
Krama mig (5)
La Moustache (6)
Match Point (8)
Me and You and Everyone We Know (6)
Min bror (6)
Murderball (9)
My Name Is Albert Ayler (4)
Pingvinresan (5)
Sha Po Lang (8)
Storm (5)
The 40 Year Old Virgin (4)
The Squid and the Whale (8)
V for Vendetta (6)
Walk the Line (9)

2006

300 (5)
Apocalypto (8)
Babel (9)
Black Snake Moan (4)
Blood Diamond (7)
Borat (6)
Casino Royale (7)
Container (2)
Den nya världen (6)
Desmond & träskpatraskfällan (4)
Direktøren for det hele (6)
Dold identitet (4)
Dreamgirls (4)
Efter bryllupet (8)
Elementarteilchen (6)
En studie i hämnd (8)
Förortsungar (3)
Gangster (2)
Gradiva (3)
Happy Feet (6)
Inside Man (8)
Little Children (7)
Little Miss Sunshine (5)
Ljus i skymningen (5)
Marie Antoinette (7)
Mon fils à moi (7)
Pans labyrint (7)
Red Road (8)
Renaissance (6)
Retribution (6)
SherryBaby (7)
Stranger Than Fiction (7)
The Big Bad Swim (6)
The Bridge (7)
The Departed (7)
The Prestige (7)
The Queen (7)
The Wind That Shakes the Barley (7)
Turistas (4)
Volver (10)

2007

Darling (8)
Epic Movie (2)
Hata Göteborg (3)
Knocked Up (4)
La vie en rose (6)
Mr. Brooks (6)
Sunshine (5)
Wild Hogs (3)
Zodiac (8)

1990-talet

2007-09-20T10:40:00.000+01:00

1990

1991

Les Amants du Pont-Neuf (10)
My Own Private Idaho (6)

1992

Benny's Video (6)
Simple Men (6)
Våldsamma nätter (6)

1993

Arizona Dream (4)
Kära dagbok (7)
Raining Stones (6)

1994

71 fragment (7)
Chungking Express (8)
Den röda filmen (8)
Den vita filmen (8)
Heavenly Creatures (9)
Krigarens själ (8)
Ladybird Ladybird (6)

1995

Bortom molnen (7)
Dead Man (6)
De förlorade barnens stad (7)
Helgon i neon (7)
Kids (7)
La Cérémonie (9)
Odysseus blick (6)

1996

Breaking the Waves (10)
En sommarsaga (5)
Fire (8)
Mission Impossible (5)
Nattens fresterska (5)
Tjuvarna (7)

1997

Funny Games (8)
Happy Together (7)
The Apostle (6)
The Sweet Hereafter (8)
Vulkanmannen (6)

1998

De älskande vid polcirkeln (6)
En höstsaga (9)
Falkens öga (4)
Festen (9)
Idioterne (7)
My Name Is Joe (7)
Svart katt, vit katt (8)

1999

Allt börjar idag (5)
Flickan på bron (5)

1980-talet

2007-09-20T10:39:00.003+01:00

1980

Eaten Alive! (4)
Ko to tamo peva (7)
The Elephant Man (8)

1981

1982

Class of 1984 (5)
Den enfaldige mördaren (8)
Diner (5)
Koyaanisquatsi (8)

1983

Coup de foudre (9)
Dunkla drifter (4)
Flashdance (6)
Vigilante (5)

1984

Another Country (4)
Mannen från Mallorca (4)
Sixteen Candles (6)
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (5)

1985

The Goonies (7)

1986

Chopping Mall (5)
Manhunter (8)
Pretty in Pink (6)
She's Gotta Have It (8)

1987

Begärets lag (7)
The Belly of an Architect (6)

1988

As Tears Go By (6)
Drowning by Numbers (7)
En liten film om konsten att döda (7)
Grave of the Fireflies (8)
Let's Get Lost (9)
Min granne Totoro (7)
Solförmörkelsens dagar (3)
Spoorlos (6)
The Last Temptation of Christ (9)
Zigenarnas tid (6)

1989

Der Siebente Kontinent (8)
Monsieur Hire (9)
Sweetie (4)

1970-talet

2007-09-20T10:39:00.002+01:00

1970

Eden and After (4)
En kärlekshistoria (10)
Two Mules for Sister Sara (6)

1971

A Fistful of Dynamite (8)
Vanishing Point (5)

1972

Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask (5)

1973

My Name is Nobody (7)
The Long Goodbye (7)

1974

Black Christmas (8)

1975

Nashville (6)
Supervixens (3)
Yrke: reporter (8)

1976

Family Plot (7)

1977

3 Women (5)
Cross of Iron (6)

1978

Days of Heaven (7)
Drunken Master (3)

1979

Amator (6)
The Jerk (4)

1960-talet

2007-09-20T10:39:00.001+01:00

1960

The Young One (8)

1961

I fjol i Marienbad (7)

1962

Ivans barndom (8)
Lolita (9)

1963

Den odödliga (5)
It's a Mad Mad Mad Mad World (6)

1964

Den röda öknen (4)

1965

Comizi d'amore (6)

1966

Persona (8)
The Deadly Affair (5)
Torn Curtain (7)
Trans-Europ-Express (6)

1967

1968

Bullitt (7)
Dom kallar oss mods (7)

1969

Kes (8)
The Italian Job (6)

1950-talet

2007-09-20T10:39:00.000+01:00

1950

Luci del varietà (6)
Sunset Boulevard (9)

1951

1952

Othello (6)
The Narrow Margin (6)

1953

Glen or Glenda (4)
I Confess (8)
Les Vacanses de Monsieur Hulot (4)

1954

1955

Killer's Kiss (6)
Ordet (9)
The Night of the Hunter (10)
The Trouble with Harry (6)

1956

A Man Escaped (9)
Bigger Than Life (6)

1957

Blodets tron (7)

1958

1959

North by Northwest (10)
Room at the Top (8)
Some Like It Hot (8)

1940-talet

2007-09-20T10:38:00.001+01:00

1940

1941

Citizen Kane (8)

1942

1943

1944

To Have and Have Not (8)

1945

1946

1947

Odd Man Out (9)

1948

1949

1930-talet

2007-09-20T10:38:00.000+01:00

1930

1931

City Lights (7)

1932

1933

1934

It Happened One Night (8)
L'Atalante (6)
The Man Who Knew Too Much (6)

1935

1936

1937

1938

Bringing Up Baby (7)
The Lady Vanishes (7)

1939

Recensioner sorterade efter år

2007-09-20T10:36:00.000+01:00

Här kan du se alla recensioner sorterade efter årtionden och år.
Uppdaterad 2008-01-01.

1920-talet

1930-talet

1940-talet

1950-talet

1960-talet

1970-talet

1980-talet

1990-talet

2000-talet

Jubileum: 200 recensioner skrivna!

2007-09-18T13:56:00.000+01:00

2046 blev recension nummer 200 sedan bloggen kom igång i slutet av februari i år. Och fler recensioner kommer det att bli. Filmstudion har precis börjat och just nu pågår också Fantastisk Filmfestival. Dessutom passar man ju på att se dvd-filmer när andan faller på.

Som en del av er kanske redan har märkt, har jag försökt göra recensionerna mer överblickbara. Recensionsarkivet finns sedan tidigare. Uppe till höger kan man även se recensioner sorterade efter de regissörer som har minst tre filmer recenserade här. Vidare finns också en lista över de filmer som fått betyg 9 och 10 och således rekommenderas extra mycket. Är det någon som har fler förslag är det bara att kommentera.

Under hösten kommer jag att ha ett eget litet projekt som innebär att se ny svensk film som jag har missat. Där hjälper Filmstudion till med en hel serie (I kölvattnet av Göta Kanal 2), medan andra filmer kommer att ses på dvd. Det blir garanterat en fin filmhöst och många recensioner för er att läsa!

2046 (2004)

2007-09-18T12:21:00.000+01:00

Wong Kar-Wais 2046, en inspirerad hybrid mellan melankolisk kärleksfilm och konstnärlig science-fiction, är regissörens mest ambitiösa film hitintills. Den är också en slags fristående fortsättning på den mindre lyckade In the Mood for Love (2000), men man behöver inte ha sett den föregående för att hänga med här. Huvudpersonen är dock densamma och Tony Leung är lite äldre, lite mer kärlekskrank och lite mer blasé. Man får mer mustasch för pengarna helt enkelt.

Leung spelar på nytt författaren Chow som flyttar in på ett hotell och vill bo i rum 2046. Rummet ska dock renoveras och han får flytta in i 2047:an. Samtidigt som han iakttar hotellägarens döttrar skriver han på en framtidsroman. Den handlar om ett tåg som går till år 2046 där folk kan uppleva sina bästa minnen en gång till. Detta blir en film i filmen och allt är ganska svårt att förklara. 2046 måste ses, höras och upplevas på samma gång. En bristfällig resumé gör inte filmen rättvisa.

2046 beskriver en viril mans dragning till tre enastående kvinnor som spelas av tre kvinnliga skådespelargiganter: Gong Li, Faye Wong och Maggie Cheung. Den andliga kärleken är nedtonad och herr Chow tycks mer vara inriktad på köttsliga upplevelser. In the mood for love har blivit in the mood for sex och kvinnorna är omväxlande vampiga, excentriska och erotiska. Kar-Wais filmer befolkas sällan av vanliga kvinnor och det är något man tvingas acceptera.

För den som har läst mina övriga recensioner av Kar-Wais filmer kan det nog kännas tröttsamt att ännu en gång få läsa om Christopher Doyle och hans fantastiska fotokonst. Här används det bredaste formatet (2.35 : 1) och bilderna är minst i nivå med kompositionsmästaren Michael Manns bredbildskreationer från filmer som Manhunter, Heat och The Insider. Jag älskar när hela den breda bilden kommer till användning.

Musiken är njutbart pompösa melodistycken signerade den japanske kompositören Shigeru Umebayashi som varvas med gammal fin musik. Dean Martin, Nat King Cole och Connie Francis trippar obesvärat runt i samma filmiska rum som Bellinis operamusik och Xavier Cugats nostalgiska rumbatoner. Dessutom lånar Kar-Wai in annan filmmusik. Det rör sig om ett kort stycke av Georges Delerue från Godardfilmen Le Mépris, samt musik av den polske kompositören Zbigniew Preisner från En liten film om konsten att döda. Ett köp av soundtracket rekommenderas starkt.

Det är dock varken den blandade musikaliska kompotten eller de magnifika bilderna som är den största behållningen i filmen. Nej, det är den samlade effekten av de båda som är höjdpunkten. Bilderna och musiken utgör tillsammans en känslomässig svallvåg av toner och bildfragment som klänger sig fast vid varandra och sedan sköljer över publiken i behagligt svalkande doser. Det är som att ligga på stranden och bli kittlad av vågorna som precis når fram till kinden, hakan och örat.

Detta är filmens räddning. Ja, jag skriver räddning eftersom 2046 inte har det djup som den själv vill göra gällande. I vanlig ordning finns en berättarröst och många grafiska mellanrubriker, men formen kan inte skymma att det finns ett ytligt drag över hela berättelsen. Detta illustreras tydligast av en pinsam och ihållande produktplacering.

Science-fictiondelen är visuellt bedårande, men de kvinnliga androidernas sexighet lämnar inga djupa spår i medvetandet. Och likaledes tom blir skildringen av Chow och hans vackra kvinnor.
Det är rasande effektivt som filmkonst, men skalar man bort bilder och musik får man ett skelett som rasar samman och en film som förlorar sin inneboende kraft. Slutsatsen är därför att man nog bör undvika de djupgående analyserna och bara låta sig ryckas med i en audiovisuell lustupplevelse. Betyg: 8.

DVD: Barnet (2005)

2007-09-18T10:57:00.000+01:00

Bruno (Jérémie Renier) är en småtjuv som lever ett begränsat liv i den belgiska småstaden Seraing. Han är tjugo år ung och hans jobb består av att stjäla och sälja vidare saker till olika hälare. Hans kumpaner är 14-åriga skolpojkar och det är uppenbart att han är längst ner i stadens kriminella hierarki.

Allt han ser är sakers ekonomiska värde i form av vad en hälare kan tänkas betala honom. Mobiltelefonen är hans förälskelse och yrkesmässiga redskap. Telefonsamtalen blir hans andning och hans puls. Och de pengar som han drar in slösar han ganska snabbt bort. Han är oansvarig, omogen och pappa till en nio dagar gammal bebis.

När flickvännen Sonia (Déborah François) kommer ut från sjukhuset med barnet, Jimmy, får hon leta efter pappan. Bruno har inte hälsat på dem under tiden de varit där och han verkar inte bry sig så mycket när han får se barnet. Han bara registrerar att där finns ett barn och fortsätter sedan med sitt tjuvaktiga liv.

Relationen mellan Sonia och Bruno etableras i några naturalistiska scener. De är som två älskande i yngre tonåren, utan förmåga att uttrycka äkta känslor eller att exakt kunna säga vad de vill till varandra. Istället sprutar hon läsk på honom, han ger igen och de brottas, skrattar, rullar runt. Efteråt delar de en cigg och ett tyst samförstånd tycks ha uppnåtts. Han är givetvis helt fel för henne, men hon är inte smart nog att fatta det. Och barnet ligger hela tiden och sover i vagnen bredvid dem.

En utav Brunos hälare i hierarkin ovanför honom frågar om de verkligen kan ta hand om barnet. På den svarta marknaden har även ett litet barn ett pris och ett ruttet frö sås i hans medvetande. När Sonia ber honom att gå en promenad med Jimmy, ser han chansen att tjäna pengar. Barnet säljs och Sonia får ett sammanbrott när hon får veta vad som hänt. Bruno ångrar sig och måste nu försöka få tillbaka sin son samtidigt som han hamnar i onåd hos de kriminella…

Bortsett från de första bilderna på Sonia som letar efter barnets far är allt i Barnet (L'Enfant) berättat genom Bruno. Det är han som är den enda fullständiga karaktären. Sonias beteende är endast det som han ser henne säga och göra. Långsamt vinner vi Brunos förtroende och det blir smärtsamt att se hans kriminella tillkortakommanden. Berättartekniskt är detta mycket effektivt, men jag saknar ändå Sonias perspektiv, hennes innersta känslor och tankar kring det som händer.

De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har skapat en film som präglas av en extrem realism. I de flesta scenerna används naturligt ljus, vilket ger en autentisk känsla. Vidare är bilderna precis så ljusa som en vanlig dag kan vara och det är befriande att det alltså inte gjorts någon stilistisk anpassning till det mörka innehållet. Några få nattliga sekvenser har lite mer svärta i sig, men det har ju också sin naturliga förklaring.

Ytterligare ett grepp för att få en förtätad känsla är brödernas beslut att inte använda sig av någon musik alls. Det är tyst hela tiden och det ger en märklig realistisk tomhet kring handling och händelser. Kameran iakttar Bruno på olika avstånd. Ibland närgånget, ibland en bit ifrån, på distans. Han är vår enda identifikation och det är jobbigt.

Men trots den gedigna realismen kan jag inte låta bli att störa mig på två detaljer. Den första är att bebisen, endast några dagar gammal, alltid är så tyst. Kanske kan det förklaras av att små bebisar sover väldigt mycket och att bröderna Dardenne valt att skildra just de ögonblick när barnet sover. Men även när den lille är vaken är han tyst, vilket jag tycker blir lite konstigt. Sedan är det ju typiskt att en nybliven mamma några få dagar efter förlossningen ser ut som en fotomodell utan ett enda extra kilo på kroppen. Där kunde filmskaparna gott ha försökt göra det hela mer realistiskt.

Barnet var mitt första besök i bröderna Dardennes värld och det lär knappast bli mitt sista. Det som jag tar med mig är framförallt Alain Marcoens finstämda foto och naturliga ljussättning, samt Reniers utmärkta prestation i rollen som Bruno. François (En studie i hämnd) är också bra, men hennes roll är så perifer och emotionellt distanserad att hennes talang inte utnyttjas till fullo. Den fullständiga fokuseringen på Bruno är berättartekniskt intressant, men förmodligen inte det bästa sättet att berätta historien på. Barnet är svår, magknipsframkallande och mycket duglig filmkonst om människor som lever på samhällets botten och förmodligen aldrig kommer att kunna ta sig därifrån.
Betyg: 7.

DVD: L'Atalante (1934)

2007-09-18T09:59:00.000+01:00

Jean Vigo hör till den begränsade grupp storregissörer som bara stoltserar med en enda långfilm på sina meritlistor. Efter tre kortfilmer gjorde han äntligen debut med L’Atalante, en film som många anser vara ett mästerverk av samma kaliber som Charles Laughtons The Night of the Hunter. Samma år som filmen hade premiär dog Vigo, endast 29 år gammal. Han efterlämnade en hustru och dottern Luce som senare, passande nog, blev filmkritiker.

L’Atalante börjar med ett bröllop mellan Jean (Jean Dasté) och Juliette (Dita Parlo). Omgående efter vigseln går de ombord på fartyget L’Atalante där Jean är kapten och bossar över den äldre Jules (Michel Simon) och hans yngre hjälpreda. Ganska snart uppstår äktenskapliga problem då det visar sig att de nyvigda har olika syn på tvätt- och städrutiner. De grälar på väg mot Paris, går i land och ser staden. Juliette fångas av atmosfären och på natten återvänder hon dit igen. Hur kommer Jean att hantera sin hustrus frihetslängtan?

Filmen blandar realism med surrealism. Det realistiska visar hur Jeans arbetare jobbar på båten och hur äktenskapets första dagar långt ifrån är någon smekmånad. Det surrealistiska är Jules, hans många tatueringar, katter och kattungar, samt en imponerande samling av allehanda skrot från världens alla hörn. I en burk förvarar han exempelvis en väns händer, vilket Juliette upplever som skrämmande men också fascinerande. Den mest direkta surrealistiska scenen är annars när Jean dyker under vattnet och där får syn på sin hustru iklädd brudklänning.

Visuellt ligger L’Atalante långt före sin tid och framförallt långt ifrån sin samtids statiska standardfilm. Konstiga kameravinklar, optiska experiment och dubbelexponering är bara några av filmens tillgångar. Vidare finns det ett härligt undervattensfoto och en mycket rapp klippning. Bildmässigt är det således mycket bra.

Karaktärerna är däremot milt ointressanta och särskilt Jean framstår som en slarvigt skriven och dåligt sammansatt person. Jag har väldigt svårt att förstå hans sätt att tänka och agera. Juliette är mer universellt lättillgänglig och Dita Parlos sexiga framtoning lär ha varit en stark inspiration för Madonna när hon arbetade med fotoboken Sex. Michel Simon gör dessutom en strålande insats som den äldre sjömannen, men det räcker inte för mig. Berättelsen är ändå alltför alldaglig och platt för att fånga mitt intresse. L’Atalante är tekniskt imponerande, men med brister i manus och med detta i åtanke är det tragiskt att bildberättaren Vigo bara fick göra en futtig långfilm. Betyg: 6.

De förlorade barnens stad (1995)

2007-09-14T09:32:00.001+01:00

De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus), regisserad av Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro, är en bisarr, visuellt påhittig och något ojämn äventyrssaga. Huvudpremissen i handlingen är att Krank (Daniel Emilfork), en galen vetenskapsman som förlorat förmågan att drömma, stjäl små barn för att kunna ta deras drömmar. Hans slutgiltiga mål är att försöka stoppa och eventuellt vrida tillbaka sitt eget åldrande.

Barnen fångas in av cykloper och säljs sedan till Krank som bor på en enorm minfältsbeskyddad plattform ute i havet. En dag råkar dock fångstgubbarna få fel snubbe i fångstnäten: den lille pojken Denree (Joseph Lucien). Han har nämligen en stor, ståtlig och jättestark storebror, One (Ron Perlman), som spränger kedjor för brödfödan. När hans ögonsten tas ifrån honom ser han sig tvungen att gå till botten med försvinnandet. Han träffar på den lilla flickan Smulan (Judith Vittet) och tillsammans ger de sig ut på en spännande jakt för att lösa gåtan med alla de försvunna barnen…

Många skådespelare finns med för sitt speciella utseendes skull och då snackar vi inte en Anne Hathaway- eller Cameron Diaz-situation. Nej, låt oss kika närmare på Emilfork, Perlman, Mireille Mossé som Kranks dvärghustru Mademoiselle Bismuth och Dominique Pinon som sexfaldigt klonad son till de båda. Samtliga har utseenden som är så pass fysiskt unika att en hypotetisk världsomspännande ”lika som bär”-tävling garanterat hade fått ställas in.

Nu gör dock alla sitt jobb med beröm, även om Perlman emellanåt är ganska stel som ömsint bjässe med begränsat franskt ordförråd. Hans meningar innehåller aldrig mer än tre ord och hans ansiktsuttryck täcker med nöd och näppe upp de grundläggande känslorna (glad, arg, ledsen, trött). Då är Vittet desto mer imponerande som den driftiga och söta Smulan och Jean-Louis Trintignant får briljera röstledes som talande hjärna i bubblande akvarium.

Drömmarna är viktiga inslag i berättelsen och de görs obehagliga med hjälp av optisk lek och förvrängda specialeffekter. En tomte som kommer ner genom skorstenen är inget farligt, men när rummet svämmas över av tomtar samtidigt som bilderna buktar ut åt alla möjliga håll blir effekten både komisk och skrämmande.

Ambivalensen mellan glatt nöje och snäll skräck förhöjs av Angelo Badalamentis svepande musik. Det är samma utdragna lek med toner som i David Lynch filmer, men utan den vanliga svärtan. Här är uttrycket barnsligare och gravallvaret långt borta. Filmens mörker upplevs aldrig som mörkt när olika figurer vevar fram ett melodiöst tivolitema ur ett slitet positiv och därigenom hypnotiserar såväl karaktärer som åskådare.

Utseendemässigt påminner filmen en hel del om firma Jeunet/Caros tidigare alster Delicatessen. Den bruna färgskalan är snarlik, dock med den distinkta skillnaden att här har det blivit mera grönt överallt. Det är grön dimma, grön rök och gröntonat vatten. Visionen i filmen byggs upp av en retroromantisk vulgärpoetisk metallskrotsscenografi där 1950-talets hushållsdesign möter 1980-talets ubåtsestetik. En del design, exempelvis cyklopernas regnrockar och svarta solglasögon, skrämmer dock med sin platta plastighet.

Det är självklart kul att Jeunet och Caro vill roa sin publik, men stundtals försvinner berättelsens kärna in i skuggan av nyintroducerade tokiga karaktärer, vanvettiga orsakssamband eller tekniskt avancerade maskinkonstruktioner. Häpnadsväckande specialeffekter visas upp och imponerar oss, men de många små detaljerna tynger tillsammans ner handlingen. Det blir helt enkelt för mycket Oppfinnar-Jocke för filmens eget bästa. De förlorade barnens stad är trots dessa invändningar en klart sevärd film som med några få justeringar hade kunnat bli ännu bättre. Betyg: 7.

DVD: Hata Göteborg (2007)

2007-09-13T10:54:00.000+01:00

Robert Lillhongas filmdebut Hata Göteborg är en oförklarligt uppskriven historia om den där sista sommaren innan gänget splittras. Genom känslige Johans (Andreas Karoliussen) berättarröst får vi en bild av de olika grabbarna. Alla är cementerade i förutbestämda roller och den dagliga verksamheten styrs av hårdingen Mitander (Nicolaj Schröder). Men när Isak (Alexander Stocks), damp-Svantes kulturelle kusin från Göteborg, anländer till Helsingborg rubbas äntligen maktbalansen i gruppen…

Hata Göteborg motsvarar en filmad historia ur Mitt livs novell för pojkar. Det är stelt, ostadigt och någon enstaka gång träffsäkert. Ofrivilligt komiskt blir det när anslaget närmar sig Killinggängets brandstationssnack där hårda killar visar sig vara mjuka: ”Egentligen var ju Svante rätt så blyg..." Karaktärsskildringarna pendlar mellan det tomma och det självförhärligande och i vissa fall (Frontlinesnubben och Svante) blir det ren lyteskomik.

Filmens enda styrka ligger i vissa beskrivningar av vardagliga sommarhändelser. Igenkännandet blir stort när dialogen för en gångs skull sitter och somriga scener spelas upp. Vem minns inte fotbollsmatcherna med de där andra personerna man nyss träffat, efterfesterna ute i trädgården hemma hos någon med bortresta föräldrar och cykelturen till badplatsen som alltid låg någon mil längre bort än man först hade trott.

Hata Göteborg är en karaktärsdriven berättelse. Det är grabbarna i gänget och diverse andra halvfigurer som ska ta oss med genom en åttio minuter kort väg mot frigörelse. Händelserna är enkla och regissören gör ibland mycket suspekta val, såsom när en korpmatch i fotboll skildras onödigt ingående och långrandigt.

Skådespeleriet i de ledande rollerna är överlag okej, men en skådespelare utmärker sig negativt. Nicolaj Schröder, även känd som popkille och enerverande barnprogramledare, gör nyckelfiguren Mitander till en extremt endimensionell människa. Han är så arg och rynkar pannan, spänner läpparna och använder genomgående samma enfaldiga, lättparodierade tonfall. Och tyvärr drar han med sig sina medskådespelare i skiten under flera scener. Inte ens en inflikad snyftarbakgrund kan rädda hans karaktär från haveri.

Tematiskt påminner filmen på sätt och vis om den likaledes hajpade Farväl Falkenberg. Skillnaden är att Lillhongas karaktärer snart ska fylla tjugo, medan Jesper Ganslandts diton närmar sig trettio. Erfarenhet, intellekt och poetisk tankeförmåga existerar endast i den ena världen och det är således, tvärt emot vad diverse filmkännare hävdat, en gigantisk avgrund mellan filmerna.

Göteborgarens inträde i gänget är ju det som lite väl enkelt förändrar gängets världsbild. Det kan därför vara intressant att ta sig en titt på en faktajämförelse mellan de båda motpolerna i filmen.

Mitanders värld	Göteborgarens värld
Homofobiskt präglat umgänge.	Manlig vänskap där man smörjer in varandra med sololja utan att skämmas.
Fest i supandets och slagsmålens namn	Fest i supandets och kulturens namn.
Socialt umgänge med pentatjejer.	Socialt umgänge med estettjejer.
Streetrace.	Sångnummer med lustiga överdragskläder.
Spela CS (Counter Strike).	Laga indisk mat och diskutera resminnen.
Styrketräning.	Slappa i parken.
Huliganmode light.	Strebermode och bögiga skjortor.
Frontline.	Filmklubben.
Tuff jargong.	Älska din nästa- och njut av livet-jargong.
Rakade skallar.	Hårburr eller rastaflätor.

Tänk dig att du är 19 år, osmart, icke-intellektuell och tråkig. Problemet är ju uppenbart din kompis Mitanders ledarskap och inte gängets intressen. Streetrace och huliganism behöver ju inte vara värdelösa sätt att umgås på bara för att det är två företeelser som samhället fördömer. Och det är långt ifrån säkert att göteborgarens kulturella liv skulle göra dig så mycket lyckligare.

Hata Göteborg sägs handla om ”manlighet när den är som allra sämst”. Jag skulle hellre vilja framhäva att filmens mottagande representerar filmkritik när den är som allra sämst. Förutom de brister som redan påtalats har filmen ett ospännande soundtrack och ett opersonligt dogmainspirerat foto. Svenska kritiker i DN, SVD, GP, Aftonbladet, Expressen och Filmkrönikan har återigen bortsett från elementära brister och i vanlig ordning skrivit upp en dålig svensk film. Omdömen som "viktig", "tonträff", "träffsäker" och inte minst "trovärdig" blir devalverade floskler i förhållande till filmens egentliga kvalitet. När ska de svenska recensenterna börja rannsaka sig själva? Betyg: 3.

DVD: Killer's Kiss (1955)

2007-09-13T09:51:00.000+01:00

När man likt många filmälskare har sett allt av Stanley Kubrick från Spartacus och framåt, kan det vara på tiden att ge sig i kast med hans femtiotalsproduktion. Killer’s Kiss (1955) är inte någon helt lyckad film. Det saknas originalitet i berättandet och manuset är med film noir-mått mätt endast mediokert. Förtjänsten hittas istället i kreativa bildlösningar, snärtig klippning och diverse brott mot oskrivna filmregler.

Filmens tagline sätter an tonen: ”Her Soft Mouth Was the Road to Sin-Smeared Violence!”. Det är den vackra kvinnan Gloria (Irene Kane) som leder boxaren Davy Gordon (Jamie Smith) i fördärvet. När filmen börjar står han på en perrong och hans berättarröst minns tillbaka vad som hände. I korthet såg han Gloria få stryk av sin dumma make (Frank Silvera), försökte hjälpa henne och fick sedan den svartsjuke mannen och hans onda kumpaner efter sig.

Boxningstemat var mycket vanligt på den tiden och gjordes kanske som allra bäst i The Set-Up (1949). Här blir Gordons boxningsbakgrund bara en attiralj i mängden. I kontrast till boxningen finns ett kort balettema. Balettscener hörde verkligen inte till vanligheterna i genren och där visar Kubrick prov på djärvhet i en virtuost koreograferad sekvens.

Filmens problem är en nästintill obefintlig karaktärsutveckling där alla förblir samma människor filmen igenom. Dessutom finns en och annan orimlighet med, t.ex. ett hopp genom ett fönster från tredje våningen där Gordon landar smidigt som en katt.

Höjdpunkterna är enskilda sceners visuella briljans. Inspelningsplatsens New York lyfts fram i en bra jaktscen över hustaken och några spännande scener lockar så när fram nagelbitande. Kubrick testar även gränserna och bryter bland annat mot den så kallade 180 graders-regeln. Även i vissa bildkompositioner upplever man känslan av en regissör som söker efter det nyskapande, men som ännu inte riktigt förmår hitta rätt.

Som avslutning kan nämnas följande anekdot som senare skulle bidra starkt till bilden av Kubrick som perfektionist: Killer’s Kiss blev nämligen dyrare än planerat eftersom den oerfarne regissören inte var nöjd med den skuggning som uppstod från den överhängande mikrofonen. Han lät därför sparka den ljudansvarige (Nathan Boxer) och hela hans stab. Allt ljud, såväl dialog som ljudeffekter, fick istället läggas på i efterhand. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Irene Kane kunde inte medverka där och hennes röst gjordes istället av den okända Peggy Lobbin. Betyg: 6.

Pans labyrint (2006)

2007-09-13T08:41:00.000+01:00

Upplösningen är fullbordad, slutet komplett och hastande människor börjar lämna biosalongen. Magkänslan säger att det som setts var riktigt, riktigt bra. Sedan börjar begrundandet och jag inser risken med att se filmer som avslutar i stor stil. Alla små invändningar från första halvan kommer tillbaka, fördelar vägs mot nackdelar, dåligt mot bra och ett mer realistiskt betyg tar form.

Mexikanske Guillermo del Toros Pans Labyrint (El labyrinto del fauno) är en mörk saga för vuxna som ogenerat blandar krigsfilm med fantasy. Handlingen kretsar kring den bokslukande flickan Ofelia (Ivana Baquero, född 1994) och hennes gravida mamma (Ariadna Gil) som i filmens början anländer till ett bergsnära fascistiskt militärläger i 1944 års Spanien. Anledningen till resan är det ofödda barnets far, den demoniskt lagde kapten Vidal (Sergi López), som anser att en son måste födas nära sin far. Han leder en mindre styrka soldater i försöken att slå ut motståndsrörelsens kämpande gerillamän.

I närheten av militärförläggningen finns en mystisk labyrint. Ofelia promenerar dit och kastar sig oförskräckt in i det lurande mörkret. Väl inne möter hon den bockhornade skräckfaunen Pan (Doug Jones) och snart är hon indragen i en sagovärld med flygande feer, otäcka monster och tre kluriga uppdrag som måste klaras av. Och ju mer indragen hon blir, desto mer flyter dröm och verklighet samman. Kan hon klara av sina utmaningar och samtidigt hålla sig undan kaptenens hänsynslösa våld?

Regissör del Toro, som tidigare bland annat gestaltat hyfsad insektsskräck i Mimic, håller rent visuellt ihop filmen med imponerande säkerhet. Fotot avbildar fantasivärldens övernaturliga inslag i rödgula toner, medan den verkliga världen utanför ges en mörkblå lyster. Vanligt förekommande är ett sidoklipp där kameran rör sig åt höger (eller vänster), passerar ett mörkt parti i förgrunden och sedan byter till en ny bild med en kamera som fortsätter röra sig i samma riktning. Det är en klippteknik som ger väldigt mjuka och följsamma scenövergångar.

Ett vaggviseliknande stycke utgör musikaliskt ledmotiv. Javier Navarretes musik är ofta milt melodisk och, med tanke på genren, oväntat dämpad. Detsamma gäller specialeffekterna där nästan allt (99 procent) är lyckat. Den kvarvarande procenten utgörs av en plastig jättegroda som kändes lika inspirerande som en förvuxen seg råtta.

Att låta en 12-årig flicka möta hotande faror är tacksamt. Döper man henne dessutom till Ofelia höjs automatiskt de dramatiska förväntningarna. Ivana Baquero överraskar positivt och det är svårt att inte dra paralleller till en viss Natalie Portman och hennes långfilmsdebut i Luc Bessons Léon. Både flickorna är unga, söta, utsatta och utlämnade till en farlig värld och båda har en bundsförvant. Ofelia hjälps av hushållerskan Mercedes (Maribel Verdú), medan Mathilda får tyngre hjälp av yrkesmördaren Léon (Jean Reno). Man bör kanske också tillägga att flickornas huvudfiende i båda fallen är en överdriven manlig karaktär...

Ja, Lopez militärkapten och Gary Oldmans pillerknaprande psykopatpolis förenas av orimligheterna. Kapten Vidal är ond, mycket ond och del Toro vill verkligen att vi ska förstå det. Han vill till och med att de som inte har förstått efter att alla andra har förstått också ska förstå och låter därför kaptenen upprepade gånger utöva ett mycket onödigt och för historien opassande övervåld. Ondska är alltid svårt att gestalta eftersom överdrifterna lurpassar i närheten.

Äcklet med övervåld tillför inte filmen någonting av värde. En flaska bankas tio gånger i ansiktet på en oskyldig ung jägare, någon skjuts i huvudet, tillfångatagna revolutionärer torteras med hammare och annat fiffigt ur verktygslådan och en kniv förlänger munnen på en man med ett nätt litet snitt. Det är blodiga, grafiska effekter som distanserar åskådaren från filmen.

Vidare upplevs krigspolemiken som något ansträngd. I ena ringhörnan har vi fascismen med kaptenen och hans lojala gelikar och i andra hörnet gömmer sig ett gäng romantiserade antifascistiska vänsterrebeller. Boxningsmatchen dem emellan intresserar mig föga, men efterhand accepteras situationen som den är och förvecklingarna tillåts komma.

Pans Labyrint är en bra film som lyckats tilltala de breda massorna. Nu har i och för sig de vanliga filmtittarnas uppfattning ånyo visat sig vara kraftigt överdriven och filmen anses för närvarande vara den 46:e bästa genom alla tider på imdb. En stor del i den framgången har det faktum att filmen skickligt undviker de värsta genrefällorna. Samtidens filmbesökare törstar efter välskriven fantasy och ryktet om en films framgång fungerar som den berömda rullande snöbollen. För mig blir dock brister i karaktärsteckningen, den något krystade krigsberättelsen och ett tråkigt övervåld avgörande faktorer som gör att betyget stannar vid en vacker sjua. Betyg: 7.

The Pianist (2002)

2007-09-12T10:50:00.000+01:00

The Pianist är en av de stora berättelserna, ett överlevnadsdrama med andra världskriget som mörk bakgrundskuliss. Förintelsen väntar otåligt i berättelsens periferi som ett fruktansvärt eko av mänskligt lidande, men Roman Polanski styr med säker hand sin skuta bort från massdöd och utrotning. Han vet att det räcker med att antyda det ofattbara för att vår medkänsla ska väckas.

Ronald Harwoods manus, baserat på Wladyslaw Szpilmans självbiografiska roman, låter historien ta sin början i 1939 års Warszawa. Vi får följa hur den judiska familjen Szpilmans liv gradvis slås i spillror, från nya lagar till blåa judestjärnor som måste bäras och slutligen interneringen i ghettot som blir ett samhälle i miniatyr. Det kompakta ghettot med samma nivåskillnader som på andra sidan murarna: fattiga mot rika, svältande mot övergödda, revolutionärer mot tysklojala och de med kontakter i kontrast till dem som helt saknar inflytelserika vänner.

Berättelsen fokuseras mest på den berömda sonen, tillika Polens bästa pianist, Wladyslaw Szpilman (Adrien Brody). Han har genom sitt kändisskap ett visst inflytande som blir hans räddning. Vi förstår att det gör ont när han i sista stund blir räddad och sedan tvingas se hur hans mor, far och syskon packas in i tågvagnarna för transport till arbetsläger och en förmodad säker död. Resten av filmen blir en ensam mans dramatiska kamp för överlevnad i en krigdrabbad polsk huvudstad…

Filmens motto (tagline) är oemotståndligt: ”Musik var hans passion. Överlevnad var hans mästerverk.” Orden fungerar också som en perfekt beskrivning av Brodys Oscarsbelönade skådespeleri. Han gör lidandet till en konstform. Hans allt mer utmärglade kropp bär på flera hundra år av samlat förtryck och ansiktet visar den tunna linjen mellan ett tänt men slocknande ljus och den förhatliga, gnagande hopplösheten. Dessutom har filmens kontrakterade pianocoach lyckats lära Brody att röra fingrarna på ett mycket verklighetstroget sätt. Man känner att det är han som spelar, även om eftertexterna sedan avslöjar sanningen.

The Pianist är realistiskt filmad. Våldet är oväntat rakt och chockerar inte för att det är överdrivet blodigt utan för att det är så kliniskt, ett kirurgiskt känslofrånvänt lustdödande som förfärar. Dessutom finns ett starkt drag av subjektivitet i hur effekten av bomber skildras. Precis som James Mangold gjorde i Cop Land, låter Polanski oss följa med in i huvudkaraktärens inre efter en explosion och höra hur ett ihållande pipande tinnitusljud fördröjer hans reaktioner.

Den lysande scenografin återskapar tidstypiska miljöer genom en kombination av omärkbara specialeffekter och snickarglädje. Även den stora mängden statister är en succé. Fans av digitala masscener får ursäkta, men det är något alldeles speciellt med historiska filmer där en stor folkmassa återges med hjälp av äkta människor. Det enda som inte känns helt trovärdigt är den stereotypa skildringen av tyskarna som skrikande våldsdemoner. Dessutom hade filmen kunnat lyftas ytterligare ett snäpp om den hade varit skriven på originalspråk istället för på engelska.

The Pianist är också musiken i flera levande skepnader. Den finns där som mental räddning för en döende hjälte och som påminnelse för många om att det kanske kommer att komma en framtid då musiken lindrar smärta och läker sår. Dessutom är musiken Wojciech Kilars originalkompositioner, Beethovens månskenssonat och Chopins drömska nocturner och ballader. Det är det vi hör och det är det som får oss att komma i stämning när vi ser, förundras och rycks med. Betyg: 8.

Idioterne (1998)

2007-09-12T09:07:00.000+01:00

1999 var jag nitton år ung och mycket mottaglig för provokationer. Nej, jag vill inte erkänna delaktighet i någon ouppklarad krogmisshandel eller bekräfta min medverkan i testosteronstinn huliganism. Så illa är det lyckligtvis inte. Provokationen stod Lars von Trier och hans Idioterne för. Den retade verkligen gallfeber på mig för åtta år sedan och idag kan jag visserligen förstå upprördheten, men jag blir inte längre provocerad.

Idioterne (Dogma # 2) handlar om ett kollektiv med vuxna människor som bor tillsammans i en stor lånad villa som egentligen ska säljas. Villan är basen där de umgås, pratar, äter, sover på madrasser, knullar och filosoferar om det som de håller på med. Gruppens modus operandi handlar om att hitta den inre idioten och att bara låta sig ryckas med i låtsasspasmer och medvetna retarderingssimulationer.

De åker sedan runt i ett småborgerligt samhälle och gör olika saker som om de vore handikappade på riktigt. En fin restaurang besöks med grundligt störda gäster som följd. Vidare får gruppen en guidad tur på energibolaget Rockwool och i en mycket speciell sekvens besöks ett badhus. Gruppens spirituelle ledare Stoffer (Jens Albinus) hamnar i damernas duschutrymme tillsammans med sin assistent och hans tissemand gläds åt omgivningen. Damerna omkring honom tycks tänka att det ändå är ganska gulligt med handikappade som får stånd!

Nej, gulligt är det kanske inte, men det är roligt att se galenskapen. Humorn är en bärande pelare i Idioterne och den yttrar sig dels som en spegling av hur samhället omkring dem reagerar på deras upptåg, dels som det rent absurda i att se vanliga människor låtsas vara sinnessvaga. Ibland blir det också elakt, som t.ex. när Jeppe (Nikolaj Lie Kaas) blir kvarlämnad hos en grupp motorcykelkillar och sedan måste gå på toa. Det är en dråplig scen som ger uttrycket "att få en hjälpande hand" en helt ny innebörd.

Det är dock viktigt att lägga märke till att det inte handlar om några ungdomar som testar gränser av åldersskäl. Nej, det här är vuxna människor med riktiga liv, karriärer och (i några fall) barn utanför gruppen och det gör det hela mer intressant. Efterhand utvecklas intrigen till en lektion i gruppsykologi. Gruppdeltagarna börjar utmana varandra för att se vilka som deltar på riktigt och vilka som bara hänger med. I en sista utmaning prövar man vilka som klarar av att få fram sin inre idiot inför familj och/eller arbetskamrater…

Filmen har en kvinna i en slags nyckelroll. Det är den dämpade Karen (Bodil Jørgensen) som anländer till gruppen från en personlig tragedi utan att ha hunnit tänka efter vad hon vill eller tror att hon kommer att få ut av det. Hon är tveksam först och tycker att de bara gör narr av folk, men till sist släpper även hennes spärrar och hon finner trygghet och gemenskap av att ”spasse”. Karaktären är dock lite för nedtonad för att kunna fungera som filmens centralgestalt. Då är Stoffer en mer naturlig mittpunkt även om det i huvudsak är skildringen av gruppen som gäller.

Upprördheten var det ja. Idioterne är inget för den som har problem med nakna män och kvinnor. Håriga venusberg, inte så håriga venusberg, kvinnobröst, slaka manslemmar och styva manslemmar visas upp enligt sedvanlig könsneutral fördelning. Dessutom finns den ökända gruppsexscenen där deltagarna springer runt nakna, hånglar, kelar loss och där några har samlag på riktigt. ”Gruppeknall”-scenen är det grafiska innehållet till trots dessbättre fullständigt logisk sett till hur karaktärerna är uppbyggda och vad deras vardagliga tillvaro går ut på.

Idioterne är delvis gjord som en låtsasdokumentär. I inflikade segment intervjuar von Trier deltagarna som får återberätta vad det hela egentligen handlade om. En deltagare svarar ärligt: ”Sex. Att ligga med så många som möjligt.” Kanske är det kärnan i det hela. Vuxna människor som flyr den kvävande tryggheten för att få vara någon annan en stund samtidigt som de får uppleva en andlig och fysisk gemenskap.

I den här filmen råkade det handla om att hitta sin inre idiot, men för andra människor i verkligheten kan det handla om precis vad som helst. Vi har alla ett behov av verklighetsflykt, att hitta oaser i tillvaron, men kanske inte lika drastiskt som filmen gör gällande. Summa summarum är Idioterne ändå en lika riskabel som rak gestaltning av den moderna människans flykt undan ansvar och inrutade rutiner och det är på det hela taget rätt så tänkvärt. Betyg: 7.

DVD: It Happened One Night (1934)

2007-09-11T17:11:00.000+01:00

Jag älskar när en gammal Hollywoodfilm lyckas fånga det där inledande ögonblicket som sätter igång allting. Det är när de båda huvudpersonerna möts för första gången och man vet att det här är början på mycket, mycket mer. Ett ögonblick följs sedan av flera och till sist är isen bruten och kontakten etablerad.

Det hände en natt, men vad var det som hände? De blev ju inte kära på en gång, men det första mötet var på en långfärdsbuss. Hon var rikemansdottern Ellie Andrews (Claudette Colbert) som var på rymmen från en beskyddande fader och han var fyllejournalisten Peter Warne (Clark Gable) på väg hem väg till New York för att försöka få tillbaka sitt jobb. De råkade hamna intill varandra längst bak i bussen och resten är historia.

Efter några timmar listar nämligen Peter ut att den unga damen bredvid honom är den efterlysta rymlingen som finns på alla tidningars förstasidor och han ser chansen till en storstilad comeback. Hon är hans scoop, hans enda chans att få jobbet tillbaka, medan han blir hennes räddning undan pappans privatdetektiver. En aning motvilligt börjar de samarbeta för att försöka ta sig hela den mödosamma vägen till New York…

It Happened One Night är en romantisk komedi som i mesta möjliga mån undviker romantiska klichéer. Allting är antydningar, vilket naturligtvis också beror på att den är gjord på tidigt 1930-tal. Kärleken finns i luften och det räcker bra så. I en glimrande scen finns alla möjligheter att låta Peter och Ellie kramas och pussas. Det är månsken, höunderlag och en natt under bar himmel. Peter lägger rocken över sin reskamrat och i samma rörelse lutar han sig fram över henne, stannar någon decimeter från hennes ansikte, tänker till och drar sig sedan undan. Hur konstigt det än låter blir det inte mer romantiskt än så!

Frank Capra var en mycket begåvad filmregissör som hela tiden hade förmågan att fatta de rätta regimässiga besluten. Den ena roliga scenen efter den andra berättas med samma friktionsfria flyt och man håller alltid med honom om när det ska vara helbild, halvbild eller närbild. Allt är så genomtänkt och välplanerat och just tydligheten i berättandet påminner om Alfred Hitchcocks stil.

Filmfotografen Joseph Walker, som senare i karriären fotograferade Capras succéfilmer Mr. Smith Goes to Washington och It's a Wonderful Life, gör även han en felfri insats. Det fantastiskt fina fotot i kombination med regin gör att filmen utan problem kan ses idag. Att vissa scener känns åldrade beror enbart på modedetaljer och talspråkliga variationer. Utseendemässigt håller den ställningarna.

Regi och foto till trots, It Happened One Night hade inte varit mycket utan Colbert och Gable. Hon gör sin bortskämda överklassdonna till en älskvärd person, medan han förfinar en mästerligt komponerad och oförskämt underhållande karaktär. Peter Warne är inte bara snygg utan också verbal, kvicktänkt, rolig, påhittig, elak och obesvärat rakt på sak. Tillsammans hittar de en väl fungerande personkemi där det under antydningarnas mimik och kroppsspråk gömmer sig äkta känslor och förhoppningar. Filmen blev den första någonsin att ta hem alla de fem stora Oscarskategorierna: bästa film, bästa manus (Robert Riskin), bästa regi och – naturligtvis – statyetter åt båda huvudrollsinnehavarna. Betyg: 8.

Breaking the Waves (1996)

2007-09-11T10:00:00.000+01:00

Breaking the Waves, skriven och regisserad av Lars von Trier, försätter åskådaren i bekymmer genom att regissören tvingar oss att ta känslomässig ställning i moraliskt tvetydiga frågor. Den starkt polariserade karaktärsteckningen med en självuppoffrande kvinna i centrum provocerar många, men att fastna vid provokationen är ett stort misstag. Det finns så mycket mer att ta fasta på för den tålmodige cineasten.

Tid och rum är två viktiga komponenter. Vi befinner oss i norra Skottland någon gång under 1970-talet. Miljön präglas av höglandets böljande kullar och en slingrande kustlinje som låter vågorna slå in med ödmjuk värdighet. Platsens oemotståndliga skönhet står i stark kontrast till de smutsiga händelser som filmen skildrar.

Bess (Emily Watson) är en ung kvinna som bor med sin mor (Sandra Voe) och systen Dodo (Katrin Cartlidge) i ett litet kustsamhälle. När filmen börjar ska hon gifta sig. Jan (Stellan Skarsgård) anländer något försenad med helikopter från oljeplattformen där han jobbar och får ta emot slag och ilska från sin blivande brud. Kärlekens kraft lever i henne och slagen är uttryck för hennes otåliga passion. Någon minut senare har han lugnat henne med en björnkram och bröllopet genomförs som planerat.

Vardagen tar över och maken har ett jobb att sköta. Bess är förtvivlad över att inte kunna vara med honom hela tiden och förbannar sin situation, en situation som förändras drastiskt när Jan råkar ut för en svår arbetsplatsolycka. Ett stort järnrör träffar honom i bakhuvudet och han hamnar i koma. Senare konstateras att han blivit förlamad. Han överlever men glädjen över att vara vid liv infinner sig aldrig.

Jan förändras och blir bitter, sarkastisk, elak. Han klarar inte längre av att se sin unga hustrus kropp och ber henne att klä sig bättre; hon får ju inte hetsa upp honom nu när han är oförmögen att använda sitt organ. Han föreslår att hon istället ska ha sex med andra män och sedan berätta om det för honom. På så vis skulle de komma närmare varandra och situationen skulle bli mer som tidigare. Efter mycket tvivel och dialog med Gud börjar Bess slutligen att tro på offrets styrka, att det faktiskt kan göra hennes man frisk, och hon börjar förnedra sig själv med andra män. Hur påverkar offret Bess och hur reagerar det djupt troende samhället omkring henne?

Hela melodramat spetsas till av två nödvändiga grundförutsättningar. För det första är Bess klent begåvad. Hon är en mycket rar och godhjärtad kristen kvinna, men också osmart, naiv och lättpåverkad, en människa som alltid blivit styrd av andra. För det andra är det lilla samhället hon lever i mycket patriarkalt strukturerat. En sektliknande kristen församling med gammaltestamentliga, ålderdomliga värderingar utgör samhällets nav. Kvinnorna äger inte rätten att yttra sig i kyrkans hus och byn styrs med järnhand av "de äldstes råd".

Gubbarna vs den unga kvinnan är ett av många dynamiska förhållanden med stor betydelse för filmens mångsidighet. Andra viktiga riktningar är gott vs ont, religion vs tro, goda gärningar vs synd, individen vs gruppen, mannen vs hustrun och liv vs död. Det kan tyckas banalt att von Trier väver in allt detta, men i mitt tycke tillför det värdefull komplexitet.

Manuset utmanar gamla beprövade sanningar om religionens kraft: är det naivt att tro på bönens mirakel eller är det naivt att bara avfärda den som galenskap? Det handlar också om religionens syn på sexualiteten. Det är sex i positiv bemärkelse som för samman Bess och Jan efter bröllopet, medan sex med negativ laddning skiljer dem åt. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, oerhört styrda av religiöst gudfruktiga samhällsvärderingar.

En styrka med Breaking the Waves är hur noga strukturerad den är. Efter en kort prolog börjar det första av sju kapitel och till sist en avslutande epilog. De åtta styckena börjar med en episk färgbild på någon del av landskapet som har anknytning till innehållet och till varje bild spelas 30-40 sekunder av någon känd poplåt. Bilderna lyfter musiken och musiken stryker under bildernas konstnärlighet, dess skönhet och djup.

Filmen domineras fullständigt av Emily Watson i en av 1990-talets allra bästa skådespelarinsatser. Hennes sött barnsliga ansikte är i närbild nästan hela tiden. Minsta rörelse i ögonbryn eller mungipa registrerar vi. Hennes närvaro är bokstavligt talat hudnära. Watson har blivit ett med sin karaktär och det är gripande att höra hennes konversationer med Gud där han där uppe får en myndig och mörk röst, medan hon själv svarar med mjuk flickstämma. Watson ger allt vad hon har och ger oss mer än vi förtjänar i sin filmdebut som skådespelerska. Ja, det är en självlysande debut och fastän Skarsgård svarar upp bra får han ändå finna sig i att stå i skuggan av Watsons mästerverk.

Filmen innehåller dessutom ett flertal specifika von Trier-referenser. Tematiskt har han tydligt tagit intryck av landsmannen Carl Theodor Dreyer och hans mästerliga Ordet. De ständiga medarbetarna Udo Kier och Jean-Marc Barr siktas i biroller. Från Riget hämtas framförallt den neurokirurgiska vinklingen (Jans huvudskada behandlas med en mängd blodiga operationer) samt den sepiatonade visuella visionen. Han låter även kameran komma nära händelserna och sättet att fotografera känns igen från hans senare filmer och då i första hand Dogville och Manderlay.

Det är dock inte bildernas naturliga kraft som är filmens främsta styrka. Nej, triumfen ligger i manusets kompromisslöshet och von Triers konsekventa regi. Det är aldrig någon tvekan om vart filmen är på väg. Händelserna drivs i melodramatisk riktning och det görs med ärligt uppsåt. Regissören tror stenhårt på sitt material och självförtroendet smittar av sig på alla medverkande. Breaking the Waves är inte en film som alla kan ta till sig, men det är Lars von Triers stora mästerverk, filmen som etablerade honom som en av de riktigt stora regissörerna i modern tid. Betyg: 10.

The Apostle (1997)

2007-09-10T13:24:00.000+01:00

Ibland när jag ser en relativt ny film med en äldre skådespelare i huvudrollen kan jag förlora mig bort i tankar om skådespelarens mest berömda roll. För mig kommer Robert Duvall alltid att vara Tom Hagen, gudfaderns advokat och "consiglieri" i The Godfather. När jag nu ser hur Duvall gång på gång når den religiösa extasens höjder i The Apostle tänker jag tanken att Tom Hagen sannerligen lyckats hitta en annorlunda karriär på gamla dar.

Detta är Robert Duvalls kärleksprojekt, en filmidé som han försökte sälja till olika bolag under tio års tid. Inga finansiärer ville dock ställa upp med pengar och till slut fick han själv gå in med de medel som behövdes för att få filmen gjord. Han fick därför göra som Orson Welles: skriva manus, producera, regissera och spela huvudrollen.

The Apostle är en intrikat variation på ett flykttema. Sonny (Duvall) är en berömd och omtyckt predikant som inspirerar och entusiasmerar troende människor runt om i Texas. Yrkesrollen hanteras emellertid bättre än rollen som familjefar och äkta man. HustrunJessie (Farrah Fawcett) har en älskare och en dag rinner det över för Sonny och han fläskar till sin rival med ett basebollträ. Rationell som han är flyr han sedan snabbt iväg, sänker bil och identitetshandlingar i en sjö och tar sig sedan gåendes vidare till Louisiana.

Predikanten låter sig styras av sin Gud och börjar prata med den första personen som han möter. Han får bo i ett gammalt militärtält och vinner efterhand omgivningens förtroende. I en spirituell scen döper han sig själv på nytt, den här gången till en apostel och ganska snart har han en ny kyrka under uppbyggnad. Frågan är bara hur länge han kan leva sitt nya liv innan det gamla hinner ifatt honom…

Robert Duvall är ypperlig i en tyvärr något överdriven roll. Predikanten kan allt och lite till och sedan ytterligare lite till som man inte trodde var möjligt. Yrkesvalet har gett honom talets gåva, spontaniteten, retoriken, kroppsspråket och energin. Därutöver är han ett socialt geni, en enormt skicklig bilmekaniker, stuntman, busschaufför, manipulativ kvinnotjusare och vinnande slagskämpe. Han steker hamburgare, säljer glass och vet hur man renoverar en fastighet. Det finns egentligen ingenting som han inte kan, ett faktum lika svårt att svälja som att smälta.

Filmen lockar fram en hel del skratt av fel anledning, men man kan bara inte låta bli att roas av Duvalls frenetiska tempo. Överlag är det dock en gedigen produktion med välvalda miljöer och frikyrkligt sinnad dialog. Det är halleluja, Lord och Jesus Christ i var och varannan mening och samtliga sidokaraktärer tycks kunna citera bibelcitat närhelst andan faller på.

Och allra bäst på att plocka fram guldkorn ur bibeln är så klart den lysande predikanten, mannen som spårade ur, flydde och sedan fann en ny roll som profet i exil. The Apostle är en film som jag är glad över att ha sett, men som jag inte precis känner att jag behöver se om. Betyg: 6.